Rödbergsfortet

Rödbergsfortet, med sina artilleripjäser på toppen, var ett av de fem fort som ingick i Bodens fästning. Fortet byggdes under början av 1900-talet och är sannolikt den anläggning som mest förknippas med Bodens fästning. Dessa fem fort utgjorde bara cirka 25% av hela fästningen, vilket betyder att området runt Boden innehöll en betydande mängd andra militära objekt.

Under början av 1900-talet expanderade järnvägen norrut i Sverige, och stambanan var planerad att passera genom Boden. Förutom stambanan fanns en annan viktig järnvägslinje som löpte från malmfälten i väst till Luleå på östkusten, också den genom Boden. Denna korsning av järnvägslinjer blev en central del av infrastrukturen och var därför av yttersta vikt att skydda. Planeringen tog fart och förslaget om att bygga fem fort runt staden blev aktuellt (Törnquist, 2007).

När Fortifikationsverket förvärvade mark runt Boden tog byggandet av fästningen form från idéer till verklighet. År 1903 inleddes konstruktionen av Rödbergsfortet, där flera arbetslag ansvarade för att inleda arbetet genom hackning, sprängning och borttransport av överflödig stenmassa. Dåtidens teknik krävde manuellt arbete och arbetsprocessen var mycket krävande för de anställda som var inblandade i byggandet.

En stor del av stenmassorna från fortet användes för att bygga grunderna till kasernerna vid de olika regementena inne i Boden. Överskottet av stenmassan kastades nerför sluttningen mot öst och gjorde det svårare för fienden att närma sig fortet.

Arbetslagen hade hjälp av hästar för att dra upp de tunga delarna av pjäserna för montering på fortets topp. En stor mängd hästar användes för att sakta och säkert föra upp pansardelarna till bergets topp. De tyngsta enskilda delarna av pjäserna vägde 25 ton, och totalvikten för varje pjäs uppgick till cirka 100 ton. År 1907 genomfördes den första provskjutningen av en komplett pjäs, och året därpå hade samtliga pjäser på fortet genomgått provskjutning.

2. Fästningen tar form

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns utöver bergforten ett betydande antal fortifierade objekt inklusive skansar, skyttevärn och stormhinder. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar uppfördes över 40 kilometer pansarhinder, bestående av sten eller betong. Dessa hinder, som uppgick till cirka 75 000, var avsedda att hindra framryckningen mot Boden. Inom Boden etablerades fem regementen och ett flertal militära enheter (Nyström & Skeppstedt, 1990). Idag används endast två regementen av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 markerade startpunkten för det som senare skulle resultera i ett riksdagsbeslut om byggandet av fästningen år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 103). Ursprungligen föreslogs sex fort runt Boden, inklusive ett för Paglaberget. För att komplettera dessa fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv. Dessa befästningar skulle tillsammans hindra fiendens framryckning på långt håll. Om fienden mot förmodan kom närmare skulle snabbeldsbatterierna ingripa från ett avstånd av 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 108). Arbetet påbörjades 1901 och invånarna i Boden trodde initialt att det var en ny era av gruvaktivitet som hade inletts och att antalet arbetstillfällen skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.

Arbetet med fästningen intensifierades och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att utföra arbetet med de olika objekten i fästningen. Utmaningarna var betydande med dåtidens begränsade teknik och utrustning. Först sprängdes ryggraven och tunnlarna i fortet, följt av monteringen av tornbrunnar där pansartorn och tornpjäser skulle installeras. Elektriska borrmaskiner var inte tillgängliga i Boden förrän år 1909. Förutom det omfattande arbetet med att bygga tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare för mur- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes successivt, och redan 1907 kunde det första skottet avlossas från Gammelängsfortet. Gradvis började fästningen att ta form, och år 1908 ansågs den vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 327-329).

