Ballonghallen

Beläget långt ut i skogarna på den norra fronten ligger denna tidigare så viktiga anläggning. Härifrån skulle nämligen spaning bedrivas mot den tänkta fienden men även fungera som eldledning för artilleriet av de fem forten. Idag är Ballonghallen ett statligt byggnadsminne.

Norrut på den norra fronten inom fästningen vilar den gamla byggnaden. På vägen dit passeras flertalet gamla militära installationer, däribland Radiobunkern. Naturen har under senare årtionden trängt sig tätt inpå ballonghallen, vilket inte var fallet när den byggdes. Vid anläggningens aktiva tid fanns stora öppna ytor framför hallen där själva ballongen skulle få plats att hanteras innan den skickades upp i skyn. Vid vårat besök fanns det endast skoterspår i den djupa snön runt den mäktiga ballonghallen.

På främre kortsidan av byggnaden finns den gigantiska porten som öppnades när ballongen skulle in och ut från byggnaden. På långsidan finns mindre dörrar för personalutrymmen samt mindre förråd. Idag används inte den stora porten, istället har en mindre mer lättmanövrerad port installerats i den stora, som är anpassad till dagens användningsområde.

2. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108).  Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer”.

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1907 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

Metoden med användandet av stora ballonger av olika slag har använts under lång tid, bland annat av franska militären som nyttjade dessa för spaning och ledning av egna förband. Den svenska militären såg metoden som användbar och organiserade därför verksamheten med avdelningar som skulle ansvara för uppdraget. År 1896 trädde det svenska Ballongvapnet i kraft med lokaliseringsort vid Vaxholm innan utbyggnaden kom till Boden (Fortifikationsverket, u.å). 

Läs även: Bodens Fästning

4. Ballongen och den röda ladan

Den 1 februari 1909 överlämnade chefen för ballongavdelningen förslag till “Ballong- och Brefdufveavdelningen” i Boden (Svenska Ballong Federationen, u.å). Verksamheten etablerades år 1909 med en organisationen som bestod av 50 soldater och flertalet befäl som skulle lösa uppgiften. Till hjälp fanns två brevduvor i organisationen. Utöver den egna personalen krävdes ytterligare personal som skulle ta hand om hästar och materiel men även specialister med uppgift som “ballongsömmare” (Fortifikationverket, u.å).

Ballonghallen stod klar år 1914 med en längd på 35 meter, en takhöjd på tio meter samt mätte tio meter på bredden. Den 15 augusti samma år lyfte den första ballongen från Boden och den första ballongflygningen var därför genomförd. Detta var strax efter att första världskriget utbrutit och Europa stod inför en orolig framtid. I ungefär 30 år skulle ballongen tjäna ett viktigt syfte genom eldledning av fästningens artilleri. Ballongen var en typ av drakballong med en volym på 750 Kbm och en längd på cirka 27 meter. Med hjälp av en närmare tusen meter lång vajer skulle ballongen segla upp mot skyn. De ballonger som kom att användas i Boden var ursprungligen från Tyskland och var formade för att skona personalen från yrsel likt sjösjuka. Vid en normal arbetsdag kom ballongen att lyfta upp till runt 600 meter, vilket var den mest optimala nivån (Fortifikationsverket, u.å).

“Den faluröda ballonghallen av trä står fortfarande kvar på samma plats i Boden och är den enda i sitt slag i Sverige” (Fortifikationsverket, u.å).

Under åren kom olika ballongtyper att användas i Boden. Den första varianten var som tidigare nämnt en drakballong med beteckning m/09. Gamla foton visar hur Fältballong m/1925 lyfter från fältet i Boden. Under 1930-talet kom ytterligare två typer att användas: Fältballong m/23 och Kulballong m/30.

Ballongen fylldes med vätgas som tillverkades och lagrades i Vätgasverket, ett stenkast från Ballonghallen. Från Vätgasverket, även benämnd “Anläggning X”, fraktades vätgasen till ballonghallen där ballongen sedan fylldes. På grund av den överhängande risken med hantering av vätgasen prioriterades både elektricitet och värme bort i Ballonghallen. Det sista som skulle ske var en explodera där materiel och personal gick förlorade.

När flygmaskinens utveckling upptrappades förlorade ballongen sitt syfte då det inte var lika effektivt och risken för beskjutning var överhängande. I samband med andra världskriget lades Ballongavdelningen ned och nya förbättrade alternativ till inhämtning av information samt eldledning tillkom. Den tekniska utvecklingen gick i allt snabbare takt och nya sensorer introduceras med åren som kom.

Sedan 2001 klassificeras ballonghallen som ett statligt byggnadsminne och förvaltas av Fortifikationsverket. Beslut om statligt byggnadsminne görs i enlighet av förordning (2013:558). Syftet är att säkerställa ett långsiktigt bevarande av Ballonghallen och området i dess direkta närhet. Det är Riksantikvarieämbetet som har tillsyn för dessa byggnadsminnen, men där Fortifikationsverket i detta fall förvaltar objektet (Raa, 2017). 

Länk till kulturarvsdata om Ballonghallen: Riksantikvarieämbetet – Kulturarvsdata