Gemensam stabsplats (GPL)

Denna berganläggning var tidigare en mycket viktig punkt för den svenska militären i försvarsområdet. Komplexet är atombombsäkert och har infartstunnlar stora nog för lastbilar som ska kunna lasta och lossa materiel och personal. Här inne i urberget skulle försvarsstaben skyddas i ofred.

Förr kunde man åka förbi denna militäranläggning utan vetskap att den fanns där. Berget stiger relativt brant uppåt och en liten hydda syntes tidigare intill bergväggen. Naturen här är vacker och ån slingrar förbi precis i anslutning till anläggningen. Att den där lilla hyddan var en maskerad ingång till en underjordisk militäranläggning var nog inte den första tanke som for genom huvudet på de förbipasserande. Mitt emot finns än idag en mindre parkeringsyta för en handfull bilar tillsammans med den lilla grusväg som försvinner in i grönskan. Vad som finns i den vägens ände är okänt för många.

Gemensam stabsplats GPL — En titt genom skottgluggen mot utgången genom en av tunnlarna. Man skulle ju helst inte vilja sitta här om en bomb detonerade utanför.

Längst ned på den igenväxta grusvägen finns huvudingången till bergrummet som döljs med hjälp av maskeringsnät. Betongen runt om är grönmålad och tillsammans med den gröna porten smälter det in rätt bra i naturen. Det grova låset på dörren öppnas och det är nu det häftiga börjar. En doft av fuktigt berg kommer smygandes ur den kolsvarta tunneln. Ett tryck på strömbrytaren får armaturerna i taket att sakta tändas och tunneln i berget blottar sig. Ungefär 60 meter in i berget finns ett skyddat utrymme för en soldat som skulle skydda bergrummet och besvara eld om fienden kom in i första tunneldelen. Stötvågstunneln fortsätter efter soldatens skydd i en högervinkel och man gjutit stora stötvågsfickor där stötvågen skulle förlora mycket av sin kraft. Efter ytterligare 30 meter kommer man slutligen fram till första kammaren och tunneln sträcker sig vidare genom berget. Man förundras över att detta finns under markytan och man blir onekligen imponerad.

Gemensam stabsplats — Stötvågstunneln som leder in mot anläggningen från den kamouflerade infarten beläget under vägen. Betongpelarna i bild är stötvågsfickor som ska absorbera kraften från ett kärnvapen istället för att dörrar och annat ska behöva belastas för mycket.

Varje kammare skyddas av en tjock stötvågsdörr av stål. I varje stötvågsdörr finns en skottglugg där soldater från insidan skulle besvara eld mot fienden om denne kom in så pass långt i berget. Ljusarmaturerna i taket ger ett mystiskt ljus längs med huvudtunneln som leder förbi de olika kamrarna och vi går in i kammare 15, som är den första . Härinne finns vissa ledtrådar kvar som vittnar om den laboratorieverksamhet som tidigare bedrevs tillsammans med läkemedelsföretaget Pharmacia. Tanken var att produktionen skulle kunna fortgå även under en kris och till sin hjälp fick dem över 600 kvm yta att röra sig på.

“Före 90-talet övade man knappt i bergrummet på grund av den sekretess som rådde.”

Berganläggningen byggdes på 50-talet med syfte att inhysa förrådsfunktioner åt försvarsmakten och har en lageryta på ca 2400kvm. Härinne i förrådsdelarna skulle bland annat ammunition och materiel förvaras i väntan på att de behövdes i en orolig tid utanför bergets väggar. Det är nog också den beteckningen som berget har haft i folkmun när det varit aktivt, att det är just ett “förrådsberg” och ingenting annat. Visserligen brukade bergrum likt detta få en benämning som “sjukhus” i folkmun.

Vi går ut ur denna kammare och rör oss vidare i huvudtunneln till nästa tjocka stötvågsdörr som döljer det mest spännande i hela berganläggningen. Denna del är verkligen avskärmad då man valt att ha både stötvågsgräns tillsammans med gasgräns som gör att personalen kan arbeta i lugn och ro utan att behöva oroa sig för olika hot från stridsmedel.

Stabsplats för Försvarsområde 47 (FO 47)

Berget rymmer en ledningsplats för försvarsområdesstaben inom område 47 (FO 47). Storleken på ledningscentralen är över 1.200 kvadratmeter och det märktes tydligt när man vandrade igenom alla dess rum och utrymmen som fanns. Riksbanken har även haft sitt valv härinne i samma kammare som ledningscentralen.

Landet delades upp i olika försvarsområden som fick en egen benämning, som i detta fall nr.47. Varje område behövde en skyddad ledningsplats där staben för vardera område kunde sköta sina uppgifter om situationen krävde detta. Försvarsbeslutet 1942 innebar att geografin på försvarsområdet i stort sett följde länsindelningen. Man beslöt att belägga regementena som centrum i området. Man ville minska antalet mobiliseringsmyndigheter och tanken var då att varje regemente skulle ansvara för mobiliseringen. Detta gjorde man dels för att det skulle bli lättare att samordna med civilförsvaret som i detta fall hade sin egen berganläggning ett stenkast bort.

Representanter från flera civila myndigheter fanns placerade inne i denna stora berganläggning, däribland Statens Järnvägar och Sveriges Radio. Tillsammans med dessa var även landshövdingen tilldelad plats. Befälhavaren för respektive område hade inte någon skyddad ledningsplats förrän på 1950-talet då Sverige fick under jorden på riktigt. Innan denna tidpunkt var det inte heller vanligt att ha en gemensam stabsplats (GPL) för militär och civil ledning.

