Mjösjöfortet

Boden erbjuder flera intressanta försvarsinstallationer, där Mjösjöfortet med sina artilleripjäser tidigare var en av de viktigaste. Fortet syns tydligt från samhället genom en brytning i trädlinjen på bergets hjässa och påminner om en svunnen tid då fortet utjgorde en viktig del av krigsorganisationen och försvaret av Sverige.

1. Vägen till fortet övergår till grusväg efter sista byggnaden i Boden. Stigningen påbörjar omgående och håller en konstant lutning de kilometer som återstår upp mot grindarna till fortgraven. På vägen upp passerar vi flera förrådsbyggnader som tidigare ingick i organisationen och möjligtvis användes för bland annat mobilisering av personal. Förr i tiden var området kring fortet fullt av sådana förråd, men som nu är rivna. När vi färdats sträcka på grusvägen uppenbarar sig en sidoväg som är asfalterad och lite längre upp finns en bom som är i nedfällt läge. Invid bommen finns en informationsskylt som ger intressant historik om Mjösjöfortet och Bodens fästning. Efter bommen fortsätter stigningen uppåt och efter några hundra meter genom skogen når vi fortets skalskydd beståendes av taggtrådsstängsel och grindar för infartsvägarna.

Stängslet har med tiden blivit slitet och rost tittar fram här och var. Ett maskerat värn finns placerat på en höjd till vänster om inslagstunneln till fortet, med en god vy mot infartsvägen och det närliggande området. Runt om i terrängen ligger flera lager taggtråd utlagda för att försvåra framryckning från en anfallande fiende. Sprängsten från bergets insida har tippats ut på bergssidorna runt om fortet som ett ytterligare hinder för en eventuell fiende.

Tunneln genom berget in mot fortgraven har flera sektioner av gallergrindar, där färgen börjat flagna och rosten nu syns. Hantverket som är nedlagt på detta är dock väldigt imponerande. Längs med tunnelns bergväggar finns ett par dörrar, vilka troligtvis leder in till mindre utrymmen separerade från själva fortet. Mörkret i tunneln byts ut mot dagsljuset ju längre vi tar oss mot dess andra ände. Den massiva bergväggen som möter oss tar fokus från allt annat. När vi står här uppskattar vi höjden till omkring 15 meter och de olika inslagen i bergväggen är små i jämförelse. Vi befinner oss nu i fortgraven och vi upplever att denna skiljer sig en aning mot resterande forten på grund av dess höjd.

Bodens fästning - Mjösjöfortet — Vallgraven som omsluter fortet. På vänster bergvägg kan man se de gamla inslagen.

Vegetationen håller sakta på att ta över inne i fortgraven, där markytan som en gång hölls ren nu är täckt av mossa och sly. Den tysta atmosfären förstärks bara av ljudet från vatten som sipprar längs en av bergväggarna, i övrigt råder en djup stillhet här nere. Längre fram syns en dörr som står på glänt, och förhoppningarna växer om en möjlighet att få en glimt av fortets inre. När vi närmar oss avslöjas dock en plombering precis innanför dörren, troligen gjuten direkt mot dörrkarmen för att helt blockera ingången. En besvikelse, men vi fortsätter vår vandring runt fortets imponerande murar.

2. Fästningen tar form

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108). Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1907 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

3. Mjösjöfortet

Mjösjöfortet var en del av Bodens fästning och stod färdigt 1910. Fortet var byggd för att klara en längre belägring. I fortet fanns bland annat logement, eget kraftverk, en djupborrad brunn och sjuksalar till den drygt 500 man stora besättningen som skulle bekämpa fienden. Bestyckningen på fortets hjässa utgjordes av åtta kraftfulla kanoner med en kaliber mellan 8,4-12 centimeter som skulle slå mot fienden på längre avstånd från Boden. Mjösjöfortet utgick som befästning redan år 1978 (Statens fastighetsverk, u.å).

