Den övergivna beredskapsdepån

För att tillgodose behovet av vitala produkter i kris- och krigssituationer påbörjades planering och projektering av skyddade anläggningar. Denna plats var ursprungligen en gruva som under kalla kriget kom att användas för helt andra ändamål, nämligen som beredskapslagring för flygfotogenet MC77. I takt med en minskad hotbild försvann anläggningens syfte och har sedan dess stått i dvala.

1. Förväntningarna stiger när vi närmar oss den stora porten, i tron att en lång tunnel ska ta vid. Till vår besvikelse visar det sig dock endast vara ett större rum med plats för ett fordon. Längs betonggolvet löper grövre rör med tillhörande avstängningsventiler. Den mindre personalingången döljer dock något mer intressant. Innanför öppnar sig ett mindre utrymme där fukten tydligt har satt sina spår. Färgen har släppt från dörrlisterna och delar av golvet står under vatten. En blå slang hänger längs den högra väggen och tycks ha använts för att pumpa bort vattenmassorna. Ficklampans ljus sveper vidare och belyser råberget i en tunnel som sluttar nedåt. I taket längs tunneln är en kabelstege monterad tillsammans med ett större ventilationsrör. Tyvärr är tunneln till största delen vattenfylld, vilket omöjliggör vidare framfart in i anläggningen.

Vi lämnar tunneln och fortsätter vidare på området utanför. Vegetationen växer fritt och mossan breder ut sig över de asfalterade ytorna. Äldre belysningsstolpar står kvar utmed området, men de är sedan länge ur funktion och mossan har börjat växa även över armaturerna. En bit från betongbyggnaden och ingången till anläggningen rör vi oss upp mot bergets hjässa, där ett decimetertjockt rör sticker upp ur marken. Ur röret sipprar en jämn ström av vatten, vilket sannolikt kommer från anläggningen. Längre bort på bergets hjässa påträffar vi en mindre betongbyggnad med en dörr på ena sidan. Inne i byggnaden leder en stege nedåt i mörkret, omgiven av betong. Några meter ner finns en smal avsats där betongen övergår till berg, vilket tyder på att vi närmar oss tunneln till den tidigare lagringsytan. Från avsatsen fortsätter ytterligare en stege nedåt, men den försvinner snart i stora vattenmassor. Vi kan inte ta oss längre ned och väljer därför att klättra tillbaka upp och återvända mot infartsgrinden.

2. Beredskapslagring

Under andra världskriget inleddes etableringen av beredskapslager avsedda att säkerställa tillgången till nödvändiga produkter vid kris- eller krigssituationer. Dessa produkter kunde omfatta bland annat drivmedel, livsmedel, medicinska förnödenheter och reservdelar vilka vanligtvis lagrades i stora anläggningar belägna både ovan och under marknivå. Den grundläggande principen för beredskapslagring inom det svenska krisberedskapssystemet utgår från ansvarsprincipen, vilket innebär att den aktör som ansvarar för en verksamhet under fredstid även bär motsvarande ansvar under kris- och krigssituationer (MSB, 2025a).

Försörjningen av läkemedel och sjukvårdsmateriel hanteras av såväl kommunala som privata aktörer, med syftet att säkerställa en kontinuerlig tillgång till de produkter som krävs för verksamheter och anläggningar med vårdrelaterade behov, såsom sjukhus. På regional nivå åligger det varje region att självständigt utveckla och planera för en katastrofmedicinsk beredskap. MSB (2025a) framhåller att endast ett begränsat antal myndigheter har ansvar för beredskapslager av olika produkter. Exempelvis ansvarar Folkhälsomyndigheten för lager av läkemedel avsedda för hantering av pandemier och andra smittsamma sjukdomar, medan Socialstyrelsen förvaltar lager av läkemedel och materiel för att möjliggöra sjukvårdsverksamhet under kris- och krigssituationer. I dagsläget saknas dock en nationell beredskapslagring av livsmedel, och MSB (2025a) påpekar att det för närvarande inte finns någon utsedd myndighet med ansvar för detta uppdrag. Jordbruksverket (2025a) uppger att regeringen har tilldelat myndigheten uppdraget att etablera beredskapslager för spannmål och andra varor som riskerar att inte kunna importeras vid en kris- eller krigssituation. För att kunna lösa uppdraget har ekonomiska medel avsatts och etableringen planeras att genomföras under perioden 2026–2028, med start i landets norra delar. Den modell som ska tillämpas uppges bygga på ett rotationssystem där de lagrade varorna successivt omsätts, i syfte att säkerställa och upprätthålla produktkvaliteten över tid.

