Ballonghallen

Beläget långt ut i skogarna på den norra fronten ligger denna tidigare så viktiga anläggning. Härifrån skulle nämligen spaning bedrivas mot den tänkta fienden men även fungera som eldledning för artilleriet av de fem forten. Idag är Ballonghallen ett statligt byggnadsminne.

1. Långt upp på den norra fronten inom fästningen vilar den gamla byggnaden. På vägen passeras flertalet gamla militära installationer, bland annat radiobunkern. Naturen har trängt sig tätt inpå ballonghallen nu på senare år, vilket inte var fallet när den byggdes. Då fanns det stora öppna ytor framför hallen där själva ballongen skulle få rum att hanteras innan den skickades upp i skyn. De enda spår som syntes runt hallen vid besöket var skoterspår i den djupa snön.

På främre kortsidan finns den gigantiska porten som då öppnades när ballongen skulle ut eller in ur byggnaden. På långsidan finns mindre dörrar för personalutrymmen samt lite mindre förråd. Idag är dock den stora porten inte i brukligt skick och man har även installerat en mindre port i den stora, som är mer praktisk till användningsområdet idag.

2. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108).  Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1901 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

Gammelängsfortet var en del av Bodens fästning och stod färdigt 1907. Fortet var byggd för att klara en längre belägring. I fortet fanns bland annat logement, eget kraftverk, en djupborrad brunn och sjuksalar till den drygt 500 man stora besättningen som skulle bekämpa fienden. Bestyckningen utgjordes av fyra kraftfulla kanoner med en kaliber på 12cm m/1899 och fyra 8,4cm kanon m/1894-04 som senare byttes ut till m/1947 i samma storlek. Till närförsvaret av fortet fanns åtta kaponjärkanoner med 5,7cm kaliber. Gammelängsfortet utgick som befästning 1992 (Statens fastighetsverk, u.å).

3. Idéer från 1700-talet

Denna metod med att använda stora ballonger av dessa slag har sedan länge använts i bland annat Frankrike där militären använde dessa till spaning och ledning av egna förband. Svenska militären såg detta som en lösning även här i landet och organiserade nya avdelningar som ansvarade för verksamheten. 1896 var det svenska ballongvapnet igång och man höll till på bland annat Vaxholm innan utbyggnaden till Boden (Fortifikationsverket, u.å). 

Läs även: Bodens Fästning

Ballong- och Brefdufveavdelningen i Boden påbörjade sin organisation några år senare och 1909 stod det klart hur det hela skulle se ut. Man hade lagt upp en organisation som bestod av ungefär 50 soldater och flertalet befäl som skulle lösa uppgifterna. Utöver detta krävdes en hel del annan personal som skulle ta hand om hästar och materiel men även ballongsömmare (Fortifikationverket, u.å).

Den första augusti 1914 lyfte den första ballongen från Boden och den första ballongflygningen var nu genomförd. Detta var strax efter att första världskriget hade utbrutit och framtiden för Europa såg oroligt ut. I ungefär 30 år skulle ballongen tjäna ett viktigt syfte genom eldledning av fästningens artilleri. När flygplanen utvecklades i allt snabbare takt förlorades syftet med ballongen då det inte ansågs lika effektivt och ballongavdelningen lades ned i samband med andra värlskriget. Nya förbättrade alternativ till inhämtning av information samt eldledning utvecklades i allt snabbare takt med åren och involverade alltmer teknik.

4. Den röda ladan

Denna stora röda lada stod klar 1914, har en längd på 35 meter och tio meter i takhöjd samt 10 meter i bredd. Där fanns en stor drakballong som hade en volym på 750 Kbm och en längd på ca 27 meter som skulle segla upp mot skyn via en vajer som var närmare tusen meter lång. De ballonger som kom att användas i Boden var ursprungligen från Tyskland och var formade för att skona personalen från yrsel likt sjösjuka. Vid en normal arbetsdag kom ballongen att flyga upp till runt 600 meter, vilket var den nivå som var mest optimal (Fortifikationsverket, u.å).

“Den faluröda ballonghallen av trä står fortfarande kvar på samma plats i Boden och är den enda i sitt slag i Sverige.” (Fortifikationsverket, u.å)

Till ballongen användes vätgas som lagrades i en skyddad anläggning ett stenkast från platsen. Därifrån fraktades den ned till ballonghallen där man fyllde ballongen. Då vätgasen är så pass farlig var man tvungen att prioritera bort bland annat elektricitet och värme i ballonghallen. Det sista man ville var att ballongen skulle explodera, ännu mindre med personalen runt omkring.

I takt med att flygmaskinernas utveckling blev ballongens betydelse allt mindre. Strax innan andra världskrigets utbrott upphörde denna verksamhet och ballonghallen har sedan dess haft andra mindre användningsområden. Sedan 2001 klassificeras ballonghallen som ett statligt byggnadsminne och förvaltas av Fortifikationsverket.