Södra Åbergsfortet
Den stora grusplanen utanför fortets grindar ger en känsla av att platsen är övergiven. Vid grindarna tar asfalten vid och vegetationen har börjat växa genom sprickorna i ytan. Intrycket från insidan av inhägnaden förstärker känslan av att anläggningen inte varit i aktiv tjänst under lång tid. De gråa betongväggarna på fortets utsida döljer dock en spännande värld innanför. Innanför detta gråa skal av betong och sten står nämligen utrustning igång och arbetar.
Fortet har vid det senaste besöket blivit allt mer nedgånget. Det märktes tydligt att ekonomin stramats åt till underhållet av fortets utsida. Detta berodde på ett beslut om plombering av berganläggningen inom kort. Driftpersonalen som guidade oss genom anläggningen berättade att arbetet med plomberingen antagligen skulle påbörjas veckan efter vårt besöket. Södra Åbergsfortet inom fästningen hade ändå klarat sig länge från plombering i jämförelse med de resterande anläggningarna, med undantag för Rödbergetsfortet.
1. Ett sista besök i berget
När den stora stötvågsdörren öppnas slås en av doften från den unkna luften som börjat gro i berget under den senare tiden. Värmen är det inget fel på, det är faktiskt ganska behaglig temperatur inne i de långa tunnelsystemen. Avfuktningen är påslagen i anläggningen men det är uppenbart att det krävs större resurser för att luften ska bli bra.
Vi passerar ett par stötvågsdörrar och hamnar i ett utrymme mellan stötvågs- och gasslussen och paralellt med vaktens rum. Här sitter det specialtillverkade fönstret av tjockt glas som med gastäta lister vätter in mot expeditionen och vaktens utrymme. Vid glasrutan står skylten “fortexpedition”. Innan vi når den långa tunneln i berget passerar vi själva gasslussen med saneringsdushar. Den begränsade belysningen i tunneln ger en rå känsla med mixen av den kala bergväggen och betongen. Inne i fortexpeditionen ligger en personallogg och listor från när driftteknikerna besökt anläggningen. Senast daterat i denna pärm är 1985.
Våran guide öppnar ena dörren i tunneln och stiger in i rummet innanför. Ytan här består till stor del av ventilationsutrustning som förser anläggningen med luft från utsidan, men också ett avfuktningsaggregat från Münters. Efter en kontroll på maskineriet går vi vidare till ett annat rum intill där han hänger av sig ytterkläderna. Ett handfat och papperskorg pryder betongväggen medan en list med krokar finns monterad på den andra sidan. Detta har blivit till hans lilla kontor under den tid som han ansvarar för anläggningen.
En bit bort visar han oss ett utrymme med en av dräneringspumparna till fortet. Utan dessa pumpar skulle anläggningen snabbt kunna fyllas med grundvatten. Belysningen intill dörren är trasig vilket gör det svårt att tyda ritningarna på dörren, men budskapet är att dörren skall hållas stängd för att inte äventyra fuktmängden i fortet. Guiden berättar om två större sjuksalar som var förberedda att inhysa en mängd soldater som befarades skadas vid ett anfall, men också som förläggning vid vanlig sjukdom under övningar. I direkt anslutning till sjuksalarna finns den gamla mottagningen där doktorn höll till. Idag finns endast handfaten och en säng kvar i rummet, belysta av den gamla lysrörsarmaturen i taket.
Fortet består av otaliga tunnlar som leder till olika funktioner på respektive våningsplan. För att ta oss mellan fortets olika delar passerar vi gas- och stötvågsgränser som delar upp anläggningen i sektioner. De överdimensionerade dörrbladen bidrar till en kuslig känsla i de mörka tunnlarna. Vi går upp för trapporna och når en avsevärd större tunnel där färgen från taket börjat flagna på grund av fukten. Belysningen i tunneln fungerar någorlunda och vi hör ett dovt ljud från ventilationsanläggningen. Härifrån går sedan ammunitionshissarna upp ytterligare en nivå för där ammunitionen tidigare hanterades av personal för matning till pjäserna på hjässan. Längst bort i tunneln där vi befinner oss hittar vi ett eldrör till fortets pjäser. Detta gedigna metallstycke väger så pass mycket att guiden befarar att den kommer bli kvar i fortet även efter plomberingen.
Vid ammunitonsförråden i fortet upplever vi en allt skönare temperatur. Här lyser armaturerna i taket och färgen på väggar och tak sitter kvar. Det märks tydligt att denna del har tagits om hand på ett bättre sätt än övriga anläggningen, men frågan är varför. Förråden och resten av fortet skyddas även här av stötvågsdörrar.
