Ledningscentral Hönan

Längs en mindre grusgång finns det inhägnade området med inslaget till bergrummet. Med tanke på ingångens placering ligger anläggningen dold och är möjligtvis okänd för de allra flesta. Bergrummet fick en sifferbenämning och byggdes tillsammans med ett hundratal liknande anläggningar för att inhysa personal med ledningsansvar för samhället under en kris. Bergrummet var att betrakta som hemlig under lång tid men innanför dörrarna fanns vid besöket inredning kvar från den tid då hotet var som störst.

Det gröna staketet är det yttre skyddet och håller obehöriga på avstånd från bergets mynning. Hänglåset på grinden börjar bli sliten men fungerar fortfarande utan problem när våran kontaktperson låser upp. Betongen runt gallergrinden i till inslaget har fått olika färgskiftningar efter alla år av väder och vind. Stora stålplåtar skyddar ventilationsanslutningarna från splitter och stötvågor om en bomb skulle explodera i närheten. Gallergrinden i bergets mynning är förstärkt för att förhindra intrång, men fungerar också som genomsläpp av frånluften från anläggningen. Innanför grinden löper stötvågstunneln rakt in för att sedan ansluta till den skyddade ledningscentralen som ligger i tvär vinkel i förhållande till tunneln.

Dörrens färg har börjat flagna på och rosten har börjat tittat fram. I tunneldelen finns en trave stolar som till stor del består av mögel, vilket ger oss en hint om hur insidan kommer se ut. Stötvågsdörrens lås öppnas med hjälp av flera nycklar och karmen vrids sedan bort från dörrbladet. En stark unken lukt slår emot oss och det märks att berget stått utan ventilation under en längre tid. Berget, betongen och de grova ståldörrarna ger en rå känsla när vi passerar igenom gasslussen och hör vattnet droppa från taket mot betonggolvet. Gasdörren utgör den inre gränsen av det fortifikatoriska skyddet av anläggningen. Vid fredstid står dörren utan sina tätningslister för att dem inte ska torka och bli obrukbara. Vid högre beredskap tas dem ur sina förpackningar och monteras.

Rreservkraftsaggregatet i maskinrummet har blivit flyttad och kvar i rummet finns endast en tom oljetank tillsammans med gamla rör och ledningar. Lukten av drivmedel ligger kvar i luften tiden sedan utrymmet tömdes på vätskor. På andra sidan korridoren finns ett mögelangripet utrymmet med ventilation och luftrening. Skulle en anläggningen genomgå en besiktning idag är sannolikheten minimal att den blir godkänd.

Efter ytterligare några meter når vi matsal och dagrum åt personalen i bergrummet. Borden tillsammans med stolarna står kvar, fulla av mögel. Mögelpartiklarna har fått chans att frodas under en lång tid. Intill dagrummet finns logementet med sin nästan obetydliga storlek. Utrymmet med sina tre sängar på höjden gjorde att värmen steg, vilket resulterade i att personal valde att sova i dagrummet. En större ledningscentral hade större logement och bekvämligheter för personalen. Sömn är en vital del för människan, speciellt för personalen med samhällsviktiga arbetsuppgifter.

Anläggningens hjärta var det som kom att kallas OP-rum, där besluten skulle fattas för att sedan kommuniceras ut till personal vid bland annat räddningstjänst. Detta är det största utrymmet i ledningscentralen och innehåller vid besöket både bord och stolar. I anslutning till OP-rummet finns den gamla telefonväxeln där personalen hade varsin plats i bås. Det är en upplevelse att se all tekniska materiel som lämnats kvar i anläggningen, vilket också påminner om kalla kriget tid.

Vid en av arbetsbänkarna fanns instrumenten kvar som tidigare användes till VMA (Viktigt Meddelande till Allmänheten), även kallad “Hesa Fredrik”. En lapp på instrumentet tyder att den användes av Räddningstjänsten. Härifrån skulle signalen sändas ut till staden men även i andra orter runt om.

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka  (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.

3. Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

Ofta byggdes en lång stötvågstunnel in i berget där tryckvågen från en explosion skulle avta i styrka för att inte skada den skyddade delen av anläggningen. Den skyddade delen av berganläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns vilken bestod av en eller flera överfimensionerade stålportar. Innanför stötvågsgränsen fanns gasgränsen, som i många fall konstruerades likt en sluss där kontaminerad personal var tvungen att saneras innan dem kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. En mindre andel berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation i närheten, denna lösning är dock inte vanligt förekommande men några nyare berganläggningar fick denna lösning. Fanns inget berg i närheten grävdes ofta en stor grop i marken där en betonganläggning (s.k bunker) gjöts som då skulle inneha samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser likt berganläggningarna hade.

På senare årtiondena har majoriteten av ledningscentralerna tagits ur bruk då hotbilden för väpnat angrepp från en fiende varit liten, men också på grund av ekonomiska skäl. Många ledningscentraler har sålts till privatpersoner och företag som vill driva sin egen verksamhet på insidan. Det finns dock fortfarande ett par som fortfarande är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion. Vi fick möjligheten att följa med personal ned i berget.

“Som utgångspunkt för sina petitaframställningar för budgetåren 1952/53 och 1953/54 har Civilförsvarsstyrelsen framlagt en utbyggnadsplan för avseende bl.a ett 100-tal fullträffsäkra Ledningscentraler.”

4. Anläggning Hönan

Bergrummet byggdes år 1945 och fick en modernisering under 50-talets början. Dokumenten beskriver den nya anläggningen som ledningscentral av typ D och färdigställd år 1957. En anläggning av Typ D brukar vara vanligt förekommande som en betonganläggning under marknivå. Närmare nio meter under bergets hjässa sträcker sig den uppförda byggnaden i berget med stötvågs- och gasgränser.

Flera konstruktionsförslag och ritningar lades fram och granskades. Det som skiljde förslagen åt var ingångstunneln, som kallas för stötvågstunnel. Efter överväganden togs beslut efter den utformning som var bäst lämpad.

Skyddet mot stötvågor utgörs av en stötvågsdörr (SD 160) vid personalingången. Vid till- och frånluftskanaler utgörs skyddet av stenfilter som verkar dämpande. I stötvågsbarriären in mot anläggningen finns fyra skyddsventiler som ger skydd mot kortvarig luftstötvåg. Bränsletanken placerades innanför stötvågsgränsen men anslutning till bränslepåfyllning och luftning skulle ske utanför stötvågsgränsen. Antennschaktsmynningen skyddas av betongblock under skyddsfyllning och är gastät.

Det vidtogs åtgärder gällande maskering vid höjd beredskap. Maskering i fred var utförd i samband med byggnation av anläggningen. Vid höjd beredskap eller krig utfördes maskering enligt anläggningschefens anvisningar.

“Parkering av fordon får vid krig eller beredskap ej ske i anslutning till anläggningens omedelbara närhet.”

Det fanns olika förekommande driftfall för berganläggningen som kunde ändrads efter situation och årstid. Då anläggningen skulle tas i bruk för sitt ändamål vid civilförsvarsberedskap skulle övergång ske från fredsdrift till skyddsdrift. Övergång till skyddsdrift 2 var aktuellt under vissa andra omständigheter, t.ex en mycket lång beredskap utan krigshandlingar. Dessa beslut fattades av anläggningschefen efter civilförsvarschefens tagande.

• Skyddsdrift 1 (bemannad anläggning gasfara)
• Skyddsdrift 2 sommar (bemannad anläggning sommartid)
• Skyddsdrift 2 vinter (bemannad anläggning vintertid)
• Fredsdrift (obemannad anläggning)

Vid höjd beredskap skulle en utvändig saneringsplats upprättas i form av plan avgrusad yta på 3×3 m med ett avstånd från anläggningen så att vattenslangen nådde saneringsplatsen. Där skulle även en skylt vara uppsatt med texten “Sanering före inpassering” för de personer som skulle inträda. Därefter skulle ytterkläderna hängas upp på krokar utplacerade i stötvågstunneln men skyddsmasken skulle givetvis behållas på.

För att bergrummet skulle uppnå sin skyddsnivå krävdes att flera punkter följdes gällande säkerheten. Här listas några av dem:

• Onödig trafik genom gasfång undviks.
• Stötvågsdörrar och -luckor samt gasdörrar och -luckor alltid hålls stängda utom vid passade.
• Den maskinella utrustningen endast handhas av maskinisten eller av utsedd personal med erforderlig utbildning.
• Lös materiel i möjligaste mån placeras på sådant sätt att den ej kan åstadkomma skador vid markskakning.
• Upptäcka fel och brister i maskinanläggning, övriga installationer och anordningar och anmäla till högre chef.

Det fanns alltså instruktioner för alla de scenarier som befarades kunde inträffa. Det rörde sig om allt från evakuering av bergrummet vid brand till sanering av radioaktivt stoft och kärnvapenladdning. De mest krävande åtgärderna skulle ske vid sanering av olika stridsmedel då anläggningens insida inte fick bli kontaminerad. Att åtgärderna utfördes på rätt sätt var självklart livsviktigt.

Det fanns förbrukningsmateriel, livsmedel samt reservdelar i beredskap inne i anläggningen. Det fanns tillräckligt med livsmedel för en avspärrning under sex dygn med fulltalig personalstyrka. Vattnet tillfördes genom bergrummets egenborrade brunn som kunde tillgodose 1000 liter/h.

4.1 Reservkraft och ventilation

Tilluft-, frånluft- och återluftsystem var dimensionerade för att tillgodose behovet av luft för konditionering och upprätthållande av erforderligt övertryck över gasgränsen vid kontinuerlig beläggning av 17 personer. Denna uträkning grundade sig på att luftmängden var 17m3/h / person.

I första hand togs elkraften via det ordinarie nätet. Om matningen från ordinarie elnätet av olika anledningar försvann skulle reservkraftaggregatet användas, vilket skulle startas manuellt. En förrådstank tillhörande reservkraftaggregatet rymde 4 500 liter brännolja, vilket motsvarade en kontinuerlig drift på cirka 25 dygn. Reservkraftaggregatet hade en förbrukning på 7,8 l/h.

En mätning av radonhalten utförtes vid ett antal ledningscentraler i berg samt en större betonganläggning. Resultatet visade att denna ledningscentral hade förhållandevis bra värden med en uppmätt Rn-halt på 0,51. Som jämförelse hade ledningscentralen Sländan i Avesta en uppmätt Rn-halt på 5,4 inne i anläggningen.

Uppdaterad: 20230111

Referenslista:

Civilförsvarsstyrelsen. (1967). Fakta om civilförsvaret. [Broschyr]. AB Civiltryck.

Kommunarkivet. Anläggningsbeskrivning

Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.