Katrineholms atomskydd
Under 1950-talet var kärnvapenhotet överhängande och det befarades att Sverige kunde bli drabbad av en kärnvapenexplosion. Runt om i landet påbörjades planering och byggnation av skyddsrum i berg som skulle vara fullträffsäkra och även klara en kärnvapenexplosion på avstånd. Platsen för ett utav dessa skyddsrum blev 20 meter rakt under kommunhuset i Katrineholm med plats för flera hundra skyddssökande personer.
Skyddsrummet fick stor uppmärksamhet i media efter färdigställandet år 1957 då denna anläggning var en utav de första fullträffsäkra befolkningsskyddsrum som byggdes. Från kommunhuset slingrar sig trapphuset nedåt mot den underjordiska anläggningen som än idag kan tas i bruk inom 48 timmar.
I berget under kommunhuset
Skicket på anläggningen är vid besöket förhållandevis bra. Under de senaste årtiondena har budgeten till dessa anläggningar inte varit skyhög, utan oftast endast tillräcklig för enklare underhåll. Det är torrt och fint inne i själva skyddsrummet innanför stötvågsgränsen. Personal underhåller kontinuerligt skyddsrummet med tillgängliga medel då det fortfarande ska kunna iordningsställas inom 48 timmar. Storleken på skyddsrummet är god för cirka 500 skyddssökande personer som sedan ska kunna stanna i upp till tre dygn. Skyddsrummet är självförsörjande gällande elkraft och vattentillförsel genom en djupborrad brunn för vatten och reservkraftverk till elektriciteten. Skulle det ordinarie elnätet slås ut startar reservkraftverket som då ska hålla bland annat ventilation och belysning igång under en tid.
Utöver inrymningsvägen via trapphuset finns i andra änden av skyddsrummet en lång tunnel som ansluter till skyddsrummet. Som skydd finns här en stor rund betongbarriär som rullas på plats via skenor i golv och tak. Denna barriär agerar stötvågsgräns och här finns en sluss som användas om den är i stängt läge. Innanför stötvågsgränsen finns gasgränsen, som också utgör det innersta skyddet. Innanför denna gasgräns ymningsväg till skyddsrummet finns ett bankvalv som Sparbanken valde att husera i. Kostnaden för bankvalvet var 70.000 kr i dåtidens valuta.
På en av skisserna som fanns inne i berget var flera viktiga företag och industrier utmarkerat. Bl.a Televerket, Civilförsvarsförbundet, FRO och Rödakorset hade huserat här under en övning.
Uppbyggnad av civilförsvaret
Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.
Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).
Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).
Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.25). Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.26).
Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).
“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar.” (Rosander, 2014, s.27).
Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).
Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).
Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).
“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret.” (Rosander, 2014, s.36)
Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).
kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).
I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.
Hotet från kärnvapen
Efterkrigstiden som sedan blev kalla kriget var en start på många bergrumsbyggen. Misstänksamheten mellan andra världskrigets segrarmakter och hotet från atombomben gjorde att risken för ett nytt världskrig många gånger kändes överhängande.
Nu började landet planera in i minsta detalj hur man skulle skydda så mycket av befolkningen som möjligt. Detta gjorde man bl.a genom att ha utbildningar, utställningar och skyddsrumsbyggen. Civilförsvarsstyrelsen styrde projekten av byggnationen angående skyddsrummen. De större skyddsrummen likt detta byggdes på ett dussin platser i landet och kom att kallas för befolkningsskyddsrum.
När detta bergrum på Gröna Kulle i Katrineholm stod klart år 1957 hade det kostat ungefär 1,2 miljoner kronor att bygga. På den tiden finansierades två tredjedelar av kostnaden av statsbidrag och resten fick Katrineholms stad stå för. När detta skyddsrum var färdigt så uppmärksammandes det i media världen över. En brittisk reporter från LIFE konstaterade att skyddsrum av detta slag inte fanns i Storbritannien.
Läs även:
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.