Katrineholms atomskydd
Under 1900-talets andra halva var kärnvapenhotet från öst överhängande. Det befarades att Sverige kunde bli indragen i en konflikt där fienden hade kärnvapen i sin arsenal. Runt om i landet uppfördes fullträffsäkra befolkningsskyddsrum i berg som skulle klara en kärnvapendetonation på avstånd. Platsen för ett av dessa skyddsrum blev 20 meter under kommunhuset i Katrineholm där flera hundra personer skulle söka skydd.
1. Grönområdet runt kommunhuset avslöjar inte nämnvärt att det döljer en anläggning nere i djupet. Här finns nämligen inget berg som tornar upp sig, utan enbart en mindre kulle. På denna kulle står kommunhuset omgivet av park och grönska. Väl inne i den gamla byggnaden från år 1900 finns en trappa som sträcker sig ned mot källarplanet. Där nere finns ett väl skyddat arkiv som med sina två stötvågsdörrar håller värdesakerna säkra från obehöriga.
Längst bort i källarkorridoren finns en plåtdörr likt de andra dörrarna i korridoren. Det intressanta med denna dörr är att den döljer trappan som leder nedåt i berget. Efter ett par våningar nedåt i berget ansluter kommunhusets nedgång till en större inrymningsväg som slingrar sig vidare mot atomskyddet. Inrymningsvägen sträcker sig ytterligare fyra våningar nedåt där den möter ett par tjocka stålportar. Dessa portar är en del av skalskyddet vars syfte är att skydda anläggningen mot stötvågen från en explosion på markytan. Innanför portarna finns ett rum med saneringsduschar för kontaminerade personer. Skyddsrummet har inte en permanent byggd gassluss med saneringsutrustning likt de andra större skyddsrummen, utan inkluderar ett monterbart gasfång som monteras upp i anslutning till gasgränsen.
Skicket på anläggningen är vid besöket förhållandevis bra. Under de senaste årtiondena har budgeten till dessa anläggningar inte varit skyhög, utan oftast tillräcklig för enklare drift och underhåll. Det är torrt och fint i de delar av skyddsrummet som ligger innanför stötvågsgränsen. Personal underhåller kontinuerligt skyddsrummet med tillgängliga medel då det fortfarande ska kunna iordningsställas inom 48 timmar.
2. Civilförsvarets uppbyggnad
Civilförsvarets utveckling under 1900-talet var omfattande och engagerade stora delar av samhället. Redan på 1930-talet påbörjades planeringen av ett civilt försvar, men det var under andra världskriget som konceptet om ett totalförsvar, där det civila och militära försvaret samverkade, verkligen tog form. Den tekniska utvecklingen under kriget introducerade nya vapentyper som bidrog till ökad förödelse. Särskilt framstegen inom bombflyget möjliggjorde storskaliga bombningar med förödande effekter. Ett exempel är de tyska bombningarna av London, vilka orsakade stort lidande bland civilbefolkningen, förvandlade stora delar av staden till ruiner och ledde till höga dödstal. Utöver de materiella skadorna på byggnader och infrastruktur, ökade även de psykologiska påfrestningarna på befolkningen i de drabbade områdena markant (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 22).
Enligt Rosander (2014) markerar 1937 året för den verkliga starten av civilförsvarets etablering. Detta skedde genom bildandet av två organisationer som senare blev centrala delar av civilförsvaret: Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som uppstod till följd av bombningar ledde till att dessa organisationer främst fokuserade på att skydda mot sådana hot. 1940 tillkom en tredje organisation, Statens utrymningskommission. De två förstnämnda organisationerna var statliga och ansvarade för att leda det civila försvaret under krigstiden, med socialdepartementet som överordnat organ (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 24).
Redan vid den här tiden strävade man efter att separera det civila försvaret från det militära försvaret i syfte att begränsa det militära inflytandet över skyddet av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu omfatta nästan hela samhället för att öka motståndskraften. Efter andra världskrigets slut intensifierades diskussionerna om hur civilförsvarsorganisationen skulle utformas. Efter krigets slut uppstod frågan om det skulle finnas en fredstida organisation parallellt med en för krigstid. Efter noggrant övervägande av för- och nackdelar beslutades det att ha separata organisationer: en fredstida med fokus på frågor som utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25-26). Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera, och i stället etablerades Civilförsvarsstyrelsen. Denna nya statliga organisation var verksam fram till 1986, då dess ansvarsområden och uppgifter överfördes till det nybildade Statens räddningsverk. Den omfattande omorganiseringen på 1980-talet medförde också ett ökat ansvar för kommunerna på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25).
