Leåkersfästet

På Leåkersberget i Boden anlades ett fäste som skulle utgöra en del av fästningen på den norra fronten. Från byggnationen i början på 1900-talet har Leåkersfästet tjänat syfte som både  artilleribatteri och luftvärnsskans. Det finns rykten som säger att det dolde sig ytterligare funktioner i skogen kring Leåkersfästet.

Den mindre grusvägen leder fram till Leåkersfästet som finns beläget inom norra fronten. Grindarna står på vid gavel vid infarten till området och strax innanför finns en informationstavla från Statens Fastighetsverk (SFV). Några meter bortanför sträcker sig nedförsbacken mot ingången till berget och till den urholkning som kan liknas vid de fortgravar vid forten runt om Boden. Området här nere omfamnas av berg kombinerat med betongväggar uppgår uppskattningsvis till några hundra kvadratmeter och längs med väggarna finns en handfull ståldörrar vilka leder in till olika utrymmen i berget. Detta är den delav Leåkersfästet som huserade kasernen i berget där infanteristerna skulle bosätta sig i ett skarpt läge.

Leåkersfästet - Bodens Fästning
Det urgröpta berget håller idag på att återtas av naturen.

Leåkersfästet ger en känsla som påminner om de andra forten runt om i fästningen. Vegetationen har succesivt tagit tillbaka anläggningen genom att ha vuxit sig genom betongen och angripit olika material väldigt hårt. Tyvärr har folk med andra avsikter hittat hit och målat graffiti på den grågröna betongen.

1. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108).  Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.”

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1901 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

Leåkersfästet var en del av Bodens fästning och stod färdigt 1910. Fästet var byggd som en mindre befästningsanläggning i jämförelse med de fem forten. I fästet fanns logement, eget kraftverk, en djupborrad brunn till den nära 300 man stora besättningen som skulle bekämpa fienden. Bestyckningen vid fästet utgjordes av tio kanoner med en kaliber mellan 8,4 centimeter som skulle slå mot fienden på kortare avstånd än forten. Leåkersfästet utgick som befästning 1943 (Statens fastighetsverk, u.å).

2. Ett omfattande fäste

Leåkdersfästet hade som syfte att förhindra en fientlig framryckning genom den norra fronten. Fästet placerades geografiskt sätt till väster om berget Klinten. 

2.1 Huvudanläggningen
Leåkersfästet Bodens Fästning
På bergets hjässa vid huvudanläggningen syns platserna där både artillerister och infanterister skulle slåss tillsammans mot fienden.

Leåkersfästet som helhet är större och omfattar mer är vad man kan tro och själva huvudanläggningen är ett komplex med en inte obetydlig storlek. Den bestyckades med tio stycken 8,4 cm kanoner m/94-06 i hjullavett. Dessa var placerade uppe på bergets hjässa bakom öppen vall  och skulle bemannas av 66 stycken artillerister som skyndsamt skulle ta sig upp till bergets hjässa från bergrummen under pjäsplatserna. Bergrummen, även kallade tunnlar, byggdes in från den tio meter djupa fortgraven som löper längs ena sidan på huvudanläggningen. Området runt om fästet innehöll stormhinder, skytte-/ och förbindelsevärn samt skyttevärn i stora antal. Dessa linjer av närförsvar var nödvändigt för att slå en framryckande fiende och skydda den viktiga anläggningen. 

2.2 Bergkasernen

Ett hundratal meter sydöst om huvudanläggningen byggdes bergkasernen ut som skulle inhysa de 229 infanteristerna ur fästningsgevärskompaniet. Dessa personer hade till uppgift att bemanna värnen och ansvara för närförsvaret till fästet. Denna bergkasern konstruerades genom att arbetarna sprängde ut ett krater som kom att likna en fortgrav, för att därefter arbeta sig in i berget och bilda tunnlarna. Från marknivå löper en brant nedförsbacke ned till grindarna som skyddar graven och utrymmena bakom ståldörrarna. Grindarna bildar en sluss som extra skydd, där den ena skulle vara stängd vid passage. Innanför grindarna nere i graven finns än idag ståldörrarna som döljer före detta förläggningsplatserna till den stora bemanningen. Runt denna bergkasern löper ännu ett stormhinder samt skytte- och förbindelsevärn som omgav anläggningen.