Fästningens frontlinje kom att kallas huvudlinje, senare kallad huvudförsvarslinje. Denna linje justerades över tiden beroende på årstid och de “grunder” som gällde. Enligt 1922 års grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena till endast tre, då det västra området togs bort (Nyström & Skeppstedt, 1990,s. 131). År 1937 ändrades termen “grunder” till “plan”. År 1943 ersattes de tidigare instruktionerna för fästningen med anvisningar för försvaret av Bodens fästning, fastställda av överbefälhavaren. Det linjära försvaret ersattes helt av ett försvar i djupzoner, inklusive omfattande spärrområden och försvarslinjer placerade bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 138).

3. Rödbergsfortet

Rödbergsfortet, en del av Bodens fästning, blev färdigställt år 1908 med syfte att kunna motstå en längre belägring. Inom fortet fanns logementsbyggnader, ett eget kraftverk, en djupborrad brunn och sjuksalar för den besättning på över 500 personer som skulle försvara det. Fortets beväpning bestod av åtta kraftfulla kanoner med kalibrar mellan 8,4-12 centimeter, avsedda att bekämpa fienden på längre avstånd från Boden. Rödbergsfortet togs ur bruk som befästning år 1998 (Statens fastighetsverk, u.å).

Fortet skulle konstrueras som en fyrhörning med djupa stormgravar på varje sida. Dessa stormgravar behövde vara mellan nio-tolv meter breda och minst sex meter djupa för att effektivt hindra fientligt infanteri från att nå fortets hjässa. Därutöver var stormgravarna utrustade med kontraskarpgallerier där soldater kunde försvara fortet från skyddade positioner om fienden kom för nära. Att spränga ut rygg- och stormgravarna var relativt enkelt med hjälp av pallsprängning, där flera arbetslag använde trappstegsvis borrning för att utföra arbetet. Dock var metoden fysiskt krävande eftersom borrningen skedde helt för hand. När arbetarna nådde botten på stormgraven, började de sedan med att spränga tunnlar in i berget där fortetkärnan skulle placeras. Svartkrut var vanligtvis det föredragna explosiva materialet för tunnelsprängning för minimering av risk för destabilisering av berget runt omkring. Arbetslagen använde hästar och kärror för att effektivisera bortforslingen av sprängstenen (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 158-159).

För att stödja anläggningen fanns strålkastarplutoner från ingenjörskompanier, som hade i uppdrag att bemanna de två stora strålkastarna vid fortet. Strålkastarna var 90 cm i diameter och fanns i fasta och rörliga modeller. Deras syfte var att belysa fientliga trupper både i luften och på marken. Ingenjörstrupperna hade också ansvaret för att bygga och förbättra fortets närskydd, såsom stormhinder och värn (Statens fastighetsverk, u.å).

Samtliga fort inom Bodens fästning skulle beredas utrymmen för sin personal med skydd mot de förväntade vapen som kunde användas. Därför var det viktigt att de utsprängda bergstunnlarna hade ett stabilt bergstak mellan tunneln och hjässan. Detta var särskilt utmanande att tillgodorkäna när det gällde pjäserna vid bergets hjässa, eftersom deras eldverkan då kunde påverkas negativt. För att erbjuda bättre skydd användes torn med vridbara pansarkupoler. Utformningen av fortet innebar, ur ett säkerhetsperspektiv, att fortkärnan placerades på sådan djup nivå ifrån pjäserna som möjligt. Dock begränsades detta av bergets form. Förutom huvudbestyckningen på fortets hjässa byggdes observationstorn och värngångar som anslöt till fortkärnan via långa trappor.

Inuti fortets kärna fanns allt som behövdes för att personalen skulle inneha stridsduglighet. Varje fort var därför konstruerat för att vara en oberoende enhet och därmed självförsörjande på många områden. Vattenförsörjning ansågs vara av yttersta vikt, vilket ledde till att brunnar borrades inuti berget för att förse behoven färskvatten. Även regnvatten togs tillhanda. Förutom vattenförsörjning var lager av proviant och förnödenheter lika viktiga. Stora ammunitionslager byggdes med en betydande kapacitet för att säkerställa tillgången på ammunition även om försörjningen skulle stoppas. Under fortets tidiga perioder värmdes insidan med hjälp av eldning i pannor med ved eller kol, som sedan fördelade värmen genom kanaler. För att tillgodose behovet av värme anlades ytterligare utrymmen för bränsle och kanaler samt även kanaler för ventilation av rök och inkommande frisk luft (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 147-148).

