Folksjukdom och sjukhem

Sanatorier byggdes runt om i vårat avlånga land för att ta hand om patienter med sjukdomen lungtuberkulos, vilket är en infektionssjukdom som oftast drabbar lungorna. Stora sjukhuskomplex konstruerades på natursköna platser,  ofta högt belägna eller invid vattendrag då de klimatologiska förhållandena ansågs hjälpa läkandeprocessen av sjukdomen.

1. Vägen slingrar sig genom skogspartier innan vi når fram till platsen där sanatoriet ligger. Framsidan av den nu gamla huvudbyggnaden möter en på ett trevligt sätt omgärdad med grönområden. Den svenska flaggan svajar lite lätt i vinden innan den sluter sig om flaggstången på gårdsplanen. Huvudentrén med sina dubbeldörrar finns placerad mot hörnet i den del av byggnaden som sticker ut som en tarm från resten. Det ser mörkt ut i byggnaden och verkar inte vara någon speciell aktivitet på insidan. Vi går fram mot dörren och inser att den står på glänt vilket leder till frågan om ägaren möjligtvis kan vara på plats. Efter att ha ropat några gånger ger vi upp då vi inte får något svar och går tillbaka ned från trappan och entrén. En boende i närheten kommer gåendes mot oss och byggnaden.

Han är väldigt trevlig och berättar en del historia om platsen och hur patienterna hade det på sanatoriet. Han pekar bort mot en byggnad och berättar om arbetet som patienterna fick ägda tid åt, de patienter som var tillräckligt friska vill säga. Intill finns några ytterligare byggnader som tillhörde personalen och dessa är till viss del bebodda idag. Vi tar oss runt området och mot baksidan på sanatoriebyggnaden.

Framför oss breder den väldiga byggnaden ut sig och det är en väldigt häftig syn. Huvudbyggnaden är uppförd i en vinkel som nästan omfamnar bakgården och dess grönområde. Fasaden är smyckad med detaljer som påvisar den arkitektur som var typiskt på den tid då det byggdes. Komplexet med sina fyra våningar visar hur det en gång i tiden såg ut på platsen när patienterna bodde här. Längs husfasaden löper en liten gångväg som patienterna troligtvis tog korta promenader på. Högst upp på mittendelen av byggnaden finns en stor klocka, som inte verkar fungera. På avstånd ser skicket tämligen bra ut med tanke på att byggnaden stått orörd under en lång tid. Efter en stunds betraktning syns skönhetsfläckar i form av puts som släppt från väggarna och färg som flagnat bort. Charmen finns trots allt kvar i bygganden.

2. Bakgrunden till uppbyggnaden av sanatorier

Det började oftast med en hostning, följt av trötthet och sedan var symptomen i full gång. Innan döden var ett faktum hade individen under lång tid insjuknat mer och mer under plågsamma förhållanden. Sjukdomen tuberkulos (TBC) har sedan länge funnits bland människor, men det var först i mitten på 1800-talet som det öppnades upp avlägsna sjukvårdsinrättningar för personer som led av detta. Sjukdomen orsakas av en bakterie vid namn tuberkelbakterie, vilken återfinns hos både människor och djur. Denna bakterie sprids via droppinfektion som vid exempelvis hosta och nysningar. Utöver att bakterien angriper lungorna kan den även sätta sig på exempelvis huden, körtlar och skelettet.

Själva idén till uppbyggnaden av dessa komplex kommer från en läkare vid namn Hermann Brehmer, som också han hade känningar av sjukdomen. Det var under en resa i bergskedjan Himalaya han upptäckte lindring för sina symptom och ett nytt påstående föddes. Han ansåg alltså att lungtuberkulos kunde botas genom vistelse i gynnsamma förhållanden med frisk luft, kraftig näring och härdning.

3. Sanatorier i Sverige

Runt om i Sverige byggdes från slutet av 1800-talet speciella sjukhem för att kunna ta hand om patienter med sjukdomen tuberkulos. Denna sjukdom härjade friskt i städerna och man ville då skilja på de sjuka från de friska personerna genom att transportera dem till en ort långt ifrån samhället. Inget effektivt läkemedel fanns vid denna tid. Platsen för sanatoriet valdes enligt den vårdideal som då var aktuell och det innebar att dessa placerades nära sjöar och hav, alternativt belägna på högre höjder. Forskningen trodde då att dessa fridfulla platser tillsammans med den friska luften skulle främja läkning av sjukdomen enligt Hermanns påstående.

Det var dock under de första åren på 1900-talet som sanatorier började ta form runt om i landet. Det var nämligen så att samtliga län uppförde ett eller flera sanatorier av varierande storlekar. I Norrbottens län fanns utöver sanatoriet i Sandträsk även Antnäs sanatorium som öppnades 1906.

Kungafamiljen engagerade sig också på olika sätt. Bland annat initierades uppförandet av tre jubileumssanatorier, även så kallade folksanatorier. Dessa var främst avsedda för patienter med en dålig ekonomisk situation och bygger på Tyskland med dess modell på folksanatorier. Resultatet blev som sagt tre sanatorier till en början, med placering i norra, mellersta (Hålahult) och södra Sverige. De i södra och mellersta delarna kom att bli utformade på samma sätt av samma arkitekt medan sanatoriet i norr fick en helt annan utformning. Ytterligare ett jubileumssanatorium uppfördes i Halland och invigdes 1913 efter ett tillskott i ekonomin av staten.