3. Beredskapslagring av oljeprodukter

I propositionen Beredskapslagring av olja för krigssituationer (Prop. 1993/94:141) framgår att oljelagringen tidigare delades in i två kategorier: krigslagring och fredslagring. Dessa former hade skilda syften, där krigslagringen primärt avsåg att säkerställa tillgången till olja i situationer då nationen antingen förhöll sig neutral eller drogs in i en stormaktskonflikt i Europa. Krigslagringen etablerades redan före utbrottet av andra världskriget och omfattades av de krav som ställdes inom ramen för totalförsvarsplaneringen. Fredslagringen däremot syftade till att hantera kriser och störningar i försörjningskedjan utan direkt koppling till krig eller hot om krig i närområdet. Denna form av lagring infördes till följd av oljekrisen 1973–1974 och innebar, i förenklad form, att beredskapslager av oljeprodukter skulle motsvara en nettoimport under 90 dagar. Propositionen redogör vidare för att den civila beredskapslagringen av oljeprodukter för krigssituationer förvaltades och organiserades av staten och omfattade ett stort antal anläggningar. Dessa konstruerades med särskilt höga krav på lokalisering och fysiskt skydd. Ansvaret för de civila krigslagren åvilade Verket för näringslivsutveckling (NUTEK), medan driften hanterades av en separat organisation. Vidare framhålls att dessa civila lager för krigssituationer även var avsedda att täcka Försvarsmaktens behov av drivmedel för fordon i krigssituationer (Prop. 1993/94:141).

I propositionen Beredskapslagring av olja för krigssituationer (Prop. 1993/94:141) framhålls att 1992 års försvarsbeslut medförde förändrade förutsättningar för totalförsvaret som helhet. Den civila delen av totalförsvaret kom i högre grad att inriktas på att stödja Försvarsmakten, bland annat genom mobilisering och organisering, i syfte att säkerställa en bibehållen stridsförmåga. Totalförsvaret skulle därmed kunna hantera såväl ett fientligt angrepp med kort förvarning och begränsad styrka som ett mer omfattande angrepp där huvuddelen av insatsen hade en huvudriktning.

I dagsläget finns en form av beredskapslagring av drivmedel i Sverige, baserad på avtal med Europeiska unionen (EU) och Internationella energiorganet (IEA), vilka föreskriver att olja ska lagras motsvarande 90 dagars nettoimport. För att uppfylla detta krav upprätthålls lager bland annat av aktörer som ingår i den ordinarie försörjningskedjan för drivmedel (MSB, 2025a). Den myndighet som utövar tillsyn över dessa lager är Energimyndigheten, vilken årligen fastställer den lagringsomfattning som ska upprätthållas samt de skyldigheter som åläggs de berörda aktörerna. Den svenska modellen bygger således på att kommersiella aktörer ansvarar för tillhandahållandet av dessa beredskapslager, exempelvis inom drivmedelssektorn. För beredskapslagring nämner Energimyndigheten (2018a) fyra sorter av bränslen: motorbensin, flygfotogen, dieselbrännolja/eldningsolja 1 samt eldningsolja. Den kapitalkostnad som uppkommer för denna lagring betalas av slutkunden, konsumenten.

Energimyndigheten (2024a) bedömer emellertid att kapaciteten för beredskapslagring av bränslen behöver utökas. Åtgärden utgör en del av de bredare insatser som syftar till att stärka och vidareutveckla den civila beredskapen. Enligt 2 § lag (2012:806) om beredskapslagring av olja framgår att även statliga förvaltningsmyndigheter, efter beslut av regeringen, kan åläggas att upprätthålla beredskapslager. Detta gäller utöver de kommersiella aktörer som importerar råolja eller bränslen till Sverige och som därefter förbrukar eller vidareförsäljer dessa produkter. Lagringsskyldigheten omfattar även aktörer som har förvärvat bränslen från en lagringsskyldig part och som under ett år har sålt minst 50 000 kubikmeter inom landet.

