Rödbergsfortet

Rödbergsfortet med sina pjäser hjässan var ett av de fem fort som utgjorde en del utav Bodens fästning. Fortet uppfördes under 1900-talets första år och är troligtvis den anläggning som oftast förknippas med Bodens fästning. De fem forten utgjorde endast runt 25% av fästningen, vilket innebär att området runt Boden innehöll en stor mängd objekt.

I början an 1900-talet hade järnvägen tagit sig upp mot Sveriges norra delar och stambanan skulle komma att passera Boden. Tillsammans med stambanan fanns ytterligare en viktig järnvägslinje som slingrade sig från malmfälten i väst till Luleå på östkusten, också den via Boden. Denna järnvägskorsning blev en viktig del av infrastrukturen och var därför något som behövde skyddas till varje pris. Planeringen tog fart och förslaget om fem fort som omringade staden blev aktuellt (Törnquist, 2007).

Det var när nuvarande Fortifikationsverket köpte loss mark runt Boden som bygget med fästningen gick från idéer och tankar till förverkligande. År 1903 påbörjades byggnationen av Rödbergsfortet där flera arbetslag utförde de inledande arbetet med att hacka, spränga och få bort all den stenmassa som blev över. Dåtidens teknik innebar att det mesta gjordes för hand och arbetsprocessen var mycket påfrestande för de anställda vid byggnationen.

Mycket utav stenmassorna från forten användes till byggnation av grunderna till kasernerna inne vid Bodens olika regementen. Resten av stenmassan slängdes ned för det stup som vetter mot Öst och bidrog till en svårare framryckning för fienden mot fortet.

Till sin hjälp hade arbetslagen hjälp av hästar med att dra upp de tunga pjäsdelarna för montering på fortets hjässa. Med en stor mängd hästar drogs pansardelarna upp på bergets i en långsam men säker takt. De tyngsta enskilda delarna på pjäserna vägde 25 ton och tillsammans vägde en pjäs omkring 100 ton. 1907 provsköts den första färdiga pjäsen och nästkommande år hade alla pjäser på fortet blivit provskjutna.

2. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108).  Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1907 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

Rödbergsfortet var en del av Bodens fästning och stod färdigt 1908. Fortet var byggd för att klara en längre belägring. I fortet fanns bland annat logement, eget kraftverk, en djupborrad brunn och sjuksalar till den drygt 500 man stora besättningen som skulle bekämpa fienden. Bestyckningen på fortets hjässa utgjordes av åtta kraftfulla kanoner med en kaliber mellan 8,4-12 centimeter som skulle slå mot fienden på längre avstånd från Boden. Rödbergsfortet utgick som befästning 1998 (Statens fastighetsverk, u.å).

3. Rödbergsfortet

Fortet skulle komma att byggas som en fyrhörning med djupa stormgravar på respektive sida. Dessa stormgravar var tvungna att inneha en bredd på mellan 9-12 meter samt ett djup på minst sex meter för att anses kunna förhindra anfallande infanteri att ta sig upp på fortets hjässa. Dessa stormgravar var också försedda med kontereskarpgallerier där soldater i skyddade utrymmen kunde försvara fortet om fienden kommit så nära inpå. Rygg- och stormgravarna var relativt enkla att spränga ut då arbetet kunde ske med så kallad pallsprängning. Det innebar att arbetet genomfördes med flera arbetslag som tillsammans borrade berget trappstegsvis. Arbetet var väldigt påfrestande då borrningen ägde rum helt för hand. När arbetsstyrkan nått botten på ryggraven påbörjade arbetet med tunnlarna in i berget där själva fortkärnan skulle anläggas. Det var vanligt att svartkrut användes till tunnelsprängningarna för att inte riskera bergets hållfasthet runt om. Till sin hjälp hade arbetslagen häst och kärra som skulle effektivisera bortforslingen av sprängstenen (Nyström & Skeppstedt, 1990:158-159).

