Degerbergsfortet

Degerbergsfortet utgjorde en del av Bodens fästning och togs i bruk år 1908. Anläggningen var, i likhet med övriga fort inom fästningen, konstruerad för att kunna uthärda en långvarig belägring. Fortet var utrustat med logement, mässar samt sjukvårdsfaciliteter, dimensionerade för cirka 500 personer. Därtill fanns djupt inne i anläggningens centrala delar ett avskilt och hemligt utrymme avsett för förvaring av delar av Sveriges guldreserv.

1. Den aktuella dagen stod ett besök vid Degerbergsfortet, en del av Bodens fästning, på programmet. De förhållandevis klara och gynnsamma väderförhållandena skapar goda förutsättningar för vidsträckta utblickar över det omgivande landskapet i samtliga riktningar. Detta visade även på fortets strategiska läge i terrängen.
Färden mot fortet präglas av en lång och slingrande vägsträckning som löper genom fästningens norra front. Under resans gång passeras ett flertal äldre militära anläggningar, vilka var och en utgjort viktiga delar i försvaret kring Boden. Dessa lämningar vittnar om den omfattande militära infrastruktur som en gång präglade området. Bland de mer framträdande installationerna återfinns Luftförsvarscentralen i Övre Norrland, vilken spelade en central roll i ledningen och samordningen av luftförsvaret i den norra delen av landet.

Längs asfaltsvägens framträder fortfarande de gamla gulmålade förbudsskyltarna, kvarlämnade relikter från en svunnen epok och vittnar om områdets tidigare restriktiva karaktär. Omfattningen av dessa skyltar förstärkte intrycket av att stora delar av landskapet under lång tid stått under militär förfogande. Infarten till Degerbergsfortet blir successivt synligare desto närmare vi kommer. Vid grinden urskiljas ett par byggnader, och området skyddas av ett robust stängsel försett med taggtråd. Trots att verksamheten sedan länge upphört, ger anläggningen fortfarande ett tydligt intryck av otillgänglighet. I anslutning till infarten finns dessutom flera typer av värn bevarade. Dessa hade tidigare troligtvis tjänat som positioner för den vaktstyrka som ansvarade för att övervaka tillträdet och ingripa vid eventuella intrångsförsök. När grinden slutligen öppnas, efter att låset låsts upp, fortsätter vägen inåt området i form av en slingrande serpentinväg. Denna leder stegvis upp mot bergets hjässa, där fortet är strategiskt placerat med god överblick över omgivningen.

Vägen upphör och övergår i en stor, öppen grusplan som breder ut sig på bergets hjässa. Här framträder den utsprängda ingångsdelen till fortet tydligt, markerat av de rödmålade grindar som utgör anläggningens yttre skalskyddet. På den yttersta grinden sitter en skylt med uppmaningen ”ringklocka till vakten”, vilket indikerar att besök tidigare krävde kontakt med fortets vakthavande personal innan tillträde kunde medges. Grindarna fungerar som en sluss, konstruerad så att endast en passage åt gången var aktuell. Innanför detta yttre skydd reser sig Degerbergsfortet massiva bergväggar högt över den omgivande stormgraven som löper runt anläggningens kärna. I bergssidorna framträder tydliga spår av tidigare ingångar, vilka numera är plomberade och därmed förseglade. På vissa platser finns dörrar fortfarande kvar, men dessa har blockerats genom att betong gjutits mot deras insidor. Hur fortets inre idag ter sig, huruvida utrymmena fortfarande rymmer kvarlämnade inventarier eller om de helt har tömts förblir oklart. Anläggningens slutna karaktär och omfattande försegling bidrar till att bevara denna osäkerhet, och därmed också en del av dess historiska mystik. Tack till personal som hjälpte till med nycklarna till grindarna.

 2. Fästningen tar form

Området i och runt Boden innehöll ofantligt många fortifierade objekt med varierande storlek som tillsammans med de fem stora bergforten utgjorde det som kom att kallas “låset i norr”. Fästningen ingick som i en del av Bodens garnison och var uppdelad i tre fortgrupper: Norra, Östra, Södra. Utöver den territoriella uppdelningen i fortgrupper delades fästningen inledningsvis in i fyra infanteriförsvarsområden: Degerbergsområdet, Mjösjöområdet, Åbergsområdet och Rödbergsområdet (Nyström & Skeppstedt, 1990:128).