4. Hålahults Sanatorium – Jubileumssanatorium

Sanatoriet invigdes år 1900 av kung Oscar II och hans hustru som ett jubileumssanatorium, även kallat “folksanatorium”. Den pampiga anläggningen hade plats för 104 patienter i huvudbyggnaden, vilket kan anses vara ett normalstort sanatorium. Under sommaren inhystes 20 patienter i två så kallade sommarpaviljonger. Dessa inrättningar ansågs vara moderna för sin tid då det hade installerats elektrisk belysning samt vattentoaletter. I flyglarna till huvudbyggnaden fanns fyra olika vårdavdelningar där patienterna bodde och levde, ibland under en lång period av deras liv. Här disponerades 18 platser av dåvarande Landstinget i Örebro län och 30 platser till statstjänstemän.

Mittpartiet på huvudbyggnaden av sanatoriet innehöll bland annat dagrum, kontor, mottagningsrum. Den del av byggnaden som tidigare i texten benämns tarmen kom att inrymma storköket med matsal. Det är också på entrévåning vid denna del av byggnaden som huvudingången finns.

Läs även: Säters mentalsjukhus

Eftersom sanatoriet skulle vara självständigt behövdes byggnader och personal av alla dess slag. Boning till viss del av personalen byggdes tillsammans med andra viktiga ekonomibyggnader och maskinhus. Även stall, garage och verkstäder uppfördes på området för att de boende i någon mån kunde arbeta och därmed inte sitta sysslolösa. Andra viktiga delar såsom post och bibliotek fanns också här för att öka tillfredsställelsen som patienterna behövde.

Utöver teorin om att patienten skulle läka genom frisk luft, bra mat och mycket vila började man experimentera med olika kirurgiska ingrepp. Det fanns flera olika typer av ingrepp som man då trodde kunde lindra sjukdomen och ett utav dem var något man kallar för kollapsterapi. Det innebär att man lossade lungan och stack sedan in en nål mellan ett par revben för att då fylla lungsäcken med kväve. Denna process med fyllning kunde upprepas så ofta som en gång i veckan för att sedan avta till behovsstyrt. Denna form av lungkollaps trodde man skulle resultera i att lungan läkte snabbare då lungrörelser inte förekom, dock blev sviterna sådana att man fick nedsatt lungfunktion resten av livet. En annan typ av ingrepp var thorakoplastikoperation, där ett revben avlägsnades till lungans fördel då den kunde ha ett bättre viloläge. Även denna metod hade sina begränsningar, då kroppen riskerade att bli kraftigt förvriden med tiden.

Som tur var uppfanns läkemedel mot tuberkulosen, men genombrottet  kom inte förrän på 1940-talet. Lättnaden var stor efter upptäckten av medicinerna som nu kunde ersätta de tidigare kirurgiska ingreppen och lindra sjukdomen på ett effektivare sätt. Det var tillsammans som PAS och streptomycinet visades vara effektiva. En tidigare patient berättar i serien “Hemliga svenska rum” att hon fick en deciliter av den illaluktande sörjan varje dag som man skulle själva med vatten. Enligt henne var det så hemskt att man ofta kräktes upp det ganska snabbt efteråt. Men ville man ha en större chans att överleva var man tvungen att få i sig allt. En bieffekt av medicinen var bland annat känslighet mot solljus. Detta medförde att man målade vissa fönsterrutor i vit färg då endast en del ljus kunde ta sig genom

I takt med att läkemedel utvecklades som kunde lindra sjukdomen avtog trycket på sanatoriet. Medicinen skrevs ut på löpande band och patienterna blev ofta friska väldigt fort. Detta var en automatisk påverkan på sanatoriet. Då patient efter patient skrevs ut och folk inte längre behövde vård på sanatoriet började korridorerna eka tomma.

Utöver läkemedlens påverkan hade också uppförandet av länssanatorier en effekt då antalet vårdplatser minskades på detta sanatorium. Fram till 1948 hade över 11.000 patienter behandlats för tuberkulos. Efter denna tidsperiod så avvecklades sanatoriet ,men fick andra användningsområden.

5. Tiden efter sanatorieverksamheten

Andra användningsområden kom att flytta in, först i form av psykiatrisk instans för lättskötta psykiskt sjuka. Även denna regi hölls av Örebro läns landsting och hit flyttades patienter från Örebro stads vårdhem, som då var en upptagningsanstalt för sinnessjuka. Detta höll i sig ända fram till 1990-talet.

Efter den verksamheten fick anläggningen också agera som flyktingförläggning. Detta var under en kortare period och har sedan dess egentligen inte haft någon betydande funktion. I dagsläget har den syfte som förråd till olika saker, ingenting märkvärdigt egentligen. Frågan är vad som nu kommer hända med den anläggning som en gång i tiden var en fin och fridfull plats.

Källa:
https:// www.na.se/artikel/historien-om-halahults-sanatorium-har-raknades-inte-dagar-har-raknades-jular
https:// sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5lahults_sanatorium