Som stöd till anläggningen fanns strålkastarplutoner ur ingenjörskompanier med uppgift att bemanna de två stora strålkastarna intill fortet. Strålkastarna mätte 90 cm i diameter och fanns som fasta och rörliga modeller. Syftet med dessa strålkastare var att belysa fientliga trupper i luft och på marknivå. Ingenjörstrupperna hade också uppgiften att bygga och förbättra fortets närskydd i form av stormhinder och värn (Statens fastighetsverk, u.å).

Samtliga fort inom Bodens fästning skulle beredas utrymmen till dess personal med skydd mot de vapen som befarades användas. Därför skulle de utsprängda bergtunnlarna inneha ett gott bergtak från hjässan. Detta tankesätt var svårare att implementera på de pjäser vid hjässan då eldverkan kunde bli negativt påverkad. Lösningen för ett bättre skydd var att nyttja torn med vridbara pansarkupoler. Utformningen av fortet ur säkerhetssynpunkt gjorde att själva fortkärnan placerades på ett så djupt avstånd från pjäserna som möjligt, dock avgjorde bergets utformning i vilken utsträckning detta gick att fullfölja. Utöver huvudpjäserna på fortets hjässa anlades observationstorn och värn som anslöt till fortkärnan via långa trappor inne i berget.

Väl inne i fortkärnan fanns allt som ansågs behövas för att personalen skulle inneha en stridsduglighet. Därför konstruerades varje fort till att vara en självständig enhet och därför också vara självförsörjande på en omfattande nivå. Vattenförsörjningen ansågs vara vital vilket ledde till att brunnar borrades inne i berget, som med regnvatten beräknades förse behoven. Utöver vatten till matlagning var förråd med proviant och förnödenheter lika viktigt. Stora ammunitionsförråd anlades i fortet med en gedigen kapacitet om tillförsel av ny ammunition till anläggningen stoppades. Under fortets första tidsperiod värmdes insidan upp av ved- eller koleldade pannor som via kanaler skulle fördela värmen genom tunnlarna. För att tillgodose behovet av värme behövdes ytterligare lokaler för bränsle men också kanaler för utsläpp av rök och friskluft (Nyström & Skeppstedt, 1990:147-148).

Utöver delarna som tillgodosåg självförsörjningen fanns i fortkärnan stora logementsutrymmen till den flera hundra man stora personalstyrkan som skulle tjänstgöra i anläggningen. I logementen fanns våningssängar placerade på rader och i anslutning fanns hygienrum. Vid sjukdomsfall hade personalen en sjukvårdsinrättning nära till hands. Här nere fanns också sambandsrum, kök och verkstad för materielvård och reparationer. Tunnlar löpte mellan dessa utrymmen i fortkärnans nedre våningsplan (Nyström & Skeppstedt, 1990:152-153).

Modernisering i omgångar

Under den första tiden efter fortets färdigställande fanns varken elektricitet eller värme. Allt eftersom tiden gick uppmärksammades bristerna i berget och moderniseringen pågick vartefter. Från början eldades det endast på ett fåtal platser i berget i försök att få värme. Det var både fuktigt och kallt för soldaterna i fortet innan moderniseringarna ägde rum. Utöver elektriciteten fanns inte heller några riktiga toaletter i fortet, vilket kom att ändras då hygienen inte var tillräcklig med endast torrdass. Då fortet skulle hållas i drift och kunna vara självförsörjande under kris och krig behövde allt mer komponenter installeras för att tillgodose de krav som ställdes. År 1909 kom elektriciteten till Boden och något år senare drogs ström upp till forten. Först några år senare, nämligen år 1916 installerades den första vattentoaletten i fortet. Rödbergsfortet var självförsörjande med dricksvatten från sin egen brunn och hade ett reservkraftverk som skulle förse fortet och dess utrustning med elektricitet även om det ordinarie elnätet slog ut. 

Både läkare samt tandläkare fanns placerade i fortet i syfte att ta hand om sårande soldater vid krig. Det fanns två läkare som var krigsplacerade i fortet/förband. Många av de nya rekryterna hade så pass dåliga tänder vilket gjorde att tandläkarna vid fästningen var tvungna att plocka ut dem direkt vid inryck. 

