Fo 67 och Kalixlinjen
Det var vid andra världskriget som det nya försvarsområdet bildades och detta skulle komma att stanna under en lång tid. Vid startskottet för kriget började militärens närvaro att öka explosivartat i området, medans det innan hade varit på en mycket lägre nivå. Efter krigets slut startade en ny epok och det var nu som de militära installationerna byggdes i hög fart.
1. Varje försvarsområde hade sin egen krigsuppehållsplats där staben skulle infinna sig i kris eller krig. Inom Kalix försvarsområde (Fo 67) fanns denna ledningsplats inne i ett utav bergen runt Morjärv. Utöver denna anläggning fanns fem andra alternativa ledningsplatser för staben inom försvarsområdet.
Kalixlinjen var en del, ett område, inom försvarsområdet som hade nästan tre tusen militära installationer av olika slag. Allt från små värn och pansarhinder till stora artillerianläggningar. Området var stort och sträckte sig från kusten upp längs Kalixälven norröver. Tanken med Kalixlinjen var aldrig att man skulle kunna slå ut fienden vid denna punkt, utan att endast hejda den med hjälp av bland annat hemvärnet och lokalförsvarsförbanden. Enligt försvarsprincipen ville man möta fienden vid Torne älv, hejda den vid Kalix älv för att slutligen slå fienden vid Luleälven. Och dessa tre linjer var absolut nödvändiga för att vinna den tid som krävdes för att personal från södra delarna av landet skulle hinna upp och understödja.
När fienden väl nått till Kalixlinjen väntade fem norrlandsbrigader och fler infanteribrigader som då bemannade alla dessa värn och större anläggningar. Som mest förberedde man ett försvar av Norrland där över 200.000 soldater involverades och på över tvåhundra vägar runt om fanns förberedda vägbankssprängningar.
1.2 Skyddsområden
“Inom övre Norrland skall finnas ett skyddsområde, Kalix skyddsområde.” Boken: Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr
1.3 Fasta batterier
Det har alltid varit viktigt att kunna försvara vårat land och speciellt kustremsan mot Östersjön där hotet ansågs vara störst. I ett krigstillstånd ville man först och främst utkämpa det till havs där varken civilbefolkning eller annat sårbart fanns. För att få till ett fungerande kustförsvar krävs ett stort antal kustartilleribatterier som täckte enorma ytor där fienden skulle befaras framrycka. Till dessa batterier behövdes både observation och radar som talade om när fienden närmade sig. Dessa uppgifter tog eldledningen hand om och pjäserna (kanonerna) på bergets hjässa ställdes därefter in på de uppgifter som eldledningen angivit.
Sverige hade en gång i tiden ett av väldens bästa och modernaste kustartilleri. Ett stort antal anläggningar byggdes längs kusterna tillsammans med pjäser (kanoner) på hjässan av varierande storlek för att snabbt kunna slå ut fienden om dom kom via fartyg eller flyg. När kalla kriget drog igång visste man inte alls vad som skulle ske och man ville därför bygga upp det svenska försvaret mot ett brett anfall. Det man befarade var att Sovjet skulle försöka ta sig in i landet och för att försäkra sig om att dem stoppades i tid byggde man ett antal “linjer” där ett stort antal fort ,bergrum och mindre fortifierade konstruktioner skulle slå tillbaka med bland annat artillerield
Läs även: Hemsö Fästning
Inom Fo 67 byggde man upp fyra batterier på strategiskt viktiga platser för att kunna slå ut en fiende på långt avstånd. Man hade i baktanke att dessa batterier skulle slå mot viktiga vägar samt järnvägar där fienden befarades framrycka. Då vägarna i övre Norrland vid denna tidpunkt inte var i överflöd fanns endast ett par alternativa vägar som fienden skulle kunna tänkas ta och det var där som batterierna skulle komma till hjälp.
Man hade under 1950- och 1960-talen byggt upp fyra stora batterier med totalt 16 pjäser. Dessa pjäser tillhörde tidigare olika fartyg men i och med att dem skulle tas ur tjänst återanvände man pjäserna till anläggningarna på land. Detta tillsammans med att staten stod för en stor del av kostnaden skonades krigsmakten rejält på den ekonomiska biten.
De fyra batterierna placerades i Kamlunge, Meikojärvi, Siknäs och Parviainen. Här blev batteriet i Siknäs det största med åtta tilldelade pjäser. Batteriet i Kamlunge fick endast två pjäser medan Meikojärvi och Parviainen fick tre pjäser vardera.
Inom grannområdet, Fo66, byggdes fasta anläggningar så sent som 1987. Detta är bland de sista fasta anläggningar att konstrueras.
2. Batteri Siknäs
När asfaltsvägen övergick till en simpel grusväg tillsammans med en förbudsskylt kunde man ana att man var på rätt spår mot någonting spännande. Vägen gick uppför berget och efter en stund möttes man av en bom bara en bit från bergets hjässa. Efter ytterligare några meter uppför så drogs blicken mot någonting som inte riktigt smälte in i naturen. Stora pjäser bredde ut sig på bergets hjässa tillsammans med två maskerade ingångar med ett tjugotal meter ifrån varandra.
