Södra Åbergsfortet
Den stora grusplanen utanför fortets grindar ger en känsla av att platsen är övergiven. Vid grindarna tar asfalten vid och vegetationen har börjat växa genom sprickorna i ytan. Intrycket från insidan av inhägnaden förstärker känslan av att anläggningen inte varit i aktiv tjänst under lång tid. De gråa betongväggarna på fortets utsida döljer dock en spännande värld innanför. Innanför detta gråa skal av betong och sten står nämligen utrustning igång och arbetar.
Fortet har vid det senaste besöket blivit allt mer nedgånget. Det märktes tydligt att ekonomin stramats åt till underhållet av fortets utsida. Detta berodde på ett beslut om plombering av berganläggningen inom kort. Driftpersonalen som guidade oss genom anläggningen berättade att arbetet med plomberingen antagligen skulle påbörjas veckan efter vårt besöket. Södra Åbergsfortet inom fästningen hade ändå klarat sig länge från plombering i jämförelse med de resterande anläggningarna, med undantag för Rödbergetsfortet.
1. Ett sista besök i berget
När den stora stötvågsdörren öppnas slås vi av doften från den unkna luften som börjat gro i berget. Värmen är det dock inget fel på, det är faktiskt ganska behaglig temperatur inne i de långa tunnelsystemen. Avfuktningen är påslagen men det är uppenbart att det krävs större resurser för att luften ska bli bra.
Vi passerar ett par stötvågsdörrar och hamnar i ett utrymme mellan stötvågs- och gasslussen och paralellt med vaktens rum. Här sitter det specialtillverkade fönstret av tjockt glas som med gastäta lister vätter in mot expeditionen och vaktens utrymme. Vid glasrutan står skylten “fortexpedition”. Innan vi når den långa tunneln i berget passerar vi själva gasslussen med saneringsdushar. Den begränsade belysningen i tunneln ger en rå känsla blandad med den kala bergväggen och betongen. Inne i fortexpeditionen ligger en personallogg med listor från när driftteknikerna besökt anläggningen. Senast daterat i denna pärm är 1985.
Driftteknikern, tillika guide för dagen, öppnar en av dörrarna i tunneln för att gå in i rummet därinne. Rummet är huvudsakligen fyllt med ventilationsutrustning som tar in luft utifrån till anläggningen, och även ett avfuktningsaggregat från Münters. Efter att ha kontrollerat maskinerna fortsätter vi till ett angränsande rum där han tar av sig ytterkläderna. På betongväggen finns ett handfat och en papperskorg, medan en kroklist är monterad på den andra sidan. Det här lilla utrymmet har blivit hans tillfälliga kontor under den tid han ansvarar för anläggningen.
En bit bort visar han oss ett utrymme med en av dräneringspumparna till fortet. Utan dessa pumpar skulle anläggningen snabbt kunna fyllas med grundvatten. Belysningen intill dörren är trasig vilket gör det svårt att tyda ritningarna på dörren, men budskapet är att dörren skall hållas stängd för att inte äventyra fuktmängden i fortet. Guiden berättar om två större sjuksalar som var förberedda att inhysa en mängd soldater som befarades skadas vid ett anfall, men också som förläggning vid vanlig sjukdom under övningar. I direkt anslutning till sjuksalarna finns den gamla mottagningen där doktorn höll till. Idag finns endast handfaten och en säng kvar i rummet, belysta av den gamla lysrörsarmaturen i taket.
Fortet består av otaliga tunnlar som leder till olika funktioner på respektive våningsplan. För att ta oss mellan fortets olika delar passerar vi gas- och stötvågsgränser som delar upp anläggningen i sektioner. De överdimensionerade dörrbladen bidrar till en kuslig känsla i de mörka tunnlarna. Vi går upp för trapporna och når en avsevärd större tunnel där färgen från taket börjat flagna på grund av fukten. Belysningen i tunneln fungerar någorlunda och vi hör ett dovt ljud från ventilationsanläggningen. Härifrån går sedan ammunitionshissarna upp ytterligare en nivå för där ammunitionen tidigare hanterades av personal för matning till pjäserna på hjässan. Längst bort i tunneln där vi befinner oss hittar vi ett eldrör till fortets pjäser. Detta gedigna metallstycke väger så pass mycket att guiden befarar att den kommer bli kvar i fortet även efter plomberingen.