Inom varje fortgrupp och infanteriförsvarsområde fanns ett stort antal fortifierade installationer utöver bergforten där bland annat skansar, skyttevärn och stormhinder är några exempel. För att skydda dessa fronter mot fiendens framryckande fordon och stridsvagnar anlades över 40 kilometer pansarhinder i form av sten eller gjutna i betong. Dessa hinder uppmätte 75 000 till talet och skulle förhindra framfarten mot Boden. Väl inne i Boden uppfördes fem regementen och ett stort antal militära enheter. Idag finns endast två regementen kvar som nyttjas av myndigheten.

Befästningskommitténs förslag från 1897 var en utgångspunkt som sedermera övergick till ett riksdagsbeslut om fästningsbyggande år 1900 (Nyström & Skeppstedt, 1990:103). Till en början fanns förslag på sex fort runt Boden där Paglaberget skulle få sitt eget. Som komplettering fanns sex snabbeldsbatterier, två mellanverk och en rörlig artillerireserv i förslaget. Dessa olika befästningar skulle tillsammans störa fiendens framfart på långt avstånd. Skulle fienden mot förmodan ta sig allt närmare forten hade snabbeldsbatterierna till uppgift att verka på avstånd från 600 meter (Nyström & Skeppstedt, 1990:108).  Arbetet startade år 1901 och invånarna i Boden trodde inledningsvis att en ny era av gruvaktivitet hade kommit till staden och att antalet jobb skulle öka.

“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.

Arbetet med fästningen skulle påskyndas och flera arbetslag med fästningsarbetare kallades till orten för att genomföra arbetet av de olika objekten i fästningen. Med dåtidens teknik och utrustning som fanns tillgodo medgav det stora utmaningar. Ryggraven och tunnlarna i forten var de första att sprängas ut tätt följt av tornbrunnarna där pansartorn och tornpjäserna skulle monteras. Det fanns inte tillgång till elektriska borrmaskiner i Boden förrän år 1909. Utöver de stora arbetet med att utforma tunnlar och gravar krävdes skickliga arbetare med exempelvis murnings- och inredningsarbeten. De olika forten färdigställdes succesivt men redan 1907 kunde det första skottet från Gammelängsfortet avlossas. Sakta men säkert började fästningen färdigställas och år 1908 ansågs fästningen vara i försvarbart skick (Nyström & Skeppstedt, 1990:327-329).

Frontlinjen för fästningen kom att kallas för huvudlinje, senare huvudförsvarslinje. Denna linje skulle under tidens gång komma att justeras beroende på årstid och de “Grunder” som gällde. Under 1922 års Grunder minskades de fyra infanteriförsvarsområdena ned till endast tre då det västra försvann (Nyström & Skeppstedt, 1990:131). År 1937 ändrades benämningen Grunder till Plan. År 1943 ersattes de gamla instruktionerna för fästningen med av överbefälhavaren fastställda anvisningar för försvaret av Bodens fästning där det linjära försvaret helt ersattes av ett djupzonsförsvar. Där ingick till omfattande spärrområden och försvarslinjer följt bakom varandra (Nyström & Skeppstedt, 1990:138).

Degerbergsfortet var en del av Bodens fästning och stod färdigt 1908. Fortet var byggd för att klara en längre belägring. I fortet fanns bland annat logement, eget kraftverk, en djupborrad brunn och sjuksalar till den drygt 500 man stora besättningen som skulle bekämpa fienden. Bestyckningen på fortets hjässa utgjordes av åtta kraftfulla kanoner med en kaliber mellan 8,4-12 centimeter som skulle slå mot fienden på längre avstånd från Boden. Degerbergsfortet utgick som befästning 1992 (Statens fastighetsverk, u.å).

3. Degerbergsfortets utformning

Från fortgraven leder flera ingångar in i bergets inre, där anläggningen övergår i ett omfattande system av underjordiska utrymmen som breder ut sig över en stor yta. Under planeringsfasen förekom ett flertal alternativa utformningar av fortet innan den slutliga konstruktionen fastställdes. Enligt Hansson (2022) föreligger ritningar från år 1923 som visar det färdigställda fortets utformning.

I anslutning till infartsgången som leder vidare mot ryggraven sprängdes fyra större utrymmen ut, två på vardera sida, parallellt anordnade. Dessa var avsedda att inhysa infanteriet och dess personalstyrka. På den högra sidan återfanns logement med kapacitet för cirka 218 soldater. Ritningsunderlaget ger dock ingen entydig bild av huruvida officerare och underofficerare var inkvarterade i dessa utrymmen eller om deras logement var förlagda i anslutning till arbetsrum på motsatt sida av infartsgången. Utöver logementen inrymde de vänstra tunnlarna funktioner såsom kök, proviantförråd och ytterligare förvaringsutrymmen. En senare ritning, daterad 1943, indikerar en förändring i utformningen där de tidigare köks- och förrådsutrymmena omvandlades till sjukförläggning för infanteriet. Detta tyder på en anpassning av anläggningens struktur i takt med förändrade behov och förutsättningar.

