Gammelängsfortet
Gammelängsfortets grindar syns på avstånd när vi kommer upp på den raksträckan upp mot anläggningen. Längs med högersidan löper en stenvall vilken har flera betongvärn som vätter mot vägen. På vänstersidan av grusvägen står ett fint gammalt grönmålat trähus kvar. Strax innanför grindarna till fortet viker en grusväg av upp mot hjässan på berget och ger en fin vy mot fortet och dess beväpning. Klyftan in mot fortgraven är en passage likt en sluss mellan de två höga grindarna. Genom asfalten har gräs och buskage börjat växa och den ena bergväggen är täckt av graffitti.
Rakt framför oss finns utrymmet för kaponjärkanonerna som skyddas av betong och stålluckor. Rosten på stålet har med tidens gång gjort sig märkbar. Fortgraven är till stor fel övertäckt med vegetation vilket bidrar till den övergivna känslan. Huvudingången till fortet syns tydligt med sitt skärmtak som skyddar mot nederbörd. Ståldörren till anläggningen ger ett gediget intryck med de åtskilliga bultar som håller ihop stålbladet med dess låsanordningar och gångjärn. Intill ståldörren finns ett par tjocka stålluckor som ger ett skydd mot trycket från en explosion. På den östra sidan av fortgraven finns ett utrymme som är separat från själva fortet med en yta på flera hundra kvadratmeter. Detta utrymme har med sannolikhet moderniserats på senare tid med tanke på den nya betongen och den tjocka stötvågsdörr som skiljer sig från de andra på fortet.
Gammelängsfortet är uppbygg enligt samma princip som de övriga forten inom fästningen. Det som direkt skiljer sig från de andra forten är det märkbart låga bergtaket ovanför de utsprängda tunnlarna. Fortgraven skyddades av kaponjärkanoner vilka installerades i gravens hörn. Fortets hjässa är fortfarande till del täckt av tjära som under dess aktiva tid utgjorde ett skydd mot att vatten skulle rinna in genom bergets små sprickor.
2. Fästningen tar form
Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.
Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).
Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.
Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108). Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.
“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.
Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1901 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).
Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).
Gammelängsfortet var en del av Bodens fästning och stod färdigt 1907. Fortet var byggd för att klara en längre belägring. I fortet fanns bland annat logement, eget kraftverk, en djupborrad brunn och sjuksalar till den drygt 500 man stora besättningen som skulle bekämpa fienden. Bestyckningen utgjordes av fyra kraftfulla kanoner med en kaliber på 12cm m/1899 och fyra 8,4cm kanon m/1894-04 som senare byttes ut till m/1947 i samma storlek. Till närförsvaret av fortet fanns åtta kaponjärkanoner med 5,7cm kaliber. Gammelängsfortet utgick som befästning 1992 (Statens fastighetsverk, u.å).
Enligt 1897 års befästningekommittés förslag skulle fortet i Gammelängsberget bestyckas med fyra stycken 12 cm haubits i pansartorn som skulle kompletteras av fem 8 cm kanoner i pansartorn. Utöver dessa skulle sex gevärskulsprutor tillföras. Besättningen enligt förslaget var totalt 279 stycken där 234 av dessa ingick i artilleriet. Denna något mildra infanteribeättning var att betrakta som den konstanta och kunde därför öka vid behov. Gammelängsfortet tillsammans med Degerbergs- och Södra Åbergsfortet benämndes som ett större fästen. Mjösjö-, Rödbergsfortet benämndes som mindre fästen (Nyström & Skeppstedt, 1990:109). Vid den fastställda truppanvändningsplanen avsåg kommendanten att inom använda depåbataljon med ett kompani till Gammelängsfortet och dess infanteri. Förslaget fortsätter med att II. Fästningsartilleribesättningen skulle i den mån det var möjligt agera säkerhetsbesättning till bland annat Gammelängsfortet (Nyström & Skeppstedt, 1990:123).
Läs även mer om anläggningarna i Bodens Fästning:
Bodens Fästning – Ett av Sveriges största militära byggnadsprojekt någonsin
Bodens Fästning – Anläggning 8/ Luftförsvarscentral LFC ÖN3 Illern
Bodens Fästning – Rödbergsfortet
Bodens Fästning – Gammelängsfortet
Bodens Fästning – Leåkersfästet
Bodens Fästning – Norra Åbergsfästet
Bodens Fästning – Sveriges guldreserv
Bodens Fästning – Södra Åbergsfortet
Bodens Fästning – Mjösjöfortet
Bodens Fästning – Radiobunkern
Bodens Fästning – Ballonghallen
Uppdaterad: 20230103
Referenslista:
Nyström, B. O., Skeppstedt, S. (1990). Boden Fästningen – Garnisonen – Samhället. Kungl Bodens artilleriregementets historiekommité
Statens fastighetsverk. (u.å). Bodens fästning (Karta & historik) [Broschyr].
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.