Bodens fästning

Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin var just byggandet av Bodens fästning. I media har Rödbergsfortet fått stor uppmärksamhet men fästningen som helhet desto mindre. Det blir allt mer imponerande när storleken framhålls med faktumet att fästningen innehöll tusentals olika objekt och anläggningar i Boden.

1. Boden med omnejd innehöll ofantligt många fortifierade objekt av varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra och Södra. Från 1943 omorganiserades fortgrupperna och benämndes “fronter”. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa områden mot fiendens framryckande fordon anlades över 40 kilometer pansarhinder av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder bedömdes uppgå till 75 000 stycken i antalet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

2. Bakgrund

Redan år 1824 fanns planer på att skydda Boden och Norrbotten från kränkning av en fiende från öst. Vikten av ett fast försvar i den övre delen av landet blev allt påtagligare. Det dröjde dock en period innan beslut fattades att ordna upp situationen med ett starkare försvar. År 1897 beviljades byggandet av fästningen av sittande riksdag (Nyström & Skeppstedt, 1990).

Vid mitten av 1800-talet utvidgades järnvägsnätet mot norr och år 1891 köpte staten upp de färdigställda bandelarna Luleå-Boden och Boden-Gällivare. Tillsammans med stambanan skulle järnvägen slingra sig från Luleå i öst till malmfälten i väst, med en knutpunkt i Boden. Denna järnvägsknut sågs som en viktig del av infrastrukturen och därför ett strategiskt mål för en potentiell fiende. Dåvarande generalstabschefen ansåg att den fästning som presenterats år 1897 skulle stärka försvaret av länet (Nyström & Skeppstedt, 1990:46). Utöver järnvägen och järnmalmen ansågs vattenkraften och skogens resurser vara värda att försvara.

Planeringsarbetet påbörjades 1892 då Kungl Maj:t gav i uppdrag att utreda vilka förutsättningar som fanns i landet om en fiende anföll från öster, söder samt landsteg på västkusten (Nyström & Skeppstedt, 1990:51).

Placeringen av fästningen i Boden har att göra med Lule älvs storlek och stadens placering. Vid Boden är älven väldigt smal och ansågs som det lämpligaste övergångsstället för en fiende. Med det avstånd som Boden har till kusten fanns ingen risk för överraskande angrepp från en fiende, men en eventuell fästning skulle ändå ha möjlighet att nå en framryckande fiende mot kusten. Naturen med sin terräng runt Boden gjorde det möjligt för anläggandet av befästningar till ett lågt pris (Nyström & Skeppstedt, 1990:104).

“Enligt riksdagsbeslut i maj 1900 skulle befästnsingsanläggningarna vid Boden bilda både en spärrfästning och en operationsfästning samt dessutom tjäna som förrådsfästning” (Nyström & Skeppstedt, 1990:104).

Syftet med befästningen var att bilda en spärr där fienden skulle hindras i sin vidare framryckning över älven via järnvägs- och landdsvägsbron. Ytterligare ett syfte var att agera skydd för I19 och regementets mobilisering tillsammans med tillhörande huvudstyrka från sjätte arméfördelningen. Fästningen skulle kunna agera som bas gällande försvarsstridskrafterna och förbli en vidmakhållen punkt även då resten av riket ockuperats av fienden (Nyström & Skeppstedt, 1990:107).

3. Fästningen tar form

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108). Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att antalet arbetstillfällen skulle öka till följd av den förmodade “gruvaktiviteten”.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där tornpjäser och pansartorn skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver det stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt och redan år 1907 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “grunder” som gällde. Under 1922 års grunder reducerades de fyra infanteriförsvarsområdena till tre stycken då det västra försvann (Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen “runder” till “plan”. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

4. Norra fronten

Området norr om Boden där Pagla skidstadion finns kom efter omorganisationen 1943 att benämnas norra fronten. Området var omgivet av pansarhinder som skydd mot en framryckande fiende. I anslutning till dessa pansarhinder byggdes en stor mängd stormhinder, flankeringsbatterier, skansar och skyddsrum till soldaterna. På insidan fanns flertalet berganläggningar av varierande storlek och runt dessa installationer hörde ett stort antal förrådsbyggnader. Ett antal skjutbanor var också förlagda inom området. Fronten syftades att vara helt skyddad från en fiende och dimensionen på försvaret vidtogs därför (Statens fastighetsverk, u.å). Kartor från 1940-talet visar objekt som täcker i stort sett hela norra fronten.

