Bergrummet i Klinten fick benämning “Anläggning 8” och var en hemlig berganläggning under lång tid. Militäranläggningen bestod av ett komplex på flera våningar som var beläget långt ner i urberget där bland annat militärområdes- och försvarsområdesstaben huserade i GPL/ UPL Rutger tillsammans med ett enormt krigssjukhus. Berganläggningen fick en enorm utbyggnad och kom att delas upp i A och B.

Denna artikel kommer att ägnas åt den mytomspunna “Anläggning 8” i ett berg som heter Klinten. Anläggning 8 fick även flera olika smeknamn, däribland även “Klinten” just för att själva berget heter så. Utöver dessa så förekommer flera olika namn och täcknamn för berganläggningens olika delar.

Området runtomkring Boden var tidigare ett gigantiskt skyddsobjekt som förbjöd utländska personer till tillträde. Mäktiga informationstavlor vid infartsvägarna till Boden hänvisade att det var ett skyddsobjekt på flertalet olika språk, därmed ryska. Inom detta område finns staden Boden och dess Fästning som utgjorde “Låset i norr” med dess fem stora fort och ett stort antal andra fortifikatoriska anläggningar som byggdes för att försvara området och den viktiga järnvägen som slingrade sig genom landet. Forten runt om staden har under senaste perioden varit ett populärt besöksmål då dessa går att besöka idag. Rödbergsfortet arrangerar guidade visningar dagligen under sommarhalvåret.

1. Hemligheten långt under ytan

Det få personer känner till är det gigantiska bergrum som fanns på den “Norra fronten” inom Bodens Fästning. Efter en stunds åkande i det förbjudna området rullar man in på en asfalterad väg, intill den sitter en rund skylt som påvisar att fordonstrafik är förbjuden. Med en svag lutning uppåt leder vägen vidare in i skogen och man passerar flera maskerade ksp-värn innan man når vakten och hans hus. Man kan skymta att det precis till höger bakom vakthuset leder in en tunnel i berget, vilket är den södra ingången. Alldeles efter ingången står några bilar parkerade mot bergväggen, samtliga är civilregistrerade med vanlig skylt. Efter ett åttiotal meter når man det andra inslaget och efter ytterligare fyrtio meter når man den norra ingången.

Maskeringsnätet över den norra ingången ligger som ett täcke över den utsprängda klyftan och det blir genast kyligare temperatur när man närmar sig.  Plåtdörren som ett skydd mot regn och rusk finns nu framför oss och innanför den sträcker sig en lång och slutligen väldigt bred tunnel. På höger hand i tunnelns slut finns den gigantiska detonationsporten och ett par meter till vänster även en mindre detonationsdörr, dock också väldigt tjock. Via den mindre dörren kommer man in i en sluss och på väggen rakt framför syns de stora stötvågsventilerna. Ytterligare en detonationsdörr passeras och nu står vi med den gigantiska porten i ryggen och framför finns den första gastäta dörren. Den dörren som mäter 150cm i bredd öppnas och vi kliver in i gasslussen med saneringsutrymmet om man kommer in som kontaminerad. Duschar finns monterade och i dem finns endast kallvatten. Nästa breda gastäta dörr passeras och sedan är vi inne i skyddet.

Den orangea lampknappen på väggen trycks in och lamporna börjar en efter en att tändas med ett surrande ljud som följd. Rakt framför oss syns dörren in till livsmedelsförrådet och till vänster fortsätter tunneln en bra bit med flera dörrar som ansluter längs med. Även där finns stora förråd tillhörande en stor mängd materiel. Dörren längst ner leder in till fjärrskiftcentralen. Till höger känns det som att tunneln fortsätter hur långt som helst, en lustig känsla. Nu mäter bergtaket över 20 meter men härnere känns det som att gå omkring i vilket kontorskomplex som helst. Vidare åt höger längs med tunneln passeras verkstad och flera fläktrum, dörr efter dörr som leder vidare in i berganläggningens andra delar. Denna genomgående tunnel kom bland annat att kallas för Västerlånggatan.

Ungefär mitt i anläggningen finns bränsledepån, fast i en våning under entréplanet. Både pump- och bränslerum var placerat här med tillräcklig mängd för att hålla anläggningen igång under en lång period. Härifrån gick även avgasutsläpp rakt upp genom berget från reservkraften..

