Om kriget kom till Stockholm

Under en av Stockholms centrala kyrkogårdar finns ett utav landets största skyddsrum med uppdrag att skydda befolkningen från en eventuell kärnvapendetonation uppe på markytan. Under 1950-talet konstruerades majoriteten av befolkningsskyddsrummen där man dimensionerade anläggningarna efter de två bomber som föll under andra världskriget. Långt ned i djupet möts man av detonationsportar på 35 ton, vilka ska försluta anläggningen från omvärlden. Anläggningen är uppdelad på två våningsplan och har inrymningsvägar från flera platser runt om i Klarakvarteren.

1. Vi stod nere i slutet av de stora inrymningstrapporna i bergrummet, blickade uppåt och kunde inte riktigt se slutet på dem. Vi stod tysta en stund och tittade fascinerande på trapporna och de tjocka ståldörrarna, tystnaden gjorde sig påmind. Våran uppmärksamhet avbröts av en lätt vibrerande känsla under våra fötter som succesivt kom att stiga i i intensitet. Vibrationerna kompletterades med ett dovt dånande ljud under några sekunder för att sedan upphöra. Vi insåg väl rätt snart att det var tunnelbanan som hördes ,men att stå här nere och uppleva känslan tillsammans med det dova ljudet var annorlunda mot om man befunnit sig på marknivå. Man kände sig ganska liten även då vi hade över 15 meter bergtak ovanför våra huvuden. I en skarp situation när tryckvågen söker sig ned i tunnlarna hoppas man att detonationsportarna klarar det syfte som de byggdes för.

Det finns rykten som menar att man ska kunna ta sig ner till skyddsrummet under den stora trappan vid Sergelstorg. Man ska då alltså plocka bort sektioner av trappan och ingång mot underjorden ska blotta sig. Nog för att det finns flera stora ingångar i form av trappor till skyddsrummet, men detta rykte är något som inte stämmer överens med hänvisning till ritningar över anläggningen. En del folk säger sig även veta att skyddsrummet under Klara kyrka mynnar ut i de olika tunnelsystem som finns under Stockholms innerstad. Delar av regeringen sägs också skulle inhysas här som en tillfällig tillflyktsort under kalla kriget (Hjak.se, 2012). Stämmer detta är det nog inte omöjligt att det finns en separat gång mellan skyddsrummet och andra delar, dolt från vissa ritningar. Om detta sistnämnda stämmer är högst oklart.

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar påbörjades redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén väcktes om ett totalförsvar, där ett stabilt civilt försvar integrerades med det militära försvaret. Den tekniska utvecklingen som skedde under kriget ledde till framväxten av nya vapenslag, vilka i sin tur bidrog till ökad förödelse. Utvecklingen och moderniseringen av bombflyget möjliggjorde omfattande bombningar med förödande konsekvenser.

Ett exempel på detta var bombningarna i London, utförda av tyska bombflygplan, där civila människor drabbades av omfattande lidande. Stora delar av staden reducerades till ruiner, och dödstalen var höga. Utöver den fysiska skadan på byggnader och infrastruktur ökade de psykologiska påfrestningarna markant hos befolkningen i de drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 22).

Enligt Rosander markerar året 1937 den verkliga starten för civilförsvarets etablering. Detta berodde på att två organisationer hade bildats, vilka senare skulle utvecklas till centrala delar av civilförsvaret, nämligen Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som uppstod till följd av bombflygningen ledde till att dessa organisationer främst inriktade sig på att skydda mot denna typ av hot.

År 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De två förstnämnda organisationerna var statliga och det var dessa som skulle leda det civila försvaret under krigstiden, med socialdepartementet som överordnat organ (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 24).

Redan vid denna tidpunkt strävade man efter att skilja det civila försvaret från det militära försvaret, med syftet att begränsa de militära inflytandet över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu inkludera nästan hela samhället för att skapa ett omfattande motstånd. Efter andra världskrigets slut intensifierades diskussionerna om utformningen av civilförsvarsorganisationen. Med tanke på att kriget var över uppstod frågan om det skulle finnas en organisation för fredstid parallellt med en för krigstid.