Vid ammunitonsförråden i fortet upplever vi en allt skönare temperatur. Här lyser armaturerna i taket och färgen på väggar och tak sitter kvar. Det märks tydligt att denna del har tagits om hand på ett bättre sätt än övriga anläggningen, men frågan är varför. Förråden och resten av fortet skyddas även här av stötvågsdörrar.
Vi tar oss nedåt igen och till utrymmena där logement, hygienutrymmen och stridsledning fanns. Vi möts av de långa rostfria tvättrännorna som löper längs med betongväggen. Dessa måste vara från moderniseringen av anläggningen på andra hälften av 1900-talet. Här syns det att fukten tagit hårdare på inredningen och färg från väggar har bitvis börjat flagna. Inne i Södra Åbergsfortets gamla stridsledningscentral hittar vi en mängd kartor på Boden och övningsfälten runtomkring. Bredvid ligger ett häfte med namn på personal som besökt i fortet. Vid en stor anslagstavla i trappen upp till detta våningsplan sitter fortfarande anteckningar kvar under skyltarna “Ordertavla” och “lägesorientering”. Precis som resterande forten fanns kök och en matsal till personalen i anläggningen. Tyvärr är större delen av utrustningen i köket borttagen. De stora kokkärlen hade varit häftiga att se, men nu får vi istället bilda oss en uppfattning av hur det tidigare såg ut.
Södra Åbergsfortet är större än vad vi trodde och det tog en stund för oss att se de olika utrymmen. Stötvågsgränserna som avskärmar anläggningen i olika sektioner passerades flertalet gånger på våran rundvandring. Dessa installerades vid en modernisering av anläggningen på 1970-talet och Södra Åbergsfortet var det enda fortet inom fästningen som fick denna uppdatering. Tittar vi på det byggnadstekniska i konstruktionen är Södra Åbergsfortet den mest fascinerande anläggningen av de fem forten inom fästningen. Idag är ventilation och avfuktning avslagen, inredning är utriven och ingångarna förseglade.
Med tanke på att detta bergrum var ståendes med avfuktning påslagen dygnet runt var prislappen på elräkningen säkerligen hög. Då Statens Fastighetsverk inte har en verksamhet till anläggningen i fredstid var beslutet att plombera fortet det enda möjliga. En större sanering kommer att äga rum innan fortet plomberas. Det är tråkigt att ödet för Södra Åbergsfortet är kommen med tanke på anläggningens storlek och historiska. Det är nu dags för naturen att ta tillbaka berget nu efter att det stängts för gått.
– “Att en så till synes övergiven utsida kan dölja en sådan spännande insida”. Hösten 2015
2. Fästningen tar form
Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).
Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.
Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108). Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.
“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.
Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1907 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).
Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).
3. Södra Åbergsfortet
Förarbetet inleddes med ett vägbygge på 1,5 kilometer med en konstant lutning upp mot Södra Åberget där fortet sedan skulle anläggas. På höstkanten 1901 anmälde fortifikationsbefälhavaren i Boden att sprängningsarbetet påbörjats vid berget. Fortet skulle komma att byggas som en fyrhörning med djupa stormgravar på respektive sida. Dessa stormgravar var tvungna att inneha en bredd på mellan 9-12 meter samt ett djup på minst sex meter för att anses kunna förhindra anfallande infanteri att ta sig upp på fortets hjässa. Dessa stormgravar var också försedda med kontereskarpgallerier där soldater i skyddade utrymmen kunde försvara fortet om fienden kommit så nära inpå. Rygg- och stormgravarna var relativt enkla att spränga ut då arbetet kunde ske med så kallad pallsprängning. Det innebar att arbetet genomfördes med flera arbetslag som tillsammans borrade berget trappstegsvis. Arbetet var väldigt påfrestande då borrningen ägde rum helt för hand. När arbetsstyrkan nått botten på ryggraven påbörjade arbetet med tunnlarna in i berget där själva fortkärnan skulle anläggas. Det var vanligt att svartkrut användes till tunnelsprängningarna för att inte riskera bergets hållfasthet runt om. Till sin hjälp hade arbetslagen häst och kärra som skulle effektivisera bortforslingen av sprängstenen (Nyström & Skeppstedt, 1990:158-159).