Texten ovan beskriver en liten del av anläggningens utformning under en viss tidsperiod. Då den var i ett konstant ombyggnadsskede så ändrades planerna under tidens gång.

Man kan än idag se var ingångarna till försvarsanläggningen var, som nu är övertäckta med jord och grus. Anläggningen kom att kallas för bl.a Anläggning 8 ,men kärt barn har många namn och det gäller även denna anläggning. Viktiga militära anläggningar kallades i folkmun för “krigssjukhus“ och denna anläggning är en av de mytomspunna platser som kallats för just detta. Ibland kunde myndigheterna gå ut med information till de boende i närheten att det endast är ett sjukhus, för att inte väcka nyfikenheten. Vi börjar med att berätta om den totala anläggningen innan vi går in på Luftförsvarsdelen.

2. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

3. Utformning av Anläggning 8

Arbetet med att spränga ut bergrummet började redan tidigt på 1900-talet och anläggningen blev successivt större och större. Med åren som gick flyttade allt fler funktioner in i berget och utbyggnaden fortsatte i rask takt. Enligt uppgifter från personal som jobbat i bergrummet syntes olika tidsepoker från 30-talet och framåt i anläggningens konstruktion, vilket låter riktigt fascinerande. Bergrummet hade fem primära ingångar stora nog för lastbilar till mindre nödutgångar på hjässan. 

Stora delar av Anläggning 8 innehöll förråd av olika slag för att kunna garantera en säker förvaring om bomberna föll utanför. Stora förrådsutrymmen byggdes tillsammans med ledningscentraler inne i berget tillhörande de militära ledningsstaberna i området. Då berganläggningen var i ett konstant ombyggnadsskede så ändrades planerna under tidens gång, och funktionerna blev flyttade.

“Under krig skall all inpassering ske genom inslag 2 eller 3 beroende på i vilken anläggning man tjänstgör.”

4. Klinten A

I denna del befann sig stabsplatserna som tillsammans utgjorde en Gemensam stabsplats, GPL “Rutger”. Utöver denna gemensamma stabsplats fanns även förrådsutrymmen. Mer om detta berättas nedan via respektive våningsplan.

4.1 Övre plan

Denna våning utgjorde till större del logement under en tid. Separata utrymmen för officerare och underofficerare. En expedition och sjukutrymmen tog även upp en yta häruppe. Matsal fanns placerad övre våningen i den så kallade centraltunneln och var stor nog att kunna inhysa hundratals personer. Köket var beläget i centraltunneln på mellanplan och var utrustad med en mathiss för transport upp till matsalen en våning upp. 

Från denna våning gick en lång trappa som utgjorde en höjdskillnad på 14 meter upp mot vattenreservoaren. Denna låg väldigt skyddad i berget mellan huvudanläggningen och hjässan med runt 20 meter bergtäckning. Den bestod av tre stycken separata utrymmen med bassänger som tillsammans rymde 51 m3 vatten. Via rörlednigar anslöts vattenreservoaren till anläggningen olika delar. Härifrån gick en ytterligare trappa med sex höjdmeter upp till den åtta meter höga stege som mynnade ut i observationsvärnet, men som även agerade nödutgång. Med detta sagt så låg Anläggning 8 väldigt djupt ner i berget

Man hade även planer på att anlägga två ytterligare observationsvärn med förbindelsegångar till Anläggning 8, dock förblev detta endast som förslag.

Efter en tid kom order om att inhysa ett sjukhus på denna våning och en ny omkastning av rummen skedde. Mer om detta läser ni längre ner.

4.2 Mellan plan

Detta var själva entrévåningen där inslagen fanns. Från dem spred sig anläggningen i ett stort rutmönster med 15 långa skepp på bredden som band samman av tre tvärtunnlar. Denna våning bestod till ungefär hälften av logement och förråd där både livsmedel och tygmateriel fanns stationerat. Detta kom även att flyttas ut från denna del och vidare in i nya Klinten B vid färdigställande. 

Stora fläkt- och maskinrum försåg berganläggningen med frisk luft som pumpades in och ut via anslutningar i bergets hjässa. Bränsle- och pumprum fanns i skepp åtta och via en förbindelsegång kunde man nå centraltunneln, där köket fanns. Matsalen som anslöt till köket var gigantiskt till storleken och utgjorde den större delen av centraltunneln. Utöver denna matsal fanns även flera mindre matsalar i berget, bland annat kommendantens och militärbefälhavarens matsal.