Utformning av Rödbergsfortet

En mängd ritningar och förslag på utformning av Rödbergsfortet togs fram under projekteringsfasen men även efter färdigställandet år 1908. Skisser från Krigsarkivet visar hur fortet år 1924 hade fått sin slutgiltiga utformning vad gäller ytor och beskrivningen kommer därför att ske utifrån detta årtal.

Från ryggraven löpte sju stycken tunnlar in och bildade fortkärnan. En del av dessa tunnlar sprängdes ut i storlek för att bilda två våningsplan. Dessa sju tunnlar delas i berget via en korridortunnel. Den första tunneln innehöll toaletter, tidigare torrklosetter. På andra sidan korridortunneln finns maskinrum med reservkraft.

Bestyckningen på Rödbergsfortet

15 cm haubits m/06 T i pansartorn

Rödbergsfortet hade inledningsvis fyra stycken 15 cm kanoner och dessa var därmed den största och kraftigaste bestyckning på anläggningen. Dessa fyra pjäser hade med sina sex-åtta kilometer i räckvidd  skulle bekämpa fientligt artilleri och nedgrävd trupp (Statens fastighetsverk, u.å). Under 1970-talet moderniserades fortets bestyckning och de stora 15 cm pjäserna byttes mot 12 cm m/24-66 från HMS Gävle, vilka var en mindre men effektivare pjäs (Mårtensson, 2006). Via ammunitionstransportören togs granaterna upp till pjäsen där manskapet arbetade under tunga former. Pjäsen var uppdelad på två nivåer där sidriktare och höjdriktare fanns på den undre nivån tillsammans med ammunitionspersonal. Härifrån placerades granater sedan i en ytterligare ammunitionstransportör (hiss) upp till pjäsens övre del där laddare och mekanismskötare befann sig. Personalen på denna nivå är endast i skydd av en pansarkupol. Kanontornet kunde sedan roteras på begäran av sidriktaren som hade en sidriktsmotor till hjälp. Runt kanontornet fanns ett tjockt lager av betong som skulle skydda personal och utrustning (Nyström & Skeppstedt, 1990:164).

8,4 cm kanoner m/94-04 i pansartorn m/03 B

Som komplettering till den tunga bestyckningen fanns fyra stycken 8,4 cm kanoner som sågs nödvändiga till närskyddet av fortet. Dessa hade en kortare räckvidd och skulle primärt användes då fienden kommit in i fortets närhet. Med en räckvidd på sex kilometer skulle dessa rikta in sig på mål som de ännu större pjäserna inte kunde slå ut  (Statens fastighetsverk, u.å). Dessa 8,4 cm kanonerna m/94-04 ersattes år 1952 av kanon m/1947 i pansartorn (Försvarsmuseum, u.å). 

5,7 cm kanoner m/07 i kaponjärlavett m/07

De så kallade kaponjärkanonerna var inbyggda i utrymmen runt om fortets stormgravar som löpte runt fortets alla sidor och dessa kanoner var monterade att kunna verka mot mål i gravarna. Samtliga fort hade åtta kanoner med undantag för Södra Åbergsfortet hade endast hade fyra kanoner till antalet. (Mårtensson, 2006:161). Syftet var att slå ut den fiende som till trots kommit så pass nära inpå fortet. Dessa kaponjärkanoner kunde även laddas med skrot som sedan avfyrades ut mot fienden.

Utöver bestyckningen på fortet fanns ett gediget skydd och närförsvar runt anläggningen. Längs med Rödbergets fot löpte ett högt staket runt berget tillsammans med stormhinder i form av lager med taggtråd. Vid de två vägarna upp mot fortet anlades flera stora betongbunkrar (så kallade korvar) där soldater skulle beskjuta en fiende. Två kulsprutebunkrar fanns belägna mitt emellan de två uppfartsvägarna. Närmare fortet fanns ytterligare ett stormhinder i form av taggtråd och intill dessa skytte-/ och förbindelsevärn (Statens fastighetsverk, u.å).

