Norra Åbergsfästet

Ett stenkast ifrån det stora fortet på Åberget finns denna anläggning som tidigare hade den viktiga uppgiften att försvara terrängen mot en fiende från öst. Fyra stycken 8,4 cm kanoner tillsammans med strax över hundra soldater skulle Norra Åbergsfästet få stopp på fiendens framryckning.

Från Sävastvägen slingrar sig en asfaltsväg upp mot Åberget och passerar en hel del gamla lämningar längs med. Fortsätter man rakt fram i den fyrvägskorsning som uppenbarar sig kommer man tillslut till Södra Åbergsfortet. Tar man till höger leder den igenvuxna vägen ned till Gruppanskansen. Tar man vänster och följer vägen ett hundratal meter kan man skymta en ingång i bergväggen och detta är då Norra Åbergsfästet.

Läs även: Södra Åbergsfortet

Runt om inslaget till berget finns staket som skyddar mot fallskador och vid tunnelmynningen finns en stabil grind som vid byggnationen såg till att obehöriga skulle hållas ute. Strax innanför finns ytterligare en grind och tillsammans bildar dessa en sluss med syfte att öka säkerheten, även vid inpassering. När man passerat andra grinden står man inne i den tio meter höga fortgrav som sprängdes ut, ungefär som fortgraven till de stora forten. Härifrån gjorde man tunnlar in i berget där förläggning och skyddsrum fanns. Här fanns även utrymmen för ammunition och på senare tid, elförsörjning. Man kan bara föreställa sig hur kallt och fuktigt det var utan uppvärmning.

Norra Åbergsfortet — Huvudingången till Fästet som är försett med gallergrind.

Det mörka berget och den gråa betongen ger en speciell känsla. På sina ställen har mossa vuxit till sig på bergväggarna och de tjocka ståldörrarna har en hel del rost. Man ser tydligt hur höga och breda tunnlarna blev, då betongen tar upp en stor del av bergväggarna. Strax ovanför dörren i berget sitter flera stora stålplattor som skydd till ventilationens kanaler. Klottret är väldigt påtagligt och finns på stor del av betongytorna. På marken ligger skräp blandat med löv, trä och pinnar i olika storlekar.

Från fortgraven leder en lång trappa upp mot bergets hjässa och pjäsplatserna i öppen vall. Vägen upp är mörk och en stor korrigerad plåt ligger halvt över trappans topp och har nog tidigare fungerat som regnskydd för att förhindra regnvattnet tar sig ner till fortet. Det är väldigt nedgånget här uppe på hjässan och vid pjäsplatserna. Tjäran som tidigare täckte hjässan har spruckit sönder och inte fyller någon funktion längre. Genom sprickorna har gräs och mossa växt under en längre tid. Betongmurarna som löper runt fortet är till stor del sprayade med färg i olika kulör. Även här uppe finns en del skräp och bråte utslängt. Man ser tydligt var pjäsplatserna och soldaterna hade sina placeringar och hur flera olika nivåer fanns att stå på mot muren, likt olika trappsteg. Bortanför breder skogen ut sig och idag finns ingen direkt sikt i terrängen som det tidigare gjorde när träden inte fanns.

1. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108). Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.”

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1901 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

Norra Åbergsfästet var en del av Bodens fästning och stod färdigt 1910. Fästet var byggd som en mindre befästningsanläggning i jämförelse med de fem forten. I fästet fanns logement, eget kraftverk, en djupborrad brunn till den cirka ett hundra man stora besättningen som skulle bekämpa fienden. Bestyckningen vid fästet utgjordes av fyra kanoner med en kaliber på 8,4 centimeter som skulle slå mot fienden på kortare avstånd än forten. (Statens fastighetsverk, u.å).

1. En mindre artilleribefästning

Likt de mesta andra fortifikationer som byggdes runt i Bodens Fästning stod Norra Åbergsfästet färdigt 1910. Konstruktionsmässigt så kan detta likna ett mindre fort då man valt att spränga sig in och sedan har en öppen vallgrav. Förläggning och skyddsrum anlades inne i berget i utsprängda tunnlar. Idag är dessa tunnlar förseglade med betong innanför de järndörrar som fortfarande finns kvar.

Norra Åbergsfästet utgick ur krigsorganisationen redan 1943 ,långt före majoriteten av fästningen. Men om kriget verkligen hade kommit så hade man nog säkerligen använt befästningen till någon nytta. Anläggningen har används i mindre skala och deltagit i övningar även efteråt.

1.1 Bestyckning

Bestyckningen på detta fäste var fyra stycken 8,4 centimeters kanon m/94-06 i hjullavett. Dessa kanoner stod placerade en öppen vall där de tillsammans med infanterisoldaterna skulle försvara området runt Åberget och i riktning österut över fältet mot gruvberget. Till dess hjälp fanns det större Södra Åbergsfortet med sina tunga kanoner som skulle bekämpa fienden på längre avstånd.

En strålkastarställning fanns belägen ungefär 100 meter nordöst om anläggningen. Denna stålkastare med en diameter på 90 cm skulle belysa upp fältet och underlätta bekämpningen av fienden.

1.2 Bemanning

Här skulle totalt 27 artillerister och ytterligare en befästningsgevärspluton på 74 man arbeta i ett högt tempo om fienden framryckte från öster mot Åberget.. Det kan inte alls ha varit så roligt att behöva stå bakom den mur som bara skyddade dem upp till bröstet då dem stod upp och besvarade elden. Här uppe är idag allt övergivet och naturen har börjar ta tillbaka berget. Gräs och mossa växer lite varstans tillsammans med de klotter som olyckligtvis har hamnat på väggarna.