På den norra fronten ligger Degerbergsfortet och den plomberade Anläggning 8, vilken i folkmun kom att kallas “stabsfortet“. Den omtalade Radiobunkern står kvar ute på radiomyren och erbjuder guidade visningar efter överenskommelse med ansvarig. Bortanför Degerbergsfortet ligger det gamla bergrummet där 2. Artilleriskansstaben fanns inhysta. Nedanför Pagla fanns ett drivmedelsförråd insprängt i berget där olika sorters drivmedel förvarades, något som inte uppmärksammas särskilt ofta. Vid Buddbyträsket anlades en sjöflyghangar där flygambulansen var stationerad. Med hjälp av skidor och pontoner kunde flygplanen verka i både snö och vatten. Ballonghallen och vätgasverket som byggdes för att skicka upp vätgasfyllda ballonger i syfte att observera och eldleda artilleriet finns placerade bara ett stenkast ifrån Anläggning 8 (Statens fastighetsverk, u.å).

4.1 Anläggning 8

Bergrummet fick benämning “Anläggning 8” och var en hemlig under lång tid. Djupt ner i urberget fanns den enorma anläggningen som bestod av flera hundra rum utspridda på olika våningsplan. I berganläggningen fanns försvars- och militärområdets samt civilförsvarets krigsstabsplats vid den del som kom att benämnas Rutger. Berganläggningen fick sedermera en enorm utbyggnad och kom att delas upp i del A (gamla) och B  (nya), där denna nya del bestod av en stor förrådsanläggning som i krig skulle kunna inhysa krigssjukhus.

Läs mer: Bodens fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern

4.2 Artilleriskansstaben

I ett av bergen inom den norra fronten fanns 2. Artilleriskansens stabsplats och skyddsrum. På bergets hjässa finns gamla trästolpar och rester av kommunikationsutrustning och gamla trästolpar som tidigare kan ha kopplat bergrummet till elnätet. Kablar från denna anläggning går även mot en närliggande berganläggning med omfattande ledningsfunktioner. Tidigare fanns stormhinder runt 2. Artilleriskansstabens uppehållsplats tillsammans med observationsvärn (Statens fastighetsverk, u.å).

Rälsen finns fortfarande kvar från tiden då sprängstenen fraktades ur berget. Dessa massor dumpades i anslutning till anläggningens inslag vilket formade tre stora platåer. Vid senare konstruktioner av berganläggningar var det sällan förekommande att sprängsten placerades i direkt anslutning till anläggningen med risk att röja platsen.

Enligt uppgift ska staben flyttat från denna berganläggning på 1950-talet för att istället inrymmas i en större anläggning.

4.3 Ballonghallen

Denna stora röda lada stod klar 1913 med en längd på 35 meter, tio meter i takhöjd samt tio meter i bredd. Syftet med ballonghallen var att inhysa ballonger för spaning och eldledning till artilleriet. Den typ av ballong som användes var en drakballong med en volym på 750 Kbm och en längd på cirka 27 meter. Denna ballong skulle segla upp mot skyn fäst i en vajer som var närmare ett tusen meter lång. De drakballonger som kom att användas i Boden var ursprungligen från Tyskland och var formade för att skona personalen från yrsel likt sjösjuka. Vid en normal arbetsdag kom ballongen att flyga upp till runt 600 meter, vilket var den nivå som ansågs mest optimal (Fortifikationsverket, u.å).

Läs mer: Bodens Fästning – Ballonghallen

4.4 Degerbergsfortet

Degerbergsfortet stod färdigt 1908. Fortet var byggt för att klara en längre belägring. Här fanns logement och mässar, eget kraftverk, en djupborrad brunn till den drygt 500 man stora styrkan som skulle bekämpa fienden från öst. Bestyckningen på fortets hjässa utgjordes av åtta kraftfulla kanoner med en kaliber på 8,4-12 centimeter som skulle agera artillerield och slå fienden på längre avstånd från fästningen. Som närförsvar fanns åtta kaponjärkanoner för försvaret om fienden olyckligtvis tagit sig hela vägen in mot fortets stormgravar (Statens fastighetsverk, u.å).

