Ledningscentral Hönan

Längs en smal grusväg ligger det inhägnade området med ingången till bergrummet. På grund av ingångens diskreta placering är anläggningen väl dold och troligen okänd för de flesta. Bergrummet fick en sifferbeteckning och byggdes tillsammans med hundratals liknande anläggningar för att hysa personal med ansvar för samhällets ledning under krissituationer. Under lång tid var bergrummet att betrakta som hemlig, men vid besöket fanns fortfarande inredningen kvar från den tid då hotet var som störst.

Det gröna staketet utgör det yttre skyddet och hindrar obehöriga från att komma nära bergets mynning. Trots att hänglåset på grinden börjar bli slitet, fungerar det fortfarande utan problem när vår kontaktperson låser upp. Betongen runt gallergrinden vid ingången har fått olika färgskiftningar efter åratal av påverkan från väder och vind. Stora stålplåtar skyddar ventilationsanslutningarna från splitter och tryckvågor ifall en bomb skulle detonera i närheten. Gallergrinden vid bergets öppning är förstärkt för att förhindra intrång, men tillåter genomsläpp av ventilationsluften från anläggningen. Innanför grinden leder en stötvågstunnel rakt in i berget, som sedan ansluter i vinkel till den skyddade ledningscentralen.

Färgen på dörren har börjat flagna och rosten syns tydligt. Inne i tunneln står en hög med stolar täckta av mögel, vilket ger oss en föraning om hur det kommer se ut längre in. Låset till stötvågsdörren öppnas med flera nycklar, och karmen vrids bort från dörrbladet. En stark, unken lukt slår emot oss, och det märks att ventilationen varit avstängd länge. Berget, betongen och de massiva ståldörrarna skapar en rå atmosfär när vi passerar genom gasslussen, medan vattendroppar hörs slå mot betonggolvet. Gasdörren markerar den innersta gränsen för anläggningens fortifikatoriska skydd. Under fredstid står dörren utan tätningslister för att undvika att de torkar och blir oanvändbara, men vid höjd beredskap tas de fram och monteras.

Reservkraftsaggregatet har flyttats från maskinrummet, och det enda som finns kvar är en tom oljetank tillsammans med gamla rör och ledningar. Trots att rummet tömts på vätskor hänger lukten av drivmedel fortfarande kvar i luften. På andra sidan korridoren ligger ett mögelangripet rum som en gång rymde ventilation och luftreningssystem. Om anläggningen skulle besiktigas idag, är det osannolikt att den skulle bli godkänd.

Efter ytterligare några meter kommer vi fram till matsalen och dagrummet för personalen i anläggningen. Borden och stolarna står kvar, täckta av ett tjockt lager mögel som har haft lång tid på sig att sprida sig. Intill dagrummet ligger logementet, som är mycket litet. De tre våningssängarna i logementet gjorde att värmen snabbt steg, vilket ledde till att personalen ofta valde att sova i dagrummet istället. Större ledningscentraler erbjöd mer utrymme och bättre bekvämligheter för personalen. Sömn är en viktig faktor, särskilt för de individer med samhällsviktiga arbetsuppgifter.

Anläggningens hjärta var det så kallade OP-rummet, operationsrummet. Där skulle viktiga beslut fattas och sedan vidarebefordras till annan personal, exempelvis inom räddningstjänsten. Detta är ledningscentralens största utrymme och innehåller vid besöket både bord och stolar. Intill OP-rummet ligger den gamla telefonväxeln, där personalen satt i sina respektive bås. Att se all den tekniska utrustning som lämnats kvar ger en stark känsla av tiden under kalla kriget.

Vid en av arbetsbänkarna fanns instrumentet kvar som tidigare användes för VMA (Viktigt Meddelande till Allmänheten), i folkmun kallad “hesa Fredrik”. En lapp på instrumentet tyder att den användes av räddningstjänsten. Härifrån skulle signalen sändas ut till närliggande området samt orter i dess närhet.

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka  (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

3. Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

“Som utgångspunkt för sina petitaframställningar för budgetåren 1952/53 och 1953/54 har Civilförsvarsstyrelsen framlagt en utbyggnadsplan för avseende bl.a ett 100-tal fullträffsäkra Ledningscentraler.”

Ofta byggdes en lång stötvågstunnel in i berget där tryckvågen från en explosion skulle avta i styrka för att inte skada den skyddade delen av anläggningen. Den skyddade delen av berganläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns vilken bestod av en eller flera överfimensionerade stålportar. Innanför stötvågsgränsen fanns gasgränsen, som i många fall konstruerades likt en sluss där kontaminerad personal var tvungen att saneras innan dem kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. En mindre andel berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation i närheten, denna lösning är dock inte vanligt förekommande men några nyare berganläggningar fick denna lösning. Fanns inget berg i närheten grävdes ofta en stor grop i marken där en betonganläggning (så kallad “bunker”) gjöts som då skulle inneha samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser likt berganläggningarna hade.

På senare årtiondena har majoriteten av ledningscentralerna tagits ur bruk då hotbilden för väpnat angrepp från en fiende varit liten, men också på grund av ekonomiska skäl. Många ledningscentraler har sålts till privatpersoner och företag som vill driva sin egen verksamhet på insidan. Det finns dock fortfarande ett par som fortfarande är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion. Vi fick möjligheten att följa med personal ned i berget.

4. Anläggning Hönan

Berganläggningen byggdes 1945 och fick en modernisering under 1950-talets början. Dokumenten beskriver den nya anläggningen, efter moderniseringen, som ledningscentral av typ D och färdigställdes 1957. Närmare nio meter under bergets hjässa sträcker sig den uppförda byggnaden i berget med stötvågs- och gasgränser. En anläggning av typ D brukar vanligtvis förekomma i form av en betonganläggning förlagd under marknivå.

Flera konstruktionsförslag och ritningar lades fram och granskades. Det som skiljde förslagen åt var ingångstunneln, som kallas för stötvågstunnel. Efter överväganden togs beslut efter den utformning som ansågs vara bäst lämpad, en anläggning som ansluter i tvär vinkel till stötvågstunneln. Skyddet mot stötvågor utgörs av en stötvågsdörr (SD 160) vid personalingången. Vid till- och frånluftskanaler utgörs skyddet av stenfilter som verkar dämpande. I stötvågsbarriären in mot anläggningen finns fyra skyddsventiler som ger skydd mot kortvarig luftstötvåg. Bränsletanken till reservkraft placerades innanför stötvågsgränsen men anslutning till bränslepåfyllning och luftning skulle ske utanför stötvågsgränsen. Antennschaktsmynningen skyddas av betongblock under skyddsfyllning och är gastät.

Planer lades fram och åtgärder togs för att vid höjd beredskap kunna maskera anläggningen. Konstruktionslösningar för maskeringen utfördes i samband med byggnation av anläggningen. Vid höjd beredskap eller ytterst krig skulle denna maskering utföras enligt anläggningschefens anvisningar.

“Parkering av fordon får vid krig eller beredskap ej ske i anslutning till anläggningens omedelbara närhet.”

Berganläggningen kunde inta olika driftfall beroende på situation och årstid. Vid civilförsvarsberedskap skulle driften skiftas från fredsdrift till skyddsdrift för att möta sitt huvudsakliga syfte. I vissa fall, som vid en långvarig beredskap utan direkta krigshandlingar, skulle skyddsdrift 2 användas. Dessa övergångar beslutades av anläggningschefen, baserat på instruktioner från civilförsvarschefen.

Skyddsdrift 1: (bemannad anläggning gasfara)

Skyddsdrift 2: sommar (bemannad anläggning sommartid)

Skyddsdrift 2: vinter (bemannad anläggning vintertid)

Fredsdrift: (obemannad anläggning)

Vid höjd beredskap skulle en saneringsplats etableras utomhus, bestående av en grusad yta på 3×3 meter, placerad så att vattenslangen från anläggningen nådde området. En skylt med texten “Sanering före inpassering” skulle sättas upp för att informera de som skulle gå in. Ytterkläderna skulle sedan hängas på krokar placerade i stötvågstunneln, men skyddsmasken skulle behållas på hela tiden.

För att bergrummet skulle uppnå rätt skyddsnivå behövde flera säkerhetsåtgärder följas. Onödig trafik genom gasfånget skulle undvikas. Stötvågs- och gasdörrar samt luckor skulle hållas stängda, förutom vid passage. Den maskinella utrustningen fick endast hanteras av maskinisten eller utbildad personal med rätt kompetens. Lös utrustning skulle placeras säkert för att undvika skador vid markskakningar. Fel och brister i maskiner, installationer och andra system skulle upptäckas och rapporteras till ansvarig chef.

Det fanns detaljerade instruktioner för alla tänkbara scenarier som kunde uppstå, från evakuering av bergrummet vid brand till sanering av radioaktivt stoft och hantering av kärnvapenexplosioner. De mest krävande åtgärderna gällde sanering av olika stridsmedel, eftersom det var avgörande att anläggningens insida inte blev kontaminerad. Att dessa åtgärder utfördes korrekt var naturligtvis livsviktigt. Inne i anläggningen fanns förbrukningsmateriel, livsmedel och reservdelar i beredskap. Livsmedlen räckte för att försörja en fulltalig personalstyrka under en avspärrning på sex dygn. Vattentillförseln kom från en egen borrad brunn i bergrummet, som kunde leverera 1000 liter per timme.

Tilluft-, frånluft- och återluftsystem var dimensionerade för att tillgodose behovet av luft för konditionering och upprätthållande av erforderligt övertryck över gasgränsen vid kontinuerlig beläggning av 17 personer. Denna uträkning grundade sig på att luftmängden var 17 kubikmeter per timme och person. Elkraften togs i första hand från det ordinarie elnätet. Om matningen från ordinarie elnätet av olika anledningar försvann skulle reservkraftaggregatet användas, vilket skulle startas manuellt. En förrådstank tillhörande reservkraftaggregatet rymde 4 500 liter brännolja, vilket motsvarade en kontinuerlig drift på cirka 25 dygn. Reservkraftaggregatet hade en förbrukning på 7,8 liter per timme. Radonhalterna mättes vid flera ledningscentraler i berg samt i en större betonganläggning. Resultatet visade att denna ledningscentral hade relativt låga värden, med en uppmätt radonhalt på 0,51. Som jämförelse hade ledningscentralen Sländan i Avesta en betydligt högre radonhalt på 5,4 inne i anläggningen.

Uppdaterad: 1A

Referenslista:

Kommunarkivet. Anläggningsbeskrivning.

Civilförsvarsstyrelsen. (1967). Fakta om civilförsvaret. [Broschyr]. AB Civiltryck.

Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.