Som stöd till anläggningen fanns strålkastarplutoner ur ingenjörskompanier med uppgift att bemanna de två stora strålkastarna intill fortet. Strålkastarna mätte 90 cm i diameter och fanns som fasta och rörliga modeller. Syftet med dessa strålkastare var att belysa fientliga trupper i luft och på marknivå. Ingenjörstrupperna hade också uppgiften att bygga och förbättra fortets närskydd i form av stormhinder och värn (Statens fastighetsverk, u.å). Tidigare ritningar visar strålkastare som mätte 110 cm i diameter.
Samtliga fort inom Bodens fästning skulle beredas utrymmen till dess personal med skydd mot de vapen som befarades användas. Därför skulle de utsprängda bergtunnlarna inneha ett gott bergtak från hjässan. Detta tankesätt var svårare att implementera på de pjäser vid hjässan då eldverkan kunde bli negativt påverkad. Lösningen för ett bättre skydd var att nyttja torn med vridbara pansarkupoler. Utformningen av fortet ur säkerhetssynpunkt gjorde att själva fortkärnan placerades på ett så djupt avstånd från pjäserna som möjligt, dock avgjorde bergets utformning i vilken utsträckning detta gick att fullfölja. Utöver huvudpjäserna på fortets hjässa anlades observationstorn och värn som anslöt till fortkärnan via långa trappor inne i berget.
Väl inne i fortkärnan fanns allt som ansågs behövas för att personalen skulle inneha en stridsduglighet. Därför konstruerades varje fort till att vara en självständig enhet och därför också vara självförsörjande på en omfattande nivå. Vattenförsörjningen ansågs vara vital vilket ledde till att brunnar borrades inne i berget, som med regnvatten beräknades förse behoven. Utöver vatten till matlagning var förråd med proviant och förnödenheter lika viktigt. Stora ammunitionsförråd anlades i fortet med en gedigen kapacitet om tillförsel av ny ammunition till anläggningen stoppades. Under fortets första tidsperiod värmdes insidan upp av ved- eller koleldade pannor som via kanaler skulle fördela värmen genom tunnlarna. För att tillgodose behovet av värme behövdes ytterligare lokaler för bränsle men också kanaler för utsläpp av rök och friskluft (Nyström & Skeppstedt, 1990:147-148).
Utöver delarna som tillgodosåg självförsörjningen fanns i fortkärnan stora logementsutrymmen till den flera hundra man stora personalstyrkan som skulle tjänstgöra i anläggningen. I logementen fanns våningssängar placerade på rader och i anslutning fanns hygienrum. Vid sjukdomsfall hade personalen en sjukvårdsinrättning nära till hands. Här nere fanns också sambandsrum, kök och verkstad för materielvård och reparationer. Tunnlar löpte mellan dessa utrymmen i fortkärnans nedre våningsplan (Nyström & Skeppstedt, 1990:152-153). I den tunnel som ledde in till fortet (som sedermera förslöts i ena änden) fanns infanteriförläggningen. Planerna på utbyggnad av dessa utrymmen tillkom något senare än själva fortet men kunde fördigställas vid år 1912 (Nyström & Skeppstedt, 1990:169)
Tabellen som beskriver arbeten utförda vid Södra Åbergsfortet visar att 1745 m2 cementgolv lades. Över 6000 m3 sten fraktades ut efter sprängningsarbetet med tunnlarna (Nyström & Skeppstedt, 1990:330).
3.1 Modernisering av Södra Åbergsfortet
Södra Åbergsfortet genomförde en stor renovering på andra hälften av 1900-talet och berganläggningen förstärktes ytterligare mot kraften från kärnvapen. Den tidigare ingångstunnelns mynning in mot fortet förslöts och fylldes med grus och sten. Syftet var att tryckvågen inte skulle leta sig rakt in mot fortets inslag i ryggraven. Utsidan på fortet som vätter mot norr förstärktes med ett tjockt lager armerad betong, stålplattor som skydd till ventilation och stötvågsdörrar till inslagen (ingångarna). De nya bastanta stötvågsdörrarna ökade skyddet avsevärt vid en eventuell tryckvåg från en detonation och ventilationen fick stötvågsventiler som vid övertryck från utsidan försluter sig. Innanför stötvågsgränserna installerades gastäta dörrar och ventilation försedd med filtersystem, vilket medförde att anläggningen nu var säkrad mot stridsgaser. Som ytterligare garanti till att gaserna hölls utanför gasgränserna tätades eventuella brister i berget samt att vid skyddsdrift skulle anläggningen inneha ett övertryck i syfte att inte låta gaserna nå anläggningen. Södra Åbergsfortet är inte att förväxla med de andra forten runt Boden då konstruktionen i dessa inte moderniserades med gas- eller stötvågsgränser.