“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).
Frågan om byggandet av skyddsrum var under många år en central och komplex fråga. Den blev så pass betydelsefull att den år 1948 togs upp i en särskild utredning, vilken sedan ledde till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut resulterade i konstruktionen av stora befolkningsskyddsrum i landets största städer, vilka var avsevärt större än de vanliga skyddsrummen som också behandlades i utredningen.
Den ansvarige ministern eftersträvade dock skyddsrum av högsta kvalitet som skulle vara fullträffsäkra, istället för de vanliga skyddsrummen som föreslogs i utredningen. Utöver frågan om skyddsrum blev det allt mer oklart vem som hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Slutligen enades man om att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare, motsvarande militärbefälhavaren, med ansvar för ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 27).
Under 1950-talet genomgick den dåvarande civilförsvarsplaneringen en omvälvande förändring. Detta berodde på den snabba utvecklingen av kärnvapen, där både USA och Sovjetunionen hade påbörjat en kapprustning. År 1953 inleddes en omfattande civilförsvarsutredning som tog fem år att slutföra. Utredningens mål var att skifta fokus från att bygga skyddsrum till att planera för evakuering av områden som kunde vara i farozonen. I utredningens inledning trodde man fortfarande att de högkvalitativa skyddsrummen skulle klara av de tillgängliga atomvapnen. Dock, redan efter två år, presenterade utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. Denna proposition innefattade förändringar i civilförsvarslagen gällande byggandet av skyddsrum och innebörden av evakuering. Riksdagen godkände propositionen, och tillsammans med den så kallade “mars-promemorian” indikerade det alltmer att evakuering av civilbefolkningen var den mest effektiva åtgärden för att skydda befolkningen. Genom promemorian slopades kravet på att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 29).
Frågan om skyddsrum återkom på 1970-talet när nya hotbilder började ta form. De enorma evakueringarna av städer ansågs nu vara orealistiska på grund av logistiska utmaningarna med utrymning av befolkningen. Den nya hotbilden, präglad av snabba händelseförlopp och konventionella vapen, ledde till att fokus skiftades från evakueringsplaner till frågor om skyddsrum. En utmaning var att det inte hade byggts skyddsrum i den önskade takten under större delen av 1960-talet. Nya byggnationer blev prioriterade, och designen av skyddsrummen inriktades nu på att vara hållbara och ge varje individ mer utrymme. Hotet om atomvapen minskade samtidigt som hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade de tekniska kraven på skyddsrum för kärnvapenskydd, och endast en skyddsnivå infördes för att bedöma skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 46).
“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)
Genom åren har flera utredningar lett till olika omorganiseringar. Med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 delades civilförsvaret in i två huvudgrenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar av strategisk betydelse. En viktig förändring var att Länsstyrelsen utsågs som den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. Länsstyrelsen tilldelades omfattande befogenheter, inklusive ansvar för hälso- och sjukvård, trafik och försörjningsfrågor i krigssituationer. Dess roll var att fungera som knutpunkt och regional samordnare för planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och den högre regionala nivån hanterades av civilbefälhavaren inom det specifika civilområdet (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 36).
Under åren framträdde olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna, vilket ledde till riksdagsbeslut på 1980-talet om att skapa nya myndigheter. Dessa myndigheter var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Överstyrelsen ansvarade för ledning och samordning, medan Statens räddningsverk hade ansvar för befolkningsskydd och räddningstjänst på alla nivåer av konflikter. Införandet av dessa myndigheter medförde att den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen avvecklades (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 49). Från mitten av 1980-talet ökade kommunernas ansvar markant genom en decentralisering där det övergripande planeringsarbetet överfördes till kommunerna. Kommunerna fick även ledningsansvar i krigssituationer. Under denna period återinfördes hemskyddet som en integrerad del av det lokala civilförsvaret. Kommunerna delades upp i hemskyddsområden, som i sin tur var indelade i ytterligare områden. Syftet med hemskyddsområdena var att fungera som en länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen, särskilt när det gällde informationsutbyte och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 48). Under 1980-talet befann sig Sverige på en andra plats i jämförelse med andra europeiska länder när det gällde storleken på civilförsvarsbudgeten.
