Degerbergsfortet

Degerbergsfortet var en del av Bodens Fästning och togs i bruk 1908. Fortet var byggt för att klara en längre belägring, precis som de andra forten. Här fanns logement och mässar där soldaterna skulle kunna ta det lungt när dom inte är i tjänst. Även sjuksalar tandläkare fanns att tillgå till den drygt 500 man stora besättningen. Anläggningen var även självförsörjande gällande el samt vatten. Ett eget kraftverk fanns installerad om den ordinarie nätströmmen skulle brytas och en djupborrad brunn fanns att tillgå.

Dagen till ära skulle Degerbergsfortet i fästningen besökas och med tanke på det relativt fina vädret skulle vi kunna se långt i alla väderstreck. Vägen till fortet var lång och slingrade sig genom den norra fronten i Bodens Fästning. Längs vägen passerades ett stort antal gamla militära installationer som alla haft en betydande roll i försvaret av Boden, där bland annat Luftförsvarscentralen för Övre Norrland fanns lokaliserad.

Intill asfaltsvägen visade de gamla gula förbudsskyltarna upp sig, något som fått sitta kvar från en svunnen tid. Man märkte verkligen att försvaret haft hand om stora delar av området häruppe. Grinden in mot området till Degerbergsfortet skymtades nu på avstånd och intill grinden syntes ett par byggnader. Robust och med taggtråd skyddar staketet än idag den hemlighet som tidigare fanns innanför. Olika typer av Värn och skydd finns ännu utplacerade vid infarten som vakten tidigare kunde använda om någon otrevlig individ försökte söka samband. Nyckeln sattes i grindlåset och vreds om innan grinden öppnades. Innanför fortsätter infartsvägen i form av serpentinväg mot hjässan på berget där Degerbergsfortet är placerat.

Vägen slutar och en stor öppen grusplan tar vid uppe på hjässan. Ingångsdelen till berget syns tydligt med de röda grindar som utgör det yttre skalet. En skylt på den yttre grinden tyder “Ringklocka till vakten” där man var tvungen att tillkalla fortvakten innan ett besök kunde äga rum. Grindarna agerar som sluss, så att en utav dom alltid är stängda för säkerhetsskull. Innanför reser sig Degerbergsfortets bergväggar högt över stormgraven som löper runt anläggningen. Man ser tydliga avtryck efter ingångar in i berget men som idag är plomberade och stängda. Vissa dörrar sitter även kvar att bevittna, men då är betongen gjuten mot dörren från insidan. Hur insidan ser ut, om allt är kvar eller om allt är utrensat, får vi nog aldrig veta. Tack till personal som hjälpte till med nycklarna.

Bestyckningen utgjordes av fyra kraftfulla kanoner med en kaliber på 12cm m/1899 och fyra 8,4cm kanon m/1894-04 som senare byttes ut till m/1947 i samma storlek. Till närförsvaret av fortet fanns åtta kaponjärkanoner med 5,7cm kaliber. Degerbergsfortet utgick som befästning 1992.

Försvaret i norr var eftersatt vid sekelskiftet 1900. Finland ingick i det Ryska storfurstendömet och det ryska hotet mot malmfälten och malmbanan ansågs uppenbart. År 1900 beslutade regeringen att anlägga Bodens Fästning. Placeringen var strategisk. Motoriserade förband och flyg var ännu inget hot och till Boden nådde inte fientlig flottas artilleri. Här anslöt också stambanan till malmbanan. Via järnväg skulle Boden snabbt kunna mobiliseras.

Anläggningar nedsprängda i berg var det senaste inom försvarskonsten. Kring Boden fanns passande berg och 1916 stod allt klart. Fästningen utgjordes av fem fort och tre mindre fästen. Fem regementen anlades nere i staden för att betjäna fästningen. Tillsammans utgjorde de Bodens Garnison. Fullt mobiliserat skulle mer än 15000 soldater ingå i försvaret. Bodens Fästning var i bruk under två världskrig och kanske bidrog slagkraften till att hålla fienden på behörigt avstånd. På 1970-talet påbörjades en avveckling. År 1997 sköts en sista salva från Rödbergsfortet, men all nedlagt möda i bergen består.

2. Fästningen tar form

Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108). Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1907 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann(Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

Degerbergsfortet var en del av Bodens fästning och stod färdigt 1908. Fortet var byggd för att klara en längre belägring. I fortet fanns bland annat logement, eget kraftverk, en djupborrad brunn och sjuksalar till den drygt 500 man stora besättningen som skulle bekämpa fienden. Bestyckningen på fortets hjässa utgjordes av åtta kraftfulla kanoner med en kaliber mellan 8,4-12 centimeter som skulle slå mot fienden på längre avstånd från Boden. Degerbergsfortet utgick som befästning 1992 (Statens fastighetsverk, u.å).

3. Artillerield från norra fronten

Degerbergsfortet var en del av Bodens Fästning och stod färdigt 1908. Fortet var byggt för att klara en längre belägring. Här fanns logement och mässar, eget kraftverk, en djupborrad brunn och sjuksalar till den drygt 500 man stora besättningen som skulle bekämpa fienden från öst. Bestyckningen på fortets hjässa utgjordes av åtta kraftfulla kanoner med en kaliber på 8,4-12 centimeter som skulle agera artillerield och slå fienden på längre avstånd från Boden. Som närförsvar fanns kaponjärkanoner för försvaret om fienden olyckligtvis tagit sig hela vägen in mot fortets stormgravar. Dessa fanns monterade i skyddade utrymmen längs med fortets stormgrav. Degerbergsfortet utgick som befästning 1997. 12 cm kanoner m/99 i pansartorn m/03 B8 cm kanoner m/94-04 i pansar-torn m/03 B(57mm)6 cm kanoner m/07 i kaponjärlavett m/07

3.1 Pjäserna på hjässan

8cm

Huvudhyftet med anläggningen och dess användningsområde är de tunga pjäser som sitter monterade på fortets hjässa. Fyra stycken 8cm kanoner var de mindre varianter som sågs nödvändiga och användes då fienden hade kommit in i fortets närhet. Med en räckvidd på 6km så skulle dessa rikta in sig på mål som de ännu större pjäserna inte kunde.

12cm

Dessa var de kraftigaste pjäser som fortet hade. Med sina 9km i räckvidd skulle man stoppa fienden på långt håll. Tillsammans med de andra fortens bestyckning så skulle Boden bli ostört gällande kränkningar från främmande makt. Mjösjöfortet och Rödbergsfortet bestyckades med 15cm Haubits till en början men fick också ta del av de nyare 12cm pjäserna.

3.2 Kaponjärkanoner och stormgraven

kanonerna skulle som sagt ha till uppdrag att försvara fortet och dessa användes som närförsvar. kaponjärkanonerna var byggda i en stormgrav och denna grav löpte runt längs med fortets alla sidor. En stormgrav har en likhet med dåtidens vallgrav men då vattnet inte finns här. Dessa kaponjärer var riktade mot både huvudingång till fortet såsom de fyra sidor runt om fortet. Vikten på dessa var 524kg respektive 426kg beroende på modell. Hade fienden kommit såhär nära var risken stor att dem kunde ta sig antingen in i fortet via hjässan eller via någon dörr. Detta ville man undvika till varje pris och det var där som kaponjärkanonerna skulle spela stor roll.

4. Guldreserven

Guldreserven förvarades även i detta berg fram till 1982 under ett stort hemlighetsmakeri. Endast ett fåtal personer hade vetskap vart guldreserven var placerad, av säkerhetsskäl. Enligt många källor har reserven förvarats i detta bergrum från andra världskriget. Den tillsyningsman som hade befälet under den natt då guldreserven skulle flyttas berättar att tre mörka lastbilar med poliseskort kom upp till berget utan förvarning. Rykten säger också att runt 1/4 av Sveriges guldreserv fanns just här ,motsvarande 130 ton guld vilket är en hel del pengar.

Förutom att reserven förvarades i detta berg så fanns den även i Falun och Jönköping i bergrum lika hemliga som detta ,men som var mer skyddade mot kärnvapen. Man använde anläggningar som hade en funktion för att kunna dölja någonting hemligare. T.ex så kan man använda en ledningscentral som täckmantel för att inte väcka för mycket uppmärksamhet.