Norra Åbergsfästet

Ett stenkast från Södra Åbergsfortet finns denna anläggning som tidigare hade den viktiga uppgiften att försvara terrängen mot en fiende från öst. Tillsammans med fyra stycken 8,4 cm kanoner skulle strax över hundra soldater vid Norra Åbergsfästet få stopp på fiendens framryckning.

Från Sävastvägen slingrar sig en sämre asfaltsväg upp mot Åberget och passerar en del gamla militära lämningar längs med. Rakt fram i den fyrvägskorsning som uppenbarar sig efter ett par hundra meter leder till Södra Åbergsfortet. Höger i korsningen leder via den igenvuxna grusvägen ned till Gruppanskansen. Vi tar vänster, följer vägen och kan efter ett hundratal meter skymta  ingången i bergväggen till Norra Åbergsfästet.

Läs även: Södra Åbergsfortet

Runt om inslaget till anläggningen finns staket som skyddar mot fall från hög höjd och vid tunnelmynningen finns en stabil grind som vid dess aktiva tid såg till att obehöriga skulle hållas ute. Utöver den yttre grinden finns en inre grind som tillsammans bildar en sluss med syfte att öka säkerheten, främst vid inpassering. Efter att ha passerat den andra grinden nås ljusgården och de tio meter höga väggarna. Härifrån konstruerades sedan tunnlar in i berget där de olika utrymmena inreddes med bland annat förläggning och kök. 

Det mörka berget och den gråa betongen ger en speciell känsla. Mossan har etablerat sig på bergväggarna och de tjocka ståldörrarna har en hel del rost. Det syns tydligt hur höga och breda tunnlarna blev, då betongplomberingarna tar upp en stor del av bergväggarna. Strax ovanför dörren i berget sitter flera stora stålplattor som skydd till ventilationens kanaler. Klottret är väldigt påtagligt och finns på stora delar av betongytorna. På marken ligger skräp blandat med löv, trä och pinnar i olika storlekar.

Från ljusgården leder en lång trappa upp mot bergets hjässa och pjäsplatserna i öppen vall. Vägen upp är mörk och en stor korrigerad plåt skyddar trappans nedgång från hjässan. Det är väldigt nedgånget vid pjäsplatserna på fästets hjässa. Den tjära som tidigare täckte hjässan, i syfte att skydda mot vatten och fukt, har spruckit sönder och fyller längre inte någon funktion. Genom tjärans sprickor har gräs och mossa växt under en längre tid. Betongmurarna som löper runt fästet är till stor del sprayade med färg i olika kulörer tillsammans med skräp och bråte. Pjäsplatsernas placering syns tydligt och de olika nivåerna, likt trappsteg, skvallrar om var soldaterna skulle placeras. Bortanför fästet breder skogen ut sig med en tät skog, till skillnad mot under fästets aktiva period.

Här fanns även utrymmen för ammunition och på senare tid, elförsörjning. Man kan bara föreställa sig hur kallt och fuktigt det var utan uppvärmning.

1. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108).  Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.”

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1907 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

1. En mindre artilleribefästning

Norra Åbergsfästet var en del av Bodens fästning och stod färdigt år 1910. Fästet var byggd som en mindre befästningsanläggning i jämförelse med de fem forten och skulle tjäna som stöttning i eldgivning. Innan det slutgiltiga förslaget blev aktuellt fanns planer att uppföra ett fort vid platsen med betydligt kraftigare pjäser och mer bemanning. Under sista åren på 1800-talet nedgraderades förslagen på uppförande av ett fort och 1904 års förslag landade i en konstruktion som skulle likna det som sedermera uppfördes.

Från ljusgården sprängdes tre tunnelmynningar ut där stenmassorna bortforslades. Innanför uppfördes sedan de olika utrymmena och två mynningar gjöts igen för att endast inneha fönster ut mot ljusgården. Den högra tunnelmynningen fick ingången till fästets inre. Denna tunnel anslöt till tre stora logement med kapacitet för 54 personer vardera, där det ena på senare ritningar fått funktion som eldledningscentral och expedition. I anslutning till logementen i denna högra tunnel placerades fläkt-, pann- och radiorum samt förläggning för underofficerare. Tunneln i mitten huserade vakt- och telerum i anslutning till betongplomberingen. Troligtvis användes denna tunnel som ingång till fästet innan moderniseringar på 1930-talet ägde rum och ingången flyttades till den högra tunneln. Längre in i anläggningen fanns storköket, logement, befälsmatsal, officersförläggning samt fortgruppchefens rum. Den vänsta tunneln är belägen på ljusgårdens kortsida och inhyste mestadels maskinrum (Hansson, 2022).