3. Översikt av skyddsrum
Det finns ett antal regelverk som rör skyddsrum och deras utformning. Under åren har tekniska bestämmelser för normalskyddsrum publicerats, bland annat av Kungliga Civilförsvarsstyrelsen. Dessa publikationer skiljer sig åt i jämförelse med senare versioner. I 1954 års utgåva av Anvisningar för anordnande av skyddsrum (ASkr54) framgår att skyddsrum, med avseende på skyddsnivå, indelas i tre kategorier: fullträffsäkra, normal- och splitterskyddsrum. Fullträffsäkra skyddsrum, som är helt insprängda i berg, betraktades som det bästa sättet att säkerställa ett högt skydd. För att garantera tillräckligt skydd krävdes en bergtäckning på minst 15 meter. Det angavs också att nettogolvytan per skyddad person var 0,5 kvadratmeter. För fullträffsäkra skyddsrum fanns ingen övre gräns för antalet personer som kunde söka skydd, utan detta begränsades istället av antalet ingångar och anläggningens storlek. Redan vid denna tidpunkt skulle skyddsrum, både normal- och fullträffsäkra, utformas så att utrymmet kunde användas för andra ändamål i fredstid, exempelvis som lagerlokaler eller garage (Kungl Civilförsvarsstyrelsen, 1954). I 1962 års utgåva av tekniska bestämmelser för normalskyddsrum höjdes nettogolvytan per skyddad person till 0,75 kvadratmeter. Dessutom reglerades skyddsrummens användning under fredstid genom föreskrifter från Civilförsvarsstyrelsen, som betonade att utrymmena i möjligaste mån skulle användas även i fred (Kungl Civilförsvarsstyrelsen, 1962).
4. Anläggningen under kommunhuset
Befolkningsskyddsrummet under Gröna kulle konstruerades under första åren av 1950-talet för att slutligen stå färdigt år 1957. På grund av det oroliga omvärldsläget vid denna tid påbörjades arbetet med utgrävningarna redan innan statsbidraget hade tilldelats kommunen. Anläggningen tog form tjugo meter ned i urberget, där ett fristående hus uppfördes i det utsprängda bergrummet (Ekdahl, 2021). Den totala ytan för skyddsrummet med dess inrymningsvägar uppgår till cirka 1200 kvadratmeter. Vid tiden för sitt färdigställande var detta befolkningsskyddsrum ett av de första i världen, vilket väckte en stor uppmärksamhet i media runt om i världen Bland annat genomförde den brittiska tidsskriften LIFE magazin ett reportage om anläggningen (Antus, 2015). Befolkningsskyddsrum av detta slag fanns vid denna tid inte i Storbritannien. I Sverige hade det vid denna tid påbörjats byggnationer av liknande anläggningar, bland annat i Stockholm. Där stod Johannes bergskyddsrum för invigning 11 november 1955 som det första färdiga skyddsrum av sitt slag i hela världen (Civilförsvar, u.å).
Läs även: Sveriges största skyddsrum
Befolkningsskyddsrummet under kommunhuset utformades för cirka 700 skyddssökande personer som skulle kunna stanna i några dagar. Vid omstrukturering i bergrummet skulle 300-400 personer beredas sängplats i de två stora kamrarna som utgjorde skyddsrummet. I vardera kammare placerades sju toaletter, hygienrum och kontor för chef. Vid slutet av huvudinslagets tunnel fanns ett bankvalv som byggdes för och disponerades av Sparbanken i Sörmland (Ekdahl, 2021). Kostnaden för byggnation av bankvalvet ska ha uppgått till 70 000 kr i dåtidens valuta. Inne i anläggningen finns vid besöket reservkraftverket kvar. Skyddsrummet konstruerades för att vara självförsörjande gällande elkraft och vattentillförsel genom reservkraftverk för elektricitet och en djupborrad brunn för vatten. Skulle det ordinarie elnätet slås ut fanns reservkraftverket som då skulle hålla belysning och den filtrerade ventilationen igång under en begränsad period.
Förutom den tidigare nämnda inrymningsvägen via trapphuset, finns i motsatt ände av skyddsrummet en lång infartstunnel som ansluter till skyddsrummet från gatan på marknivå. Längre ner i tunneln finns ett stort, utsprängt utrymme som fungerar som en stötvågsficka. Vidare nedåt, i en skarp vinkel, ligger stötvågsgränsen som utgörs av en stor rund betongbarriär, vilken kan rullas på plats längs skenor i golv och tak. När denna barriär är stängd, kan en stötvågssluss intill användas. Innanför stötvågsgränsen finns gasgränsen, bestående av tunnare stålportar, vilka utgör det inre skyddet för anläggningen. Skyddsrummet hade med dessa anordningar ett skydd mot kemiska stridsmedel, konventionella bomber och atomvapen.