Efter noggrann övervägande av för- och nackdelar fattades beslutet att ha separata organisationer, där den för fredstid skulle fokusera på ämnen som utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera, och istället etablerades den nya Civilförsvarsstyrelsen. Denna statliga organisation skulle vara verksam fram till 1986, varefter dess ansvarsområden och uppgifter överfördes till det då nybildade Statens räddningsverk. I och med den omfattande omorganiseringen på 1980-talet ökade även kommunernas ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Frågan om byggandet av skyddsrum var en central punkt under många år och blev ganska komplex. Den fick sådan vikt att den ingick i en särskild utredning år 1948, vilken sedan ledde till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut resulterade i att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Dessa skyddsrum var avsevärt större än de vanliga skyddsrummen som också behandlades i utredningen.

Ministern som var ansvarig önskade emellertid fullträffsäkra skyddsrum av högsta kvalitet som ersättning för de vanliga skyddsrummen som föreslogs i utredningen. Utöver frågan om skyddsrum blev det allt mer oklart vem som hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Slutligen enades man om att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare, som motsvarade militärbefälhavaren, med ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 27)

Under 1950-talet genomgick den dåvarande civilförsvarsplaneringen en omvälvande förändring. Detta berodde på den snabba utvecklingen av kärnvapen, där både USA och Sovjetunionen hade påbörjat en kapprustning. År 1953 inleddes en omfattande civilförsvarsutredning som tog fem år att slutföra. Utredningens mål var att skifta fokus från att bygga skyddsrum till att planera för evakuering av områden som kunde vara i farozonen.

I början av utredningen trodde man fortfarande att de högkvalitativa skyddsrummen skulle klara av de tillgängliga atomvapnen. Dock, redan efter två år, presenterade utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. Denna proposition innefattade förändringar i civilförsvarslagen gällande byggandet av skyddsrum och innebörden av evakuering. Riksdagen godkände propositionen, och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” indikerade det alltmer att evakuering av civilbefolkningen var den mest effektiva åtgärden för att skydda befolkningen. Genom promerorian slopades kravet på att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 29).

Frågan om skyddsrum återkom på 1970-talet när nya hotbilder började ta form. De enorma evakueringarna av städer ansågs nu vara orealistiska på grund av de logistiska utmaningarna med att få ut befolkningen. Den nya hotbilden, präglad av snabba händelseförlopp och konventionella vapen, ledde till att fokus skiftades från evakueringsplaner till frågor om skyddsrum.

En utmaning var att det inte hade byggts skyddsrum i den önskade takten under större delen av 1960-talet. Nya byggnationer fick prioritet, och designen av skyddsrummen inriktades nu på att vara hållbara och ge varje individ mer utrymme. Hotet om atomvapen minskade samtidigt som hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskades de tekniska kraven på skyddsrum för kärnvapenskydd, och endast en skyddsnivå infördes för att bedöma skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Genom årens lopp genomfördes flera utredningar som ledde till olika omorganiseringar. Med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade i uppgift att skydda industrier och anläggningar av strategisk betydelse. En betydande förändring var att Länsstyrelsen nu utsågs till den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. Länsstyrelsen tilldelades omfattande befogenheter, inklusive ansvar för hälso- och sjukvård, trafik- och försörjningsfrågor i krigssituationer. Dess roll var att fungera som knutpunkt och regional samordnare för planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå hanterades av civilbefälhavaren inom det specifika civilområdet (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 36).

Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna, vilket ledde till riksdagsbeslut på 1980-talet om att inrätta nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda ansvarade för ledning och samordning, medan den sistnämnda hade ansvaret för befolkningsskydd och räddningstjänst i alla konfliktnivåer. Införandet av dessa myndigheter innebar att den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen upphörde att existera (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 49).

Från mitten av 1980-talet ökade kommunens ansvar avsevärt genom en decentralisering där det övergripande planeringsarbetet överfördes till kommunerna. Kommunerna tilldelades även ledningsansvar i händelse av krig. Under denna period återinfördes hemskyddet som en integrerad del av det lokala civilförsvaret. Varje kommun delades upp i olika hemskyddsområden, vilka i sin tur var indelade i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att fungera som en länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen när det gällde informationsutbyte och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 48).

