Den Militära Stabsplatsen

Denna berganläggning var tidigare en mycket viktig punkt för den svenska militären i området. Komplexet är atombombsäkert och har infartstunnlar stora nog för lastbilar som ska kunna lasta och lossa materiel och personal. Här inne i urberget skulle försvarsstaben skyddas i ofred.

Förr kunde man åka förbi denna militäranläggning utan vetskap att den fanns där. Berget stiger relativt brant uppåt och en liten hydda syns intill bergväggen, naturen här är vacker och ån slingrar förbi precis i anslutning. Att den där lilla hyddan är en maskerad ingång till en underjordisk militäranläggning är nog inte den första tanke som far genom huvudet. Mitt emot finns en mindre parkeringsyta för en handfull bilar tillsammans med den lilla grusväg som försvinner in i grönskan. Vad som finns i den vägens ände är okänt för många.

En titt genom skottgluggen mot utgången genom en av tunnlarna. Man skulle ju helst inte vilja sitta här om en bomb detonerade utanför.

Längst ner på den igenväxta grusväg finns huvudingången till bergrummet som döljs med hjälp av maskeringsnät. Betongen runt om är grönmålad och tillsammans med den gröna porten smälter det in rätt bra i naturen. Det grova låset på dörren öppnas och det är nu det häftiga börjar. En doft av fuktigt berg kommer smygandes ur den kolsvarta tunneln. Ett tryck på strömbrytaren får armaturerna i taket att sakta tändas och tunneln in i berget blottar sig. Ungefär 60 meter in i berget finns ett skyddat utrymme för en soldat som skulle skydda bergrummet och besvara eld om fienden kom in i första tunneldelen. Stötvågstunneln fortsätter efter soldatens hydda och här har man valt att bygga stora stötvågsfickor där stötvågen skulle förlora mycket av sin kraft. Efter ytterligare 30 meter kommer man slutligen fram till första “skeppet” tillsammans med den långa lastkaj som sträcker sig genom bergrummet. Synen är riktigt häftig och man förundras över att detta finns under markytan.

Varje “skepp” skyddades av en tjockare stötvågsdörr tillsammans med en skottglugg där personal från insidan skulle besvara eld mot fienden om han kom in så pass långt i berget. Ljusarmaturerna i taket ger ett mystiskt ljus längs med huvudtunneln som leder förbi de olika skeppen och vi går in i kammare 15, som finns i det första skeppet. Härinne finns vissa ledtrådar kvar som vittnar om den laboratorieverksamheten som tidigare fanns här tillsammans med läkemedelsföretaget Pharmacia. Tanken var att produktionen skulle kunna pågå även under en kris och till sin hjälp fick dom över 600kvm yta att röra sig på.

“Före 90-talet övade man knappt i bergrummet på grund av den sekretess som rådde.”

Vi går ut ur denna del av berget och rör oss vidare i huvudtunneln och vid nästa tjocka dörr finns det som kanske är det mest spännande. Denna del är verkligen avskärmad då man valt att ha både stötvågsgräns tillsammans med gasgräns som gör att personalen kan arbeta i lugn och ro utan att behöva oroa sig för olika hot från stridsmedel.

Den västra ingångstunneln som tidigare maskerades med ett rött skjul mot bergets utsida. Den här ingången ligger i anslutning till den större väg som går utanför anläggningen och det var förmodligen denna som användes som huvudinfart.

Bergrummet byggdes på 50-talet med syfte att inhysa förrådsfunktioner åt försvarsmakten och har en lageryta på ca 2400kvm. Härinne i förrådsdelarna skulle bland annat ammunition och materiel förvaras i väntan på att de behövdes i en orolig tid utanför bergets väggar.  Det är nog också den beteckningen som berget har haft i folkmun när det varit aktivt, att det är just ett “förrådsberg” och ingenting annat. Visserligen brukade bergrum likt detta få en benämning som “sjukhus” i folkmun. Men att berget bara varit förråd är inte hela sanningen, det finns nämligen mer att berätta.

Utformningen av ledningscentraler

Civilförsvarsstyrelsen behövde precis som militären ett skyddat ställe att kunna spendera tid i utom fara för bomber och gaser. Just därför byggde man skyddade anläggningar runt om i hela landet där man skulle i krig kunna styra samhällets viktigaste funktioner.

Det finns givetvis olika storlekar på sådana anläggningar och skyddsklassen som anläggningarna har kan också variera kraftigt. Dom byggdes ibland också nära till staden eller tillochmed inne i staden då dom arbetande måste kunna ta sig dit snabbt. Men platsen där dom byggdes på är nästan alltid skymd från vägen för att vara osynlig ,men undantag finns alltid.

Men det dom flesta anläggningarna har gemensamt är egenborrad brunn med vatten samt reservkraftverk som ska driva anläggningen med el om ordinarie elnätet slås ut. Skydd mot EMP finns också i vissa modernare anläggningar då man klädde in hela anläggningen i stål för att motverka att elektroniken skulle slås ut.