Under senare skede väljer man även på denna våning att byta plats på funktioner men även fylla på med nya. Det är nu som fjärrskiftcentalen inhyses i det första skeppet tillsammans med flera administrativa utrymmen i skeppet bredvid. Flygvapnet tar plats i flera utav de andra skeppen i form av verksamhet och förläggningar. Det gör även Milo-staben och Fo-staben som har majoriteten av anläggningens yta. I det sista stora skeppet finns nu stridsledningscentralen som är navet i det hela. Det är härifrån som den större delen av personalen arbetade ifrån. Artilleristabschefen med sina medarbetare flyttas in i södra delarna av berganläggningen från en annan hemlighet som fanns beläget en bit norr om Klinten.

Den äldsta delen är beläget längst åt söder och kom att kallas för “Gamla stan” av personalen på plats. Under åren inhyste här bl.a Avdelning II samt Avdelning III med egen expedition och vaktrum.

Vid en ytterligare utbyggnad av berganläggningen i Klinten flyttar flygvapnet ut ur Klinten A och in i nya Luftförsvarscentralen Illern, som fått en helt ny byggnad i berget på 1800 Kvm. Mer om Luftförsvarscentralen läser du längre ner.

4.3 Botten plan

Här nere fanns en stor del av drivmedlet som skulle användas vid en fullständig isolering av anläggningen, när elnätet inte längre försåg strömmen. Två stycken oljetankar om 30 m3 vardera fungerade som ordinarie försörjning till reservkraften. Utöver dessa två så fanns även ett par reservoljetankar som hade en mäktig volym på 50 m3 vardera. Tillsammans fanns då alltså 160.000 liter olja förvarad härnere i cisternerna.

Vid skyddsdrift hade anläggningen kapacitet för en extrem mängd personal som utförde sina arbetsuppgifter. Det är svårt att få korrekt information runt en av landets troligtvis största försvarsanläggningar med ledningsfunktioner då minnet hos personalen varierar en del sedan deras tid som anställda i berget. Men alla kommer överens om en sak ,anläggningen var riktigt speciell. Utöver dessa fanns även kommendantens matsal. 

 6. Luftförsvarscentralen (LFC) ÖN3

Flygvapnet behövde stora centraler runt om i landet som förenklat sagt skulle ta emot och skicka vidare information och uppgifter som inkom från radar- och optiska luftbevakningsrapporter. Detta för att effektivare kunna upptäcka fienden och skydda vårt luftrum. Landet var uppdelat i olika sektorer och tanken var att varje sektor skulle få varsin Luftförsvarscentral (LFC). Dessa centraler byggdes som fortifierade anläggningar djupt ned berget med ett gott skydd mot luftstötvågor samt stridsgaser som var möjliga faror under ett krig. Denna luftförsvarscentral placerades i område ÖN3 som står för Övre Norrland.

“Den äldsta delen var nog tillhörade A8 och den modernaste tillhörde F21, alltså LFCn”

Hela anläggningen har varit ett byggprojekt ända in på 2000-talet och bergrummet blev allt större för allt fler funktioner som skulle få plats samt att en större mängd personal skulle kunna tillgodose det behov man hade. Den nya Luftförsvarscentralen (LFC) av “modell 50” byggdes i anslutning till den äldre Luftbevakningscentralen och hade FAR-signalen “Myggan“. FAR= Fast Anropssignal för Rapportering inom luftförsvaret.

Luftförsvarscentral Typ II. Här syns korridoren som leder förbi en del rum som finns i bergrummet. Denna bild är tagen i en annan Luftförsvarscentral i landet.

6.1 Modell 50

När det gäller själva Luftförsvarscentralen (LFC) i berget så började arbetet på 50-talet med att få upp en central av typ Modell 50. Efter flera olika testanläggningar i både bergrum men även provisoriska utrymmen kom man slutligen fram till en utformning som skulle införas. Resultatet blev en yta på 1800kvm som var fördelade på tre våningar. Anläggningen skulle bli självförsörjande gällande elkraft och vatten, precis som resten av Anläggning 8. Men med tanke på att Luftförsvarscentralen är en sådan viktig del så valde man att avskärma den med ytterligare stötvågs och gasgränser, tillsammans med egen reservkraft. 

Hjärtat i Luftförsvarscentralen skulle komma att bli OP-rummet, även kallad “Kyrkan” på grund av sin utformning. Likt en stor biograf fanns de stora översiktskartor och tablåer uppsatta på en stor vägg med en höjd av tre våningar. För att personalen skulle få en bra överblick byggdes bås i tre estrader med ett behagligt avstånd från kartorna. På den stora golvyta som utgjordes mellan estraderna och översiktskartorna fanns lägeskartorna på ett gigantiskt bord där markeringar gjordes med uppgifter inkomna från radarstationer och den optiska luftbevakningen.  

Luftförsvarscentral av Typ II. Här syns en av de stora inslagstunnlarna som idag är halvt raserade.

År 1955 togs Luftförsvarscentralen (LFC) i operativ drift för första gången och använde sig då av namnet “Myggan“. Några år senare genomfördes en större övning i berget där personalen arbetade oavbrutet i en vecka. Övningen kallades för “Nattsol” och här tränades personalen från Fjärde Flygeskadern i berget under skyddsdrift.

1960 ändrades modellen i anläggningen och då bytte man även kodnamnet för bergrummet. Det är nu som Luftförsvarscentral ILLERN föddes och skulle operera i många ytterligare år. Det är även nu på 60-talet som incidentberedskapen startar och är skulle vara aktiv i tjugo år. Berget skulle alltså alltid vara i beredskap om någonting inträffade.

6.2 Stril 60 och LFC Typ 2

1974 påbörjar ombyggnation och modernisering för Luftförsvarscentralen i Anläggning 8. I och med att Stril 50 nu hade övergått till Stil 60 behövde ny utrustning monteras. Illern fick storbildsprojektion samt huvuddator som gjorde det lättare för det arbetande i berget. Denna anläggning blev en Typ 2 vilket innebär att anläggningen endast moderniserades efter de nya behoven. Det finns även anläggningar av Typ 1, vilka är helt nybyggda berganläggningar som konstruerats och anpassats till det nya Stril 60 systemet från början. Det som skiljde Typ 2 var att anläggningen helt saknade förmåga för radarjaktledning och detta fick skötas från radargruppcentralen och jaktradarstationerna inom samma område. Därför gjordes en ny dataförbindelse med radargruppcentralerna (RRGC) för att snabbare kunna ta emot och skicka information mellan de olika bergrummen..

Denna LFC fick precis som de två övriga anläggningar som uppdaterades till Typ 2, databehandlings- och presentationsutrustning DBU 02. Denna nya dator tog emot information och måldata från radargruppcentralen inom sektorn och presenterade uppgifterna på en storstorbildsduk som var 4×4 meter stor.

Utöver det så fanns även på tablåväggen flera olika skärmar.

• Anteckningstablå
• Jakttablå
• Lv-tablå
• Stril-tablå
• Vädertablå

Allt detta kunde personal övervaka från deras operatörshytter. Nedanför tablåväggen fanns kartbordet där information från radarstationer inkom. Där inkom information från stationer optisk luftbevakning som inte vara anslutna till Rrgc

Master och kommunikation

Incidentberedskapen som innefattade Strilenheten och marktelepersonalen skulle tillslut flyttas från Illern till Luleå och därifrån skulle nu fredsverksamheten ledas. Luftförsvarscentral Illern blev den sista operativa anläggning av sitt slag.

7. Tiden efter malpåse

Likt som många bergrum som var tänkt att försvara landet byggdes denna anläggning långt ut i dom täta skogarna. Grusvägen som leder upp mot anläggningen är asfalterad men vegetationen har tagit sig genom ytan. När man väl kommer fram till den plats där Anläggning 8 fanns syns tydliga spår efter aktivitet. En stor öppen plan där barackerna stod finns numera bara grus och de tidigare inslagen mot berget är täckta med grus.

Efter ett avslöjande av denna anläggning byggdes en helt ny berganläggning på en annan plats här uppe i krokarna. En stor del av inredningen från Anläggning 8 såldes på den privata marknaden, däribland hundratals sängar som en privatperson tog del av. Han berättar även att man tydligt kunde se de olika tidsepokerna som bergrummets konstruktion, då den var i ett konstant ombyggnadsskede.