Scroll to Content




Berget i Mälardalen

Civilförsvarsstyrelsen behövde precis som det militära försvaret skyddade platser utom fara för bomber och gaser. På grund av andra världskrigets framfart ökade takten på byggandet av skyddade anläggningar runt om i staden, där personal i kris och krig skulle styra samhällets viktigaste funktioner.

Året var 1939 och andra världskriget hade precis brutit ut vilket innebar att världsläget ändrades radikalt. Behovet av skydd mot olika typer av attacker från en fiende blev uppmärksammat. Ett beslut togs och 40 meter in i berget sprängdes ett skyddsrum ut som fick beteckning “luftskyddsrum“. Några år senare gjordes en utbyggnad av bergrummet och även en ändring i funktionen. Numera hade berget funktion som “luftskyddscentral” och det fanns i nuläget flera sådana centraler i staden som var fullträffsäkra. Tillsammans med en förrådsverksamhet ändrades ändamålet till ledningscentral för civilförsvaret i den aktuella staden med namnet Nejlikan. Under denna period håller även en nyare och mycket större anläggning på att konstrueras i en annan del av staden.

Bergrum Västerås
Här syns det södra inslget till bergrummet tillsammans med de första dörrar till stöt- och gasskydd

Många av landets ledningscentraler låg skyddade djupt ner i Sveriges urberg och skulle tåla en kärnvapenladdning med direktträff ,men naturligtvis finns undantag. Ofta hade man en lång stötvågstunnel där tryckvågen skulle slå ut sig själv, medan anläggningen byggdes i tvär vinkel åt antingen vänster eller höger. Anläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns samt gasgräns där man var tvungen att passera innan man kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. Vissa berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation, men dessa är inte vanligt förekommande.

Fanns inte berg i närheten grävde man helt enkelt en stor grop i marken och bjöt en betonganläggning (s.k bunker) med samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser som en berganläggning hade.

Nuförtiden har majoriteten av ledningscentralerna tagits ur bruk då hotbilden sett annorlunda ut och även för att kostnaden att driva dessa anläggningar är väldigt dyra. Många centraler har sålts på auktion till privatpersoner eller företag som vill driva sin egen verksamhet därinne. Det finns dock fortfarande ett par som fortfarande är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion. Vi fick möjligheten att följa med personal ned i berget.

Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar.” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Katarinabergets skyddsrum
Gasgränsen in till Katarinabergets befolkningsskyddsrum, Sveriges största skyddsrum.

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka  (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret.” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.

Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

Inom ramen för de nyinrättade framskjutna enheterna påbörjades projektering av nya skyddade utrymmen i områden där befintliga anläggningar inte fanns till förfogande. De nya anläggningarna skulle komma att konstrueras enligt två standardtyper med plats för antingen 30 eller 60 personer. De nya utrymmena som skulle byggas var i regel friliggande betongkonstruktioner eller förlagda i förstärkta källarutrymmen. De redan befintliga berganläggningar som tidigare agerat distriktcentral med fordonsskydd skulle komma att moderniseras för att anpassas till sitt nya användningsområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.190-191).

Från Luftskyddsrum till Ledningscentral

Man valde i detta fall att anlägga ett hus inne i berget med fristående väggar och tak (i vissa fall står huset helt fritt från berget på fjädrar). Ett 15cm tjock väl stampat dräneringslager av skärv och grus skulle läggas innan betongen av god kvalitet skulle gjutas. Väggarna restes och bestod av lättbetong i block med en bredd på tio centimenter som löpte genom hela den skyddade delen av bergrummet. Ventilationsluckor installerades mellan yttervägg och berget för att luft skulle cirkulera och driva bort både fukt och radon. Innerväggar kom att installeras av trä alternativt att man la puts på lättbetongen som bestod av maskinblandad kalkcementbruk (KC 21/4). Som yttertak användes korrigerad plåt som tillsammans med hängrännor och stuprör skulle leda bort fukt.