Under 1980-talet befann sig Sverige på en andra plats när det gällde storleken på civilförsvarsbudgeten, och detta jämfördes med flera europeiska länder.

Redan under andra världskriget påbörjades byggnation av större skyddsrum beläget under markytan. Hötorgets skyddsrum var ett utav de första större befolkningsskyddsrum som byggdes i Stockholm. Hötorgets skyddsrum var dock inte skyddad mot kärnvapen på samma sätt som de resterande fyra bergrumanläggningar som anlades med början på 50-talet.

Det var flera faktorer som resulterade i att man ville bygga på djupet i Stockholm på den tiden. Dels var parkeringsbristen i staden stor på grund av det stora antalet fordon som dagligen registrerades, men dels det faktum att kärnvapenhotet växte sig allt större och man kunde inte utesluta att Sverige kunde bli drabbad av en attack. Stockholm var en av städerna som befarades bli anfallet av de kraftfulla kärnvapnen som öst tillhandahöll (krisinformation.se, 2021).

För att kunna tillgodose de båda problemen byggdes alltså stora skyddsrum långt under markytan som i fredstid kunde tjäna som parkeringsgarage åt de bilar som annars blockerade gatorna på ytan. Finansieringen av anläggningen gjordes möjlig genom att använda utrymmet till garage i fredstid (krisinformation.se, 2021). Om höjd beredskap och krig skulle infinna sig kunde dessa enorma skyddsrum tillsammans kunna inhysa upp emot 50 000 personer samtidigt runt om i stadens centrum, beräknat på ytan per person som gällde vid den tid de byggdes.

Klara Skyddsrum – fullträffsäker anläggning

Skyddsrummet under Klara kyrka stod klart år 1960 efter sex års byggnation. Anläggningen klassades som fullträffsäker mot bomber upp till 500kg. Anläggningen byggdes med fem inrymningsvägar där tusentals personer skulle rusa ned för att söka skydd bakom detonationsportarna. Skyddsrummet är uppdelat på två våningsplan och med en skyddsyta på 6 650 kvadratmeter och har idag kapacitet för upp till 8 000 personer, vilket gör denna anläggning till en av de största i Stockholm. När skyddsrummet stod klart 1960 var maxkapaciteten 15 000 personer, vilket berodde på att ytan per person var mindre. Skyddsrummet kunde även inredas för att husera mer permanent plats åt skyddssökande. I upp till en månad skulle 4 300 personer kunna bo i anläggningen. (Krisinformation.se, 2021).

“Befolkningsskyddsrum skall utföras så, att de motstår ett övertryck av minst 10 atmosfärer.”

Skyddsrummet är självförsörjande vad gäller elkraft och vattenförsörjning. En djupborrad brunn för dricksvatten finns tillgodo för att kunna förse de skyddssökande med rent vatten. Om det ordinarie elnätet bryts finns fem kraftaggregat som vardera levererar 80 kilowatt effekt. Ett stort förråd med eldningsolja om 97 999 liter byggdes i ett separat utrymme som ska förse reservkraftaggregaten med drivmedel. Åtta stycken luftaggregat trycker in 24 000 m3 luft i timmen till skyddsrummets två våningar. Denna kapacitet är fullt nödvändig då en stor mängd människor i ett begränsat utrymme skapar oerhörda mängder värme (Hjak.se, 2012). Skyddsrummet fick en luftreningsanläggning som kunde återcirkulera luften i utrymmet utan att behöva ta in luft från utsidan (krisinformation.se, 2021). Lagringsutrymmen för 145 000 kg is kompletterades till ventilationsanläggningen som ska hjälpa till med nedkylningen.

Anläggningen moderniserades så sent som 1992 för att kunna tillgodose de nya skyddskraven som ställdes. Ett kärnvapen med dagens kraft skulle med stor sannolikhet rasera det mesta i sin väg, även konstruktionen på detta skyddsrum. Skyddet mot kemiska stridsmedel och gaser som skyddsrummet har bör i teorin idag fungera precis som det var tänkt när anläggningen byggdes.