Anläggning 8

Bergrummet i Klinten är en anläggning som har varit riktigt hemlig under lång tid. Militäranläggningen bestod av ett komplex på flera våningar som var beläget långt ner i urberget där bland annat staben för armén ,flygvapnet och även civilförsvaret huserade. Berganläggningen fick en enorm utbyggnad och kom att delas upp i A och B.

Området runtomkring Boden var tidigare ett gigantiskt skyddsobjekt som förbjöd utländska personer till tillträde. Mäktiga informationstavlor vid infartsvägarna till Boden hänvisade att det var ett skyddsobjekt på flertalet olika språk, därmed ryska. Inom detta område finns staden Boden och dess Fästning som utgjorde ”Låset i norr” med dess fem stora fort och ett stort antal andra fortifikatoriska anläggningar som byggdes för att försvara området och den viktiga järnvägen som slingrade sig genom landet. Forten runt om staden har under senaste perioden varit ett populärt besöksmål då dessa går att besöka idag. Rödbergsfortet arrangerar guidade visningar dagligen under sommarhalvåret.

Hemligheten långt under ytan

Det få personer känner till är det gigantiska bergrum som fanns på den ”Norra fronten” inom Bodens Fästning. Efter en stunds åkande i det förbjudna området rullar man in på en asfalterad väg, intill den sitter en rund skylt som påvisar att fordonstrafik är förbjuden. Med en svag lutning uppåt leder vägen vidare in i skogen och man passerar flera maskerade ksp-värn innan man når vakten och hans hus. Man kan skymta att det precis till höger bakom vakthuset leder in en tunnel i berget, vilket är den södra ingången. Alldeles efter ingången står några bilar parkerade mot bergväggen, samtliga är civilregistrerade med vanlig skylt. Efter ett åttiotal meter når man det andra inslaget och efter ytterligare fyrtio meter når man den norra ingången.

Maskeringsnätet ligger som ett täcke över den utsprängda klyftan och det blir genast kyligare temperatur. Några meter framför finns plåtdörren som ett skydd mot regn och rusk, innanför den sträcker sig en lång och slutligen väldigt bred tunnel. På höger hand i tunnelns slut finns den gigantiska detonationsporten och ett par meter till vänster även en mindre detonationsdörr, dock också väldigt tjock. Via den mindre dörren kommer man in i en sluss och på väggen rakt framför syns de stora stötvågsventilerna. Ytterligare en detonationsdörr passeras och nu står vi med den gigantiska porten i ryggen och framför finns den första gastäta dörren. Den dörren som mäter 150cm i bredd öppnas och vi kliver in i gasslussen med saneringsutrymmet om man kommer in som kontaminerad. Duschar finns monterade och i dem finns endast kallvatten. Nästa breda gastäta dörr passeras och sedan är vi inne i skyddet.

Den orangea lampknappen på väggen trycks in och lamporna börjar en efter en att tändas med ett surrande ljud som följd. Rakt framför oss syns dörren in till livsmedelsförrådet och till vänster fortsätter tunneln en bra bit med flera dörrar som ansluter längs med väggen. Även där finns stora förråd tillhörande en stor mängd materiel. Dörren längst ner leder in till fjärrskiftcentralen. Till höger känns det som att tunneln fortsätter hur långt som helst, en lustig känsla. Nu mäter bergtaket över 20 meter men härnere känns det som att gå omkring i vilket kontorskomplex som helst. Vidare åt höger längs med tunneln passeras verkstad och flera fläktrum, dörr efter dörr som leder vidare in i berganläggningens andra delar. Denna genomgående tunnel kom bland annat att kallas för Västerlånggatan.

Ungefär mitt i anläggningen finns bränsledepån, fast i en våning under entréplanet. Både pump- och bränslerum var placerat här med tillräcklig mängd för att hålla anläggningen igång under en lång period. Härifrån gick även avgasutsläpp rakt upp genom berget från reservkraften..

Texten beskriver del av anläggningens utformning under en viss tidsperiod. Då den var i ett konstant ombyggnadsskede så ändrades planerna under tidens gång.

Man kan än idag se var ingångarna till försvarsanläggningen var, som nu är övertäckta med jord och grus. Anläggningen kom att kallas för bl.a Anläggning 8 ,men kärt barn har många namn och det gäller även denna anläggning. Viktiga militära anläggningar kallades i folkmun för krigssjukhus och denna anläggning är en av de mytomspunna platser som kallats för just detta. Ibland kunde myndigheterna gå ut med information till de boende i närheten att det endast är ett sjukhus, för att inte väcka nyfikenheten. Vi börjar med att berätta om den totala anläggningen innan vi går in på Luftförsvarsdelen.