Fortet skulle byggas som en fyrhörning med djupa stormgravar på varje sida. För att effektivt hindra fiendens infanteri behövde dessa stormgravar vara nio-tolv meter breda och minst sex meter djupa. Stormgravarna förstärktes dessutom med kontraskarpgallerier, där soldater kunde försvara fortet från skyddade positioner om fienden kom för nära. Själva utgrävningen av rygg- och stormgravar gjordes genom pallsprängning, där flera arbetslag borrade trappstegsvis i berget. Detta var onekligen ett tungt arbete då allt borrande skedde för hand. När botten av stormgraven nåtts började man spränga tunnlar in i berget för att skapa plats för fortets kärna. Svartkrut användes oftast som sprängmedel i tunnlarna, dels gällande fördelen att risken för berget destabiliseras minskade. För att snabbare få bort sprängstenen användes hästar och kärror (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 158–159).

För att stärka anläggningens försvar hade ingenjörskompanierna särskilda strålkastarplutoner som ansvarade för två stora strålkastare vid fortet. Dessa strålkastare, med en diameter på 90 cm, fanns både i fasta och rörliga varianter och användes för att lysa upp fientliga trupper både i luften och på marken. Ingenjörstrupperna hade även i uppdrag att bygga och förbättra närskyddet runt fortet, vilket innefattade stormhinder och värn (Statens fastighetsverk, u.å).

Alla fort inom Bodens fästning skulle ha säkra utrymmen för personalen, skyddade mot väntade vapentyper. Därför behövde bergtunnlarna ha ett stabilt bergstak mellan tunneln och bergets hjässa. Detta var särskilt utmanande för artilleripjäserna på hjässan eftersom deras eldverkan kunde påverkas negativt. För extra skydd placerades pjäserna i torn med vridbara pansarkupoler. Ur säkerhetssynpunkt innebar fortets konstruktion att fortkärnan lades så djupt som möjligt under pjäserna, även om bergets form satte gränser. Utöver huvudbestyckningen byggdes även observationstorn och värngångar, vilka anslöts till fortkärnan via långa trappor.

Mjösjöfortet, Bodens Fästning — Ett av logementen i fortets insida. Foto: Swedenexplorers.se

Inuti fortets kärna fanns allt som behövdes för att personalen skulle kunna upprätthålla stridsduglighet. Varje fort var designat som en självständig enhet, vilket innebar att det skulle vara självförsörjande på flera områden. Vattenförsörjning var av största vikt, vilket ledde till att brunnar borrades inuti berget för att säkerställa tillgången på färskvatten. Även regnvatten samlades in. Förutom vattenförsörjning var lager av proviant och förnödenheter avgörande, och stora ammunitionslager byggdes för att garantera tillgången även vid avbruten försörjning. Under fortets tidiga perioder värmdes inomhusmiljön upp med ved- eller kolpannor, vars värme fördelades genom kanaler. För att möta värmebehovet byggdes också extra utrymmen för bränsle och kanaler för ventilation av rök och frisk luft (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 147-148).

Förutom de självförsörjande funktionerna fanns stora logementsutrymmen i fortkärnan, avsedda för den flera hundra personer stora personalstyrkan. I dessa utrymmen fanns våningssängar ordnade i rader, med hygienutrymmen placerade intill. Vid sjukdom fanns en sjukvårdsinrättning i berget. Fortet var också utrustat med sambandsrum, kök och verkstad för underhåll och reparation av materiel. Tunnlar länkade dessa utrymmen på det nedre våningsplanet i fortkärnan (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 152-153).

3.1 Fortets utformning

Anläggningar nedsprängda i berg var det senaste inom försvarskonsten. Kring Boden fanns passande berg och 1916 stod allt klart. Fästningen utgjordes av fem fort och tre mindre fästen. Fem regementen anlades nere i staden för att betjäna fästningen. Tillsammans utgjorde de Bodens garnison. Fullt mobiliserat skulle mer än 15000 soldater ingå i försvaret. Bodens Fästning var i bruk under två världskrig och kanske bidrog slagkraften till att hålla fienden på behörigt avstånd. På 1970-talet påbörjades en avveckling. År 1997 sköts en sista salva från Rödbergsfortet, men all nedlagt möda i bergen består.