Från ryggraven sprängdes tio parallella skepp ut, vilka längre in i berget sammanbands genom en tvärgående korridortunnel. Denna struktur skapade ett systematiskt organiserat inre med tydlig indelning av utrymmen.
Det första skeppet från vänster inrymde sanitetsutrymmen, medan det andra var avsett för storkök. Därefter följde två skepp som disponerades som logement. Det femte skeppet utgjorde inledningsvis huvudingången till fortkärnan och låg i direkt förlängning av infartsgången. Enligt ritningar från 1943 framgår dock att denna ingång omdisponerades och flyttades till det sjätte skeppet, som en del av de moderniseringar som genomfördes. Trots denna förändring kvarstod det femte skeppet som en funktionell del av ingången, då tunneln innanför den yttre ståldörren gjorde en sväng åt vänster. Skepp sju, åtta och nio var, liksom tidigare nämnda utrymmen, avsedda för förläggning av manskap, medan det tionde och sista skeppet disponerades som officersförläggning.

På motsatt sida om korridortunneln, inne i fortkärnan, återfanns ytterligare en rad skepp med varierande funktioner vilka till stor del utgjordes av förrådsutrymmen och maskinrum. Denna del av anläggningen kompletterade de tidigare beskrivna utrymmena och bidrog till fortets självförsörjande och operativa kapacitet. Som en förlängning av det femte skeppet fortsatte en centraltunnel vidare in i berget. Denna tunnel var något större än övriga förbindelsegångar och fungerade som en viktig huvudled inom anläggningen. Från centraltunneln nåddes bland annat 12 cm pjäserna nummer tre och fyra, liksom den andra 8 cm pjäsen. Det understryker dess betydelse för tillgängligheten till fortets bestyckning.
I centraltunnelns norra ände fanns en bakre ingång till fortet, försedd med en separat slusskonstruktion. I anslutning till denna hade en tunnel anlagts under graven, vilken ledde vidare till dess motsatta sida. Denna passage möjliggjorde förbindelse med de flankeringsbatterier som var avsedda att hindra fientliga styrkor från att nå fram till själva fortet. Vid det åttonde skeppet utgick ytterligare en större tunnel, vilken i ritningen benämns som kommunikationstunnel. Från denna fanns anslutningar till flera förrådsutrymmen, däribland ammunitionsförråd, samt uppgångar till två av fortets 8 cm pjäser. I det förslag som presenterades 1901 anlades betong till1838 kvadratmeter golvyta inne i själva fortkärnan (Hansson, 2022).

4. Artillerield från norra fronten

Anläggningen och dess operativa funktion är nära knutet till de tunga artilleripjäser som är placerade på fortets hjässa. Dessa 12 cm kanoner m/99 i pansartorn utgör kärnan i fortets eldkraft och möjliggör bekämpning av mål på betydande avstånd. Som komplement till denna tyngre bestyckning fanns även fyra 8 cm kanoner m/94-04 i pansartorn, vilka representerade en mindre men taktiskt viktig komponent i fortet. Dessa pjäser var avsedda att tas i bruk när en angripare hade närmat sig fortets omedelbara närområde. Med en räckvidd på upp till cirka 6 kilometer kunde de effektivt riktas mot mål som låg utanför de tyngre pjäsers optimala verkansområde, och därmed fylla en viktig funktion i att täcka upp för luckor i eldtäckningen.

Mjösjöfortet och Rödbergsfortet bestyckades med 15cm Haubits till en början men fick också ta del av de nyare 12cm pjäserna.

Närförsvaret av fortets stormgrav utgjordes av kaponjärkanoner, vilka hade till uppgift att skydda anläggningen mot angrepp på mycket kort avstånd. Dessa pjäser var placerade i utrymmen integrerade i stormgraven som löpte runt hela fortet. Stormgraven kan jämföras med äldre tiders vallgravar, med den avgörande skillnaden att den saknade vatten och i stället utformades för att möjliggöra eldgivning längs dess sträckning. Kaponjärerna var strategiskt riktade för att täcka såväl fortets huvudingång som samtliga sidor av anläggningen, vilket skapade en form av närförsvarssystem. Kanonerna, med en vikt på cirka 524 respektive 426 kilogram beroende på modell, var anpassade för att bekämpa fiender som lyckats ta sig fram till stormgravens omedelbara närhet. Ett sådant scenario ansågs särskilt kritiskt, då angriparen potentiellt kunde försöka ta sig in i fortet via dess övre delar eller genom någon av stormgravens sidor. Att förhindra detta var av högsta prioritet, och kaponjärkanonerna spelade därmed en avgörande roll i att upprätthålla fortets sista försvarslinje.