Läs mer: Bodens Fästning – Sveriges guldreserv

4.5 Leåkersfästet

Leåkersfästet är mer än bara den större anläggning som presenteras i de flesta bilder en ser på nätet. Men själva huvudanläggningen är ändå inget litet komplex. Den bestyckades nämligen med tio stycken 8,4 cm kanoner m/94-06 i hjullavett. Dessa var placerade uppe på bergets hjässa bakom öppen vall. Dessa bemannades av 66 stycken artillerister som skyndsamt skulle ta sig upp till bergets hjässa från bergrummen under pjäsplatserna. Utöver artilleristerna ingick ett fästningsgevärskompani på 229 man. Bergrummen, även kallade tunnlar, byggdes in från den tio meter djupa fortgraven som löper längs ena sidan på anläggningen (Statens fastighetsverk, u.å).

Läs mer: Bodens Fästning – Leåkersfästet

4.6 Radiobunkern

Denna ovanjordsanläggning är byggd helt i betong. Innan den nuvarande betongkonstruktion uppfördes fanns på platsen sedan 1914 ett trähus som agerade radiostation. Detta så kallade stationshus skulle via trådlös telegrafi hålla kontakten med riksledningen och Bodens fästning. Utöver detta användes anläggningen till att förmedla telegram mellan olika länder där bland annat “krigsfångetelegram” var exempel på detta. I och med krigets utbrott togs ett gemensamt beslut av krigsmakten och Kungliga Telegrafstyrelsen som lät uppföra detta armerade stationshus år 1916 (Boden Radio – först i etern, u.å).

Läs mer: Bodens Fästning – Radiobunkern

5. Södra fronten

Detta område var inte fullt så stort som den norra fronten vad gäller antalet militära installationer. Nedanför Åberget finns pansarhindren ännu kvar, tillsammans med infanteriskansar och kulsprutebunkrar. Uppe på berget ligger Södra Åbergsfortet som moderniserades under kalla kriget för att stå emot detonation från kärnvapen men också stridsgaser. På berget intill finns det mindre fästet, Norra Åbergsfästet, vilket var bestyckad med fyra stycken 8,4 cm kanoner. Under kalla kriget konstruerades en fullträffsäker ledningscentral i Sävast som skulle tjäna personal tillhörande civilförsvaret. Med fullträffsäker menas teoretiskt att den var konstruerad för att klara stora påfrestningar av stötvågor och även stridsgaser. Granne med civilförsvarets ledningscentral finns en skyddad upplagsplats i berget där elnätets ström skulle omformas och anpassas till järnvägsnätet. Denna ström omformades med hjälp av stora omformarvagnar som via räls placerades i bergrummet.

5.1 Civilförsvarets ledningscentral

Ingångstunneln till (vid bilden nedan tagen) anläggning 66. Denna berganläggnignen konstruerades under kalla kriget när hotet från öst var omfattande och när det befarades att kärnvapen kunde användas. Syftet var att inhysa civilförsvarets personal i kris eller krig. Anläggningen ligger placerad bredvid två andra berganläggningar i samma bergkomplex. Bilden under beskriver en råa stötvågstunneln in mot den tjocka stålporten och den skyddade delen av anläggningen.

Läs mer: Bodens Fästning – Civilförsvarets Ledningscentral

5.2 Norra Åbergsfästet

Likt flera andra fortifikationer tillhörande Bodens fästning stod Norra Åbergsfästet färdigt 1910. Konstruktionsmässigt liknar detta ett mindre fort då en form av ryggrav utsprängdes där sedan förläggning och skyddsrum anlades inne i berget i utsprängda tunnlar. Bestyckningen bestod av fyra stycken 8,4 cm kanon m/94-06 i hjullavett. Strax över ett hundra man ingik i bemanning av fästet, fördelat på artilleri och infanteri. Idag är dessa tunnlar förseglade med betong innanför järndörrarna som fortfarande hänger kvar. på sina gångjärn. Norra Åbergsfästet utgick ur krigsorganisationen redan 1943 ,långt före majoriteten av fästningen (Statens fastighetsverk, u.å).