Förutom de delar som tillgodosåg självförsörjningen fanns stora logementsutrymmen i fortetkärnan för den flera hundra personer stora personalstyrkan som skulle tjänstgöra i anläggningen. I logementsutrymmena fanns våningssängar ordnade i rader och hygienutrymmen intill dessa. Vid sjukdomsfall fanns en sjukvårdsinrättning nära till hands. Fortet hade också sambandsrum, kök och verkstad för underhåll och reparation av materiel. Tunnlar förband dessa utrymmen på det nedre våningsplanet i fortets kärna (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 152-153).

3.1. Utformning av Rödbergsfortet

En mängd ritningar och förslag på utformning av Rödbergsfortet togs fram under projekteringsfasen men även efter färdigställandet år 1908. Skisser från Krigsarkivet visar hur fortet år 1924 hade fått sin slutgiltiga utformning vad gäller ytor och beskrivningen kommer därför att ske utifrån detta årtal.

Sju tunnlar sprängdes in från ryggraven och bildade fortkärnan. Dessa tunnlar delades ungefär mitt på av en korridortunnel. Den första tunneln, till vänster sett, hade tidigare torrklosetter och toaletter. På andra sidan korridortunneln placerades maskinrummet, senare även med reservkraft. Den andra tunneln, som låg rakt fram från infartsgrindarna, var ursprungligen ingången till fortets kärna och innehöll vaktrum och en passage vidare in i fortet. I närheten av korridortunneln fanns en bred trappa som ledde upp mot centralgången på en övre nivå, vilket möjliggjorde tillgång till andra våningen i tunnel fyra och fem från trappan. Tunnel nummer tre bestod av mannskapslogement utan förlängning efter korridortunneln. Både den fjärde och femte tunneln inrymde även mannskapslogement, både på den ena och andra sidan korridortunneln. Längst in i tunnlarna fanns en tvärgång mellan logementen. Den sjätte tunneln var också för mannskapslogement och efter korridortunneln fanns utrymmen för kolförråd. Den sista tunneln huserade storköket och proviantförråd. Från köket ledde en tunnel ut mot infanteridelen, som också var betydande i storlek. Huvuddelen av utrymmet i infanteridelen, fyra skepp, användes för logement och proviantförråd, medan resten av utrymmena bestod av mindre rum och kök. Parallellt med den sjunde skeppet sprängdes senare två ytterligare utrymmen, avsedda att användas som förråd.

Centralgången, som låg på en övre nivå, var bredare än de övriga tunnlarna i fortet och anslöt till alla pjäserna. För att nå pjästornets botten fanns ytterligare trappor upp en nivå från dessa pjäser. I centralgången fanns också förråd för projektiler och krut.

Såväl läkare som tandläkare var förlagda i fortet för att vårda sårade soldater under krigstid. Två läkare var stationerade i fortet eller i dess enhet. Många av de nya rekryterna hade så dålig tandhälsa att tandläkarna på fästningen var tvungna att dra ut tänderna omedelbart vid inkallelse.

3.2. Modernisering i omgångar

Under den inledande perioden efter fortets färdigställande fanns varken elektricitet eller värme tillgängligt. Med tiden uppmärksammades bristerna i bergsmiljön och moderniseringsarbetet påbörjades successivt. I början var det endast ett fåtal platser i berget där man försökte elda för att få värme. Soldaterna i fortet upplevde en fuktig och kall miljö innan förbättringarna genomfördes. Dessutom saknades det ordentliga toaletter i fortet, vilket ledde till en omstrukturering av hygienen då torrdass inte ansågs tillräckligt hygieniskt.