Utformning av Anläggning 8

Arbetet med att spränga ut bergrummet började redan tidigt på 1900-talet och anläggningen blev successivt större och större. Med åren som gick flyttade allt fler funktioner in i berget och utbyggnaden fortsatte i rask takt. Enligt uppgifter från personal som jobbat i bergrummet syntes olika tidsepoker från 30-talet och framåt i anläggningens konstruktion, vilket låter riktigt fascinerande. Bergrummet hade fem primära ingångar stora nog för lastbilar till mindre nödutgångar på hjässan. 

Stora delar av Anläggning 8 innehöll förråd av olika slag för att kunna garantera en säker förvaring om bomberna föll utanför. Stora förrådsutrymmen byggdes tillsammans med ledningscentraler inne i berget tillhörande de militära ledningsstaberna i området. Då berganläggningen var i ett konstant ombyggnadsskede så ändrades planerna under tidens gång, och funktionerna blev flyttade.

”Under krig skall all inpassering ske genom inslag 2 eller 3 beroende på i vilken anläggning man tjänstgör.”

Matsalarna som var placerade på andra och tredje våningen i den så kallade centraltunneln var stora nog att kunna inhysa hundratals personer. Utöver dessa fanns även kommendantens matsal. Köket var beläget i centraltunneln på andra plan och var utrustad med en mathiss för transport upp till matsalen en våning upp. Vid skyddsdrift hade anläggningen kapacitet för en extrem mängd personal som utförde sina arbetsuppgifter. Det är svårt att få korrekt information runt en av landets troligtvis största försvarsanläggningar med ledningsfunktioner då minnet hos personalen varierar en del sedan deras tid som anställda i berget. Men alla kommer överens om en sak ,anläggningen var riktigt speciell.

För att kunna kommunicera mellan detta bergrum och andra anläggningar behövdes master och antenner. Och för att inte röja bergrummets position allt för mycket placerades en så kallad ”mastpark” tillhörande detta bergrum några kilometer bort, utom en radar för höjdmätning. Detta för att fienden vid ett eventuellt anfall inte skulle skada själva hjärnan i systemet utan istället förstöra någonting som man kan reparera snabbare. 

Dedär med att en del anläggningar kallas för krigssjukhus kan ibland stämma. Denna anläggning var förberedd att kunna agera krigssjukhus om så krävdes och det var då vissa utvalda delar som skulle ge plats åt skadade.

Krigssjukhuset

Sjukvården i Boden skulle kunna bedrivas även i händelse av ett anfall och efter ett beslut från ÖB stod det fast att sjukvården skulle bedrivas i bombsäkra lokaler. Man tittade på vad man hade för typ av platser i området och beslutade sig relativt fort för att förlägga denna verksamhet i Klinten. Berganläggningen var så pass stor och den nyare del som sjukvården vid ett anfall skulle husera i sprängdes ut kom att kallas för Klinten B, då den gamla delen blev kallad A. Själva sjukdelen av anläggningen blir kallad för flertalet olika namn och funktioner i dokumenten, bland annat garnisonssjukhus, fästningssjukhus och krigssjukhus.

Här står nu hela den övre våningen till förfogande i Klinten A där annan verksamhet än ägde rum. 

Den nya delen, Klinten B, står inte till förfogande även under mobilisering. Den användes av Milbefstaben som nyttjade samtliga skepp. Det var först vid en fientlig framryckning mot Boden som staben skulle utrymma anläggningen för att inhysa sig i säkrare lokaler och sjukvården kunde flytta in även här. Det var tänkt att anordna förläggning av patienter och personal i B medan den operativa verksamheten förlades till A.

Man hade i organisationsplanen tänkt ta 1/3 av övre vånings matsal i A och använda som mottagningsavdelning. Dock kom man senare fram till att det vore mer lämpligt att förlägga denna till B, med hänsyn till att ambulanserna kunde köra in i den nya delen vars centraltunnel var formad som en hästsko med två stora inslag. Den planerade mottagningsavdelningen i A kunde istället omändras till operationssal för orena fall. För de mer kvalificerade operationer skulle dessa inhysas på den övre våningen i A.

Med tanke på att det största antalet inkommande patienter skulle höra till den kirurgiska specialiteten skulle de göras transportabla för avtransport till beredskapssjukhus eller krigssjukhus utanför Boden. 

Till transport av sårade och sjuka inom fästningen fanns 12 sjuktransportbussar och en fredsambulans till förfogande. Även sjuktransportbilar fanns att tillgå som utustades vid Fo 63 och bilförarna förläggas till kasern 5 vid I 19. Sjuktransportbussarna kunde även de placeras vid kasern 5 men också inne i Klinten B. Två sjuktåg placerades inom Boden med materiel som förvaras i Röda Korsets förråd i GS park. 