Trots den gedigna satsningen på skydd mot kraftigare vapenverkan fanns svagheter kvar. Fortet ligger väldigt ytligt i jämförelse med exempelvis modernare kustartillerianläggningar vilket innebar att fortet inte var anpassad för direktträff. De anläggnignar som konstruerades under kalla krigets tid placerades på ett mycket djupare avstånd till markytan än forten i Boden. Skalskyddet på dessa modernare anläggningar var därför också avsevärt mycket bättre.
3.2 Utformning efter modernisering
Utformningen av fortet förändrades med tiden som den var i drift. Från fortets ryggrav gick sju tunnlar in i berget och bildade kärnan, vilket har varit desamma över tid. De första sex tunnlarna har en övervåning. Det är först efter moderniseringen som ägde rum under 1960-talet som utformningen till stor del varit densamma tills nedläggningen. Ritningar från 1959 visar delar av moderniseringen och det utökade skyddet som skulle tillföras. Det tjocka betongskalet som gjöts gör det omöjligt att se tunnlarnas placering från utsidan, i motsats till resterande fort och fästen. Den tidigare infartstunneln gjöts igen och öppningen täcktes med grus och jord. Istället skulle infarten från nu gå på södra sidan fortet och in via ryggravens ände.
I denna infartstunnel fanns två dörrar på respektive sida i berget. Dessa utrymmen var avsedda för infanteriet och dess personal. På den vänstra sidan fanns två större tunnlar utsprängda som inhyste logement. På den högra sidan fanns två mindre tunnlar som innehöll förrådsutrymmen, officersrum och en smedja. Härifrån löpte en tunnel direkt till flankeringsgalleriet som utgjorde en del av fortets närförsvar.
Vi börjar beskrivningen vid den första tunneln in i kärnan, sett från grinden vid ryggraven. Vid fortets kärna ansluts tunnlarna till en tvärtunnel på båda våningsplanen. Här fanns storköket till fortets personal. I anslutning fanns tidigare pannrum och och luftbehandlingsrum. På övervåningen fanns logement för 33 personer. Mitt över tvärtunneln fanns ett större förråd. Den andra tunneln användes som matsal, med kapacitet för 66 personer. Tidigare var denna ingångstunnel, men efter moderniseringen blev den istället matsal. Övervåningen bestod av hjärnan i anläggningen, stridsledningscentralen.
Den tredje tunneln blev efter moderniseringen på 1940-talet ingångstunnel och innehöll då gassluss. Efter moderniseringen på 1960-talet adderas stötvågsskydd med sluss innehållande två tjocka stötvågsdörrar. Innanför dessa fanns gassluss innehållande två rum. Parallellt med gasslussen fanns vaktlokalen med en gastät glasruta som vette ut mot slussen. Var inkommande personal kontaminerad fanns rum för sanering och omklädnad. På övervåningen fanns logement för 24 personer och mitt över detta trappan ned till undre våningsplanet.
Fjärde tunneln huserade logement åt 42 man som förlades i trevåningssängar. På andra sida tvärtunneln fanns ytterligare logement med plats för 42 man. Övervåningen bestod av flera mindre rum och logement tillhörande officerare och underofficerare. Även fortchefen hade sovutrymme intill sitt kontor häruppe. Ordersalen där de viktiga besluten skulle tas fanns belägen intill fortchefens kontor. Femte tunneln löpte fram till tvärtunneln och innehöll VVS central med inkommande ventilation. På utsidan anläggningen syns stora stålplattor som skydd. Övervåningen bestod till stor del av luftrening och maskinrum, vilka samverkade med motsvarande utrymmen på undre våningsplanet.