Läs mer: Bodens Fästning – Norra Åbergsfästet

5.3 Södra Åbergsfortet

Södra Åbergsfortet var en del av Bodens fästning och stod färdigt 1908. Fortet var byggd för att klara en längre belägring. I fortet fanns bland annat logement, eget kraftverk, en djupborrad brunn och sjuksalar till den drygt 500 man stora besättningen som skulle bekämpa fienden. Bestyckningen på fortets hjässa utgjordes av åtta kraftfulla kanoner med en kaliber mellan 8,4-12 centimeter som skulle slå mot fienden på längre avstånd från Boden (Statens fastighetsverk, u.å).

Tabellen som beskriver arbeten utförda vid Södra Åbergsfortet visar att 1745 m2 cementgolv lades. Över 6 000 m3 sten fraktades ut efter sprängningsarbetet med tunnlarna (Nyström & Skeppstedt, 1990:330).

Läs mer: Bodens Fästning – Södra Åbergsfortet

5.4 Rödbergsfortet

Rödbergsfortet ligger inom Bodens södra skjutfält som är klassat som skyddsobjekt med tillträdesförbud under den tid då övning pågår. Fortet i sig har guidade visningar under sommartid. Det finns en del lämningar kvar av närförsvaret med bland annat infanteriskansar, så kallade “korvar” som finns placerade runt om Rödberget och Slumpberget. Från Rödbergsfortets hjässa bjuds det på en riktigt fin utsikt över Boden och naturen som omringar staden, väl värt ett besök.

Under moderniseringen som ägde rum på 70-talet byttes ersattes de stora 15 cm pjäserna till den mindre men modernare 12 cm m/24 kanonen. De ordinarie 8 cm kanonerna som redan fanns på hjässan fick kvarstanna. Under senare tid byggdes ytterligare ett utbildningsbatteri intill Rödbergsfortet som fick namnet “Satelliten”. Bestyckningen var även här 12 cm kanon m/24 (Statens fastighetsverk, u.å).

Läs mer: Bodens Fästning – Rödbergsfortet

6. Östra fronten

Den östra fronten består till huvuddel av de två stora forten Mjösjöfortet och Gammelängsfortet. Som skydd för fronten och dessa två anläggningar fanns ett omfattande närskydd i form av pansarhinder, kulsprutebunkrar och flankeringsbatterier. Mot Svartbyträsket fanns Svedjebergsfästet (Svedjebergsbatteriet) som var utrustad med sex stycken 8,4 cm kanoner m/94 och bemannades av 38 artillerister. Från detta fäste skulle en fiendens framryckning mellan Svartbyträsket och Lule älv försvaras (Statens fastighetsverk, u.å).

6.1 Gammelängsfortet

Korsningen Gammelängsgatan och Bullergatan går en grusväg upp mot fortet och flera förråd passeras. Vägen har en konstant stigning mot Gammelängsfortet och halvvägs upp skymtas hjässan på Mjösjöfortet som med sina pjäser utgör en symbol för dåtidens fästning. Gammelängsfortet stod klart 1907 och var bestyckad med åtta kanoner på dess hjässa i olika kalibrar. Strax över 500 man skulle bemanna fortet varav cirka hälften utgjordes av artillerister (Statens fastighetsverk, u.å).

Läs mer: Bodens Fästning – Gammelängsfortet

6.2 Mjösjöfortet

Vägen till försvarsanläggningen består av en mindre grusväg, precis som vid de flesta platser andra installationer. Tidigare har området runt om fortet varit fullt med olika förråd i skogarna som idag är rivna. En bom finns vid infartsvägen till fortet som avgränsar trafiken och intill bommen finns en informationsskylt med historia om Mjösjöfortet och Bodens fästning. Efter bommen tar asfalten vid och färden fortsätter uppåt mot fortet som stod klart 1910.