Många av landets ledningscentraler ligger skyddade djupt ner i Sveriges urberg och ska tåla en kärnvapenladdning med direktträff ,men naturligtvis finns undantag. Ofta hade man en lång tunnel som tryckvågen skulle slå ut sig själv i ,medans anläggningen byggdes i tvär vinkel åt antingen vänster eller höger. Väl därinne fanns en stötvågsgräns samtgasgräns där man var tvungen att passera innan man kunde kliva in i den gjutna byggnaden. Vissa hus byggdes ståendes på fjädrar för att motverka skakningar från berget vid detonation.

Finns inte berg i närheten så grävde man helt enkelt en stor grop i marken och byggde en bunker med samma likvärdiga skydd mot bomber och gaser som ett bergrum hade.

Nuförtiden så har dom flesta ledningscentraler tagits ur bruk p.g.a att hotbilder ser annorlunda ut och även för att kostnaderna för att driva dessa anläggningar är ganska dyra. Många centraler har på auktion sålts till privatpersoner eller företag som vill driva sin egen verksamhet därinne. Det finns dock fortfarande ett par som fortfarande är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion.

Försvarsområdes (FO) stabsplats

Berget rymmer även en ledningsplats för försvarsområdesstaben i länet. Storleken på ledningscentralen är över 1.200 kvadratmeter och det märktes verkligen när man vandrade igenom alla dom rum och lokaler som fanns. Riksbanken har även haft sitt valv härinne i samma skepp som ledningscentralen, även då det inte var allt för stort utrymme.

Landet delades upp i olika försvarsområden som fick en egen benämning. I varje område behövdes en skyddad ledningsplats där staben för vardera område skulle kunna sköta sina uppgifter om situationen krävde detta. Försvarsbeslutet 1942 innebar att geografin på försvarsområdet i stort sätt följde länsindelningen. Man beslöt att belägga regementena som centrum i området. Man ville minska antalet mobiliseringsmyndigheter och tanken var då att varje regemente skulle ansvara för mobiliseringen. Detta gjorde man dels för att det skulle bli lättare att samordna med civilförsvaret som hade sin egen berganläggning i samma område.

Representanter från flera civila myndigheter fanns placerade inne i detta stora bergrum som bland annat innefattade Statens Järnvägar och Sveriges Radio. Tillsammans med dessa var även landshövdingen tilldelad plats. Befälhavaren för respektive område hade inte någon skyddad ledningsplats förrän på 1950-talet då det började sprängas ut bergrum i större utsträckning. Innan denna tidpunkt var det inte heller vanligt att ha en Gemensam Stabsplats (GPL) för militär och civil ledning.

Det fanns på denna tid både militärområden och försvarsområden. Skillnaden är att ett militärområde är betydligt större och bestod av en handfull försvarsområden. Ett försvarsområde är alltså mindre och inryms tillsammans med flera andra försvarsområden i ett militärområde 

 Klicka här för att se ett bergrum som har samma funktion i en annan del av landet. I detta bergrum fanns både förrådsdelar samt en del där Staben i försvarsområdet hade sitt näste.

Militärområde

Ska man beskriva en snabb sammanfattning om hur dessa områden sett ut genom året kan det beskrivas enligt nedan.

Redan på tidigt 1800-tal började det planeras att dela in försvaret i olika militärområden och år 1833 fastställdes beslutet om att fem distrikt skulle skapas. Varje distrikt leddes av en Militärbefälhavare. Över tiden omorganiserades dessa områden och namnen ändrades. Under hela 1800-talet såg det snarlika ut angående antalet områden, storleken på områdena och med stabsorterna.

De sista åren på 1800-talet började man titta på en ny modell gällande militärområdena. Detta kom att kallas för arméindelning och varade fram till 1942. Denna nya arméfördelning gav förbanden fördelen genom att chefen inom området kunde inrikta sig på sina huvuduppgifter som utbildning, krigsplanläggning samt mobiliseringsverksamhet inom fördelningen.

1942 omorganiserades detta med en indelning på sju(7) militärområden och skulle komma att likna den indelning som skulle komma att göras år 1966.

Och hoppar vi då vidare till 1966 gjordes som sagt en ny indelning i det kalla kriget och nu var det åter sex militärområden samt Gotlands militärkommando. Militärområdena övertog den operativa ledningen vilket innebar att all ledning inom vardera området ansvarade för respektive krigsplanläggning. När denna omdirigering gjordes utgick Gotland som ett militärområde och blev istället ett militärkommando.

Under årens lopp ändrades dessa militärområden i flera omgångar. Idag har vi endast fyra stycken områden och dessa kallas för regioner. Varje region har en vald stabsort där ett regemente finns.