Personalplanen var även den väldigt utförlig. Uppgifter rörande fästningssjukhuset och personalen fanns på Milbefstaben tillsammans med mobtabellen. Personalen skulle utrustas med personlig materiell vid förrådet i Gammelbyn, där FO 63 var ”utrustande” myndighet. Den större delen av personalen skulle beredas plats inne i Klinten. Resten fick andra platser att övernatta på, oftast i barack.

”Antalet patienter avsedda att vårdas inom Klinten A är 452 och inom Klinten B preliminärt 168. Antalet personal utgör 158.”

Sjukvårdsmaterielen som var nödvändig för all typ av verksamhet fanns förvarad i förråd inne i Klinten. När man tittar på siffrorna av vad som fanns i sjukhuset blir man häpen. Bl.a så förvarades 45.000 gasbindor, 15.000 förstaförband och 10.000 kompresser.

När det gällde planläggningen av läkemedelstjänsten inom försvarsområdet (FO 63) undersökte man vilka bergrum som var lämpliga för att förvara detta. Representanter från VI. milbefstaben, FO 63, Militärapoteket och Läkemedelscentralen i VI. militärområdet undersökte vart placeringen kunde äga rum och kom fram till beslut att förlägga större delen i Klinten B. Här upptogs flera större rum som förråd av läkemedel som endast var ansedda för krigssjukvård.

Varje fort hade även disponerat utrymmen för läkemedel, dock betydligt mindre än Klinten. Forten fick varsitt utrymme om ca 4 Kvm för uppläggning av läkemedel, där 5% var avsedda för krigssjukvård.

Utspisningen skulle ske i den ena matsalen för personalen. Patienterna fick lov att utspisa vid sängarna. Samtliga portioner skulle levereras från köket i den undre våningen.

I fredstid användes stora delar av totala anläggningen till olika typer av förråd, föribland ammunition. Dessa skulle dock vara utflyttade första mobdagen och sjukvården kunde därefter disponera deras utsedda delar.

 Anläggning 8 - Bodens FästningVentilation och nödutgång på hjässan av berget. I Direkt anslutning finns också luftvärnsställningar som skall försvara berget.

 Luftförsvarscentralen (LFC) ÖN3

 

Flygvapnet behövde stora centraler runt om i landet som förenklat sagt skulle ta emot och skicka vidare information och uppgifter som inkom från radar- och optiska luftbevakningsrapporter. Detta för att effektivare kunna upptäcka fienden och skydda vårt luftrum. Landet var uppdelat i olika sektorer och tanken var att varje sektor skulle få varsin Luftförsvarscentral (LFC). Dessa centraler byggdes som fortifierade anläggningar djupt ned berget med ett gott skydd mot luftstötvågor samt stridsgaser som var möjliga faror under ett krig. Denna luftförsvarscentral placerades i område ÖN3 som står för Övre Norrland.

”Den äldsta delen var nog tillhörade A8 och den modernaste tillhörde F21, alltså LFCn”

Hela anläggningen har varit ett byggprojekt ända in på 2000-talet och bergrummet blev allt större för allt fler funktioner som skulle få plats samt att en större mängd personal skulle kunna tillgodose det behov man hade. Den nya Luftförsvarscentralen (LFC) av ”modell 50” byggdes i anslutning till den äldre Luftbevakningscentralen och hade FAR-signalen ”Myggan”. FAR= Fast Anropssignal för Rapportering inom luftförsvaret.

Luftförsvarscentral LFCLuftförsvarscentral Typ II. Här syns korridoren som leder förbi en del rum som finns i bergrummet. Denna bild är tagen i en annan Luftförsvarscentral i landet.

Modell 50

När det gäller själva Luftförsvarscentralen (LFC) i berget så började arbetet på 50-talet med att få upp en central av typ Modell 50. Efter flera olika testanläggningar i både bergrum men även provisoriska utrymmen kom man slutligen fram till en utformning som skulle införas. Resultatet blev en yta på 1800kvm som var fördelade på tre våningar. Anläggningen skulle bli självförsörjande gällande elkraft och vatten, precis som resten av Anläggning 8. Men med tanke på att Luftförsvarscentralen är en sådan viktig del så valde man att avskärma den med ytterligare stötvågs och gasgränser, tillsammans med egen reservkraft. 

Hjärtat i Luftförsvarscentralen skulle komma att bli OP-rummet, även kallad ”Kyrkan” på grund av sin utformning. Likt en stor biograf fanns de stora översiktskartor och tablåer uppsatta på en stor vägg med en höjd av tre våningar. För att personalen skulle få en bra överblick byggdes bås i tre estrader med ett behagligt avstånd från kartorna. På den stora golvyta som utgjordes mellan estraderna och översiktskartorna fanns lägeskartorna på ett gigantiskt bord där markeringar gjordes med uppgifter inkomna från radarstationer och den optiska luftbevakningen.  

