Ett stort sjukhem med rehabilitering för människor med olika psykiska besvär och sjukdomar. Detta låg endast ett stenkast utanför samhället där det var omgivet av skog ,vatten och åkermark. En väldigt lugn plats där patienten inte behövde bli störd ,vilket var tanken med att placeringen blev just här. Sjukhemmet på hisnande 8000 m2 var fördelat i två stora sektioner med fyra respektive tre våningar + källare. Sjukhemmet byggdes mycket senare än exempel Säters mentalsjukhus.

Som mycket annat i detta avlånga land ligger de flesta platser som man besöker långt ut i skogarna. Detta sjukhus ligger delvis också i skogen, utanför en mindre ort en bit upp i norr. Man skymtar denna övergivna plats redan på avstånd då storleken på komplexet är enormt. Pulsen ökar när man kommer gåendes längs med den lilla väg som leder ned till gårdsplanen vid huvudentrén. Byggnaden är enorm och vårdplatserna måste ha varit många.

Man var aldrig ensam

Det blåser lite lätt och molnen ligger fortfarande kvar över området som ett täcke. Det har nyligen regnat och lukten av sommar finns i luften. Man får akta sig vart man sätter fötterna på den stora asfaltsplanen utanför byggnaden, då den är full av glas och bråte. Inte helt ovanligt för en övergiven plats likt denna. Fasadens fönsterrutor har blivit krossade och vissa har blivit täckta av träskivor. Härifrån gårdsplanen ser det inte ut som att det är någon aktivitet på insidan, men man kan ju aldrig vara säker.

“We are all mad here”

Att komma in i huvudentrén är ingen svår utmaning då rutan till dörren står på glänt. Fönsterrutorna kring entrén är trasiga ,precis som ungefär alla andra rutorna på byggnaden. Vandalismen är stor med sönderslagna inventarier, klotter på väggarna och glasbitar på golvet. Det är mörkare här inne i foajén då man valt att täcka de trasiga fönstren med träskivor. Känslan av att man nu befinner sig i ett så stort övergivet sjukhus gör att man kollar en extra gång bakom axeln. Korridorerna sträcker sig som ett spindelnät och rummen ser snarlika ut varandra. Vi går sakta genom rum för rum och tiden springer iväg. Ett par timmar har gått och vi är fortfarande inne på den första delen av anläggningen, detta kommer att ta tid..

Vi bestämmer oss för att röra oss vidare mot andra delar av sjukhemmet så vi hinner kolla genom så mycket som möjligt innan mörkret lägger sig. En trappa vid foajén tar oss upp till matsalen som har en ganska bra storlek. Här ser det ut precis som att en bomb har detonerat utanför byggnaden. Fönstren är inslagna och glassplitter ligger överallt tillsammans med aska och rester från inredningen som tidigare varit med om en brand. Vi stannar upp och tittar oss omkring. Det enda som hörs är den bris som letar sig in i byggnaden. Intill matsalen finns det gigantiska kök där maten skulle tillagas. Det är ett väldigt fridfullt ställe att vara på, tråkigt är dock att allt är förstört.

Trapphuset vi kom upp från går inte bara uppåt utan även nedåt under markytan. Det blir genast mer spännande att se trappan försvinna ner i mörkret. Med ficklampan som visar vägen tar vi oss ned mot källarvåningen men stannar till när vi har bara har några steg kvar. Bara några meter in i mörkret på golvet syns något som ryker, omslutet av aluminium. Vi inser att vi inte är de enda personerna i byggnaden, utan någon mer som troligtvis lurar nere i mörkret. Adrenalinet höjs och vi vänder upp för trappan och ut mot entréporten för säkerhetsskull. Vi står i porten helt tysta och inväntar någon form av ljud från källaren, men ingenting hörs. Troligtvis är denna person inte någon som bara är här för att fota eller finner denna plats intressant på de vis som vi gör, vilket gör oss tveksamma på att gå ner dit igen. Men nyfikenheten drar oss mot trappan igen. Vi varken hör eller ser någon i mörkret men känner oss ändå iakttagna medan ficklamporna sveper över väggarna. Vi ser nu stora betongpelare med bara några meters mellanrum och vi märker sedan att vi är inne i ett stort skyddsrum som troligtvis ska kunna ta emot samtliga personer i byggnaden. Mycket materiel finns kvar gällande skyddsrumsutrustningen men även massvis med garnystan och tyger från sjukhemmets aktiva tid.

Överlag ser rummen likadana ut i byggnaden och vandalismen förekommer i nästan varje vrå. En brand utbröt i en tillhörande förrådsbyggnad den 14 Juni 2012 där hela den byggnaden totalförstördes. I övrigt är det en riktigt häftig känsla att få komma in i en byggnad som aldrig verkar ta slut. Nya ytor finns att upptäcka bakom och man vet aldrig vad som kan dyka upp bakom nästa hörn.

Att denna övergiva plats nu ibland är bebodd råder det inget tvivel om. Vid ett återbesök på den spöklika platsen 2015 syntes personer som med största sannolikhet valt att bosätta sig i det övergivna huset. Då valde vi att inte fortsätta upptäcktsfärden inomhus utan bestämde oss för att lämna dem i fred. Vid det tillfälle då vi stötte på de varma tillbehören i källaren kunde personerna i fråga lika gärna ha stått och stirrat på oss från någon mörk vrå. Att stöta på någon person på en sådan plats är ibland inte det roligaste.