Läs mer: Bodens Fästning – Mjösjöfortet

7. Bodens garnison

En garnison kallas den geografiska plats där den militära närvaron finns representerad. Detta innebär att Bodens Garnison innefattar samtliga stationerade förband och vapenslag som finns i området. Uppe i Boden har garnisonen funnits sedan 1901 då uppbyggnaden av fästningen med forten påbörjades. Då det inte fanns några artillerister som kunde bemanna kanonerna bestämdes att ett fästningsartilleriförband skulle flyttas upp från Karlsborgs artillerikår för att bilda Boden-Karlsborgs artilleriregemente (A8) (Nyström & Skeppstedt, 1990:195). De nya kasernerna stod delvis klara för inflytt 1906 och artilleristerna kunde gå förflyttas från det tillfälliga lägret i Notviken. I19 flyttade även över delar av sin verksamhet från Notviken 1906 för att under nästkommande år genomföra den stora flytten. Ytterligare förband från Östersund flyttades år 1910 upp i form av fältartilleri med stab och tre batterier (Nyström & Skeppstedt, 1990:196).

Utöver artillerister och infanterister behövdes ingenjörer som kunde anlägga broar och vägar. Till detta sattes Bodens ingenjörskår (Ing 4) upp med en inflytt i garnisonen 1908. Efter första världskrigets slut kom A8 att bli ett självständigt regemente och därmed fullt ansvar för fästningsartilleriet. I19 hade ansvar för fästningens infanteribesättning och ansvar för de infanteriförband som fanns utanför fästning. (Nyström & Skeppstedt, 1990:207). Efter andra världskriget tillkom pansarförbanden till Boden. Norrbottens pansarbataljon (P5) etablerades 1957 och skulle sedermera ingå under I19 (Nyström & Skeppstedt, 1990:210).

Sambandet inom fästningen kom att bli en viktig del och därför tillkom ett telefonkompani vid Ing 4 år 1912, vilket ett par år senare skulle bli Fälttelegrafkårens detachement i Boden. Som uppgift tillkom att ansvara för sambandet inom övre Norrland där ballonger började användas för signal- och spaningstjänst. Kåren kom att omorganiseras flertalet gånger och expandera till Signalregemente 1937 och slutligen betecknas som S3 år 1987 (Nyström & Skeppstedt, 1990:208).

Garnisonen har även haft en flygverksamhet. 1916 flyttade ett kompani från arméflyget upp till Boden med en smärre personalstyrka. Huvuduppgiften skulle inledningsvis vara spaning. 1959 inrättades ett nytt flygförband till Boden i form av Arméns Helihopterskola och flertalet modeller på flygmaskiner tillfördes. 1980 inrättades Norrbottens arméflygbataljon (AF1) som följd av utveckling av helikopterskolan(Nyström & Skeppstedt, 1990:211).

Utöver regementena och forten bestod Bodens garnison av funktionsenheter och förband som arbetade i bakgrunden med bland annat logistik och administration. Stora förrådskomplex byggdes runt om i skogarna som skulle förse soldaterna med utrustning vid mobilisering. Många av dessa stödfunktioner skulle givetvis fungera i ofred, vilket innebar att man sprängde in dessa i urberget i form av underjordiska anläggningar. Inom garnisonen fanns förråds-, drivmedels-, vattenverks- och sjukvårdsanläggningar i bergrum (Nyström & Skeppstedt 1990:212).

Ett område uppfördes som ett specifikt förläggnings- och förrådsområde som verkade för Arméns intendenturförråd i Boden. Det är på detta område som Havremagasinet finns, vilket nu är ett museum.

I samband med att nya regementen skulle upprättas gjordes kostnadsberäkningar och typritningar för typkaserner för garnisonen. Riksdagen hade år 1901 anvisat 1,8 miljoner kronor till uppbyggnad av erforderliga byggnader och gav uppgiften till fortifikationsdepartementet. Nya förslag på kasernetablissement togs fram av byggnadsavdelningen inom departementet och främst av avdelningschef major Carl Leonard Lundquist och arkitekten Erik Josephson (Nyström & Skeppstedt 1990:280). Under loppet av en tioårsperiod har nu fyra stora kasernområden färdigställts tillsammans med Bodens tygstation och året därpå stod Arméns intendenturförråd färdigt. Arbetet pågick runt om i Boden med omnejd under hela det andra årtiondet vilket medförde att allt fler byggnadsverk färdiggjordes och garnisonen växte enormt (Nyström & Skeppstedt 1990:293).