Även sjätte tunneln innehöll ventilationsanslutning från fortets utsida, med de typiska stålplattorna. Här fanns tidigare förrådsytor. Från fortets utsida syns mindre ståldörrar in till ventilationen. På andra sidan tvärtunneln vid sjätte tunneln fanns maskinrum med reservkraft samt vattentank. Övervåningen av sjätte tunneln bestod av luftrening och maskinrum. Sjunde tunneln var till stor del inrett med tvättmöjligheter. På andra sidan tvärtunneln fanns förråd och logement för 16 personer. Här fanns också oljeförråd med cisternen på 50 m2, vilken tidigare bestod av sex mindre enheter. Den sjunde och sista tunneln från ryggraven hade ingen övervåning, däremot fanns härifrån trappan upp till den första 8,4 cm kanontornet.
Från sjunde tunneln fanns en kortare anslutning till den parallella och betydligt större tunneln som sprängdes ut på 1940-talet och till del alltid använts till sjukvård. Under moderniseringen vid 60-talet inhystes även logement för 42 man intill sjukavdelningen. Ett större sjukrum fanns tillhanda för 16 man, intill de två mindre på fem respektive fyra personer. Det sistnämnda kunde användas som isoleringsutrymme. Längre bort fanns bad-, och sköljrum med förråd. Längst bort fanns operationssal och sjukmottagning. Den långa korridor som löpte längs dessa rum agerade väntrum för patienter. Ingång för patienter och skadade personer skulle ske genom östra ingången, där mottagningen fanns.
Från bottenvåningen och i anslutning till andra tunneln fanns de breda trapporna upp till centraltunneln beläget på en övre nivå. Efter moderniseringen upptogs en del av trappans bredd för en ny transportbana till bland annat ammunition och materiel. Några meter upp på våningsplanet installerades en ny skyddsbarriär. Centraltunneln hade en gedigen storlek i jämförelse med resterande tunnlar och inhyste utrymmen för ammunition, förråd, verkstad och maskinrum. Ett par större förrådstunnlar fanns längs med centraltunnelns vänstersida. Utöver dessa utrymmen var centraltunneln en stomme och anslöt till samtliga av de fyra tunga pjäserna på fortets hjässa. Trapporna upp till pjäserna delades sedermera med en transporthiss för ammunition. Dessa uppgångar försågs med stötvågs-, och gasgränser efter moderniseringen. Vid centraltunnelns slut anslöt två mindre tunnlar, ena till den andra 8,4 cm kanontornet och den andra till flankeringsgalleriet och närförsvaret av fortet.
Parallellt med centraltunneln sprängdes ett stort ammunitionsförråd med en gedigen kapacitet. Utrymmet placerades på första nivån i linje med första tunnelns inslag. Ammunitionsförrådet anslöt till centraltunneln på övre nivån via en trappa och ammunitionen fraktades via ammunitionshissen.
3.3 Fortets bestyckning
De tunga pansartornen till Södra Åbergsfortet omlastades från järnvägsvagn till släde vid Torpgärdan. Härifrån skulle släden dras upp med hjälp av en mängd hästar. Detta skedde under vintertid då tjälen lagt sig på grund av vikten på de olika komponenterna. Innan själva pjäserna kunde monteras var pjäsbrunnarna tvungna att gjutas och förpansar installeras, vilket var fullbordat för tre torn vid fortet år 1905. Pansartornen i fråga levererades huvudsakligen av den svenska tillverkaren AB Bofors-Gullspång. Kontrakt med företaget skrevs 1903 efter av Kungl Maj:ts godkännande. Arbetet med transporten upp till bergets hjässa och montering av kanontornen var ett av de mest krävande arbeten som utförts inom svensk befästningskonst (Nyström & Skeppstedt, 1990:163-165).
