Gemensam stabsplats – Övre Norrland

Vid den stora vändplatsen med lastkajen finns en tjock stötvågsdörr som skyddar något annat än förvaringsytor. Bakom dörren fanns den andra anläggningen i berget, nämligen två separata stora kammare där ledningsorgan för både civilt och militärt försvar huserade. Detta innebär att de utvidgade planerna på förrådsanläggningen från försvarets del också innebar projektering av ledningsutrymmen. I början av 1950-talet begärde staden utrymmen i försvarets bergrumsanläggning med plats för en egen huvudcentral, gruppstation och uppställningsplats för 20 fordon. Denna begäran blev på grund av ekonomiska skäl inte genomförd, vilket medförde att gruppstationen och uppställningsplatsen skrotades. Begäran om en huvudcentral accepterades dock. Från ritningar syns två förslag på placering av den civila huvudcentralen i anslutning till den redan befintliga militära delen. Den slutgiltiga placeringen kom att ske genom ett annat alternativ än och alltså i två kammare. Året därpå, 1951, när utsprängningen hade fortgått framkom anläggningens namn som “Håkan” genom en skrivelse från Civilförsvarsstyrelsen. Namnet nämndes ytterligare en gång när Fortifikationsförvaltningen påtalade arbetets fortskridande i “Upl Håkan”. Civilförsvaret skulle disponera över cirka 300 kvadratmeter i anläggningen, vilket var den ena kammaren med sin över och undervåning. undervåningen dagrum, maskinrum, pentry, vårdrum, toaletter och logement med plats för 53 personer. Övervåningen innehöll i regel utrymmen för ledning, såsom lufor, ordersal och telefonrum. Vid flera längre tillfällen hyrde militären in sig i civilförsvarets delar, där exempel är militärbefälhavaren för Övre Norrlands militärområde disponerade ytorna i ett par månader (Hansson, 2022).

3.2 Luftförsvarsgruppcentral (LGC) ÖN 34

Anläggningen skulle från den militära sidan inhysa luftförsvarsgruppcentral (ÖN 34) “Smygen” och ledningsplats för Luleå marina bevakningsområde (BoLu). Dessa funktioner inrättades i den större kammarens båda våningsplan och separerades till Civilförsvarets huvudcentral med en tunnel. Den bastanta stötvågsdörren vid vändplatsen ansluter till denna större kammare. Det nedre våningsplanet innehåller 35 rum (trapphus ej inräknat) och inhyste utöver militära utrymmen även maskin- och servicefunktioner (Hansson, 2022).

En lång korridor köper längs med kammarens högersida och dörrar finns längs med dess vänstra sida. Dessa maskin- och serviceutrymmen kom av oklar anledning att hamna utanför gasgränsen. Det första utrymme innanför stötvågsgränsen var ställverket för inkommande elnätet, följt av reservkraften. Intill fanns rum för kylning, oljecistern och drivmedel. Ett större pannrum, pumprum och hydrofor låg därefter. Precis innan gasgränsen fanns fältköket. Vid gasgränsen med sin ståldörr som delade den långa korridoren anslöt ett avklädningsrum följd av tvagningsrum och slutligen ett påklädningsrum. Dessa skulle användas om risken för stridsgaser var förestående och om inkommande personal var kontaminerad. I anslutning till tvagningen fanns en bastu som tillsammans kunde användas vid fredstid. Påklädningsrummet anslöt sedermera till huvudkorridoren och från denna punkt även skyddad från stridsgaser. Luftrening och fläktrum är de första utrymmena innanför gasgränsen, där ventilationen skulle hjälpa till att trycka bort den kontaminerade luften från gasslussen. Allmänna utrymmen såsom matsal, diskrum och förråd var placerade vid korsningen med korridoren mot civilförsvarets kammare. Vid denna korsning fanns sedan vakten som höll koll på inpassering till anläggningen.

Läs även: Gemensam stabsplats (Fo48)

Det var också vid vakten som den militära delen av anläggningen hade sin början, där luftförsvarsgruppcentralen “Smygen” var inhyst på det undre våningsplanet. Utöver operationsrumm och dagrum fanns ett tiotal mindre utrymmen såsom sändarrum, telerum och logement.

3.3 STRIL 50 och luftförsvarsgruppcentraler (LGC)

En luftförsvarsgruppcentral (härefter benämnd LGC) ingick inledningsvis som en komponent inom systemet STRIL 50 (Stridsledning och luftbevakning) som tillkom 1957. Bakgrunden till uppförande av LGC var att minimera förbindelsekostnaderna av det omfattande luftförsvarsnätet med direkta telefonförbindelser från luftbevakningstornen. Detta grundade sig på tester och försök i Skåne där ett urval av luftbevakningstorn anslöts via telefonförbindelse till en provisorisk “gruppcentral”, där resultatet visade god lämplighet till utbyggnad i större omfattning. 1945 gjordes kostnadsutredning på modernisering av luftförsvaret, där förslag om 130 fasta LGC lades fram tillsammans med fasta förbindelser till 1480 luftbevakningstorn (Hübbert, u.å).

Kostnadsutredningen föreslog att LGC skulle inneha ett skydd som minst motsvarande ett normalskyddsrum, där befintliga lokaler i största möjliga mån skulle nyttjas. Placeringen av LGC kunde därför ske i ett separat utrymme i källare tillhörande ett lägenhetshus. För LGC med placering närmare kust eller gräns till andra länder skulle det fortifikatoriska skyddet vara fullträffsäkert och därför ske i bergrum. Genom 1948 års försvarsbeslut klubbades delar av kostnadsutredningen igenom om modernisering av luftbevakningen. Under en sjuårsperiod skulle moderniseringen äga rum med ett färdigställande 1955. Försvarsbeslutet innebar även att ansvaret för luftbevakningen överfördes från armén och marinen till flygvapnet (Hübbert, u.å.