De moderniseringar som ägde rum medförde att gasslussar installerades vid ingången till fästet från ljusgården samt vid trappan som leder upp till hjässan från fästets bergrum. I samband med att anläggningen nu skulle vara tät mot stridsgaser gjordes en uppdatering med ventilationssystemen, där filtersystem skulle hålla luften ren och fräsch. Samtliga fönster i de tre tunnelmynningarna blev nu plomberade för att erhålla en högre säkerhet mot luftstötvågor men även stridsgaser. Nu fick fästet också riktiga toaletter som ersättning för de tidigare torrklosetterna (Hansson, 2022). Högst sannolikt är att Norra Åbergsfästet vid denna tid också fick reservkraft installerad och möjligtvis också en djupborrad brunn, om denna inte redan fanns.

1.1 Bestyckning

Bestyckningen på Norra Åbergsfästet bestod av fyra stycken 8,4 centimeters kanoner m/94-06 i hjullavett. Dessa kanoner stod placerade på en öppen vall där de tillsammans med infanterisoldaterna skulle försvara området runt Åberget i nordöstlig riktning över fältet mot gruvberget. Till dess hjälp fanns det större Södra Åbergsfortet som med sina tunga kanoner skulle bekämpa fienden på längre avstånd. Detta fäste skulle alltså komplettera de stora fortets skjutområde. Ett hundratal meter nordöst om fästet fann en strålkastarställning belägen som skulle belysa fältet och underlätta bekämpningen av fienden. (Statens Fastighetsverk, u.å).

1.2 Bemanning

Siffror på bemanningen i Norra Åbergsfästet skiljer sig åt i olika dokument. En del källor beskriver bemanningen som 27 artillerister och en befästningsgevärspluton på 74 man. (Hansson ,2022) beskriver ritningar från krigsarkivet där logement fanns med plats för över 160 personer, vilket tyder på att bemanningen var mer omfattande.

Arbetet torde vid en invasionsfara ske i ett högt tempo under förhållanden som inte var optimala. Med tanke på att större delen av personalstyrkan skulle upp på hjässan var dessa också exponerade för fienden, till skillnad mot forten där en större del kunde arbeta i skydd av berget. Infanteristerna vid anläggningen fick skydd av den mur som bara skyddade dem upp till brösthöjd, något som inte kan ha varit gynnsamt och möjligtvis ingett rädsla om fienden svarade med eld. 

2. Nedläggningen

Norra Åbergsfästet utgick ur krigsorganisationen redan år 1943,,långt före många andra installationer inom fästningen (Statens fastighetsverk, u.å). Om kriget varit förestående finns skäl att tro att anläggningen till trots hade nyttjats i olika ändamål. Efter dess nedläggning har fästet brukats i mindre skala och deltagit i övningar.

Läs även mer om anläggningarna i Bodens fästning:

Bodens fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin
Bodens fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern
Bodens fästning – Rödbergsfortet
Bodens fästning – Gammelängsfortet
Bodens fästning – Leåkersfästet
Bodens fästning – Norra Åbergsfästet
Bodens fästning – Sveriges guldreserv
Bodens fästning – Södra Åbergsfortet
Bodens fästning – Mjösjöfortet
Bodens fästning – Radiobunkern
Bodens fästning – Ballonghallen

Uppdaterad: 2023-11

Referenslista:

Hansson, L. A. (2022). Fast försvar av Nordkalotten. LAH Bunkertours.

Nyström, B. O., Skeppstedt, S. (1990). Boden Fästningen – Garnisonen – Samhället. Kungl Bodens artilleriregementets historiekommité

Statens fastighetsverk. (u.å). Bodens fästning (Karta & historik) [Broschyr].