Inom garnisonen fanns ett välutvecklat sjukhus med för tiden moderna faciliteter. Garnisonssjukhuset färdigställdes 1911 och var ett gemensamt för de förlagda förbanden i Boden. Under 1920-talet kom ett samarbetssjukhus att uppföras, vilket var ett nytt koncept med nära samarbete mellan civilt och militärt inom sjukvården. Detta resulterade i att garnisonssjukhuset fick större kapacitet med totalt 150 platser där 40 av dessa var för civila. En epidemiavdelning på 80 platser byggdes i anslutning till området och kopplades samman via en lång korridor under jord (Nyström & Skeppstedt 1990:290-292).

Under år 1989 fanns det 1 151 militära byggnader i staden vilket skvallrar om hur omfattande den militära miljön var. Totalt var byggnadsytan över 436 000 uppvärmda kvadratmetrar (Nyström & Skeppstedt 1990:263). Det ska nämnas att alla byggnader vid tidpunkten inte var uppmätta vilket resulterar i att det totala antalet kvadratmetrar inte är dataförda. Vad som sedan definierades som byggnad framkommer inte i källan. Det innebär att alla de gigantiska berganläggningar och andra fortifikationer kunde tillkomma i listan.

8. Bodens/ Norrbottens Försvarsområde (Fo 63)

Försvarsområden tillkom efter försvarsbeslutet 1942 och garnisonen med fästningen ingick inom dess ram. Dessa områdens syfte var att underlätta territorialförsvarets samordning med civilförsvaret och majoriteten av dem följde länsindelningen. Respektive försvarsområde var direkt underställd militärbefälhavaren inom dess militärområde. I detta fall var (Fo 63) underställd MB, VI. militärområdet (Holmberg, 1993).

Försvarsområdesstaben och dess befälhavare verkade i huvudsak på en lokal och regional nivå och hade som uppgift att planera samt ansvara för försvaret inom respektive försvarsområde. En nära samverkan med delar ur det civila försvaret samt civila bolag inom dess geografiska område var prioriterat . Syftet var alltså att få ett så bra samarbete som möjligt om säkerhetsläget ändrades och en kris eller ett möjligt krig infann sig, då gällde det att allt var planerat långt i förväg. Utöver detta fanns en rad andra uppgifter som försvarsområdesstaben hade, bland annat ett gediget förvaltningsansvar (Prop 1973:75).

Bodens försvarsområde skulle under åren komma att expandera, detta då flera andra försvarsområden upplöstes och uppgick i Fo 63. Både Jokkmokk och Luleå försvarsområde uppgick i Bodens försvarsområde och kom under en tid att benämnas (Fo 63/65) (Holmberg, 1993). Genom den så kallade OLLI-reformen (Ledningsorganisation i lägre regional instans) bildades A-förband samt B-förband, där A-förbanden fick ansvaret för respektive försvarsområde. Inom Bodens försvarsområde blev det alltså artilleriregementet (A8) som fick detta ansvar och blev då ett försvarsområdesregemente. Detta medförde att regementet hade ett samlat ansvar gällande mobilisering och materiel inom försvarsområdet. I normala fall var det dem större regementena som fick detta ansvar. Det hade i detta fall varit logiskt att Norrbottens regemente (I19) skulle få ta hela denna uppgift. Av operativa skäl tilldelades dock ett visst mobiliseringsansvar av I19 (Prop. 1974:135).

År 1994 ägde ytterligare en omorganisation rum. Nu gick regementet tillbaka till att vara ett utbildningsregemente (B-förband) och försvarsområdesstaben bildade ett eget självständigt förband att verka inom Norra militärområdet (Braunstein, 2003).

Bodens försvarsområde skulle den 1 januari 1998 komma att expandera, då Kalix- och Kiruna försvarsområden upplösts och numera ingick i Boden försvarsområde. Detta var en följd av försvarsbeslutet 1996. Vid samma försvarsbeslut föreslogs nedläggning av ytterligare en försvarsområdesstab, nämligen Östersund. Det var nu som Bodens försvarsområde bytte namn till Norrbottens försvarsområde, då upptagningsområdet omfattade Norrbottens län (Braunstein, 2005).