4. Guldreserven

Delar av den svenska guldreserven förvarades i Degerbergsfortet fram till år 1982 under stort hemlighetsmakeri. Endast ett begränsat antal personer hade kännedom om reservens exakta lokalisering, av säkerhetsskäl. Enligt Hesseborn (2022) ska reserven ha varit placerad i berget sedan tiden för andra världskriget. Antus (2012) beskriver att omkring en fjärdedel av den svenska guldreserven 1944 förvarades inrikes. Totalt ska det funnits 411,1 ton guld i reserven, där då cirka 73 ton förvarades runt om i landet. Spridningen ska varit fördelad på fem depåer, där Boden benämndes avdelning D. Om spridningen var jämt fördelad, baserat på siffror från Antus, innebär det att omkring 14 ton förvarades i Boden för tiden. En kommentar till ett inlägg i en Facebookgrupp beskriver hur guldet transporterades från stationen upp till Degerbergsfortet i början av 1950-talet i täckta lastbilar som ska ha tillhört regementet Ing 3. Huruvida detta stämmer eller ej är svårt att fastställa.

Björnhammar (2001) beskriver i sin artikel hur fortväbeln Börje Lahti arbetade den aktuella dagen då tre lastbilar med vitmålade hytter eskorterade av polis oanmälda nådde Degerbergsfortet. På lastbilarnas hytter ska det funnits ett markerat “R”, där teorin var att den efterföljande helikoptern lättare skulle kunna hålla koll på fordonen under transporten. Det var nu som guldreserven skulle flyttas från fortet. Beväpnad personal från Riksbanken patrullerade bergtunnlarna så att de hela tiden hade uppsikt över trälådorna som flyttades från det hemliga utrymmet i berget ut till lastbilarna. Anledningen till flytten av guldreserven ska enligt Lahti vara då fortets bevakning inte längre pågick dygnet runt. Fortväbeln ska inte tidigare haft insyn i vad som fanns i det hemliga rummet, men berättar att han sedan något år tidigare hade anledning att tro att guldet fanns där.

Hansson (2022) berättar om fortväbeln som i en intervju menar att värdet på guldet som förvarades i Boden uppgick till 800 miljoner kronor för tiden, vilket omvandlas till 8,8 ton guld. Hansson gör därefter ett antagande baserat på fortväbelns intervju och menar att vikten på guldet i Boden i stället kan uppgått till omkring 18 ton. Andersson (2007) skriver att en fjärdedel av den svenska guldreserven förvarades i berget efter en flytt från Karlsborg, vilket enligt rykten ska uppgått till 130 ton.

Efter en jämförelse av de olika uppgifterna om guldreserven som förvarades i Degerbergsfortet framgår det att siffrorna varierar avsevärt. Då skillnaderna uppgår till över hundra ton guld kan det konstateras att den faktiska mängden som förvarades är svår att fastställa. Det är samtidigt rimligt att anta att det finns säkerhets- eller sekretessrelaterade skäl till att dessa uppgifter inte har offentliggjorts.

Källa:

Andersson, L-H. (2007). Bodensfästningshemliga platser. Norrbottens kuriren. https://www.kuriren.nu/nyheter/boden/artikel/bodens-fastnings-hemliga-platser/jpq47mmr

Antus, J. (2012). De hemliga svenska beredskapssedlarna. https://www.antus.nu/Beredskapssedlar.html

Björnhammar, A. (2001). Sista skottet från fästningen. Populär historia. https://popularhistoria.se/sveriges-historia/sista-skottet-fran-fastningen

Hesseborn, E. (2022). På iskallt uppdrag. SFV. https://www.sfv.se/kulturvarden/artiklar/kulturvarden-1-2022/boden-pa-iskallt-uppdrag

Nyström, B. O., Skeppstedt, S. (1990). Boden Fästningen – Garnisonen – Samhället. Kungl Bodens artilleriregementets historiekommité

Statens fastighetsverk. (u.å). Bodens fästning (Karta & historik) [Broschyr].