4. Olika typer av anläggningar för beredskapslagring av drivmedel

De olika produkterna har vanligen lagrats i två typer av anläggningar: oinklädda bergrum och cisterner. De oinklädda bergrummen utformades som mycket stora underjordiska anläggningar där produkten lagrades direkt mot bergets yta. Dessa utrymmen sprängdes ut under grundvattennivån, vilket medförde att det omgivande grundvattnets tryck bidrog till att hålla produkten kvar i anläggningen. Det vatten som tränger in mot bergrummet leds därefter genom en oljeavskiljare för rening innan det pumpas ut igen (Sveriges geologiska undersökning, u.å.).

Mälarenergi utgör ett exempel på en aktör som tidigare hade en beredskapsanläggning för oljeprodukter i oinklädda bergrum. Anläggningen uppfördes under 1970-talet och omfattar tre stora bergrum med en sammanlagd volym på cirka 300 000 kubikmeter. Inledningsvis användes anläggningen för lagring av eldningsolja 5, men redan under mitten av 1980-talet påbörjades en avveckling, varpå oljan tömdes ur berget. Trots detta bibehölls anläggningen i driftdugligt skick och någon sanering genomfördes inte vid denna tidpunkt. Först år 2007 upphörde tillståndet för lagring av olja, och planerna på ett nytt användningsområde tog form. Anläggningen omvandlades därefter till ett energilager för stadens fjärrvärmenät. År 2023 genomfördes en fullständig sanering, varvid 3 300 kubikmeter olja togs om hand. I samband med detta utfördes en omfattande renovering med installation av nya rörsystem och teknisk utrustning anpassad för den nya driften. Mälarenergi beskriver anläggningen som en ”jättetermos”, där vatten lagras för att kunna tillföra upp till 13 GWh fjärrvärme till stadens värmenät. Den nya anläggningen invigdes i september 2024 och var vid tidpunkten världens största energilager för värme. Invigningen förrättades av H.M. Konungen Carl XVI Gustaf (Mälarenergi, u.å.).

Ett exempel på berganläggning där produkter lagrades i cisterner finns i Värmland.

• cistern vs vattenbädd (exempel)

5. Från fältspatsgruva till beredskapsanläggning

Platsen har en lång historisk användning och hade en annan funktion långt innan den kom att nyttjas för beredskapslagring. Redan år 1895 inleddes brytningen av fältspat i det som senare kom att benämnas Isättra gruva. Fältspat, som utgör en grupp bergartsbildande mineral och är den vanligaste mineralgruppen i jordskorpan, bröts i området och transporterades via räls till utskeppningshamnen vid Isättraviken. Därifrån skeppades materialet vidare till olika industrier, främst Gustavsbergs porslinsfabrik. Gruvdriften i Isättra pågick i mer än ett halvt sekel innan den avslutades år 1946, vilket markerade slutet på en era och inledningen på en ny (Thurberg, 2023).

Den nya verksamheten medförde även att ägandet av fastigheten och gruvan övergick till nya aktörer. Enligt Thurberg (2023) övertogs Isättra gruva först av Överstyrelsen för ekonomiskt försvar och senare av Överstyrelsen för civil beredskap. Enligt Salmin (2023) förvärvades Isättra gruva, tillsammans med två angränsande fastigheter, av Statens Vattenfallsverk den 14 maj 1947. Salmin tillägger att huvudansvaret för den efterföljande ombyggnationen delades mellan Statens Vattenfallsverk och Överstyrelsen för ekonomiskt försvar [3:57]. Inför ombyggnationen genomgick gruvan en omfattande process där delar av berget skrotades, det vill säga lösa stenpartier avlägsnades, och vissa gångar i gruvsystemet förslöts. Över det tidigare öppna schaktet, som exponerats under gruvdriften, göts en tjock betongmantel. Intill den tunnel som leder in mot bergets inre uppfördes stödfunktioner till anläggningen, bland annat en elcentral, ett kontrollrum och hygienutrymmen (Salmin, 2023). Enligt en skiss framgår att inslagstunneln sträcker sig djupt in i berget och avslutas vid ett pumprum. Ungefär mitt i tunneln leder ett vertikalt schakt upp mot bergets hjässa, vilket fungerar som nödutgång. Det ursprungliga gruvschaktet är fortfarande tydligt urskiljbart och omsluts av en skyddande betongmantel. Ovanpå betongen ligger flera meter sten- och jordmassor som utgör ett ytterligare skyddslager, och på ytan ovanför är ett nivåmäthus placerat. Två ytterligare nivåmäthus är belägna på motsatt sida av gruvan, varifrån långa rör löper ned mot det utrymme som tidigare användes för lagring.

