I ett berg utanför en mindre ort finns två stora inslag till den tidigare omformarstationen. Några hundra meter längre bort löper järnvägen där sidospåret mot berget hade sin början. Idag är det en helt annan aktivitet i berganläggnignen och ytan framför inslagen innehåller en mängd utrustning för nya ägarens räkning. Temperaturen sjunker avsevärt när man närmar sig anläggningens portar. Innanför är fukten påtaglig och den typiska lukt som ofta finns i dessa bergutrymmen uppenbarar sig. Belysningen är begränsad och tunnlarna innehåller en del material, bland annat en fullstor buss och några mindre fordon.

Omvandling av elkraften

Elkraften i järnvägsnätet skiljer sig från det regionala nätet och måste därför omvandlas för att kunna användas. Idag är det Trafikverket som köper in den elkraft som sedan ska användas till järnvägsnätet. De regionala näten använder 3-fas högspänning och en frekvens av 50 Hertz till skillnad mot järnvägen som behöver 1-fas och frekvensen 16,7 Hertz. Utöver dessa två aspekter är det också en stor skillnad i kV(kilovolt) som levereras i ledningarna. Tågen drivs idag med 15 kV och det regionala nätet levererar mellan 40-130 kV. Omvandlingen av dessa ovan nämnda görs i omformarstationer (Trafikverket, 2014).

Dessa omformarstationer byggs utmed järnvägsnätet i olika storlek och utformning. Omformarstationen i artikeln var inhyst i bergrum och innehöll en roterande omformare. Dessa roterande omformare är placerade på vagnar och därmed enkla att flytta mellan olika platser. Tekniken bygger på att den inkommande elen (50Hz) driver en elektrisk motor som i sin tur driver en generator på samma axel. Den elektriska motorn innehar 12 magnetpoler och generatorn innehar fyra magnetpoler. Detta resulterar i att generatorn levererar den korrekta frekvensen (16,7Hz) (Trafikverket, 2014).

Sedan 1920-talet har omformarstationer byggts etappvis då stambanorna elektrifierades. Under en femtonårsperiod kom ett tjugotal omformarstationer att uppföras inom “Typ 1-3”. Det var först under 1940-talet som dessa stationer kom att förläggas i fortifikatoriskt skyddade utrymmen, ofta bergrum. Orsaken till att man då valde att placera utrustningen i bergrum var det säkerhetspolitiska läget som rådde. Som alternativ till de ordinarie omformarstationerna byggdes så kallade “upplagsplatser” som skulle kunna ta över omvandlingen av elkraften. En stor del av dessa byggdes också som berganläggningar där utrustningen skulle tillföras via den räls som gick in i berget (Eklund, u.å). När elkraften omvandlats matas denna från omformarstationen ut till kontaktledningen (Biedermann, 2002).