I takt med omorganiseringar och nedläggningar avvecklades dessa försvarsområden i och med försvarsbeslutet 2000. De uppgifter som staben tidigare haft övertogs dels av de nya militärdistriktsgrupperna, som idag är utbildningsgrupper tillhörande respektive militärregion (Prop. 1999/2000:30).

 5. Övre Norrlands militärområde/ Norra militärområdet

I detta avsnitt används uttrycket “militärområden” som är det namn som användes från år 1942 – 2000. Genom tiderna har namnet ändrats.

Varje försvarsområde ingick tillsammans med flera andra i ett militärområde och dessa militärområden var alltså mycket större geografiskt sett än försvarsområdena. Syftet var att ha en större överblick på respektive del av landet och de stridskrafter som ingick. Uppgifterna som befälhavaren inom respektive militärområde var inledningsvis endast ansvar för territoriell ledning (Jansson, 2013:4). 

Det var efter försvarsbeslut 1942 som dessa militärområden inrättades och här uppe i norr från dåvarande Övre Norrlands Trupper. Inom militärområdet ingick även XV. arméfördelningen som lydde direkt under militärbefälhavaren (MB). Militärområdet kom till början att benämnas VI. militärområdet och militärbefälhavaren över området ansvarade för de operativa uppgifter tillhörande arméstridskrafterna men fick senare utökat ansvar (Braunstein, 2005).

1966 skedde en omorganisation samt namnändring till Övre Norrlands militärområde (Milo ÖN) (Braunstein, 2005). Omorganisationen innebar att militärbefälhavaren tillfördes de operativa uppgifter som marinen och flygvapnet tidigare hade. Ansvaret ökade för militärområdesstaben och innefattade nu samtliga stridskrafter inom militärområdet, då ingick de territoriella samt markoperativa uppgifterna. Nu hade militärbefälhavaren ansvar för den samlade operativa ledningen inom militärområdet (Jansson, 2013).

Under 1950-talet påbörjades sprängningsarbeten för skyddade ledningsplatser på olika nivåer, dels på milo-nivå. Efterhand kom militärområdesstabens ledningsplatser att inhysa delar av civilområdesstaben och därför bilda gemensamma stabsplatser på civil- och militärområdesnivå. Detta kom att bli en krigsuppehållsplats för dessa där både militära och civila enheter inhystes under samma tak. Organisationerna som helhet kunde dock inte inhysas i samma anläggning, utan delades upp på flera anläggningar eller grupperingsplatser inom ett GplO. De gemensamma stabsplatserna (Gpl) A1 och A2 för MB/CB utgjordes av berganläggningar. Reservstabsplatsen samt extra stabsplatsen kunde inhysas i mindre skyddad tillvaro (Jansson, 2013:7/48)

Militärområdesstaben (Milo ÖN) tillsammans med andra enheter och förband i Boden hade alltså vid denna tid stora utrymmen i berganläggningar i händelse av ofred, så kallade gemensamma stabsplatser(Gpl) (eller krigsstabsplatser). I fredstid hade förbandet precis som övriga förband en stationering inom Bodens Garnison. 

I och med fler omorganisationer slog man år 1993 ihop Milo ÖN med Nedre Norrlands militärområde (Milo NN) och bildade tillsammans ett större område. Detta nya område kom att heta Norra militärområdet (Milo N) och hade i stort hela Norrland som upptagningsområde (Holmberg, 1993).

9. Fästningens avveckling

Läget ser idag annorlunda ut för fästningen och huvudstridslinjen med forten i fokus. Genom åren har Försvarsmaktens organisationen ändrats och försvarsbesluten har orsakat stora nedskärningar i försvarsbudgeten. Äldre objekt inom fästningen har genom åren avvecklats samtidigt som nya installationer tagit plats. Strax efter färdigställandet av fästningen blev den i vissa ögon snabbt omodern, dels på grund av det fasta läget och fiendens förmodade vapentekniska förändringar.

