Satelliten

I anslutning till Rödbergsfortet anlades på 1970-talet ett för många okänt batteri. Detta kom att benämnas som Satelliten och bestyckades med två 12 cm kanoner m/24 och byggdes som utbildningsanläggning. Batteriet användes i regel vid larmövningar då pjäserna var av samma modell som Rödbergsfortet men speglade också flera andra artillerianläggningar vid de olika försvarslinjerna i Norrland. 

1. Intill nedfartsvägen från Rödbergsfortet löper en avstickande grusväg upp mot en höjd. Vid vägens början finns en betongbyggnad som tidigare huserade reservkraften till anläggningen. Efter en bit tar vägen en högerkurva och på dess vänstra sida syns betongfundament och plåtluckor i marknivå som leder ned mot en av de underjordiska utrymmena. Ett stenkast bort skymtas ena pjäsen med sitt väderskydd. Runt pjäsen sträcker sig en spräcklig betongyta och avslöjar att något även kan finnas gömt därunder. Korrigerad plåt ligger placerat över den nedsänkta förbindelsegången runt pjäsen och det syns tydliga spår på att platsen inte fått samma omhändertagande som fortet. 

Under den skyddande kupolen gömmer sig pjäsen, som efter år av utsatthet av fukt börjat visa en del rost. Vid den bakre ändan av kanonen finns Bofors logotyp synlig. Det är trångt i utrymmet runt pjäsen där personalen skulle arbeta och det blir tydligt att denna anläggning är uppfört med mindre ekonomiska medel. Från pjäsen leder den nedsänkta gången iväg mot förläggningsutrymme, utformad likt ett mindre skyddsrum. Det trånga utrymmet som har plats för tio bäddar innehåller i övrigt inte något nämnvärt. Utformningen av anläggningens delar och faktumet att det fortifikatoriska skyddet avskalats rejält i jämförelse med forten medför ingen större trygghet. Vid ett fientligt anfall skulle man med andra ord inte vilja vara placerad vid Satelliten.

2. Bodens fästning

Området kring Boden var rikt på fortifierade installationer av varierande storlek. Tillsammans med de fem stora bergforten bildade de det som kallades “låset i norr”. Fästningen var en del av Bodens garnison och var indelad i tre fortgrupper: norra, östra och södra. Utöver denna territoriala indelning i fortgrupper var fästningen ursprungligen uppdelad i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns, förutom bergforten, ett betydande antal fortifikationer såsom skansar, skyttevärn och stormhinder. För att skydda dessa fronter mot fiendens frammarsch av fordon och stridsvagnar byggdes över 40 kilometer pansarhinder, bestående av sten eller betong. Dessa hinder, cirka 75 000 stycken totalt, var avsedda att förhindra en fiendens framryckning mot Boden. Inom Boden fanns fem regementen och flera militära enheter (Nyström & Skeppstedt, 1990). Idag finns endast två regementen kvar i Boden som används av myndigheten.

Förslaget från Befästningskommittén år 1897 markerade starten på det som senare skulle leda till ett riksdagsbeslut år 1900 om att bygga fästningen (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 103). Från början föreslogs sex fort runt Boden, inklusive ett för Paglaberget. För att komplettera dessa planerades sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv. Dessa befästningar skulle gemensamt redan på långt avstånd avskräcka fienden från att närma sig. Om fienden mot förmodan närmade sig och tog sig förbi den tunga elden skulle snabbeldsbatterierna ingripa från ett avstånd av 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 108). Arbetet påbörjades 1901 och invånarna i Boden trodde först att det var en ny era av gruvaktivitet som hade inletts och förväntade sig en ökning av antalet arbetstillfällen.

Arbetet på fästningen intensifierades och flera arbetslag av fästningsarbetare kallades till orten för att utföra arbetet på de olika anläggningarna i fästningen. Utmaningarna var betydande med den tidens begränsade teknik och utrustning. Först sprängdes ryggraven och tunnlarna i fortet, följt av monteringen av tornbrunnar där pansartorn och tornpjäser skulle installeras. Elektriska borrmaskiner blev inte tillgängliga i Boden förrän år 1909. Förutom det omfattande arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare för mur- och inredningsarbeten. De olika forten blev färdiga successivt, och redan 1907 kunde det första skottet avfyras från Gammelängsfortet. Fästningen började gradvis ta form, och år 1908 ansågs den vara redo för försvar (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 327-329).

Frontlinjen i fästningen kallades huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje justerades över tid beroende på årstid och de grunder som gällde. Enligt 1922 års grunder minskades antalet infanteriförsvarsområden från fyra till tre, då det västra området togs bort  (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 131). År 1937 ersattes termen “grunder” med “plan”. År 1943 ersattes de tidigare instruktionerna för fästningen med anvisningar för försvaret av Bodens fästning, fastställda av överbefälhavaren. Det tidigare linjära försvaret ersattes helt av ett försvar i djupzoner, inklusive omfattande spärrområden och försvarslinjer placerade bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990, s. 138).

