Bodens Fästning – Radiobunkern

Radiobunkern byggdes för att tillgodose radiokommunikationen inom Bodens Fästning men också för att täcka upp behovet av kustradio till fartyg i Bottenviken. Idag står denna mäktiga betonganläggning utan egentlig arbetsuppgift, utöver den förening som bedriver visningar och guidade turer. Radiobunkern utgick ur krigsorganisationen 1985 och har sedan dess inte används till någonting speciellt. På insidan finns fortfarande detaljer kvar från den tid då anläggningen var högaktiv.

Längs med Degerbergsvägen fanns under kalla krigets tid en mängd hemligheter bevarade. Idag det ser annorlunda ut då majoriteten av installationerna som ingick i fästningen är förslutna, plomberade eller helt raserade. De stora forten är tillsammans med några mindre installationer är idag riksintressen. En bit in på den norra fronten finns avfartsvägen som leder fram till denna betongbunker. Grusvägen är bred och belagd med nytt lager grus för framkomligheten. En stor öppen yta tornar upp sig runt om bunkern med den i centrum. Det syns redan på håll att bunkern är gammal och sliten.

Armeringsjärn spretar ut från bunkerns väggar, vilka troligtvis kunde användes till maskering av anläggningen under dess aktiva tid. Både fönster och huvudporten in till bunkern är förseglade med tjocka stålluckor som tidigare skulle skydda mot splitter från vapenverkan. Rosten visar sig på stora delar av metaldetaljerna på anläggningen, däribland de stora bultar som håller ihop stålluckorna. Ovanpå betongtaket finns ett gräslager som växer vilt efter alla år utan skötsel. Ett lager av tjära syns fläckvis på taket vars syfte är att täta och avleda regnvatten.

Ett stort hänglås sitter i ståldörren och visar tydligt att någon fortfarande ser om bunkern. Hänglåset öppnas och den tjocka ståldörren likaså. Innanför finns ytterligare två ståldörrar som skyddar anläggningens entréplan och källarvåning. Temperaturen är sval på insidan och de nya LED-lamporna ger ett harmoniskt ljus. Väggarna på insidan är kala och det enda som pryder är färgskiftningen i betongen. Entrévåningen består av rum med varierande storlek, där det tidigare stod en mängd utrustning. Idag finns endast en bråkdel kvar som visas upp tillsammans med en guide som tillhör föreningen Bodens radio – först i etern. Mer om föreningen nedan.

En blir imponerad av hantverket som är nedlagt på dessa försvarsinstallationer. Lister, socklar och innerdörrarna av trä gör rummen lite trevligare. Från insidan syns fönsterrutorna som från utsidan skyddas av de tjocka stålluckorna. På insidan vid varje fönster finns upphängning av gastäta luckor som skulle skydda personalen mot stridsgaser.

Läs även: Bodens Fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin

Trappan ned mot källarvåningen löper i en högersväng och väl nere känns hur luften är annorlunda. Här nere har vatten sipprat in till för att tillslut täcka en meter av våningsplanet innan personal upptäckte skadan. Problemet var att att vattenpumpen gått sönder. Detta innebar att materialet som legat under vattenytan nu tagit mycket skada. Det syns tydligt på väggarna hur hög vattennivån tidigare var. Idag finns en nyare dräneringspump som personalen regelbundet använder för att pumpa bort vatten som tränger in, som oftast sker på vårkanten när all snö smälter.

Källarvåningen utgörs av flera rum av olika storlek, ungefär som entrévåningen ovanför. Här finns ställverk och annan utrustning för elektriciteten till Radiobunkern, men även vattentank och aggregat för värme. På senare tid installerades vattenburna element som medförde ett bättre klimatet. I ett av utrymmena på källarvåningen finns “ett rum i rummet” där det på senare tid gjutits tjocka väggar och tak till något som såg ut som ett bankvalv. Det är oklart vad som förvarades i detta mystiska utrymme men troligtvis någon form av handlingar.

2. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

3. Från stationshus i trä till armerad betong

Beläget vid den Norra Fronten i fästningen ligger denna ovanjordsanläggning som är byggd helt i betong. Innan denna betongkonstruktion uppfördes fanns på platsen ett trähus som agerade station. Detta stationshus skulle via trådlös telegrafi hålla kontakten med riksledningen och Bodens fästning. Utöver denna uppgift användes anläggningen till att förmedla telegram mellan olika länder, bland annat med krigsfångetelegram. I och med krigets utbrott togs ett gemensamt beslut av krigsmakten och Kungliga Telegrafstyrelsen som lät uppföra detta armerade stationshus (Boden radio – först i etern, u.å.).

Den nya Radiobunkern öppnades officiellt 1916 och för allmän trafik 1919. Den första sändare som användes i bunkern var en långvågs gnistsändare, som också var den första typen av radiosändare (Boden radio – först i etern, u.å.).

I samband med andra världskrigets utbrott ska radiobunkern fått ett förstärkt fortifikatoriskt skydd. Det syns tydligt hur väggarna på anläggningen om blivit utbyggda med ungefär en halvmeter betong. Då gjöts även det stora splitterskyddet framför ingången som skyddar huvudporten in till bunkern. Stålluckor installerades på både utsida som insida vid respektive fönster. Syftet var att de yttre luckorna skulle skydda mot splitter och de inre luckorna mot stridsgaser. Vid ingångsdelen installerades en gasgräns vilket gjorde hela anläggningen tät mot stridsgaser.

I källarvåningen fanns tidigare reservkraft som skulle förse bunkern med elektricitet om den ordinarie nätströmmen bröts.

4. Radiotelegram och Rundradio

Radiobunkern hade inledningsvis en sändare med 16 kilowatt som tillsammans med tre 108 meter höga master vilka gjorde bunkern redo att sända samt ta emot signaler med anropssignalen BODEN RADIO/SAI. Till en början var det en stor mängd krigsfångetelegram som skickades via stationen. I juni 1919 öppnades stationen för radiotrafik med båtar i Bottenviken och agerade dessutom som sjöräddningscentral i många år. Något år senare började radiotrafik äga rum mellan den svenska kolgruvan på Spetsberget och huvudkontoret i Stockholm (Boden radio – först i etern, u.å.).

Radiobunkern i Boden var först i landet med flera olika sändningar. Här gjordes den första officiella rundradiosändningen den 21 juli 1921 och därför kan radiobunkern betraktas rundradions födelseplats. Här fortsatte utsändningar av olika föredrag under en lång period och under tiden övertogs programverksamheten av Bodens Radioklubb samt senare Radiotjänst. Under den första tiden testades olika programidéer som än idag används vid flera programbolag (Boden radio – först i etern, u.å.).