Från grinden vid inslaget ledde stötvågstunneln nedåt för att tillslut mynna ut i det andra inslaget. I mitten av tunneln fanns tre bastanta stålportar tillsammans med några stötvågsventiler. Dessa portar går till separata delar av anläggningen, där reservkraften och huvudanläggningen är två av dem. För att sedan komma vidare in i anläggningen var man tvungen att passera stötvågs- och gasslussarna som hade till uppgift att skydda personalen på insidan.
Detta batteri var det största som byggdes inom Fo 67 och bestyckades med totalt åtta stycken 15,2 cm m/03-55 pjäser från pansarkryssaren HMS Fylgia, byggda i dubbellavettage (dubbelkanontorn). För att utnyttja pjäserna på bästa sätt valde man att bygga fyra stycken separata anläggningar där varje anläggning fick ett dubbelkanontorn vardera. Man kom bland annat att kalla dessa anläggningar för Siknäs 1-4 och dessa ansågs vara de viktigaste artillerianläggningarna inom Kalixlinjen.
2.1 Projektet vid Siknäs 1
Projektet påbörjades på 50-talet med att spränga ut en stor grop där sedan anläggningen skulle gjutas. Resultatet blev en artillerianläggning med ett djup om fyra våningar. Man gjöt ett väldigt tjockt tak av betong och la sedan på en mantel av sprängsten som extra skydd. De fyra anläggningarna utrustades med stötvågs- och gasgränser som hade till uppgift att skärma av anläggningen från omvärlden och fiendens vapen. Själva pjäserna var skyddade mot napalm.
Batterierna byggdes från en början till kustartilleriet men överfördes redan vid år 1960 till armén. Orsaken till detta var att kustartilleriet då redan fått modernare utrustning och inte behövde dessa längre.
2.2 Bestyckning
Pjäserna till de fyra separata batterierna härstammade från pansarkryssaren HMS Fylgia .Totalt levererades åtta stycken 15 cm m/03-55 pjäsen i dubbeltorn till Siknäs, där ett dubbeltorn monterades på vardera batteri. Med dess strategiska placering vid kusten kunde man nu skydda samt fördröja fiendens väg in i landet både via vatten- och landvägen. Räckvidden på projektilerna låg på 16 kilometer, vilket var den effektiva räckvidden.
För att kunna hålla pjäsen igång behövdes stora utrymmen för ammunition som alltid skulle finnas på plats. Sten Ekman skriver i sin bok att över 2300 projektiler bars upp ur berget, alla med en vikt på 49 kg. utöver detta bars även laddningar och tändrör upp och tillsammans var vikten på över 160 ton.
För att skydda batterierna fanns närförsvar med olika typer av värn. Luftvärn fanns även intill anläggningarna med både 20mm och 40mm. Dessa bemannades av hemvärnet och värnförband ur armén.
2.3 Bemanning
Personalen på batteriet utgjordes av lokalförsvarskanonbataljon där flera hundra man var stationerade vid anläggningarna. Varje batteri var utrustade med logement och faciliteter för att kunna ha personalen sovandes i anläggningarna. Här fanns även kök och matsal för att kunna utspisa till de hungriga soldaterna.
2.4 Självförsörjande
Förläggningar finns tillsammans med kök/matsal ,toaletter och duschutrymmen. Man har också en hjärna i varje anläggning ,nämligen en stridsledningscentral. Därifrån skulle all information passera och ny information ges ut om hur pjäserna skulle skjuta. Reservkraft och egenborrad brunn som förser personalen med rent vatten är ett måste för att kunna överleva.
3. Avvecklingen
Vid en krigsförbandsövning 1985 sköts det sista skottet från batteri Siknäs.
Sista övningen här hölls 1990 och bara några år senare avvecklades verksamheten från samtliga av de fyra batterierna. År 1999 påbörjades sanering och plombering av Siknäs 3 och 4, vilket innebar att man rensade ut allt som var miljöfarligt. Resultatet var ett betongskelett med urplockad inredning. Marken ovanpå anläggningen återställdes och nu har naturen tagit tillbaka ytan. Siknäs 2 plomberades 2009 medan Siknäs 1 gjordes redo för att överföras till den nya ägaren och fortsätta sitt liv som museum.
Efter försvarsbeslutet år 2000 lades majoriteten av anläggningarna ner ,men ett fåtal har bevarats som bl.a museum.
I dagsläget ägs Siknäs batteri av en förening som i första hand vill driva museiverksamhet med arrangerar också visningar här inne. Just nu är det grupper på minst 10 personer som ligger i fokus ,men i framtiden kommer dagliga visningar att äga rum. Här finns också konferensrum för dom vill diskutera i fred i en häftig miljö. Anläggningen kommer också att inredas i dom flesta rum precis som det såg ut när staten brukade fastigheten. Logement finns för dem som vill spendera en natt bakom de bastanta dörrarna.
Övrig tid: ring 070-5375500 eller 070-4402900.
Entre: 60,00 vuxna, 40,00 ungdomar, barn gratis, familjer två vuxna och två barn 150,00.
Grupper/företag: begär offert.
Källa:Klicka för att komma åt 40-Kalixlinjen-kalla-krigets-lås-i-norr.pdf
https://siknasfortet.se/historik/
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.