Anläggningen med sitt nya användningsområde färdigställdes år 1948 och kom huvudsakligen att fungera som beredskapslager. Produkterna transporterades dit via underjordiska rörledningar från Flaxenviks oljehamn. Dessa rörledningar anlades under marknivå och förband oljehamnen med Isättra gruva samt ytterligare en anläggning i närområdet. Den produkt som lagrades vid anläggningen var flygfotogen av typen MC77. Enligt Salmin (2023) förvarades denna för Marinens räkning, med hänvisning till källor som beskriver distribution till flygflottiljen i Uppsala. Transporten av produkten från anläggningen till slutdestinationen skedde med lastbil.

Enligt Salmin (2023) hade anläggningen en lagringskapacitet på 60 000 m³, vilket motsvarade ungefär samma volym som anläggningen i Ytterby gruva. En tidningsartikel som visas upp anger dock en lägre siffra och beskriver att anläggningen i Isättra hade en kapacitet om cirka 30 000 m³ flytande produkter.

6. Avveckling av Isättra

Avvecklingen av beredskapslagret i Isättra påbörjades under 1970-talet, då en tömning genomfördes år 1978, följt av en sanering 1983. En tidningsartikel beskriver att Vattenfall efter ett års arbete hade färdigställt saneringen av det tidigare beredskapslagret i gruvan, där reabränsle tidigare förvarats, och att anläggningen därefter stod redo att vattenfyllas. Processen tog närmare tre år och var avslutad 1987. Tolv år senare väcktes ett förslag om att använda den vattenfyllda gruvan för ett nytt ändamål, som förvaringsplats för miljöfarligt byggavfall. Den dåvarande fastighetsägaren inkom med en ansökan om att tömma gruvan. Efter ett samrådsmöte avslogs dock förslaget, till följd av omfattande protester från både allmänheten och det lokala kommunalrådet (Salmin, 2023).

Salmin (2023) har även identifierat flera tidningsartiklar som diskuterar möjliga framtida användningsområden för gruvan, där bland annat ett värmemagasin och ett dykcenter nämns som tänkbara alternativ. Samtidigt redovisar tester utförda av företaget Kemakta, och återgivna av Salmin, att den tidigare lagrade produkten i Isättra gruva har haft en negativ inverkan på grundvattnet. Mätningarna visar på föroreningshalter av bensen som överstiger riktvärdena med en faktor på mellan tre och tjugotvå.

7. Avveckling och sanering av beredskapsanläggningar

De omfattande beredskapslagren, som tidigare innehöll stora mängder produkter avsedda för det civila försvaret, avvecklades till stor del genom politiska beslut under de första åren av 2000-talet. Bakgrunden till dessa beslut var det förändrade säkerhetsläget under 1990-talet, då hotbilden bedömdes vara avsevärt reducerad jämfört med tidigare perioder. Avvecklingen omfattade inte endast livsmedel och råvaror, utan även ett flertal andra funktioner och förberedelser som ansågs ha förlorat sin relevans (MSB, 2025a). I propositionen Beredskapslagring av olja för krigssituationer (Prop. 1993/94:141) framhålls att den nationella förbrukningen av oljeprodukter hade minskat under de senaste tjugo åren, särskilt vad gäller eldningsolja. Denna utveckling kan även ses som en bidragande faktor till den successiva minskningen av de civila beredskapslagrens omfattning.

“Regeringens förslag: Beredskaplagringen av olja för krigssituatio-
ner anpassas till de planeringsförutsättningar för totalförsvaret som
nu gäller, vilket får till följd att lagren minskas kraftigt” (Prop. 1993/94:141).

Citatet utgör ett utdrag ur regeringens förslag rörande behovet av beredskapslager, vilket baseras på de planeringsförutsättningar som anges i propositionen Beredskapslagring av olja för krigssituationer (Prop. 1993/94:141) och som i sin tur utgår från 1992 års försvarsbeslut. I propositionen presenteras även ytterligare förslag avseende uppgiftsfördelning och struktur för lagerhållningen. Dessa innebar att de dåvarande civila beredskapslagren för krigssituationer skulle avvecklas och vara helt avvecklade senast 1999. Som ersättning föreslogs att nya lager skulle etableras inom näringslivet, med start under andra halvåret 1996. Syftet var att samordna beredskapslagren för krigssituationer med de lager som avsåg fredstida kriser, i samarbete med civila aktörer. Flera remissinstanser uppmärksammade dock frågan om lagerplacering, där bland annat Försvarets forskningsanstalt (FOA) framhöll behovet av en geografiskt spridd lokalisering. Den föreslagna strukturen ansågs emellertid inte kunna tillgodose vare sig tillräckligt skydd eller en ändamålsenlig placering av dessa lager (Prop. 1993/94:141). Sveriges geologiska undersökning (SGU) har som ansvar för avveckling och miljösäkring av de civila beredskapslager som erhölls av staten och innehöll oljeprodukter. Antalet anläggningar kom att uppgå till 31 stycken.

