Leåkersfästet

På Leåkersberget strax utanför Boden anlades ett fäste som skulle utgöra en del av fästningen på den norra fronten. Från byggnationen i början på 1900-talet har Leåkersfästet tjänat syfte som både artilleribatteri och luftvärnsskans. Det finns även rykten som menar att ytterliager funktioner doldes i skogarna kring Leåkersfästet.

Den mindre grusvägen leder fram till Leåkersfästet som finns beläget inom norra fronten. Grindarna står på vid gavel vid infarten till området och strax innanför finns en informationstavla från Statens Fastighetsverk (SFV). Några meter bortanför sträcker sig nedförsbacken mot anläggningen där den skyddade förläggningsplatsen tidigare fanns. Berget holkades ur och liknar de fortgravar som finns vid de större forten runt om Boden. Området här nere benämndes “ljusgården” och är uppskattningsvis ett par hundra kvadratmeter i storleken samt omfamnas av berg- och betongväggar. Längs med betongväggarna inryms  flertalet ståldörrar vilka leder in till olika utrymmen i berget. Denna del av Leåkersfästet huserade förläggningen där infanteristerna skulle inkvartera om anläggningen användes i ett skarpt läge.

Utformningen av Leåkersfästet ger en känsla som påminner om forten runt om i fästningen. Vegetationen har vuxit sig genom betongen och angripit olika material väldigt hårt, vilket ger en bild av att naturen håller på att ta tillbaka anläggningen. Tyvärr har folk med sämre avsikter hittat hit och målat graffiti på den grågröna betongen.

1. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

2. Ett omfattande fäste

Leåkersfästet syfte var att förhindra en fientlig framryckning genom den norra fronten. Fästet placerades geografiskt sätt till väster om Klinten och färdigställdes år 1910. Innan fästet stod klart hade flera olika förslag tagits fram, där slutresultatet blev ett betydligt starkare fäste än tidigare tänkt. 

2.1 Huvudanläggningen

Leåkersfästet som helhet med ingående delar har en betydande storlek och det som vi benämner huvudanläggningen är platsen med kanonerna, beläget norr om den skyddade infanteriförläggningen. På tidiga ritningar benämndes fästet för batteri. Leåkersfästet bestyckades slutligen med tio stycken 8,4 cm kanoner m/94-06 i hjullavett. Dessa var placerade uppe på bergets hjässa bakom öppen vall i en konvex form. Fästet bemannades av bemannas av 66 stycken artillerister som skyndsamt skulle ta sig upp till hjässan från bergets inre (Statens fastighetsverk, u.å).

Utrymmena inhystes delvis i kärnan, vilken är platsen i anläggningens mitt. Kärnan kom att skapas genom sprängningar in i den tio meter höga vertikala väggen som löper längs ena sidan av ljusgården i fästet. I kärnan fanns bland annat förråd för bränsle, maskinrum, storkök, proviantförråd och vaktutrymme. På andra sidan ljusgården anlades tre logement med plats för nästan 150 personer och ytterligare två utrymmen. Enligt ritningar från Krigsarkivet syns en tunnelanslutning som leder från ljusgården genom kärnan och ut strax nordöst om fästet (Hansson, 2022).

2.2 Skyddad infanteriförläggning

Ett stenkast sydöst om huvudanläggningen och fästet byggdes en skyddad infanteriförläggning i berget som skulle inhysa de 229 infanteristerna ur fästningsgevärskompaniet. Från marknivå löper den branta nedförsbacken ned till grindarna som skyddar anläggningen och utrymmena bakom ståldörrarna. Grindarna bildar en sluss som extra skydd, där den ena skulle vara stängd vid passage. Dessa infanterister hade till uppgift att bemanna värnen och ansvara för närförsvaret till fästet. Denna anläggning konstruerades genom att arbetarna grävde sig nedåt och bildade den branta nedförsbacken och samtidigt sprängde ut ett stort rektangulärt utrymme som kom att likna en fortgrav. Denna del kom att kallas “ljusgård”. Därefter sprängdes sidotunnlarna (även s.k skepp) ut som inhyste de olika faciliteterna.

På vänster sida av ljusgården utformades tre stora tunnlar som vardera fick en längd på ungefär 20 meter och huvudsakligen inhyste logement. Ett maskinrum fanns i den bortre tunneln med bland annat fläktar för friskluft. Modernisering verkar ha skett då olika ritningar visar olika utformning. Ingången till de tre tunnlarna placerades sedermera i den mellersta tunneln och de andra två stängdes igen med tjock betong mot ljusgården. Tvärgångar i tunnlarnas mitt sammanlänkade dessa tre. Vid ingången i mellersta tunneln kompletterades efter en modernisering med gassluss som skydd mot stridsgaser (Hansson, 2022).

