Andra världskriget tog fart och Sveriges försvar ansågs inte vara starkt nog att hålla tillbaka en fiende. Totalförsvarets upprustning tog fart och beredskapen blev allt bättre med tiden. Anläggningar av olika karaktär konstruerades långt ute i skogarna, där denna underjordiska berganläggning utgjorde en viktig del i det svenska totalförsvaret.

1. Långt ute i skogarna, någon kilometer från samhället, slingrar sig skogsvägen uppåt mot berget. Skogen blir allt tätare desto närmare vi kommer anläggningen. På håll skymtar ett brunt trähus längs med skogsvägens högra sida. För varje steg närmare byggnaden vi kommer märks förfallet desto tydligare. Tvåvåningsbyggnaden har sina fönster dolda av träskivor, men det har inte hindrat folk från att riva ned dörrarna för att ta en närmare titt. Buskage växer sig nära inpå och taket är delvis täckt av vegetation. Strax bortanför byggnaden syns staketet och huvudgrinden in mot berganläggningen.

Staketet löper längs med grusvägen och försvinner snart upp i skogen. Efter en bit försvinner växtligheten på vänstersidan och en otrolig utsikt uppenbarar sig. Vi står på en platå där bergmassorna från anläggningen tippats över kanten, något som borde vara synligt på långt avstånd för fiendens flygplan. Bakom oss finns flertalet grushögar som täcker inslagen till bergrummet. Runt om inslagen syns betong som är gulaktig och på gallergrindarna finns gamla skyltar som uppmanar om att anläggningen är larmad. En av de stora inslagen är fri från grus och innanför sträcker sig en lång tunnel in i mörkret.

Ficklampan sveper längs med bergväggarna och efter en bit når vi utrymmet där reservkraft och transformatorutrustningen tidigare fanns. Rosten är påtaglig runt om på skåpen med utrustning. Industrikänslan gör sig påmind genom de gamla elektriska komponenterna tillsammans med bruna tegelväggar som avskiljer rummen. Vi fortsätter längs den långa tunneln som tar en högersväng för att sedan ansluta till förkokhusets baksida. Genom den lilla dörren och vidare förbi reservförrådet innan den stora salen tar vid. Det är en mäktig syn som uppenbarar sig med hjälp av ficklampans ljus. Anläggningens storlek börjar gör sig märkbar och vi fortsätter med spänning genom de resterande delarna.

2. Uppbyggnad av krutfabriken

Andra världskriget medförde stora säkerhetsrisker för omvärlden, inte minst för Sverige. Rädslan att dras in i strider var överhängande och vi som nation var inte förberedda på en invasion. Något som kom att prioriteras var tillverkning av ammunition och krut, som vid krigets utbrott bedömdes vara en bristvara. De redan befintliga fabriker med tillverkning av krut och ammunition ansåg Kungliga Krigsmaterielverken att en ytterligare anläggning skulle byggas. Platsen för anläggningen skulle komma att bli utanför en liten ort i Dalarna där tillverkningen skulle ske av det så kallade röksvaga krutet, NC-krut (Benkar, 2013). 

Tid för byggnation av krutfabriken är för oss inte helt fastställd. Dock kan det antas att bygget startat under 1940-talets början, alternativt 1930-talets sena slut. Det finns däremot dokument som styrker att tillverkningen startade 1940, vilket innebär att byggnationen måste ha fullbordats till denna tid (Benkar, 2013). Det finns däremot före detta anställda vid krutfabriken som medger sig ha börjat arbeta här redan 1938.

Efter att krutfabriken med dess två anläggningar stod färdig överlät Kungliga Krigsmaterielverken driftansvaret till Hellefors bruk, där Åkers krutbruk bistod med tekniskt stöd. Tillverkningen upphörde den 3 oktober 1945 och anläggningen var endast några år gammal vid tiden. Andra världskriget var över men en ny era hade intagits, det kalla kriget. Krutfabriken med dess två anläggningar underhölls kontinuerligt under en tioårsperiod i beredsskapssyfte. Detta tydliggörs via en intervju i Dalarnas tidning 2009 där en hantverkare beskriver underhållsarbetet vid berganläggningen år 1948. Arbetet varade i ungefär tre månader och innefattade bland annat murning, målning och rostskydd. Det anlades en kortare järnväg i samhället under 1950-talet där tankvagnar för olje- och syratransport kunde placeras. Detta indikerade på rädslan för kalla kriget och att beredskap var viktigt, där krutfabriken skulle kunna få en större roll (Benkar, 2013).

Driftansvaret kom genom åren att ändras, där Hellefors Bruk 1957 köptes upp av Billeruds AB och fick fortsatt ansvar fram till 1981. Samtidigt som Billeruds AB tar över ansvaret försätts krutfabriken i malpåse där endast vitalt underhåll gjordes. Vid slutet av 1970-talet, närmare bestämt 1978, startade avvecklingen för krutfabriken med dess två anläggningar. Den ursprungliga tanken ska ha varit att riva ovanjordsanläggningen, vilket inte blev slutresultatet. Endast några få byggnader ska ha jämnats med marken medan resten fick kvarstå. Berganläggningen tömdes inte på allt sitt innehåll, utan en del inventarier finns än idag kvar (Benkar, 2013).