Nedläggningen

Aktiviteten i anläggningen lades ner 2004 och landstinget flyttade ut ur den stora byggnaden. Kommunen tillsammans med Landstingsfastigheter har verkligen försökt rädda sjukhemmet undan rivning och har väl också lyckats relativt bra. En lösning på problemet var att man ville flytta Sidas verksamhet in i byggnaden från ett närliggande område men planen slopades tillslut. Landstingsstyrelsen valde istället att sälja iväg området och flera intressenter hörde av sig.

Ett utav de företag som visade intresse var det Lettiska fastighetsbolaget Sia Immostate som tillslut även tillslut fick överta nyckeln till huvudentrén. Kostnaden för detta, en symbolisk krona. Nya ägaren hade som vision att renovera den övergivna fastigheten och istället skapa en lyxig spa- och turistanläggning där målgruppen skulle vara turister från Baltikum, men även Sverige. Många Letter är förtjusta i fiske och denna plats skulle då vara optimal för ändamålet tillsammans med den fina fjällmiljö en bit in i landet. Tyvärr satt finanskrisen stopp för drömmen, iallafall för en stund. Området har haft bevakning ända tills ett Sia Immostate köpte fastigheten och bevakningen försvann. Det är egentligen efter det som skadegörelsen började sakta men säkert. Nu är sjukhemmet endast en “Skamfläck” för området och kommunen har länge velat ge böter till ägaren p.g.a nedskräpningen på tomten och de förstörda glasrutorna.

” Naturligtvis är det tråkigt att det ser ut som det gör, men nu har vi inget med fastigheten att göra längre.” LT fast.chef

Planen blev inte riktigt som det var tänkt menar de f.d ansvarige över fastigheten. Landstinget hade i uppgift att bli av med fastigheten och från början var det försäljning eller rivning av byggnaden som gällde. Det sista alternativet ansågs bli för dyrt och skulle inte gynna någon från varken kommunen eller skattebetalarna. Istället såg man en försäljning som den bästa utvägen då man inte skulle behöva lägga ner speciellt mycket pengar och resurser i ärendet. I och med att man skulle sälja fastigheten till ett företag som ville driva en verksamhet som kunde gynna samhället var bara positivt.

Det är inte bara kommunledningen som tycker att ärendet inte riktigt blev som det var tänkt. Även befolkningen i området har tröttnat på att ingenting görs på området. Villaägarna har sagt sitt och tycker att landstinget borde köpa tillbaka fastigheten från det utländska företaget för att sedan riva hela anläggningen. Tyvärr är det någonting som inte är aktuellt i nuläget då kostnaderna i så fall skulle bli skyhöga för den lilla kommunen.

Rivningen

Under våren 2017 påbörjade Kramfors kommun med ett nytt ärende. Man sände nu in en stämningsansökan till Kronofogden mot det lettiska bolaget som nu hade skulder på drygt 150 000 kronor för vatten- och avloppskostnader. I november 2017 hade skulden stigit till 200 000 kronor och detta gjorde att Kronofogden beslutade om utmätning. Fastigheterna som detta sjukhem ligger på värderades till noll kronor.

Kramfors kommun lämnade våren 2018 in ett yttrande och meddelande att avsikten var att lägga bud på de två fastigheterna där sjukhemmet står. Den nionde oktober beslutade Kronofogden att genomföra en exekutiv auktion och Kramfors kommun vann budgivningen med budet på 370 000 kronor. Subtraherar man förra ägarens skulder landade köpet på 140 000 kronor för kommunen.

Strax efter övertagandet påbörjades säkrandet av platsen för att sedan förbereda inför rivning. Våren 2019 låg upphandling ute för entreprenörer som kunde ta sig an uppgiften med rivningen. Under hösten 2019 påbörjade den stora rivningen och för varje dag försvann mer och mer av denna plats. Idag 2020 är platsen inte alls sig lik. Vid vårat återbesök var den ena flygeln helt riven och arbetet med den västra var nästan klart även den. Stora högar med betong och armeringsjärn täckte ytan.

 The abandoned house of horror

A hospital / home and rehabilitation for people with various mental disorders and diseases. A good distance outside the town you will find this building, all around are forests, arable land and water. A pretty quiet place , there is no need to be disturbed, and that was probably what was the thought with the location became here. A complex of 8,000 m2 divided into two sections by four and three floors + basement. This is quite modern in comparison with eg Säters mental hospital.

Like much else in this big country , _ most places that you visit is located far out in the woods. This hospital is also partly in the woods, outside of a small town a bit up in the north. You can glimpse this deserted place already a big away due tothe size of the complex. The heart rate increases and you become excited when you are walking along the small road that leads down to the courtyard at the main entrance. The building is huge and care places must have been many.

You were never alone

To get into the main entrance was not a difficult challenge when the window to the door was broken, just like about 97% of the windows in the building. Vandalism was great, with graffiti and broken glass everywhere. Two fires had broken out in the area, including one inside the dining room. Otherwise, it’s a really cool feeling to come into a building that never seemed to end. New areas were discovered everywhere and you never knew what might appear behind the next corner. Once down in the large basement which also acted as a  shelter, it was not nearly as exciting. The first thing you see when you put your head inside are accessories for the drugs, which was still warm. This got us to turn right really quick and continue along those floors above ground instead.

Some parts of the hospitals’ windows had been covered with wooden panels, in other places it was only broken wondows with no cover. You were allowed and beware of where you put your foot considering of all the shards that were everywhere on the ground.

The fact that this deserted place is occupied now, there is no doubt. On a return visit to the spooky place this autumn (2015) people appeared to the most likely have chosen to live in the house. Then I chose not to continue the journey  inside,so I decided to leave them instead. At the time when we ran into the hot accessories in the basement, the people could might as well have stood and looked at us from some dark corner. This is not really convenient a any place like this.