Den omfattande avvecklingen av de stora bergrumsanläggningarna inleddes 1994. Produkterna hade tidigare lagrats antingen direkt mot berget på vattenbädd eller i stora cisterner inom bergrummen. Vid avvecklingen tilldelades Sveriges geologiska undersökning (SGU) ett betydande ansvar. Processen inleddes med försäljning av eventuella kvarvarande produkter i anläggningarna, följt av avyttring av inventarier samt anläggningarna i sin helhet inklusive den omkringliggande marken. Miljösäkring utgjorde en central prioritet under hela avvecklingsarbetet, med syfte att minimera miljöpåverkan så långt som möjligt. För oinklädda bergrum pumpades produkten ut och utpumpningen av läckvatten avbröts, vilket medförde att grundvattnet successivt fyllde de tomma utrymmena och återställde den naturliga vattennivån. SGU beskriver användningen av en metod benämnd “hydraulisk avledning”, där vattensystemet i anläggningen kopplas samman med ett närliggande vattendrag med lägre nivå. Trycket från vattendraget för vatten in i bergrummet, och eventuella rester av produkter eller förorenat vatten kan samlas på en plats för vidare omhändertagande. Denna teknik, liksom övriga miljösaneringsåtgärder vid avvecklade anläggningar, kontrolleras och följs upp noggrant (Sveriges geologiska undersökning, u.å.). När en anläggning är miljösäkrad förekommer det mer ofta än sällan att ingångarna försluts och marken runtomkring återställs. 

I det sjunde avsnittet i propositionen om beredskapslagring av olja för krigssituationer (Prop 1993/94:141) framkommer att den dåvarande regeringen inte avsåg ta ställning till hur ett framtida behov om beredskapsanläggningar behövde hållas i drift med hänvisning till ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

8. Referenslista

Energimyndigheten. (2018a). Beredskapslagring – Forum för hållbara bränslen. https://www.energimyndigheten.se/globalassets/fornybart/hallbara-branslen/presentationer/beredskapslagring-181026.pdf

Energimyndigheten. (2024a). Sverige behöver större kapacitet för beredskapslager. https://www.energimyndigheten.se/nyhetsarkiv/2024/sverige-behover-storre-kapacitet-for-beredskapslager/

Jordbruksverket. (2025a). Beredskapslager av spannmål och insatsvaror. https://jordbruksverket.se/beredskap/sveriges-livsmedelsberedskap/beredskapslager-av-spannmal-och-insatsvaror

Lag (2012:806) om beredskapslagring av olja. Klimat- och näringslivsdepartementet. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2012806-om-beredskapslagring-av-olja_sfs-2012-806/

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). (2025a). Beredskapslager. https://www.msb.se/sv/amnesomraden/krisberedskap–civilt-forsvar/beredskap-for-aktorer/forsorjningsberedskap/beredskapslager/

Mälarenergi. (u.å). Bergrummet – ett gigantiskt energilager. https://www.malarenergi.se/om-malarenergi/framtidens-samhalle/vara-anlaggningar/energilager/

Prop. 1993/94:141. Beredskapslagring av olja för krissituationer. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/beredskapslagring-av-olja-for-krigssituationer_gh03141/html/

Riksdagen. (1994). Beredskapslagring av olja för krigssituationer. (1993:94:FÖU6y). https://data.riksdagen.se/fil/1E11E3DE-1CD8-46C7-A13B-0D1955DBF474

Salmin, P. (29 september 2023). Sveriges dolda beredskapslager – Flaxvikens Dieselgruvor [Video]. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=-ZZi0GyY9RI

Sveriges geologiska undersökning. (u.å) Efterbehandling av oljelager. https://www.sgu.se/samhallsplanering/fororenade-omraden/efterbehandling-av-oljelager/

Thurberg, P. (2023). Fältspat och flygbränsle. Mjölkö Samfällighet. https://mjolkon.se/faltspat-och-flygbransle-per-thurberg/