För att fortet skulle kunna fungera autonomt och vara självförsörjande under kriser och krig var det nödvändigt att installera fler komponenter för att möta de ökade kraven. År 1909 fick Boden tillgång till elektricitet och några år senare kopplades strömförsörjningen även till fortet. Först år 1916 installerades den första vattentoaletten i fortet. Rödbergsfortet hade tillgång till dricksvatten från en egen brunn och hade även ett reservkraftverk som kunde försörja fortet och dess utrustning med elektricitet i händelse av att det ordinarie elnätet skulle gå ner.

3.3. Bestyckningen på Rödbergsfortet

15 cm haubits m/06 T i pansartorn

Rödbergsfortet hade inledningsvis fyra stycken 15 cm kanoner och dessa var därmed den största och kraftigaste bestyckning på anläggningen. Dessa fyra pjäser hade med sina sex-åtta kilometer i räckvidd  skulle bekämpa fientligt artilleri och nedgrävd trupp (Statens fastighetsverk, u.å). Under 1970-talet moderniserades fortets bestyckning och de stora 15 cm pjäserna byttes mot 12 cm m/24-66 från HMS Gävle, vilka var en mindre men effektivare pjäs (Mårtensson, 2006). Via ammunitionstransportören togs granaterna upp till pjäsen där manskapet arbetade under tunga former. Pjäsen var uppdelad på två nivåer där sidriktare och höjdriktare fanns på den undre nivån tillsammans med ammunitionspersonal. Härifrån placerades granater sedan i en ytterligare ammunitionstransportör (hiss) upp till pjäsens övre del där laddare och mekanismskötare befann sig. Personalen på denna nivå är endast i skydd av en pansarkupol. Kanontornet kunde sedan roteras på begäran av sidriktaren som hade en sidriktsmotor till hjälp. Runt kanontornet fanns ett tjockt lager av betong som skulle skydda personal och utrustning (Nyström & Skeppstedt, 1990:164).

8,4 cm kanoner m/94-04 i pansartorn m/03 B

Som komplettering till den tunga bestyckningen fanns fyra stycken 8,4 cm kanoner som sågs nödvändiga till närskyddet av fortet. Dessa hade en kortare räckvidd och skulle primärt användes då fienden kommit in i fortets närhet. Med en räckvidd på sex kilometer skulle dessa rikta in sig på mål som de ännu större pjäserna inte kunde slå ut  (Statens fastighetsverk, u.å). Dessa 8,4 cm kanonerna m/94-04 ersattes år 1952 av kanon m/1947 i pansartorn (Försvarsmuseum, u.å). 

5,7 cm kanoner m/07 i kaponjärlavett m/07

De så kallade kaponjärkanonerna var inbyggda i utrymmen runt om fortets stormgravar som löpte runt fortets alla sidor och dessa kanoner var monterade att kunna verka mot mål i gravarna. Samtliga fort hade åtta kanoner med undantag för Södra Åbergsfortet hade endast hade fyra kanoner till antalet. (Mårtensson, 2006:161). Syftet var att slå ut den fiende som till trots kommit så pass nära inpå fortet. Dessa kaponjärkanoner kunde även laddas med skrot som sedan avfyrades ut mot fienden.

Utöver bestyckningen på fortet fanns ett gediget skydd och närförsvar runt anläggningen. Längs med Rödbergets fot löpte ett högt staket runt berget tillsammans med stormhinder i form av lager med taggtråd. Vid de två vägarna upp mot fortet anlades flera stora betongbunkrar (så kallade korvar) där soldater skulle beskjuta en fiende. Två kulsprutebunkrar fanns belägna mitt emellan de två uppfartsvägarna. Närmare fortet fanns ytterligare ett stormhinder i form av taggtråd och intill dessa skytte-/ och förbindelsevärn (Statens fastighetsverk, u.å).