En planeringsskiss som fanns nere i skyddsrummet syns hur flera viktiga företag, organisationer och myndigheter huserade (eller skulle kunna husera) i anläggningen i samband med övningar och möjligtvis krigstider. I det norra skeppet stationerades: Överstyrelsen för civil beredskap, Statens strålskyddsinstitut, Hälso- och miljökontoret, Televerket Civilförsvarsförbundet och en ytterligare aktör som är svår att utläsa. Vid det södra skeppet inhystes Lottorna, Rödakorset, Vattenfall, samt ett par ytterligare aktörer som är svåra att utläsa från skissen. I de två förbindelsetunnlarna fanns bland annat ICA och SRV. Som en anteckning framkommer FRO, som möjligtvis också skulle beredas plats. Längst in i det norra skeppet finns på skissen ett avskilt större utrymme benämnt “LC”, vilket troligtvis kan stå för “Ledningscentral”. En teori är att detta skyddsrum har nyttjats till övningsverksamhet av civilförsvaret i området, istället för att använda den ordinarie ledningscentral som var placerad i berganläggning strax utanför staden. Vad som leder fram till denna teori är bland annat det tillträdesförbud som hävdes till civilförsvarets ledningscentral 1974. Detta förbud innebar tidigare att all tillträde till anläggningen var tvungen att ansökas hos Länsstyrelsen, samt att sekretessen var avsevärt högre. Då detta förbud fortfarande omfattade (fram t.o.m 1974) den skarpa ledningscentralen kan det därför varit betydligt enklare att bedriva övningsverksamhet i skyddsrummet, en underjordisk miljö som är snarlik den riktiga, än att söka tillstånd för varje enskild individ till den skarpa anläggningen. Ekdahl (2021) visar i sin artikel upp detta beslut om upphävt tillträdesförbud. En säkerhetsstrateg vid Västra Sörmlands Räddningstjänst menar att viss verksamhet på senare år har flyttat till Gröna kulle från civilförsvarets ledningscentral beläget i berganläggning (Ström Bäverlind, 2013).
När skyddsrummet i Katrineholm stod klar 1957 hade anläggningen kostat ungefär 1,2 miljoner kronor att bygga. På den tiden finansierades två tredjedelar av kostnaden via statsbidrag och resterande del finansierades av Katrineholms kommun. Det har dock inte alltid varit problemfritt att underhålla skyddsrummet. Avfuktning och ventilation måste ständigt vara påslaget för att förhindra vatten och fukt tränger in i anläggningen. Vid ett tillfälle hade det blivit översvämning och några decimeter vatten täckte golvet (Alexis, 2016). Om det berodde på att avtuktningsaggregaten inte var påslagna eller om någon pump var trasig framkommer inte. Tack till kommunen med dess personal som möjliggjorde besöket.
Uppdaterad: 202312
Referenslista
Alexis, P. (2016). Rester från kalla kriget göms under ytan. Kkuriren. https://kkuriren.se/nyheter/katrineholm/artikel/rester-fran-kalla-kriget-goms-under-ytan/j83wm2qr
Antus ,J. (2015). Grön kulle. Antus.nu. https://antus.nu/GK.html
Civilförsvar. (u.å). Kalla kriget (1955-60). Civilförsvar.se. https://archive.is/20120707134110/http://civilforsvar.se/Jubileum/75-1955-60.htm
Ekberg, S. (2022). Här får eleverna besöka skyddsrummet: “Bra att se hur det ser ut”. Sveriges radio. https://sverigesradio.se/artikel/har-far-eleverna-besoka-skyddsrummet-bra-att-se-hur-det-ser-ut
Ekdahl, C. (2021). Ryss-skräck gav bombsäkert skyddsrum under Gröna kulle. https://kkuriren.se/nyheter/katrineholm/artikel/ryss-skrack-gav-bombsakert-skyddsrum-under-grona-kulle-folj-med-ner/joxz20qj
Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1954). Anvisningar för anordnande av skyddsrum. (2 uppl). MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_1_skyddsrumsregler-1954-askr_54.pdf
Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1962). Tekniska bestämmelser för normalskyddsrum. MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_2_skyddsrumsregler-1962-nskr-62.pdf
Ström Bäverlind, O. (2013). Ledningscentral kan stängas. Kkuriren. https://kkuriren.se/nyheter/katrineholm/artikel/ledningscentral-kan-stangas/re5xozwr
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.