Ombyggnation av bergrummet

Berganläggningen har även disponerats för militärt ändamål i form av bland annat förrådsverksamhet till Försvarsområdet (Fo 47/48).  Under början av 1950-talet lades ett förslag om en ombyggnation av anläggningen och anbud inkom från flera olika företag.  Med tanke på att arbetet var väldigt hemligt var det viktigt att leverantörerna höll sina dokument och handlingar oåtkomliga för utomstående. Planen var att göra bergrummet robustare vad gällde skyddet mot stötvågor och stridsgaser. Genom en ny anordning för filtrering av friskluften skulle endast ren luft nå den skyddade delen av bergrummet innanför gasgränsen. Under ombyggnationen skulle också en ändring av bergrummets funktion komma att ske.

“Arbetet är hemligt och det är därför såväl anbudsgivares som blivande entreprenörs skyldighet att se till, att utlämnade handlingar förvaras oåtkomligt för utomstående och i komplett skick återlämnas.

1957 skulle modernisering och utbyggnad av bergrummet starta och det skulle finnas plats för 121 personer som skulle vara aktiv personal från olika säkerhets- och skyddsgrupper. Man skulle gå igenom berget gällande en stor del punkter rörande el och ventilation för att klara de krav som ställdes. En ny reservkraft skulle installeras på en gjuten bottenplatta för att säkerställa drift även vid elavbrott.

Entreprenören var skyldig att utgöra alla arbeten gällande håltagningar, bilningar och efterlagningar som tillhandahölls av byggherren. Utöver det så fanns några arbeten undantagna, främst då rörande reservkraften och ström till telefon och signalanläggningar. Precis som på en vanlig byggarbetsplats så hade entreprenören skyldighet att hålla rent och snyggt på arbetsplatsen och bergrummet skulle alltid lämnas fullt rengjord.

I samtliga utrymmen i berget skulle även “skrotas”, vilket innebär att man besiktar och tar bort lös sten som kan riskera att annars rasa ner. Bergytor skulle även rengöras och kalkfärgas och i vissa delar skulle även berget målas.

Södra tunnelns ingång skulle bli reservutgång och det nuvarande stötvågsskyddet skulle ersättas med ny stötvågsdörr av typ SD 700×1400. Denna ingångsort skulle även utnyttjas som maskinrum.

Västra tunneln skulle förberedas för håltagningar för nya ventilationstrummor.

Norra tunnelns nuvarande stötvågsskydd skulle även de ersättas med nya dörrar och denna del skulle bli huvudingång.

“Hela anläggningen, således även den del, som tidigare disponerats för militärt ändamål, skall i framtiden användas för civilförsvarsändamål.” 

Detta bergrum som tidigare varit Huvudcentral för staden skulle nu få benämning som Gruppstation i ett skarpt läge då ett nytt större bergrum utformades som skulle ta över Huvudcentralen. Förutom att stötvågs– och gasskyddet skulle uppgraderas på detta berg så skulle nya förläggningslokaler upprättas inne i berget med plats för 70 sovande personer enligt vissa dokument. Den riktiga siffran på antalet personal i berget skulle bestämmas i efterhand i civilförsvarets organisationsplaner. Ventilationsanläggningen skulle dimensioneras för ca 100 personer som då skulle utgöra den aktiva personalen. Då behovet av skyddsrumsplatser fanns i området så kunde berget även utnyttjas som allmänt befolkningsskyddsrum med plats för 600-700 personer.

Nere i berget behövs det givetvis en kiosk där personalen kan gotta sig med katte och kanelbulle.
Nere i berget behövs det givetvis en kiosk där personalen kan gotta sig med katte och kanelbulle.
Bergrum Västerås
I ett utav de rum som ligger närmast den norra inslagsorten där troligtvis OP-rummet funnits under en period.

Självförsörjande i 14 dagar

Enligt en sammanställning av dokument samlade så skulle bergrummet bli självförsörjande på en del punkter. En reservkraftanläggning skulle finnas på plats med både drivmedel och olja som skulle klara en period på två veckor. Även en separat dricksvattentank och en taktank för dusch skulle installeras. Reservkraften skulle driva all den utrustning om den ordinarie nätströmmen gick, men även ventilationsanläggning och belysning mm. Uppvärmningen ordnades med varmluftsuppvärmning på elektrisk väg men även en värmepanna fanns. Kommunalt avloppssystem fanns och det skulle behållas i oförändrat skick även efter en modernisering. Dock saknades anslutning till stadens vattennät. Enligt en uppmätningsritning fanns en avstängningsventil för vatten precis utanför ena entrén.

Sammanlagt skulle berget iordningställas för 121 pers. aktiv personal med en fördelning på nästan lika många kvinnor som män. Dock så skulle det finnas sovrum för 60 män och endast 10 kvinnor. Resten skulle ha förläggning på andra håll. Nya toalettrum skulle upprättas med separata utrymmen för män och kvinnor. För att kunna leva ett någorlunda normalt liv inne i berget behövdes även kök, matsal och samlingsrum. Tanken var dock att maten skulle komma från utsidan av berget, det fanns alltså inget storkök.

FRO Västerås
FRO 40 år. Anropssignalen var 755FRO.
En plansch liggandes i berget från tiden då FRO haft verksamhet.
En plansch liggandes i berget från tiden då FRO haft verksamhet.

Ledningscentral Nejlikan flyttar till Nya berget

På senare tid har bergrummet tömts på både personal och utrustning för att bege sig till det Nya berget där skyddet mot kärnvapen var fullgott och storleken betydligt bättre. Tillsammans fick civilförsvaret sällskap i det Nya berget av militären och de hade nu en gemensam ledningsplats. Där råder dock fortfarande sekretess och därför nämner vi ingenting mer om den anläggningen. FRO flyttade in i här och hade detta som lokal fram till inte alls så länge sedan. Idagsläget kontrolleras endast skicket på anläggningen, den brukas inte av varken något företag eller myndighet längre. Framtiden för detta bergrum är ovis men det ser ut som att en plombering kommer att äga rum.

Inslagsorten till den södra tunneln.
Inslagsorten till den södra tunneln.
Den första barriären med ståldörr som skulle skydda mot stötvågor.
Den första barriären med ståldörr som skulle skydda mot stötvågor.
En samlingssal med bord ,stolar ,projektor och "svarta tavlan" för olika framföranden och möten som ägde rum.
En samlingssal med bord ,stolar ,projektor och “svarta tavlan” för olika framföranden och möten som ägde rum.
En plansch med morsetecken finns kvar i ett utav rummen.
En plansch med morsetecken finns kvar i ett utav rummen.
korridor med ett flertal rum längs sidan. Belysning och avfuktning påslaget. Men så har det inte alltid varit då ventilationen gick sönder under en period och möglet började växa.
korridor med ett flertal rum längs sidan. Belysning och avfuktning påslaget. Men så har det inte alltid varit då ventilationen gick sönder under en period och möglet började växa. Tyvärr har folk tagit sig in tidigare och målat på väggarna.
Ledningscentral Nejlikan
Gamla instrument i ett av förråden. Med tanke på bergets senare aktiviteter så finns mängder av olika elektriska prylar här.
En telefon av äldre modell som användes i telefonväxlarna.
En telefon av äldre modell som användes i telefonväxlarna.
Ett av dom kontor som finns ,där allt fortfarande står kvar. Häftigt att nästan allt fått vara kvar i sin ordning sen dom tidigare ägare gick.
Ett av dom kontor som finns ,där allt fortfarande står kvar. Häftigt att nästan allt fått vara kvar i sin ordning sen dom tidigare ägare gick.
FRO bergrum
Burken som är kronmärkt och troligtvis innehållit kaffe under sista perioden. Här står den tillsammans med flera apparater från tiden av FRO
Bergrum Västerås
En liten kvarlämning av de personer som senast var här inne och målade på väggarna, denna gång med en roller för snabbare resultat.
FRO Bergrum Västerås
Dörren in till FROs kontor.
Bergrum Västerås
Arkivhyllor och inredning till kontorslandskapet finns kvar, dock inte i samma ordning som tidigare.
FRO Västerås
Planscher och skyltar liggandes på skrivbordet tillsammans med en telefon från senaste hyresgästen.
Försvarets Brevskola
Denna lokal skulle även vara till utbildning av olika ändamål. Här är en bok om Orientering av Försvarets Brevskola.
Arkiv Bergrum Västerås
Ett arkivskåp i ett utav förråden finns kvar i ett orört skick med en stor del handlingar som tidigare varit lite känsligare.

 

Referenslista

Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.

Leave a Comment