Som beskrivits i texten har fästningen genomgått flertalet förändringar, till stor del på grund av olika strategiska lärdomar. Fästningen har varit till stor betydelse under alla dessa år även då den övergick till att ingå i djupzonsförsvaret. Nyström & Skeppstedt (1990) beskriver fästningens betydelse i framtiden som mindre sannolikt. De tillägger dock den trygghet som en fästning ger till strategiska punkter som måste försvaras, där Boden är en sådan. Den psykologiska verkan som en fästning ger är påtaglig hos befolkningen i närområdet men också för en fiende (Nyström & Skeppstedt, 1990:141).

Redan år 1978 avvecklades Mjösjöfortet av säkerhetsskäl då berget inte höll den hållfasthet som krävdes. Efter att spionen Stig Bergling avslöjat en stor del av fästningen tillsammans med ett antal andra viktiga försvarsanläggningar gjordes stora ombyggnationer i området. Den stora Anläggning 8 som inhyste bland annat militärområdesstaben och luftförsvarscentralen moderniserades och flyttade vissa funktioner till en ny anläggning. Södra Åbergsfortet moderniserades med både gas- och stötvågsgränser för att bättre kunna ta emot smällen från ett kärnvapen. Södra Åbergsfortet var dock det enda fort som moderniserades på det viset.

Det sista skottet sköts från Bodens fästning och Rödbergsfortet på nyårsafton 1997. Ungefär 15 000 personer besökte Rödbergsfortet den dagen för att bevittna saluten som skulle äga rum, men också för att deltaga på visningen av fortet. Den visning var nämligen den första publika visningen för allmänheten. Rödbergsfortet var det sista utav de fem fort som utgick ur krigsorganisationen och det är också även det enda bevarade fortet i dagsläget. De resterade bergforten är tömda och stängda. Södra Åbergsfortet sanerades 2016 och plomberades därefter.

Idag är de fem stora forten och tre mindre installationer statliga byggnadsminnen och förvaltas genom Statens fastighetsverk. Vid varje fort finns fasaden med dörrar och luckor bevarade men också pansartornen på hjässorna (Statens fastighetsverk, 2022).

Läs även mer om anläggningarna i Bodens fästning:

Bodens Fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin
Bodens Fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern
Bodens Fästning – Rödbergsfortet
Bodens Fästning – Gammelängsfortet
Bodens Fästning – Leåkersfästet
Bodens Fästning – Norra Åbergsfästet
Bodens Fästning – Sveriges guldreserv
Bodens Fästning – Södra Åbergsfortet
Bodens Fästning – Mjösjöfortet
Bodens Fästning – Radiobunkern
Bodens Fästning – Ballonghallen

Referenslista

Boden Radio – Först i etern. (u.å) Rundradions vagga i Sverige. Första sändningen 1921-07-12 [Broschyr].

Braunstein, C. (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Statens försvarshistoriska museer

Fortifikationsverket. (u.å). Ballonghallen. https://www.fortifikationsverket.se/fastighetsforvaltning/fastighetsbestand/byggnader/1910-1930-talet/ballonghallen/

Holmberg, B. (1993). Arméns regementen, skolor och staber: en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.

Jansson, C. (2013). Högre Regional Ledning och Militärområdesförband. Fht.nu. https://www.fht.nu/Dokument/Armen/arme_publ_dok_hogre_reg_ledn.pdf

Prop. 1973:75. Kungl. Maj:ts proposition angående vissa organisations- och anslagsfrågor m.m. rörande försvaret.https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FW0375

Prop. 1974:135. Kungl. Maj:ts proposition angående vissa organisationsfrågor m.m. rörande försvaret. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FX03135

Prop. 1999/2000:30. Det nya försvaret. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330/html#totop

Statens fastighetsverk. (u.å). Bodens fästning (Karta & historik) [Broschyr]. Statens fastighetsverk. (2022). På iskallt uppdrag. SFV.se. https://www.sfv.se/upptack-mer/kulturvarden/sok-innehall/kulturvarden-1-2022/boden-pa-iskallt-uppdrag/

Wikipedia. (u.å). Övre Norrlands militärområde. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96vre_Norrlands_milit%C3%A4romr%C3%A5de