3. Utbildnings- och övningsanläggning

Satelliten byggdes på 1970-talet och skulle primärt användas till utbildning av personal med placering vid batterier vid de olika försvarslinjerna i norr, exempelvis vid batteri Junosuando. Övning vid Satelliten intill Rödbergsfortet sparade därför tid och resurser i jämförelse med att använda de skarpa anläggningarna. Satelliten hade förläggningsplats och ammunitionsupplag invid respektive kanon, förberett med 48 projektiler. Utformningen av av de underjordiska förläggningsplatserna var sparsamma i storleksperspektiv, där inslag och anslutningstunnlar fick en tämligen liten storlek (Hansson, 2022). 

Stridsledningen placerades separat vid ett så kallat batteriplatsvärn strax väster om pjäserna. Denna del var också förlagd i en underjordisk betonganläggning, likt pjäsernas förläggningar. Skyddet till anläggningen utgjordes av en kombinerad gas- och stötvågssäker dörr. Personalstyrkan i batteristaben skulle härifrån koordinera var pjäserna skulle skjuta, där verksamheten i utrymmet var fokuserat kring det stora mätbordet med skjutelementgivare för måluttagning, precis samma materiel som inne i forten. Radioförbindelse fanns inom batteriet  samt även mot andra enheter med anslutning till televerkets nät. Bpl-värnet kunde vara försedd med kamin för vedeldning och värmetillförsel. Satelliten skulle vid skarpt läge ingå som en del av Rödbergsfortet i den bemärkelse att fortets stridsledning skulle leda pjäserna. Vid ett sådant skeende skulle anläggningen bemannas av 30 personer, precis som vid övningstillfällena (Hansson, 2022).

Läs även: Bodens fästning – Rödbergsfortet

Då Satelliten var en utbildningsanläggning finns källor som beskriver hur viss provverksamhet bedrevs, bland annat hur pansarplåt till pjäsen testades. Om detta ledde till att pjäser ute i skogarna sedermera utrustades med denna förstärkning framkommer inte.

3. Krigsgrupperingsplatser och lokalförsvarskanonbatterier

Satelliten var precis som Rödbergsfortet bestyckad med kanoner av modell 24C, dock endast två till antalet. Kanonerna kom ursprungligen från HMS Gävle och innehar en kaliber om 12 centimeter (Mårtensson, 2006). Dessa kanoner m/24C var vanliga på stadsjagare som från 1950-talet skulle komma att plockas bort och i stället placeras vid artillerianläggningar på land, främst i övre Norrland. Byggnationen av de fasta befästningarna skulle komma att pågå till 1987, då det sista batteriet invigdes. I och med färdigställande av detta batteri, placerat strax utanför Gällivare, hade 27 pjäser installerats i fortifierade anläggningar i övre Norrland. De nya batterierna kom att benämnas lokalförsvarskanonbatterier och skulle i regel användas i skarpa lägen, dels på grund av sin avskilda placering långt ut i terrängen. Närförsvaret av pjäserna var genomtänkt och begränsade antal eldställningar fanns att tillgå intill respektive pjäs, i form av nedsänkta värn med betongskydd. Satelliten i Boden skulle därför täcka övningsbehovet (Hansson, 2022).

Det fanns både fördelar och nackdelar med den nya serien batterier i övre Norrland. De säkerställde en högre chans att fienden kunde stoppas eller fördröjas. Syftet med dessa var att skjuta mot redan tidigare bestämda vitala punkter, exempelvis broar och vägar över älvar, som troligtvis skulle försvåra en fiendes framfart. De negativa aspekterna var att dess placering, ofta långt fram på fronten, troligtvis skulle medföra bortfall. Den eventuella förkortade livslängden i beaktande bör legat i fokus för att dessa batterier uppfördes väldigt sparsamt i jämförelse med andra bergfasta anläggningar. Samtidigt visade sig denna otillgänglighet vara ett hinder, speciellt under vintermånaderna med den stora snömängden. Snöröjningen var ett problem som i flera fall medförde att övning vid anläggningar försenades. De långa snötäckta grusvägarna upp mot anläggningarna medförde att användning kunde komma igång först efter något dygn. De luckor och dörrar som dolde ingångarna var ofta översnöade och de snömarkeringar som fanns tillhanda vid respektive nedgångslucka var för kort. Något ytterligare som anmärktes var den undermåliga underhållsvärmen i anläggningarna. Den ska ha legat på omkring fyra plusgrader, vilket resulterade i ett fuktigt klimat med mögelangrepp på inredningen. När personal väl var på plats vid anläggningarna tog det flera dagar att få upp ett godkänt inomhusklimat. Vidare beskrivs hur övningsledningen inte alltid hade tillgång till förråden med stridsammunitionen, och övningsammunition i stället fick användas (Hansson, 2022).

Referenslista

Hansson, L. A. (2022). Fast försvar av Nordkalotten. LAH Bunkertours.

Mårtensson, L. (2006). Handbok artilleripjäser och eldrörsvapen 1800-2000 [Broschyr]. Statens försvarshistoriska museer. https://sfhm.se/wp-content/uploads/2021/11/SFHM-skriftserie_handbok-artilleripjaser-och-eldrorsvapen-1800-2000.pdf

Nyström, B. O., & Skeppstedt, S. (1990). Boden Fästningen – Garnisonen – Samhället. Kungl Bodens artilleriregementets historiekommité.