4. Batteri Satelliten

I anslutning till Rödbergsfortet anlades på 1970-talet ett för många okänt batteri. Satelliten bestyckades med två 12 cm pjäser m/24 och byggdes som utbildningsanläggning. Satelliten kom i regel att användas vid larmövningar då pjäserna var av samma modell som fortet men speglade också flera andra artillerianläggningar vid de olika försvarslinjerna. Övning vid Satelliten sparade därför tid och resurser istället för att slita flera andra anläggningar. Satelliten hade förläggningsplats och ammunitionsupplag invid respektive kanon, förberett med 48 projektiler. Nackdelen med förläggningsplatserna var att dessa var vedeldade.

Satelliten fick en separat betonganläggning med stridsledning, ett så kallat BPL-värn. En personalstyrka om sex man skötte förbindelsen med eldledare och artillerister vid pjäserna via telefon och radio. I BPL-värnet fanns mätplan med skjutelementgivare för måluttagning, precis samma materiel som inne i forten.

Då Satelliten var en utbildningsanläggning bedrevs viss provverksamhet där baksidan av pjäsen utrustades med pansarplåt som extra skydd. Närförsvaret av pjäserna var genomtänkta och skyddade eldställningar fanns att tillgå.

5. Sista skottet från Rödbergsfortet

Efter att anläggningen varit i tjänst under nästan ett sekel var det dags för Rödbergsfortet att tas ur krigsorganisationen. De andra forten hade redan tackat för sig och var inte längre aktiva. Det sista skottet från fästningen skulle komma att skjutas från Rödbergsfortet på nyårsafton 1997. I samband med det sista skottet skulle anläggningen även visas upp för allmänheten. Den visningen var nämligen den första allmänna visningen och över 15 000 personer besökte fortet den dagen.

Eldledarna hade intagit sin position på Södra Bodsjöberget som är beläget ungefär sex kilometer från Rödberget. Härifrån skulle de leda och ge koordinater till fortets personal som skulle ställa in pjäsen efter de angivna siffrorna. Målet var i Vändträskåns dalgång 8,5 km från Rödberget och det var viktigt att skotten träffade på rätt plats för att inte skada någon utomstående. Målet var att fortets fyra 12 cm pjäser skulle skjuta slut på huvuddelen av övningsammunitionen som fanns kvar i fortet. Tiden var inne, saluten tog fart och det öronbedövande ljudet höll igång i 30 minuter. När röken hade lagt sig och luftvärnsstrålkastarna släktes hade 345 granater skjutits från fortet och det sista avfyrades av dåvarande fortchefen Henry Rova.

Läs även mer om anläggningarna i Bodens fästning:

Bodens fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin
Bodens fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern
Bodens fästning – Rödbergsfortet
Bodens fästning – Gammelängsfortet
Bodens fästning – Leåkersfästet
Bodens fästning – Norra Åbergsfästet
Bodens fästning – Sveriges guldreserv
Bodens fästning – Södra Åbergsfortet
Bodens fästning – Mjösjöfortet
Bodens fästning – Radiobunkern
Bodens fästning – Ballonghallen

Uppdaterad: 20230111 (pågående, fortets utformning)

Referenslista:

Försvarsmuseum. (u.å). Bestyckning i forten inom Bodens fästning. https://web.archive.org/web/20131229113244/http://www.forsvarsmuseum.se/bf_01.html

Mårtensson, L. (2006). Handbok artilleripjäser och eldrörsvapen 1800-2000 [Broschyr]. Statens försvarshistoriska museer. https://sfhm.se/wp-content/uploads/2021/11/SFHM-skriftserie_handbok-artilleripjaser-och-eldrorsvapen-1800-2000.pdf

Nyström, B. O., Skeppstedt, S. (1990). Boden Fästningen – Garnisonen – Samhället. Kungl Bodens artilleriregementets historiekommité

Statens fastighetsverk. (u.å). Bodens fästning (Karta & historik) [Broschyr].

Samtal med tidigare personal till anläggningen.