Den högra sidan av ljusgården fick två sidotunnlar insprängda och den totala ytan var inte lika omfattande som den vänstra sidan med logementen. Här fanns officersutrymmen i den första av de två sidotunnlarna och hade en längd på ungefär tio meter. Gassluss fanns även här installerat efter modernisering. Den andra sidotunneln längst in i ljusgården användes till stor del för kök och proviantförråd. Fyra stora kokkärl fanns i köket, men av bilder att döma var dessa inte rostfria som vid många andra anläggningar. En gassluss installerades efter  modernisering, vilket innebar att samtliga sidotunnlar var försedda med gassluss. I den bortre änden och kortsidan av ljusgården gömmer sig ett toalettutrymme och en tunnelanslutning som mynnar ut i närheten av stålkastarställningen tillhörande Leåksersfästet (Hansson, 2022).

2.3 Närförsvaret av Leåkersfästet

Inte långt efter vi svängt av från Degerbergsvägen nådde vi det första skalskyddet för anläggningen. Området var omgärdat med högt stängsel, vilket troligtvis installerades under en senare tidsepok än när Leåkersfästet byggdes. Strax innanför stängslet fanns det första lagret med stormhinder i form av stora mängder taggtråd. I höjd med stormhindren fanns skytte- och förbindelsevärn som löpte runt området. Ritningar över området från 1940-talet visar att det fanns en stor mängd skyttevärn inom området för Leåkersfästet. Dessa hinder omgärdade också den fristående infanteriförläggningen. Syftet med dessa lager av skydd var att försvåra för en framryckande fiende att nå anläggningen och dess perosnal. Strålkastare för belysning av stridsfältet byggdes på östra och västra sidan om fästet. Dessa strålkastare stod skyddade i betongbunkdrar när de inte användes och rullades sedan ut via räls till sin ställning (SFV, u.å).

2.4 Övriga installationer vid Leåkersfästet

Leåkersfästet som helhet bestod av betydligt mer än bara huvudanläggningen och infanteriförläggningen med dess direkta närskydd. Runt om Leåkersfästet fanns ett ytterligare stormhinder, placerat ett par hundra meter längre bort från fästet. Längs med västra sidan om Leåkersfästet fanns stora pansarhinder i tre rader som bestod av av betong- och granitblock. Dessa pansarhinder skulle motverka en fiendes framfart med olika fordonstyper. För att komplettera både stormhindren och pansarhindren anlades ett stort antal skyttevärn. I nära anslutning till fästet fanns tre stycken skyddsrum, varav ett av dessa hade kapacitet för 24 man. Innanför dessa pansarhinder fanns ett flankeringsbatteri vilket hade eldområde mot, norr samt söder om Vittjärvsträsket (SFV, u.å).

En bit västerut nedåt i Leåkersberget fanns Leåkersskansen som med sin “korvformade” konstruktion skulle skydda vägen ned mot Vittjärvsträsket. Detta var en lång betongbunker som längs med långsidorna hade skottgluggar där soldaterna från en skyddad plats kunde skjuta mot fienden. Då skogen låg tät var det viktigt att fientliga förband inte skulle kunna ta sig in i Boden via vattenlinjen. Färdas en norröver från Leåkersberget längs en del av stridsvagnshindret parallellt med Vittjärvsträsket nås platsen där norra 40 mm Lv-skansen var placerad tillsammans med flera betongbunkrar. Söderöver från Leåkersberget längs med Vittjärvsträsket finner en Abrahamsskansen med ett par större beredskaps-/skyddsrum med kapacitet av 35 man per rum (SFV, u.å).

3. Leåkersfästet idag

Anläggningen utgick ur krigsorganisationen sedan år 1943, mitt under andra världskriget. Sedan dess har aktiviteten varit tämligen låg vid platsen. Under en tidsperiod fanns tankar på att inhysa andra funktioner vid den nu före detta infanteriförläggningen. Om tankarna blev till verklighet är svårt att avgöra. Det är hur som helst tydligt att Leåkersfästet stått oanvänt under många år, med tanke på hur vegetationen fått sprida sig fritt på området. År 2021 gjordes återöppning av anläggningen och en sanering ägde rum. Platsen ingår i ett kulturarv och kan besökas av allmänheten, något som SFVs skylt vid anläggningen tyder. Vid ett träd innanför staketet som avskärmar området finns en ytterligare skylt med texten “I19/P5 Piratrunda”, som är väldigt gammal. Kanske var detta någon slags tävling i skogarna invid fästet.

Läs även mer om anläggningarna i Bodens Fästning:

Bodens Fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin
Bodens Fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern
Bodens Fästning – Rödbergsfortet
Bodens Fästning – Gammelängsfortet
Bodens Fästning – Leåkersfästet
Bodens Fästning – Norra Åbergsfästet
Bodens Fästning – Sveriges guldreserv
Bodens Fästning – Södra Åbergsfortet
Bodens Fästning – Mjösjöfortet
Bodens Fästning – Radiobunkern
Bodens Fästning – Ballonghallen

Uppdaterad: 230901

Hansson, L. A. (2022). Fast försvar av nordkalotten. LAH Bunkertours.

Nyström, B. O., Skeppstedt, S. (1990). Boden Fästningen – Garnisonen – Samhället. Kungl Bodens artilleriregementets historiekommité

Statens fastighetsverk. (u.å). Bodens fästning (Karta & historik) [Broschyr].