3.3.1 12 cm kanoner m/99 i pansartorn m/03 B
Södra Åbergsfortet hade fyra stycken 12 cm kanoner och dessa var därmed den största och kraftigaste bestyckning på anläggningen. Dessa fyra pjäser utgjorde ett fjärrartilleri som med sina nio kilometer i räckvidd skulle stoppa oskyddad fiende på längre avstånd. Utöver Södra Åbergsfortet försågs Degerbergs- och Gammelängsfortet med samma typ av 12 cm kanoner. Mjösjöfortet och Rödbergsfortet bestyckades inledningsvis med 15 cm haubitsar m/06 T som skulle bekämpa fientligt artilleri och nedgrävd trupp. Rödbergsfortet fick senare ta del av nyare 12 cm kanoner m/24 C (Statens fastighetsverk, u.å). Via ammunitionstransportören togs granaterna upp till pjäsen där manskapet arbetade under tunga former. Pjäsen var uppdelad på två nivåer där sidriktare och höjdriktare fanns på den undre nivån tillsammans med ammunitionspersonal. Härifrån placerades granater sedan i en ytterligare ammunitionstransportör (hiss) upp till pjäsens övre del där laddare och mekanismskötare befann sig. Personalen på denna nivå är endast i skydd av en pansarkupol. Kanontornet kunde sedan roteras på begäran av sidriktaren som hade en sidriktsmotor till hjälp. Runt kanontornet fanns ett tjockt lager av betong som skulle skydda personal och utrustning (Nyström & Skeppstedt, 1990:164).
3.3.2 8,4 cm kanoner m/94-04 i pansartorn m/03 B (samt 8,4 cm m/47)
Som komplettering till den tunga bestyckningen fanns fyra stycken 8,4 cm kanoner som sågs nödvändiga till närskyddet av fortet. Dessa hade en kortare räckvidd och skulle primärt användes då fienden kommit in i fortets närhet. Med en räckvidd på sex kilometer skulle dessa rikta in sig på mål som de ännu större pjäserna inte kunde slå ut. Under 1950-talet byttes kanorna ut mot den modernare m/47 i samma kaliber (Statens fastighetsverk, u.å).
3.3.3 5,7 cm kanoner m/07 i kaponjärlavett m/07
De så kallade kaponjärkanonerna var inbyggda i utrymmen runt om fortets stormgravar som löpte runt fortets alla sidor och dessa kanoner var monterade att kunna verka mot mål i gravarna. Samtliga fort hade åtta kanoner med undantag för Södra Åbergsfortet hade endast hade fyra kanoner till antalet. Till infartsgallerierna fanns ytterliagare bestyckning i form av en 8,4 cm kanon m/02-47 (Mårtensson, 2006:161). Syftet var att slå ut den fiende som till trots kommit så pass nära inpå fortet. Dessa kaponjärkanoner kunde även laddas med skrot som sedan avfyrades ut mot fienden.
4. Södra Åbergsfortet idag
Sedan fortet utgick ur krigsorganisationen har frågetecknen varit många kring vilket det nya användningsområdet kunde vara. Då anläggningen varit i statlig ägo sedan dess aktiva tjänst kan viss övningsverksamhet pågått på insidan, dock inom annat användningsområde. Under sommaren 2012 öppnade Statens Fastighetsverk upp portarna till Södra Åbergsfortet i form av guidade turer. Eventet blev en succé och en stor mängd människor fick en titt på insidan. Ventilation och anfuktning har till viss del varit påslagen till dess att plombering var ett faktum. Vid vårat besök hade fortet stått orört i några år, bortsett från det mest primitiva gällande driften av anläggningen.
Läs även mer om anläggningarna i Bodens Fästning:
Bodens fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin
Bodens fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern
Bodens fästning – Rödbergsfortet
Bodens fästning – Gammelängsfortet
Bodens fästning – Leåkersfästet
Bodens fästning – Norra Åbergsfästet
Bodens fästning – Sveriges guldreserv
Bodens fästning – Södra Åbergsfortet
Bodens fästning – Mjösjöfortet
Bodens fästning – Radiobunkern
Bodens fästning – Ballonghallen
Uppdaterad: 20230105
Referenslista:
Mårtensson, L. (2006). Handbok artilleripjäser och eldrörsvapen 1800-2000 [Broschyr]. Statens försvarshistoriska museer. https://sfhm.se/wp-content/uploads/2021/11/SFHM-skriftserie_handbok-artilleripjaser-och-eldrorsvapen-1800-2000.pdf
Nyström, B. O., Skeppstedt, S. (1990). Boden Fästningen – Garnisonen – Samhället. Kungl Bodens artilleriregementets historiekommité Statens fastighetsverk. (u.å). Bodens fästning (Karta & historik) [Broschyr].
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.