4. Batteri Satelliten

I anslutning till Rödbergsfortet anlades på 1970-talet ett för många okänt batteri. Satelliten bestyckades med två 12 cm pjäser m/24 och byggdes som utbildningsanläggning. Satelliten kom i regel att användas vid larmövningar då pjäserna var av samma modell som fortet men speglade också flera andra artillerianläggningar vid de olika försvarslinjerna. Övning vid Satelliten sparade därför tid och resurser istället för att slita flera andra anläggningar. Satelliten hade förläggningsplats och ammunitionsupplag invid respektive kanon, förberett med 48 projektiler. Nackdelen med förläggningsplatserna var att dessa var vedeldade.

Satelliten fick en separat betonganläggning med stridsledning, ett så kallat BPL-värn. En personalstyrka om sex man skötte förbindelsen med eldledare och artillerister vid pjäserna via telefon och radio. I BPL-värnet fanns mätplan med skjutelementgivare för måluttagning, precis samma materiel som inne i forten.

Då Satelliten var en utbildningsanläggning bedrevs viss provverksamhet där baksidan av pjäsen utrustades med pansarplåt som extra skydd. Närförsvaret av pjäserna var genomtänkta och skyddade eldställningar fanns att tillgå.

5. Sista skottet från Rödbergsfortet

Efter att anläggningen varit i tjänst under nästan ett sekel var det dags för Rödbergsfortet att tas ur krigsorganisationen. De andra forten hade redan tackat för sig och var inte längre aktiva. Det sista skottet från fästningen skulle komma att skjutas från Rödbergsfortet på nyårsafton 1997. I samband med det sista skottet skulle anläggningen även visas upp för allmänheten. Den visningen var nämligen den första allmänna visningen och över 15 000 personer besökte fortet den dagen.

Eldledarna hade intagit sin position på Södra Bodsjöberget som är beläget ungefär sex kilometer från Rödberget. Härifrån skulle de leda och ge koordinater till fortets personal som skulle ställa in pjäsen efter de angivna siffrorna. Målet var i Vändträskåns dalgång 8,5 km från Rödberget och det var viktigt att skotten träffade på rätt plats för att inte skada någon utomstående. Målet var att fortets fyra 12 cm pjäser skulle skjuta slut på huvuddelen av övningsammunitionen som fanns kvar i fortet. Tiden var inne, saluten tog fart och det öronbedövande ljudet höll igång i 30 minuter. När röken hade lagt sig och luftvärnsstrålkastarna släktes hade 345 granater skjutits från fortet och det sista avfyrades av dåvarande fortchefen Henry Rova.

Läs även mer om anläggningarna i Bodens fästning:

Bodens fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin
Bodens fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern
Bodens fästning – Rödbergsfortet
Bodens fästning – Gammelängsfortet
Bodens fästning – Leåkersfästet
Bodens fästning – Norra Åbergsfästet
Bodens fästning – Sveriges guldreserv
Bodens fästning – Södra Åbergsfortet
Bodens fästning – Mjösjöfortet
Bodens fästning – Radiobunkern
Bodens fästning – Ballonghallen

Uppdaterad: 20230111 (pågående, fortets utformning)

Referenslista:

Försvarsmuseum. (u.å). Bestyckning i forten inom Bodens fästning. https://web.archive.org/web/20131229113244/http://www.forsvarsmuseum.se/bf_01.html

Mårtensson, L. (2006). Handbok artilleripjäser och eldrörsvapen 1800-2000 [Broschyr]. Statens försvarshistoriska museer. https://sfhm.se/wp-content/uploads/2021/11/SFHM-skriftserie_handbok-artilleripjaser-och-eldrorsvapen-1800-2000.pdf

Nyström, B. O., & Skeppstedt, S. (1990). Boden Fästningen – Garnisonen – Samhället. Kungl Bodens artilleriregementets historiekommité

Statens fastighetsverk. (u.å). Bodens fästning (Karta & historik) [Broschyr].

Samtal med tidigare personal till anläggningen.