Vi tar oss nedåt igen och till utrymmena där logement, hygienutrymmen och stridsledning fanns. Vi möts av de långa rostfria tvättrännorna som löper längs med betongväggen. Dessa måste vara från moderniseringen av anläggningen på andra hälften av 1900-talet. Här syns det att fukten tagit hårdare på inredningen och färg från väggar har bitvis börjat flagna. Inne i Södra Åbergsfortets gamla stridsledningscentral hittar vi en mängd kartor på Boden och övningsfälten runtomkring. Bredvid ligger ett häfte med namn på personal som besökt i fortet. Vid en stor anslagstavla i trappen upp till detta våningsplan sitter fortfarande anteckningar kvar under skyltarna “Ordertavla” och “lägesorientering”. Precis som resterande forten fanns kök och en matsal till personalen i anläggningen. Tyvärr är större delen av utrustningen i köket borttagen. De stora kokkärlen hade varit häftiga att se, men nu får vi istället bilda oss en uppfattning av hur det tidigare såg ut.
Södra Åbergsfortet är större än vad vi trodde och det tog en stund för oss att se de olika utrymmen. Stötvågsgränserna som avskärmar anläggningen i olika sektioner passerades flertalet gånger på våran rundvandring. Dessa installerades vid en modernisering av anläggningen på 1970-talet och Södra Åbergsfortet var det enda fortet inom fästningen som fick denna uppdatering. Tittar vi på det byggnadstekniska i konstruktionen är Södra Åbergsfortet den mest fascinerande anläggningen av de fem forten inom fästningen. Idag är ventilation och avfuktning avslagen, inredning är utriven och ingångarna förseglade.
Med tanke på att detta bergrum var ståendes med avfuktning påslagen dygnet runt var prislappen på elräkningen säkerligen hög. Då Statens Fastighetsverk inte har en verksamhet till anläggningen i fredstid var beslutet att plombera fortet det enda möjliga. En större sanering kommer att äga rum innan fortet plomberas. Det är tråkigt att ödet för Södra Åbergsfortet är kommen med tanke på anläggningens storlek och historiska. Det är nu dags för naturen att ta tillbaka berget nu efter att det stängts för gått.
– Att en så övergiven utsida kan dölja en sådan spännande insida. Hösten 15
2. Fästningen tar form
Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).
Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.
Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108). Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.
“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.
Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1901 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).
Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).
3. Södra Åbergsfortet
Förarbetet inleddes med ett vägbygge på 1,5 kilometer med en konstant lutning upp mot Södra Åberget där fortet sedan skulle anläggas. På höstkanten 1901 anmälde fortifikationsbefälhavaren i Boden att sprängningsarbetet påbörjats vid berget. Fortet skulle komma att byggas som en fyrhörning med djupa stormgravar på respektive sida. Dessa stormgravar var tvungna att inneha en bredd på mellan 9-12 meter samt ett djup på minst sex meter för att anses kunna förhindra anfallande infanteri att ta sig upp på fortets hjässa. Dessa stormgravar var också försedda med kontereskarpgallerier där soldater i skyddade utrymmen kunde försvara fortet om fienden kommit så nära inpå. Rygg- och stormgravarna var relativt enkla att spränga ut då arbetet kunde ske med så kallad pallsprängning. Det innebar att arbetet genomfördes med flera arbetslag som tillsammans borrade berget trappstegsvis. Arbetet var väldigt påfrestande då borrningen ägde rum helt för hand. När arbetsstyrkan nått botten på ryggraven påbörjade arbetet med tunnlarna in i berget där själva fortkärnan skulle anläggas. Det var vanligt att svartkrut användes till tunnelsprängningarna för att inte riskera bergets hållfasthet runt om. Till sin hjälp hade arbetslagen häst och kärra som skulle effektivisera bortforslingen av sprängstenen (Nyström & Skeppstedt, 1990:158-159).
Som stöd till anläggningen fanns strålkastarplutoner ur ingenjörskompanier med uppgift att bemanna de två stora strålkastarna intill fortet. Strålkastarna mätte 90 cm i diameter och fanns som fasta och rörliga modeller. Syftet med dessa strålkastare var att belysa fientliga trupper i luft och på marknivå. Ingenjörstrupperna hade också uppgiften att bygga och förbättra fortets närskydd i form av stormhinder och värn (Statens fastighetsverk, u.å).
Samtliga fort inom Bodens fästning skulle beredas utrymmen till dess personal med skydd mot de vapen som befarades användas. Därför skulle de utsprängda bergtunnlarna inneha ett gott bergtak från hjässan. Detta tankesätt var svårare att implementera på de pjäser vid hjässan då eldverkan kunde bli negativt påverkad. Lösningen för ett bättre skydd var att nyttja torn med vridbara pansarkupoler. Utformningen av fortet ur säkerhetssynpunkt gjorde att själva fortkärnan placerades på ett så djupt avstånd från pjäserna som möjligt, dock avgjorde bergets utformning i vilken utsträckning detta gick att fullfölja. Utöver huvudpjäserna på fortets hjässa anlades observationstorn och värn som anslöt till fortkärnan via långa trappor inne i berget.
