Förberedelser har sedan lång tid etablerats för att möjliggöra händelser inom kris- och krigssituationer. Dessa omfattar bland annat utrymningsplaner för civilbefolkningen, skyddsrum samt underjordiska ledningscentraler avsedda för samordning och ledning av samhällsviktiga funktioner. Denna anläggning konstruerades som ledningscentral med placering utom allmänhetens insyn.

1. Anläggningen är belägen i anslutning till ett skogsområde och är svår att upptäcka vid en första anblick. Ingången består av en branddörr som omges av tjock betong, vilket även utgör yttre väggarna av betonganläggningen. Dörrens utformning liknar vanliga branddörrar i plåt som kan hittas i exempelvis ett bostadsbebyggelse och väcker därmed ingen särskild uppmärksamhet. Innanför dörren fortsätter en tunneldel in i anläggningen. Efter ett antal meter svänger tunneln åt vänster, där en kraftigt dimensionerad stötvågsdörr leder till utrymmen för reservkraft. Vidare längre in i tunneln finns ytterligare en stötvågsdörr, vilken utgör det yttersta skyddet mot själva ledningscentralen. I direkt anslutning till denna dörr finns en porttelefon försedd med en skylt som anger ”signal till vakt”. För att få tillträde krävs kontakt med ansvarig personal på insidan, som prövar behörigheten innan inpassering medges.

Efter att den första stötvågsdörren passerats träder vi in i en sluss, vilken är utrustad med en dusch avsedd för sanering. Duschens funktion är att avlägsna farliga partiklar som kan ha fastnat på kläder eller hud vid exponering för exempelvis biologiska eller kemiska ämnen. Inne i slussen krävs att den yttre stötvågsdörren stängs helt innan nästa stötvågsdörrdörr kan öppnas, vilket är en nödvändig säkerhetsåtgärd för att upprätthålla skyddsnivån. Därefter passeras ytterligare en dörr som leder in i en gassluss, även denna försedd med dusch för fortsatt sanering. Vattnet i duscharna hålls avsiktligt mycket kallt för att porerna i huden ska dra ihop sig och därigenom minska risken för att farliga ämnen tas upp av kroppen.

Att befinna sig i dessa utrymmen med vetskapen om möjlig kontaminering av stridsgaser eller liknande ämnen kan antas vara en starkt påfrestande situation. För att nå de skyddade delarna av anläggningen krävs passage genom totalt fyra ståldörrar av olika funktion. Inne i anläggningens pentry återfinns den karaktäristiska gul-orange färgsättning som var vanlig vid uppförandet av försvarsanläggningar under den aktuella tidsperioden. I köksskåpen står fortfarande tallrikar och skålar ordnat placerade och märkta med etiketter som anger ”får endast användas i ofred”. Där finns även äldre skyltar som tydligt informerar om rökförbud inom anläggningen.

I direkt anslutning till pentryt finns ett maskinrum som rymmer anläggningens ventilationssystem samt utrustning för rening av inkommande luft. I detta utrymme är även en torrklosett installerad, avsedd för personalens behov under längre vistelser i anläggningen. Maskinrummet ger ett välordnat intryck, och utrustningen är placerad på ett strukturerat sätt samt bedöms vara i gott skick. Från maskinrummet fortsätter förflyttningen genom köket och vidare in i anläggningens utrymme för ledning. Detta är dimensionerat för att rymma omkring tjugo personer och utgör den centrala arbetsplatsen i anläggningen. Här skulle personalen bedriva lednings- och samordningsarbete med syfte att upprätthålla samhällsfunktioner under en krissituation. Rummet är utrustat med stora skrivtavlor och projektorer, vilka används för att presentera och visualisera lägesbilder, information och pågående insatser.

För personalens vila finns ett särskilt logement. I dagsläget är madrasser förvarade i prydliga högar, inplastade för skydd, medan sängramar är placerade intill. Detta utrymme var avsett för den del av arbetslaget som inte tjänstgjorde för tillfället och behövde återhämtning. I logementet finns även en nödutgång, utformad som en stötvågs- och gastät lucka. Nödutgången leder via ett vertikalt schakt upp till markytan, där ytterligare en kraftig stållucka utgör det yttre skyddet. Anläggningen hålls fortfarande i beredskap för användning vid en samhällsstörning, trots att en ny ledningscentral har uppförts i samma stad. Denna äldre anläggning är relativt okänd för allmänheten, vilket till stor del kan förklaras av dess diskreta placering och begränsade synlighet i området.

2. Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

Anläggningarna byggdes ofta med en lång stötvågstunnel in i berget där tryckvågen från en explosion skulle avta i styrka i syfte att inte skada den skyddade delen av anläggningen. Den skyddade delen av berganläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns vilken bestod av en eller flera överdimensionerade stålportar. Innanför stötvågsgränsen fanns gasgränsen, som i många fall konstruerades likt en sluss där kontaminerad personal var tvungen att saneras innan dem kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. En mindre andel berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation i närheten, metoden var dock inte vanligt förekommande men några modernare berganläggningar fick denna lösning. Fanns inget berg i närheten grävdes ofta en stor grop i marken där en betonganläggning (så kallad bunker) gjöts som då skulle inneha samma likvärdiga skydd mot vapenverkan och stridsgaser likt berganläggningarna.

Ledningscentralerna har under de senaste årtiondena tagits ur bruk då hotbilden för väpnat angrepp från en fiende varit liten, men också på grund av ekonomiska skäl. Många ledningscentraler har sålts till privatpersoner och företag som vill driva sin egen verksamhet på insidan. Det finns dock fortfarande ett par som fortfarande är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion. Vi fick möjligheten att följa med personal ned i berget.

Referenslista: