Den stora anläggningen var ämnad för rehabilitering till människor med olika psykiska besvär och låg placerad ett stenkast utanför samhället där det var omgivet av skog, vattendrag och åkermark. Valet av platsen hade sin grund i patientens rehabilitering då en lugn och harmonisk plats kunde bidra till en positiv utveckling. Platsen har varit sjukhem där benämningen “mentalsjukhus” förekommit, som är en äldre benämning på sjukhus för vård av patienter med psykisk ohälsa. 

1. Vinden tilltar och molnen ligger fortfarande kvar som ett täcke över området som ett täcke. Det har nyligen regnat och den typiska sommarlukten finns i luften. Den stora asfaltsplanen utanför byggnaden är full av glas och bråte från byggnadens insida. Det är inte helt ovanligt att folk kommer till dessa platser bara för att förstöra. Fasadens fönsterrutor är till stor del krossade och en del tomma hål har blivit täckta av träskivor. Det enda ljud som hörs är vinden och det ser inte ut som att det är någon aktivitet på insidan, men en kan ju aldrig vara säker.

Huvudentréns dörr står på glänt och skräp ligger utmed rabatterna som omger gångvägen. Det är endast en handfull fönsterrutor som inte är trasiga på den stora byggnaden och vandalismen är omfattande med sönderslagna inventarier och klotter på väggarna med texten “we are all mad here”. Foajén är något mörkare på grund av de träskivor som täcker hålen för fönstren tidigare fanns. Känslan av att befinna sig i ett så stort övergivet sjukhus får en att tänka tillbaka på hur det kan ha sett ut under dess aktiva tid. Korridorerna sträcker sig långt åt båda hållen och längs med sidorna stor en mängd dörrar halvöppna. Vi går sakta genom rum för rum och tiden springer iväg. Ett par timmar har gått och vi är fortfarande inne på anläggningens västra del och inser att vi måste öka farten. Rummen längs med korridorerna liknar ändå varandra, vilket gör att vi hoppar över ett antal och rör oss mot sjukhemmets andra delar innan mörkret lägger sig.

“We are all mad here”.

En trappa vid foajén tar oss upp till den rymliga matsalen. Vi slås av all förstörelse och det är nästan att likna med en bomb som detonerat utanför byggnaden. Fönstren är inblåsta och glassplitter täcker golvet. Väggarna har färgats mörka och aska finns kvar av inredningen som tidigare drabbades av en brand. Vi stannar upp och tittar oss omkring. Det enda som hörs är den vindbris som letar sig in i byggnaden. Intill matsalen finns storköket där maten tillagades. Trots all vandalism infinner sig något form av harmoni av att vistas här. Platsens natursköna läge verkar ha en positiv påverkan trots allt.

Utöver byggnadens våningsplan över marknivå finns en källarvåning. Det blir genast spännande när vi ser trappan försvinna ner i mörkret och det okända. Med ficklampan som visar vägen tar vi oss nedåt längs med trappan men stannar tvärt med bara har några steg kvar. Några meter framför oss syns något på golvet som pyr, omslutet av aluminium. Vi inser att vi inte är de enda personerna i byggnaden och står blickstilla för att höra eventuella ljud från den kolsvarta källaren. Vad som ligger i aluminiumfolie syns inte helt tydligt, men vi har våra aningar. Adrenalinet höjs när vi inser vad för typ av människor som kan gömma sig härnere. Sakta vänder vi oss upp igen och tar oss upp mot foajén. Det känns olustigt att någon eller några troligtvis lurar nere i mörkret och inte ville upptäckas. Åter igen ställer vi oss tysta och inväntar någon form av ljud från källaren, men ingenting hörs. Vetskapen om att personen troligtvis inte är någon historieintresserad individ som vill dokumentera en spännande plats gör oss tveksamma på att gå ner dit igen. Nyfikenheten har dock övertaget och vi går återigen mot trappan. Även denna gång är tystnaden påtaglig men till trots känner vi oss iakttagna. Ficklamporna sveper över väggarna samtidigt som vi går igenom några tjocka ståldörrar. Framför oss är nu ett större utrymme som troligtvis var skyddsrum till anläggningen. En bit längre in finner vi förrådet med skyddsrumsutrustningen samt även en stor mängd garn och textilier som användes under sjukhemmets aktiva tid.

Anläggningen har liknande utseende på de olika våningsplanen och vandalismen förekommer i nästintill samtliga rum. Den 14 juni 2012 utbröt en brand i en tillhörande förrådsbyggnad där byggnaden totalförstördes. Trots sitt förstörda inre avger sjukhemmet en häftig känsla där ytor finns att upptäcka bakom varje hörn.

Det känns som att denna plats stundtals ockuperas av personer som väljer att bosätta sig. Vid ett återbesök syntes personer som vi bedömde hade övernattat i den övergivna byggnaden. Istället för att fortsätta vår uppräcksfärd valde vi att lämna dem i fred. Vid tillfället då vi stötte på de varma tillbehören i källarvåningen hade personerna lika gärna kunna stått längre in i mörkret och iakttagit oss. Vissa individer vill en inte stöta på vid en plats lika denna.

2. Björknäs sjukhem

Anläggningen kom att uppföras på 1950-talet i syfte att inhysa patienter med psykisk ohälsa. Landstinget Västernorrland bedrev verksamhet på platsen fram till år 2004 och patienterna kom från hela länet. Sjukhemmet innehöll en storlek på hisnande 8000 m2 som var fördelade i två stora sektioner med fyra respektive tre våningar (+källare) (Rehnfeldt, 2019). I det stora centralköket lagades måltider till sjukhemmets patienter men också till äldreboenden i närheten (Aftonbladet, 2019).

Aktiviteten vid anläggningen lades ner 2004 och landstinget flyttade ut ur den stora byggnaden. Kommunen har tillsammans med Landstingsfastigheter verkligen försökt rädda sjukhemmet undan rivning och lyckades skjuta upp förloppet en period. Tidigare fanns förslag om att flytta Sidas verksamhet till byggnadskomplexet men planen slopades desvärre. Landstingsstyrelsen valde istället att sälja iväg området och flera intressenter hörde av sig.

Ett av företagen som visade intresse var det lettiska fastighetsbolaget Sia Immostate som tillslut även fick överta nyckeln till byggnaden. Kostnaden för detta var häpnadsväckande, endast en symbolisk krona. Den nya ägaren hade som vision att renovera den numera övergivna fastigheten och istället skapa en lyxig spa- och turistanläggning. Målgruppen skulle i första hand vara turister från Baltikum, men givetvis även svenskar. Drömbilden som företaget såg framför sig var att locka till sig de individer med naturen nära hjärtat, där bland annat fiske och vandring fanns som fritidsintressen. Denna plats ansågs vara optimal för ändamålet och med närhet till fjärrmiljön en bit in i landet (SVT, 2008). På grund av finanskrisen kom planerna att avstanna (Rehnfeldt, 2019). Området var bevakat med väktare ända fram till att Sia Immostate köpte fastigheten och därefter försvann den. Det var från och med nu som skadegörelsen sakta började uppenbara sig. Under de sista tio åren var sjukhemmet en skamfläck för området och kommunledningen hade tröttnat på ägaren och den nedskräpningen på fastigheten till följd av vandalerna.

Den före detta fastighetsansvarige för sjukhemmet menar att planen inte riktigt blev som det var tänkt. Landstinget hade i uppgift att bli av med fastigheten och från början var det försäljning eller rivning av byggnaden som gällde. Det sista alternativet ansågs bli för dyrt och skulle inte gynna någon från varken kommunen eller skattebetalarna. Istället såg kommunen en försäljning som den bästa utvägen då man inte skulle behöva lägga ner speciellt mycket pengar och resurser i ärendet. kommunen såg det också som positivt att sälja fastigheten till ett företag som ville driva en verksamhet i området och samtidigt gynna näringslivet.

Utöver kommunen kände befolkningen i området en frustration till att platsen röjs upp. Villaägarna i Kramfors med Höga Kusten har ventilerat och anser att kommunen borde köpa tillbaka fastigheten från det utländska företaget för att sedan riva hela anläggningen (Örnsköldsviks Allehanda, 2015). Under lång tid hänvisade kommunen till att kostnaderna skulle bli för höga, men positiva nyheter var under ingång.

Under våren 2017 påbörjade Kramfors kommun med ett nytt ärende. Man sände nu in en stämningsansökan till Kronofogden mot det lettiska bolaget som nu hade skulder på drygt 150 000 kronor för vatten- och avloppskostnader. I november 2017 hade skulden stigit till 200 000 kronor och detta gjorde att Kronofogden beslutade om utmätning. Fastigheterna som sjukhemmet står på värderades till noll kronor (Kramfors kommun, 2018).

Kramfors kommun lämnade våren 2018 in ett yttrande och meddelande att avsikten var att lägga bud på de två fastigheterna där sjukhemmet stod. Den nionde oktober beslutade Kronofogden att genomföra en exekutiv auktion och Kramfors kommun vann budgivningen med budet på 370 000 kronor. Subtraheras sedan förra ägarens skulder landade köpet på 140 000 kronor för kommunen (Kramfors kommun, 2018).

Strax efter övertagandet påbörjades säkrandet av platsen för att därefter förbereda inför rivning. Våren 2019 låg upphandling ute för entreprenörer som kunde ta sig an uppgiften med rivningen. Under hösten 2019 påbörjades den stora rivningen och för var dag försvann mer och mer av komplexet. Idag, 2020, är platsen inte alls sig lik. Vid sista återbesök var den ena flygeln helt riven och arbetet med den västra var nästan genomfört. Stora högar med betong och armeringsjärn täckte ytan där det tidigare sjukhemmet fanns.

 The abandoned house of horror

A hospital / home and rehabilitation for people with various mental disorders and diseases. A good distance outside the town you will find this building, all around are forests, arable land and water. A pretty quiet place , there is no need to be disturbed, and that was probably what was the thought with the location became here. A complex of 8,000 m2 divided into two sections by four and three floors + basement. This is quite modern in comparison with eg Säters mental hospital.

Like much else in this big country , _ most places that you visit is located far out in the woods. This hospital is also partly in the woods, outside of a small town a bit up in the north. You can glimpse this deserted place already a big away due tothe size of the complex. The heart rate increases and you become excited when you are walking along the small road that leads down to the courtyard at the main entrance. The building is huge and care places must have been many.

You were never alone

To get into the main entrance was not a difficult challenge when the window to the door was broken, just like about 97% of the windows in the building. Vandalism was great, with graffiti and broken glass everywhere. Two fires had broken out in the area, including one inside the dining room. Otherwise, it’s a really cool feeling to come into a building that never seemed to end. New areas were discovered everywhere and you never knew what might appear behind the next corner. Once down in the large basement which also acted as a  shelter, it was not nearly as exciting. The first thing you see when you put your head inside are accessories for the drugs, which was still warm. This got us to turn right really quick and continue along those floors above ground instead.

Some parts of the hospitals’ windows had been covered with wooden panels, in other places it was only broken wondows with no cover. You were allowed and beware of where you put your foot considering of all the shards that were everywhere on the ground.

The fact that this deserted place is occupied now, there is no doubt. On a return visit to the spooky place this autumn (2015) people appeared to the most likely have chosen to live in the house. Then I chose not to continue the journey  inside,so I decided to leave them instead. At the time when we ran into the hot accessories in the basement, the people could might as well have stood and looked at us from some dark corner. This is not really convenient a any place like this.