Väl inne i fortkärnan fanns allt som ansågs behövas för att personalen skulle inneha en stridsduglighet. Därför konstruerades varje fort till att vara en självständig enhet och därför också vara självförsörjande på en omfattande nivå. Vattenförsörjningen ansågs vara vital vilket ledde till att brunnar borrades inne i berget, som med regnvatten beräknades förse behoven. Utöver vatten till matlagning var förråd med proviant och förnödenheter lika viktigt. Stora ammunitionsförråd anlades i fortet med en gedigen kapacitet om tillförsel av ny ammunition till anläggningen stoppades. Under fortets första tidsperiod värmdes insidan upp av ved- eller koleldade pannor som via kanaler skulle fördela värmen genom tunnlarna. För att tillgodose behovet av värme behövdes ytterligare lokaler för bränsle men också kanaler för utsläpp av rök och friskluft (Nyström & Skeppstedt, 1990:147-148).
Utöver delarna som tillgodosåg självförsörjningen fanns i fortkärnan stora logementsutrymmen till den flera hundra man stora personalstyrkan som skulle tjänstgöra i anläggningen. I logementen fanns våningssängar placerade på rader och i anslutning fanns hygienrum. Vid sjukdomsfall hade personalen en sjukvårdsinrättning nära till hands. Här nere fanns också sambandsrum, kök och verkstad för materielvård och reparationer. Tunnlar löpte mellan dessa utrymmen i fortkärnans nedre våningsplan (Nyström & Skeppstedt, 1990:152-153). I den tunnel som ledde in till fortet (som sedermera förslöts i ena änden) fanns infanteriförläggningen. Planerna på utbyggnad av dessa utrymmen tillkom något senare än själva fortet men kunde fördigställas vid år 1912 (Nyström & Skeppstedt, 1990:169)
Tabellen som beskriver arbeten utförda vid Södra Åbergsfortet visar att 1745 m2 cementgolv lades. Över 6 000 m3 sten fraktades ut efter sprängningsarbetet med tunnlarna (Nyström & Skeppstedt, 1990:330).
3.1 Modernisering av Södra Åbergsfortet
Södra Åbergsfortet genomförde en stor renovering på andra hälften av 1900-talet och berganläggningen förstärktes ytterligare mot kraften från kärnvapen. Den tidigare ingångstunnelns mynning in mot fortet förslöts och fylldes med grus och sten. Syftet var att tryckvågen inte skulle leta sig rakt in mot fortets inslag i ryggraven. Utsidan på fortet som vätter mot norr förstärktes med ett tjockt lager armerad betong, stålplattor som skydd till ventilation och stötvågsdörrar till inslagen (ingångarna). De nya bastanta stötvågsdörrarna ökade skyddet avsevärt vid en eventuell tryckvåg från en detonation och ventilationen fick stötvågsventiler som vid övertryck från utsidan försluter sig. Innanför stötvågsgränserna installerades gastäta dörrar och ventilation försedd med filtersystem, vilket medförde att anläggningen nu var säkrad mot stridsgaser. Som ytterligare garanti till att gaserna hölls utanför gasgränserna tätades eventuella brister i berget samt att vid skyddsdrift skulle anläggningen inneha ett övertryck i syfte att inte låta gaserna nå anläggningen. Södra Åbergsfortet är inte att förväxla med de andra forten runt Boden då konstruktionen i dessa inte moderniserades med gas- eller stötvågsgränser.
Trots den gedigna satsningen på skydd mot kraftigare vapenverkan fanns svagheter kvar. Fortet ligger väldigt ytligt i jämförelse med exempelvis modernare kustartillerianläggningar vilket innebar att fortet inte var anpassad för direktträff. De anläggnignar som konstruerades under kalla krigets tid placerades på ett mycket djupare avstånd till markytan än forten i Boden. Skalskyddet på dessa modernare anläggningar var därför också avsevärt mycket bättre.
3.2 Fortets bestyckning
De tunga pansartornen till Södra Åbergsfortet omlastades från järnvägsvagn till släde vid Torpgärdan. Härifrån skulle släden dras upp med hjälp av en mängd hästar. Detta skedde under vintertid då tjälen lagt sig på grund av vikten på de olika komponenterna. Innan själva pjäserna kunde monteras var pjäsbrunnarna tvungna att gjutas och förpansar installeras, vilket var fullbordat för tre torn vid fortet år 1905. Pansartornen i fråga levererades huvudsakligen av den svenska tillverkaren AB Bofors-Gullspång. Kontrakt med företaget skrevs 1903 efter av Kungl Maj:ts godkännande. Arbetet med transporten upp till bergets hjässa och montering av kanontornen var ett av de mest krävande arbeten som utförts inom svensk befästningskonst (Nyström & Skeppstedt, 1990:163-165).