Luftförsvarscentral LFCLuftförsvarscentral av Typ II. Här syns en av de stora inslagstunnlarna som idag är halvt raserade.

År 1955 togs Luftförsvarscentralen (LFC) i operativ drift för första gången och använde sig då av namnet ”Myggan”. Några år senare genomfördes en större övning i berget där personalen arbetade oavbrutet i en vecka. Övningen kallades för ”Nattsol” och här tränades personalen från Fjärde Flygeskadern i berget under skyddsdrift.

1960 ändrades modellen i anläggningen och då bytte man även kodnamnet för bergrummet. Det är nu som Luftförsvarscentral ILLERN föddes och skulle operera i många ytterligare år. Det är även nu på 60-talet som incidentberedskapen startar och är skulle vara aktiv i tjugo år. Berget skulle alltså alltid vara i beredskap om någonting inträffade.

 

Stril 60 och LFC Typ 2

1974 påbörjar ombyggnation och modernisering för Luftförsvarscentralen i Anläggning 8. I och med att Stril 50 nu hade övergått till Stil 60 behövde ny utrustning monteras. Illern fick storbildsprojektion samt huvuddator som gjorde det lättare för det arbetande i berget. Denna anläggning blev en Typ 2 vilket innebär att anläggningen endast moderniserades efter de nya behoven. Det finns även anläggningar av Typ 1, vilka är helt nybyggda berganläggningar som konstruerats och anpassats till det nya Stril 60 systemet från början. Det som skiljde Typ 2 var att anläggningen helt saknade förmåga för radarjaktledning och detta fick skötas från radargruppcentralen och jaktradarstationerna inom samma område. Därför gjordes en ny dataförbindelse med radargruppcentralerna (RRGC) för att snabbare kunna ta emot och skicka information mellan de olika bergrummen..

Radargruppcentral RRGC
Inne i Radargruppcentralen skulle informationen från radarstationer filtreras innan de skickades vidare till Luftförsvarscentralen. Bilden är tagen i en stor Radargruppcentral.

Denna LFC fick precis som de två övriga anläggningar som uppdaterades till Typ 2, databehandlings- och presentationsutrustning DBU 02. Denna nya dator tog emot information och måldata från radargruppcentralen inom sektorn och presenterade uppgifterna på en storstorbildsduk som var 4×4 meter stor.

Utöver det så fanns även på tablåväggen flera olika skärmar.

  • Anteckningstablå
  • Jakttablå
  • Lv-tablå
  • Stril-tablå
  • Vädertablå

Allt detta kunde personal övervaka från deras operatörshytter. Nedanför tablåväggen fanns kartbordet där information från radarstationer inkom. Där inkom information från stationer optisk luftbevakning som inte vara anslutna till Rrgc

Master och kommunikation

Incidentberedskapen som innefattade Strilenheten och marktelepersonalen skulle tillslut flyttas från Illern till Luleå och därifrån skulle nu fredsverksamheten ledas. Luftförsvarscentral Illern blev den sista operativa anläggning av sitt slag.

Tiden efter malpåse

Likt som många bergrum som var tänkt att försvara landet byggdes denna anläggning långt ut i dom täta skogarna. Grusvägen som leder upp mot anläggningen är asfalterad men vegetationen håller på att ta sig genom ytan. När man väl kommer fram till den plats där Anläggning 8 fanns syns tydliga spår efter aktivitet. En stor öppen plan där barackerna stod innehåller numera bara grus och grushögarna mot bergets fot döljer inslagen in i berget.

Gamla delen var avstängd.

 

 

Kolla gärna in resten av Bodens Fästning i de andra artiklarna.

Bodens Fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin

Bodens Fästning – Rödbergsfortet Inlägg pågång.

Bodens Fästning – Gammelängsfortet Inlägg pågång.

Bodens Fästning – Leåkersfästet Inlägg pågång.

Bodens Fästning – Norra Åbergsfästet

Bodens Fästning – Sveriges guldreserv

Bodens Fästning – Södra Åberget Inlägg pågång.

Bodens Fästning – Mjösjöfortet

Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern

 
 http://www.fht.nu/fv_bilder_lednsys_luftforsvar_anl_lfc_m50.html
http://www.fht.nu/bilder/Flygvapnet/Ledningssystem/Strilcentraler/Lfc_2/fv_nytt_4_99_i_korthet_illern_i_graven.pdf
http://www.fht.nu/Dokument/Flygvapnet/flyg_publ_dok_stril_60_v_2.pdf

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *