Kommandocentralen

Inom planen för utbyggnaden av flygvapnet som kom via försvarsbeslutet 1958 beslutades att en kommandocentral skulle finnas till varje bas. Kommandocentralen skulle ansvara för den minutoperativa verksamheten till flygbasen. Från början anlades kommandocentralen i en barack utan något vidare skydd för personalen, de skulle dock få ett skyddsrum intill. Man upptäckte ganska snart att man behövde en säkrare plats med bättre skydd och CFV beslutade 1961 att en fortifikatorisk skyddad betonganläggning skulle placerades på ett avstånd från basen där man inte skulle behöva oroa sig för att bli utslagen i ett bombanfall.

Sommaren efter tog arbetet fart med att rekognosera platser där de nya fortifierade kommandocentralerna skulle anläggas. Målet var att ha byggt 70 stycken anläggningar fram till årsskiftet 1968/69. Redan 1963 stod KC färdigt i både Eskilstuna (Kjula) samt Uråsaoch dessa var de första kommandocentralerna som användes på en större övning. Detta utvecklades och tillhörde från början ett system kallad Stril60 inom konceptet Bas 60.

Den minutoperativa verksamheten innefattade bland annat klargöringen och beredskap av flygmaskinerna, men även flygtrafikledning och spridning av dessa. Den större delen av kommandocentralen kom att utgöras av ledningsrummet där kommunikationsförbindelser fanns kopplade för att sedan spridas ut över basen olika delar. Den vakthavande officeren hade plats längst bak i rummet tillsammans med hans biträde. Till ledningsrummet fanns möjlighet att växla startorderförbindelsen, växla och koppla samtal inom basen med även utlösa flyglarmet.

Från kommandocentralen fanns en fast förbindelse till luftbevakningstorn inom basen där luftbevakaren tog emot rapporter från trafikledaren gällande egna starter och landningar, som sedan kunde levereras vidare till luftförsvarsgruppcentralen inom sektorn. För att motverka bekämpning av egna stridskrafter fanns en underofficer i kommandocentralen vars uppgift var att orientera luftvärnet på basen om den egna flygverksamheten. Den baskabel som var förlagd  i baskabelnätet gick via KC för att sedan fortsätta ut till piloterna vid klargöringsplatserna.

Majoriteten av kommandocentralerna är uppbyggd på lika sätt med samma utformning men ändringar kan ha förekommit på de senarebyggda med tiden. KCn hade en stötvågstunnel som löpte parallellt med den skyddade delen med en ingång i vardera ände. För att inträda till den skyddade delen fanns en stötvågsdörr som agerar både stötvågs- och gasgräns. Innanför når man ledningsrummet på höger sida och de två panelraderna där personalen satt syns tydligt. Kabelkanaler i golvet leder in mot apparatrummet i andra änden på anläggningen där all teknik fanns placerad. Värme och ventilation hade ett eget rum intill apparatrummet.

När det sedan övergick från Bas-60 till Bas-90 så ville man nu också utöka ytan i kommandocentralen och även ge personalen ett bättre fortifikatoriskt skydd. Man testade detta i Uppsala då den centralen fick agera prototypanläggning. Resultatet av ombyggnationen i Uppsala var bra och de miljöförbättrade åtgärder uppskattades väldigt. Man flyttade även operatörspositioner samt utrustning som då även fick plats i den nya delen.

Kungl Västmanlands Flygflottilj F1