3.2.1 12 cm kanoner m/99 i pansartorn m/03 B
Södra Åbergsfortet hade fyra stycken 12 cm kanoner och dessa var därmed den största och kraftigaste bestyckning på anläggningen. Dessa fyra pjäser utgjorde ett fjärrartilleri som med sina nio kilometer i räckvidd skulle stoppa oskyddad fiende på längre avstånd. Utöver Södra Åbergsfortet försågs Degerbergs- och Gammelängsfortet med samma typ av 12 cm kanoner. Mjösjöfortet och Rödbergsfortet bestyckades inledningsvis med 15 cm haubitsar m/06 T som skulle bekämpa fientligt artilleri och nedgrävd trupp. Rödbergsfortet fick senare ta del av nyare 12 cm kanoner m/24 C (Statens fastighetsverk, u.å). Via ammunitionstransportören togs granaterna upp till pjäsen där manskapet arbetade under tunga former. Pjäsen var uppdelad på två nivåer där sidriktare och höjdriktare fanns på den undre nivån tillsammans med ammunitionspersonal. Härifrån placerades granater sedan i en ytterligare ammunitionstransportör (hiss) upp till pjäsens övre del där laddare och mekanismskötare befann sig. Personalen på denna nivå är endast i skydd av en pansarkupol. Kanontornet kunde sedan roteras på begäran av sidriktaren som hade en sidriktsmotor till hjälp. Runt kanontornet fanns ett tjockt lager av betong som skulle skydda personal och utrustning (Nyström & Skeppstedt, 1990:164).
3.2.2 8,4 cm kanoner m/94-04 i pansartorn m/03 B
Som komplettering till den tunga bestyckningen fanns fyra stycken 8 cm kanoner som sågs nödvändiga till närskyddet av fortet. Dessa hade en kortare räckvidd och skulle primärt användes då fienden kommit in i fortets närhet. Med en räckvidd på sex kilometer skulle dessa rikta in sig på mål som de ännu större pjäserna inte kunde slå ut (Statens fastighetsverk, u.å).
3.2.3 5,7 cm kanoner m/07 i kaponjärlavett m/07
De så kallade kaponjärkanonerna var inbyggda i utrymmen runt om fortets stormgravar som löpte runt fortets alla sidor och dessa kanoner var monterade att kunna verka mot mål i gravarna. Samtliga fort hade åtta kanoner med undantag för Södra Åbergsfortet hade endast hade fyra kanoner till antalet. Till infartsgallerierna fanns ytterliagare bestyckning i form av en 8,4 cm kanon m/02-47 (Mårtensson, 2006:161). Syftet var att slå ut den fiende som till trots kommit så pass nära inpå fortet. Dessa kaponjärkanoner kunde även laddas med skrot som sedan avfyrades ut mot fienden.
4. Södra Åbergsfortet idag
Sedan fortet utgick ur krigsorganisationen har frågetecknen varit många kring vilket det nya användningsområdet kunde vara. Då anläggningen varit i statlig ägo sedan dess aktiva tjänst kan viss övningsverksamhet pågått på insidan, dock inom annat användningsområde. Under sommaren 2012 öppnade Statens Fastighetsverk upp portarna till Södra Åbergsfortet i form av guidade turer. Eventet blev en succé och en stor mängd människor fick en titt på insidan. Ventilation och anfuktning har till viss del varit påslagen till dess att plombering var ett faktum. Vid vårat besök hade fortet stått orört i några år, bortsett från det mest primitiva gällande driften av anläggningen.
Läs även mer om anläggningarna i Bodens Fästning:
Bodens Fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin
Bodens Fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern
Bodens Fästning – Rödbergsfortet
Bodens Fästning – Gammelängsfortet
Bodens Fästning – Leåkersfästet
Bodens Fästning – Norra Åbergsfästet
Bodens Fästning – Sveriges guldreserv
Bodens Fästning – Södra Åbergsfortet
Bodens Fästning – Mjösjöfortet
Bodens Fästning – Radiobunkern
Bodens Fästning – Ballonghallen
Uppdaterad: 20230105
Referenslista:
Mårtensson, L. (2006). Handbok artilleripjäser och eldrörsvapen 1800-2000 [Broschyr]. Statens försvarshistoriska museer. https://sfhm.se/wp-content/uploads/2021/11/SFHM-skriftserie_handbok-artilleripjaser-och-eldrorsvapen-1800-2000.pdf
Nyström, B. O., Skeppstedt, S. (1990). Boden Fästningen – Garnisonen – Samhället. Kungl Bodens artilleriregementets historiekommité Statens fastighetsverk. (u.å). Bodens fästning (Karta & historik) [Broschyr].
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.