Det fanns på denna tid försvarsområden men också militärområden. Skillnaden är att ett militärområde var betydligt större och bestod av en handfull försvarsområden. Ett försvarsområde var alltså mindre och inrymdes tillsammans med flera andra försvarsområden i ett militärområde.

Militärområde

Man kan sammanfatta hur dessa områden såg ut genom beskrivning enligt nedan.

Redan på tidigt 1800-tal började det planeras att dela in försvaret i olika militärområden och år 1833 fastställdes beslutet om att fem distrikt skulle skapas. Varje distrikt leddes av en militärbefälhavare. Över tiden omorganiserades dessa områden och namnen ändrades. Under hela 1800-talet såg det snarlikt ut angående antalet områden, storleken på områdena och gällande stabsorterna.

De sista åren på 1800-talet titta man på en ny modell gällande militärområdena. Detta kom att kallas för arméindelning och varade fram till 1942. Denna nya arméfördelning gav förbanden fördelen genom att chefen inom området kunde inrikta sig på sina huvuduppgifter som utbildning, krigsplanläggning samt mobiliseringsverksamhet inom fördelningen.

1942 omorganiserades detta med en indelning på sju(7) militärområden och detta skulle komma att likna den indelning som skulle komma att göras igen år 1966.

Och hoppar vi då vidare till 1966 gjordes som sagt en ny indelning i det kalla kriget men nu var det åter sex militärområden samt Gotlands militärkommando. Militärområdena övertog den operativa ledningen vilket innebar att all ledning inom vardera området ansvarade för respektive krigsplanläggning. När denna omdirigering gjordes utgick Gotland som ett militärområde och blev istället ett militärkommando.

Under årens lopp ändrades dessa militärområden i flera omgångar. Idag har vi endast fyra stycken områden och dessa kallas för regioner. Varje region har en vald stabsort där ett regemente finns.

Utformningen av ledningscentraler

Krigsmakten behövde precis som civilförsvaret en skyddat plats att kunna spendera tid i utom fara för bomber och stridsgaser. Man byggde därför skyddade anläggningar runt om i hela landet där man i krig skulle styra samhällets viktigaste funktioner.

Det fanns givetvis olika storlekar på dessa anläggningar och skyddsklassen som anläggningarna byggdes med kunde också variera kraftigt. Dem kunde förläggas nära till en stad eller till och med inne i staden då dem arbetande var tvungna ta sig dit snabbt. Platserna där anläggningarna byggdes på är oftast maskerad från vägen, men undantag finns alltid.

Det de flesta ledningscentralerna har gemensamt är egenborrad djupbrunn med vatten samt reservkraftverk som var tänkta att driva anläggningen med el om det ordinarie elnätet slogs ut. Skydd mot EMP (elektromagnetisk puls) finns också i vissa modernare anläggningar då man klädde in hela anläggningen i stål för att motverka att elektroniken skulle slås ut.

Många av landets ledningscentraler ligger skyddade djupt ner i Sveriges urberg och byggdes för att tåla en kärnvapenladdning med nära träff, men naturligtvis finns undantag. I många fall byggdes dessa med en lång stötvågstunnel där tryckvågen från bomben skulle slå ut sig själv. Anläggningen i fråga konstruerades ofta tvär vinkel åt antingen vänster eller höger, men undantag finns. Väl därinne fanns en stötvågsgräns samt gasgräns som bestod av flertalet dörrar med olika funktion som man var tvungen att passera innan man kunde kliva in i den skyddade delen av berganläggningen. Vissa berganläggningar byggdes ståendes men även hängandes på fjädrar för att motverka skakningar från berget vid detonation.

Fanns inte dugligt berg i närheten grävde man helt enkelt en stor grop i marken och konstruerade ett betonghus (“bunker”) med samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser som ett bergrum hade.

Nuförtiden har dom flesta ledningscentraler tagits ur bruk p.g.a att hotbilden sett annorlunda ut men även för att kostnaderna att driva dessa anläggningar är ganska stora. Många centraler har på auktion sålts till privatpersoner och/eller företag som vill driva sin egen verksamhet därinne. Det finns dock fortfarande exempel som fortfarande är aktiva och som skall fungera med sin ursprungliga funktion.

Klicka här för att se ett bergrum som har samma funktion i en annan del av landet. I detta bergrum fanns både förrådsdelar samt en del där Staben i försvarsområdet hade sitt näste.

Pharmacia & Universitetet

Ett par kamrar ska också ha tillhört Pharmacia, ett svenskt läkemedelsföretag som under lång tid fanns stationerat i Uppsala. Pharmacia grundades år 1911 av Gustav Felix Grönfeldt och var en stor industri som huserade en mängd personal.

Att Uppsala Universitet haft tillgång till berget är bekräftat, men endast efter att försvarsmakten lämnat berget i slutet på 90-talet. Om det nu stämmer till fullo eller om det var en maskering för användningsområdet på platsen finns det några tankar om. Enligt dokument skall berget ha haft flera hyresgäster under åren. Det förekommer ofta att en anläggning av denna typ har ett påhittat officiellt användningsområde för att dölja det hemliga som fanns.

När försvarsmakten flyttade ur bergrummet på 90-talet tog Uppsala Universitet över delar av anläggningen och hyreskontrakt tecknades med Fortifikationsverket som ägde anläggningen. Universitet hade aktivitet härinne ända fram till 2012 och efter det har platsen stått tom i väntan på beslut om den skulle vara kvar i statlig ägo eller säljas. Ett par år senare lades anläggningen ut till försäljning och ägs idag av ett privat företag.