Leåkersfästet - Bodens Fästning
Bergkasernen har likt de större forten en urgröpt fortgrav och från denne leder tunnlar in i berget.
2.3 Närförsvaret av huvudanläggningen

Inte långt efter vi svängt av från Degerbergsvägen nådde vi de första skalskyddet för anläggningen. Området var omgärdat med högt stängsel, vilket troligtvis installerades under en senare tidsepok än när Leåkersfästet byggdes. Strax innanför stängslet fanns första lagret med stormhinder i form av stora mängder taggtråd. I höjd med stormhindren fanns skytte- och förbindelsevärnen som löpte runt området. Överlag fanns inom område för Leåkersfästet en stor mängd skyttevärn. Strålkastare för belysning av stridsfältet fanns beläget på östra samt västra sidaan om huvudanläggningen. När dessa inte användes rulladaes dem via räls in i en skyddad betongbunker.

2.4 Övriga installationer i Leåkersfästet

Leåkersfästet som helhet bestod av betydligt mer än bara huvudanläggningen och bergkasernen med dess direkta närskydd. Runt om Leåkersfästet fanns ytterligare ett stormhinder, detta ett par hundra meter längre ut än det inre hindret. Längs med västra sidan om Leåkersfästet fanns stora pansarhinder i tre rader som byggdes av granit- och betongblock. Dessa pansarhinder skulle motverka en fiendes framfart av olika fordonstyper. För att komplettera både stormhindren och pansarhindren anlades ett stort antal skyttevärn. I nära anslutning till fästet fanns tre stycken skyddsrum, varav ett utav dessa hade kapacitet för 24 man. Innanför dessa pansarhinder fanns flankeringsbatteri vilken hade eldområde mot Vittjärvsträsket samt norr och söder om träsket.

Leåkersfästet - Bodens Fästning
Den västra strålkastarställningen ligger dold en bit från resten av komplexet.

En bit västerut nedåt i Leåkersberget fanns Leåkersskansen som med sin korvformade konstruktion hade ansvar för vägen ned mot Vittjärvsträsket. Detta var en lång betongbunker som längs med långsidorna hade skottgluggar eller öppna luckor där soldaterna från en skyddad plats kunde skjuta mot fienden. Då skogen låg tät var det viktigt att fientliga förband inte skulle kunna ta sig in i Boden via vattenlinjen. Färdas en norröver från Leåkersberget längs en del av stridsvagnshindret parallellt med Vittjärvsträsket nås platsen där norra 40 mm Lv-skansen huserade tillsammans med flera betongbunkrar. Söderöver från Leåkersberget längs med Vittjärvsträsket finner en Abrahamsskansen med ett par större beredskaps-/skyddsrum med kapacitet av 35 man per rum.

3. Leåkersfästet idag

Vid ett träd innanför staketet som avskärmar området finns det en skylt med texten “I19/P5 Piratrunda”, som är väldigt gammal. Kanske var detta någon slags tävling i skogarna invid fästet.

Läs även mer om anläggningarna i Bodens Fästning:

Bodens Fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin
Bodens Fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern
Bodens Fästning – Rödbergsfortet
Bodens Fästning – Gammelängsfortet
Bodens Fästning – Leåkersfästet
Bodens Fästning – Norra Åbergsfästet
Bodens Fästning – Sveriges guldreserv
Bodens Fästning – Södra Åbergsfortet
Bodens Fästning – Mjösjöfortet
Bodens Fästning – Radiobunkern
Bodens Fästning – Ballonghallen

Leåkersfästet - Bodens Fästning
Rostiga stålluckor som skydd mot ventilationen i betongen. Emellan finns en plomberad ingång.

Uppdaterad: 220101




Leave a Comment