Tiden från 1948-1957 skulle fungera som en grund för framtagande av den nya stridslednings- och luftbevakningsorganisationen, STRIL 50. Det var en omfattande omorganisering där 15 000 personer skulle överföras till flygvapnet. Grupperingsplatser och detaljplanering tog fart med de nya LGC som skulle byggas runt om i landet baserat på kostnadsförslaget. Redan i slutet av 40-talet kom de första provisoriska LGC att utformas på tre platser i landet där telefonutrustningen var av modell (m/48). Genom detaljplaneringen togs 1950 en ny typanläggning fram för LGC med telefonutrustning av modell (m/50), vilket medförde att benämningen blev LGC m/50. Denna nya modell skulle få en yta om cirka 150 kvadratmeter och kunna inhysas i flera olika typer av byggnader och miljöer, allt mellan ett skyddat bergrum och oskyddade ovanjordsanläggningar. De tidigare förslag om 130 fasta LGC reducerades dock till 64 fasta inom STRIL 50. Utöver att skära ned på antalet fasta LGC beslutades av ekonomiska skäl att inhysa funktionen i källarlokaler under bostadshus, brandstationer, hotell eller skolor. För att ytterligare spara in på kostnader för el- och teleanslutningar samt lokaler kom samgruppering av dessa att ske med andra funktioner inom totalförsvaret (Hübbert, u.å). Exempel på detta är berganläggningen som beskrivs här i denna artikel.

Inom ramen för STRIL 50 skulle Sverige delas upp i 21 luftförsvarssektorer, vilket skulle reduceras till elva sektorer 1954. Respektive sektor hade luftbevakningskompanier (Lbevkomp) med personal som bemannade flera olika anläggningar inom sitt område. Utöver bemanning av LGC är ett exempel luftbevakningsstationerna, där det vanligtvis ingick mellan 15-25 sådana till varje kompani. Dessa stationer var observationstorn och placerades som fristående torn eller på en befintlig byggnad och försåg LGC med information om luftläget. Tornen bemannades av personal som på optisk väg observerade luften för fientliga trupper på mark eller i luften. Under och efter andra världskriget skulle betydelsen för dessa torn att intensifieras (Myhrberg, 2006). Om personal identifierade objekt skulle de via OPUS-systemet rapportera till LGC. Detta genom datagivare med tryckknappar ange vilket klockslag som objektet befinner sig på (1-12). Denna signal skickades via förbindelsen till LGC som mottog den i teleutrustningen och förde den vidare till det stora kartbordet i operationsrummet (Myhrberg, 2009).

LGC syfte var att samla in, sammanställa och delge information inom sitt sektorområde till en högre instans, exempelvis luftförsvarscentral eller radargruppcentral (Myhrberg, 2009). En ytterligare uppgift som LGC hade inom luftförsvarsorienteringssystemet var att varna allmänheten och egna förband om fientligt inkommande flyg. Denna uppgift överfördes till civilförsvaret efter dess utveckling av de nya ledningscentralerna under 1950-talet (Hübbert, u.å).

Avveckling av LGC kom succesivt att ske från 1994 då luftbevakningssystemet OPUS ersattes av LOMOS (Luft- och MarkObservationsSystem). Fördelen med det nya systemet var en större flexibilitet och bättre funktionalitet än tidigare. Organisatoriskt bestod LOMOS av en mängd observationsstationer (tidigare benämnt luftbevakningstationer) samt en observationscentral (Oc) inom respektive strilbataljon. LOMOS sågs som ett komplement- och reservsystem inom luftbevakningen där informationen från observationsstationerna gick genom observationscentralen innan vidare förmedling till högre instans. Den nya organisationen med LOMOS och observationscentralen (Oc) kunde därför jämföras med det äldre systemet OPUS och dess LGC (FHT, u.å). Antalet Oc skulle komma att bli avsevärt mindre i antal än tidigare LGC, där endast en handfull centraler kom att organiseras. Vad gäller anläggningen i artikeln kom den nya Oc att inledningsvis husera i de gamla LGC-lokalerna, för att sedan flyttas till en annan plats (Nordström, 2018).

3.3 Luleå marina bevakningsområde (BoLu)

På övervåningen av den militära delen fanns 22 rum av varierande storlek och dessa upptogs enbart av Luleå maria bevakningsområde (BoLu). Det fanns ett fåtal logement där det största inkvarterade 14 kvinnor. Merparten av rummen inhyste olika funktioner och teknisk utrustning, bland annat huvudväxel, korskopplingsanläggning, radiorum och krypto. Det största rummet var sammanställningsrummet med sin estrad.

BoLu organiserades 1953 och var ett sjöbevakningsförband inom marinen. De huvudsakliga uppgifterna bestod till del av ytövervakning av Bottenviken och att samverka med andra myndigheter, exempelvis Kustbevakningen, Sjöräddningen och Tullen. Fram till 1956 ingick BoLu i Norrlandskustens marindistrikt. Mellan åren 1957-1966 uppgick BoLu i Marinkommando nord för att år 1967 organisatoriskt övergå i Övre Norrlands militärområde fram tills nedläggninge 1983. Förbandsledningen var under denna period stationerad i Luleå (Degerström et al., 2005) Tillsammans med NK/KA5 i Härnösand var dessa två förband de som i fredstid bevakade norrlandskustens vatten. I en proposition år 1981 föreslog överbefälhavaren att BoLu skulle utgå ur marinens organisationen och att förbandets uppgifter skulle överföras till NK/KA5 (Prop. 1981/82:102). Den 30 september 1983 kom nedläggningen för Luleå marina bevakningsområde att bli ett faktum (Ka5 kamratförening, 2013).