Vid fabrikens aktiva tid arbetade varje dygn mellan 60-80 personer i berget, uppdelade på 1-skifts- och 2-skiftsarbetare. Vid högre beredskap och full kapacitet kunde personalen uppgå till 140 personer som arbetare under 3-skift. Totalt kunde personalstyrkan vid de båda anläggningarna uppgå till 150 personer. Större delen av personalen kom från Fredriksberg där bruket under tiden för kriget hade ett överskott av personal. På grund av att Hellefors Bruk (som ansvarade för verksamheten i krutfabriken) även ägde bruket i Fredriksberg var de förhållandevis lätt att omfördela personal mellan de olika arbetsplatserna (Benkar, 2013).

Berganläggningen var en fabrik där blekt sulfatcellulosa, pappersmassa, genomgick flertalet steg för att slutligen packas i trälådor. Pappersmassan fraktades från olika industrier till den lilla byn för att sedan tas omhand. Inledningsvis nitrerades pappersmassan i syrabad, centrifugerades, kokades och tvättades. Därefter genomgick massan en malningsprocess i holländeriet. Slutligen genomgick massan ytterligare kokning och tvätt innan det beblandades med andra mängder och fraktades iväg. Tillsammans med ovanjordsanläggningen kunde krutfabriken leverera 18 500 kilogram krut i veckan, vilket är en gedigen volym (Benkar, 2013).

Läs även: Krutfabriken – Anläggning I

Från grusplanen utanför anläggningen löpte sju ingångar in mot fabriken i berget. Berganläggningen utformades med sex olika parallella utsprängda utrymmen (även kallade kammare, orter eller skepp) som tillsammans utgjorde en väldigt stor yta med plats för de olika maskinerna som behövdes i stegen för tillverkningen. Denna fabrik bestod av fem utsprängda utrymmen, där de tre större fick en yta av cirka 840 kvadratmeter per styck (Benkar, u.å).

Det västra skeppet i bergfabriken nåddes via inslagstunnel ett, två och tre. Detta mindre skepp innehöll maskinrum för drift av anläggningen. Närmast utgången fanns ångcentralen, följt av transformatorrum och utrymme för huvudfördelning. Intill dessa fanns rum för reservkraften som utgjordes av dieselmotorer. Bortanför låg utrymme för varmluftsfläktar (Benkar, u.å).

Inslagstunnel tre var den största ingången till fabriken och löpte in och runt bakom de resterande skeppen. Den tredje och fjärde tunneln möjliggjorde åtkomst till andra skeppet som innehöll syracisterner. Dessa var placerade längs med bergets vänstra sida, omgärdad av betongmurar och var sex till antalet. Vid den högra sidan fanns mindre cisterner. I detta skepp fanns en övervåning till mindre utrymmen. I skeppets ände fanns en mindre verkstad (Benkar, u.å).

Det tredje skeppet var en av de större, med en yta över 840 kvadratmeter och placerades mellan inslag fem och sex. I dess början fanns ett utrymme tillhörande nitrering, men majoriteten av utrymmet utgjordes av förkokhus med 32 kärl placerade på betongfundament utmed dess bergväggar. Längs med taket löper långa ventilationsrör. I dess ände fanns ett reservförråd där det numera bara finns ett par träskåp kvar som är i ett väldigt dåligt skick (Benkar, u.å).

Det fjärde skeppet likt föregående en storlek som uppgick till över 840 kvadratmeter, med placering mellan inslag sex och sju. Denna del bestod av två större utrymmen, ett torkhus och  holländeri med åtta stora kar klädda i kakel där massan maldes. I torkhuset står de två stora torkarna fortfarande kvar som vardera mäter 16 meter i längd. Det tredje stora parallella skeppet (det femte från väster) innehöll till stor del kokhus Här syns flertalet betongfundament och röranslutningar från verksamhetens tid. Från taket hänger en mängs stålpinnal ned över platserna där de kakelklädda formarna stod. I dess yttre del fanns kontorsutrymmen och laboratorium. Det östra skeppet fungerade som lagringsutrymme och magasin för nitrocellulosamassan (NC) innan transport vidare ned till ovanjordsanläggningen (Benkar, u.å).

3.1 Förrådsanläggningen

Bortanför NC-fabriken i berget finns en ytterligare anläggning. Via grusplanen framför fabriken fortsätter grusvägen ett hundratal meter för att slutligen mynna ut i en vändplats och ett inslag i bergväggen. Innanför porten sträcker sig två parallella skepp på vardera hundra meter som tidigare fungerat som förvaringsyta. Inledningsvis innehöll berganläggningen 36 stycken stora cisterner innehållande oleum. Uppskattningsvis fanns 30 000 liter av denna vätska i dessa två skepp. Oleum är en benämning för rykande svavelsyra och används i sprängämnes- och tvättmedelsindustrin. Vid rumstemperatur avger oleum en giftig svaveltrioxid som med fukt bildar svavelsyra. Utfallet av en reaktion mellan oleum och fukt kan innebära stora risker. Den höga risken som finns med svavelsyran kan vara orsaken till att denna berganläggningen är placerad på avstånd från själva NC-fabriken. Mellan dessa anläggningar utformades en lång gångtunnel. Efter krutfabrikens nedläggning kom dock denna anläggning att fortsätta användas, då till förvaring av materiel av olika slag. Verksamheten pågick i anläggning in på 2000-talet (Benkar, 2013).

4. Tiden efter nedläggningen