Försvarsområde 63

Ammunitionsförråd och Gemensam Stabsplats

Kalla kriget var i full gång och man behövde en skyddad plats för den militära ledningen i en krigssituation. Man bestämde sig för att spränga ut en stor anläggning som skulle kunna vara självförsörjande om elnätet slogs ut och om ett kärnvapen detonerade i närheten. Långa tunnelsystem utgör bergrummet med ett tiotal ingångar från alla dess skepp som finns i djupet.

Att gå in genom den stora huvudtunneln som leder in i berget är ganska mäktigt. Stor nog för att kunna ta emot lastbilar sträcker den sig långt in till en stor vändplats tillsammans med lastkajer. Längs med tunneln finns också stora stötvågsfickor där trycket från ett kärnvapen skulle absorberas så att dörrarna in till de skyddade utrymmena inte behövde ta emot hela smällen. Huvudtunneln delar sig och den vänstra tunneln leder upp mot de stora skepp där man tidigare förvarat mängder med materiel. Den högra delen av tunneln leder in till de mer hemliga delarna av berget.

Stab, bergrum — Här är ett av dom förrådsavdelningar som finns. Bredvid detta finns ett par lika stora avdelningar samt sju mindre förråd

Förrådsdelen

Den största delen av berget innehåller långa tunnlar och stora förråd för materiel som skulle behövas i ofred. Det är nog också den beteckningen som berget har haft i folkmun när det varit aktivt, att det är just ett förrådsberg och ingenting annat. Visserligen brukade bergrum likt detta få en benämning som sjukhus i folkmun. När man kommit in mot förrådsdelarna möts man av en stötvågsport som skall skydda huvudtunneln i förrådsdelen samt förråden som ligger insprängda längs med den. Sju mindre förråd är insprängda längs med tunneln och två större ammunitionsförråd finns insprängda i tunnelns bortre del.

Från förrådsdelarna leder stora tunnlar som tillslut mynnar ut i ett stort antal utgångar åt alla vädersträck från bergets hjässa. Många av ingångarna har varit byggda med ställningar för olika artillerikrafter, granatkastarställningar samt olika mindre sorters eldkraft.

Ledningscentralerna

Följer man höger när huvudtunneln delar sig kommer man fram till en stor vändplats nere i berget där lastbilar skulle placera sig vid en lastkaj som mäter 27 meter. Därifrån skulle materiel kunna lastas av och transporteras in i förrådsdelarna. Invid lastkajen finns även en mystisk dörr av stötvågsmodell som var lite känsligare än de andra. Detta var nämligen ingången till ledningscentralerna som både militären och civilförsvaret använde. Denna del av bergrummet var byggd som ett stort avlångt hus på två våningar av betong och block. Denna byggnad omfattar ungefär 700 kvm och har både stötvågs– och gasgränser, egen reservkraft och brunn för vattenförsörjning.

Under största hemlighetsmakeri började anläggningen ta form. Lokalerna inreddes för att kunna fungera till Flygvapnets Luftbevakning och som Huvudcentral för Civilförsvaret. Förläggningar, matsal, kök och andra utrymmen byggdes för att kunna ta emot en stor andel personal. Utöver dessa två hyresgäster flyttade både Armén och Marinen in på olika platser i berget. För att sammanfatta så hade alltså Armén, Flygvapnet, Marinen samt Civilförsvaret haft sina ledningsplatser i samma berg. Detta är inte allt för ofta som det förekommer att ett berg blir en Gemensam Stabsplats för både civilt och militärt försvar så omfattande som detta.

Bergrum ledning — *Bild lånad från http://web.telia.com/~u88707287/Mjolkuddsfortet.htm*

I och med den nya organiseringen och införandet av StriC-systemet blev den del som tidigare huserat luftförsvarsgruppcentralen (LGC) sedermera Observationscentral (OC) inom Lomos (luft- och markobservationssystem). Inom varje luftförsvarssektor skulle det finnas ett par centraler likt denna och totalt inom landet skulle ett 15-tal ersätta de ca 55 befintliga LGC.

Utformningen av ledningscentraler

Det finns givetvis olika storlekar på dessa typer av anläggningar och skyddsklassen som anläggningarna hade kunde också variera kraftigt. Dem ligger/låg ofta nära till staden eller till och med inne i staden då personalen var tvungen att ta sig dit snabbt. Men platsen där dessa byggdes är nästan alltid skymd från vägen för att vara maskerad ,men undantag finns alltid.

Men majoriteten av berganläggningarna har gemensamma nämnare som bland annat egenborrad brunn med vatten samt reservkraftverk. Detta skulle då driva anläggningen om övriga elnätet slogs ut. Skydd mot EMP förekommer i vissa modernare anläggningar då man klädde in hela anläggningen i stål för att motverka att elektroniken skulle slås ut. Ett annat alternativ var att klä in vissa apparatrum med plåt och koppar.

Många av landets ledningscentraler låg skyddade djupt ner i Sveriges urberg och skulle tåla en kärnvapenladdning med direktträff ,men naturligtvis finns undantag. Ofta hade man en lång stötvågstunnel där tryckvågen skulle slå ut sig själv, medan anläggningen byggdes i tvär vinkel åt antingen vänster eller höger. Anläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns samt gasgräns där man var tvungen att passera innan man kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. Vissa berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation, men dessa är inte vanligt förekommande.

“Som utgångspunkt för sina petitaframställningar för budgetåren 1952/53 och 1953/54 har Civilförsvarsstyrelsen framlagt en utbyggnadsplan för avseende bl.a ett 100-tal fullträffsäkra Ledningscentraler.”

Fanns inte berg i närheten grävde man helt enkelt en stor grop i marken och bjöt en betonganläggning (s.k bunker) med samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser som en berganläggning hade.

Nuförtiden har majoriteten av ledningscentralerna tagits ur bruk då hotbilden sett annorlunda ut och även för att kostnaden att driva dessa anläggningar är väldigt dyra. Många centraler har sålts på auktion till privatpersoner eller företag som vill driva sin egen verksamhet därinne. Det finns dock fortfarande ett par som fortfarande är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion.