Katrineholms atomskydd

Under 1900-talets andra halva var kärnvapenhotet från öst överhängande. Det befarades att Sverige kunde bli indragen i en konflikt där fienden hade kärnvapen i sin arsenal. Runt om i landet uppfördes fullträffsäkra befolkningsskyddsrum i berg som skulle klara en kärnvapendetonation på avstånd. Platsen för ett av dessa skyddsrum blev 20 meter under kommunhuset i Katrineholm där flera hundra personer skulle söka skydd.

Skyddsrummet fick efter sitt färdigställande år 1957 stor uppmärksamhet i media då anläggningen var en av de första fullträffsäkra befolkningsskyddsrum som byggdes. Från kommunhuset slingrar sig trapphuset ned mot den underjordiska anläggningen som än idag kan tas i bruk inom 48 timmar. Tack till kommunen med dess personal som möjliggjorde besöket.

I berget under kommunhuset

Grönområdet runt kommunhuset avslöjar inte nämnvärt att det döljer en anläggning nere i djupet. Här finns nämligen inget berg som tornar upp sig, utan enbart en mindre kulle. På denna kulle står kommunhuset omgivet av park och grönska. Väl inne i den gamla byggnaden från år 1900 finns en trappa som sträcker sig ned mot källarplanet. Där nere finns ett väl skyddat arkiv som med sina två stötvågsdörrar håller värdesakerna säkra från obehöriga.

Längst bort i källarkorridoren finns en plåtdörr likt de andra dörrarna i korridoren. Det intressanta med denna dörr är att den döljer trappan som leder nedåt i berget. Efter ett par våningar nedåt i berget ansluter kommunhusets nedgång till en större inrymningsväg som slingrar sig vidare mot atomskyddet. Inrymningsvägen sträcker sig ytterligare fyra våningar nedåt där den möter ett par tjocka stålportar. Dessa portar är en del av skalskyddet vars syfte är att skydda anläggningen mot stötvågen från en explosion på markytan. Innanför portarna finns ett rum med saneringsduschar för kontaminerade personer. Skyddsrummet har inte en permanent byggd gassluss med saneringsutrustning likt de andra större skyddsrummen, utan inkluderar ett monterbart gasfång som monteras upp i anslutning till gasgränsen.

Bergrum Katrineholm — En del av skissen som berättar hur utrymmet är format under stadshuset.

Skicket på anläggningen är vid besöket förhållandevis bra. Under de senaste årtiondena har budgeten till dessa anläggningar inte varit skyhög, utan oftast tillräcklig för enklare drift och underhåll. Det är torrt och fint i de delar av skyddsrummet som ligger innanför stötvågsgränsen. Personal underhåller kontinuerligt skyddsrummet med tillgängliga medel då det fortfarande ska kunna iordningsställas inom 48 timmar. Skyddsrummet utformades för cirka 500 skyddssökande som skulle kunna stanna i upp till tre dygn. Anläggningen gjordes självförsörjande gällande elkraft och vattentillförsel genom reservkraftverk för elektricitet och en djupborrad brunn för vatten. Skulle det ordinarie elnätet slås ut startar reservkraftverket som då ska hålla ventilation och belysning igång under en begränsad period.

Utöver inrymningsvägen via trapphuset finns i andra änden av skyddsrummet en lång infartstunnel som ansluter till skyddsrummet via gatan på markytan. Längst ned i tunnelns slut utgörs stötvågsgränsen av en stor rund betongbarriär vilken rullas på plats via skenor i golv och tak. Vid stängt läge finns en stötvågssluss som kan användas. Innanför stötvågsgränsen finns gasgränsen som utgörs av tunnare stålportar och är det inre skyddet till anläggningen. Bergrummet inhyste utöver funktion som skyddsrum ett bankvalv som Sparbanken disponerade. Kostnaden för byggnation av bankvalvet uppgick till 70 000 kr i dåtidens valuta.

En ritning nere i berget visade att flera viktiga företag och organisationer huserat i anläggningen i samband med övningar, däribland Civilförsvarsförbundet, FRO, Rödakorset och Televerket.

Kragg, dieselverk, katrineholm — ALBIN, stationär dieselmotor typ G-4 D. Dieselverket som skall driva anläggningen när det befintliga elnätet slås ut.

När skyddsrummet i Katrineholm stod klar 1957 hade anläggningen kostat ungefär 1,2 miljoner kronor att bygga. På den tiden finansierades två tredjedelar av kostnaden via statsbidrag och resten stod Katrineholms stad för. Skyddsrummet uppmärksammandes i media världen över och som exempel konstaterade en brittisk reporter från LIFE att skyddsrum av detta slag inte fanns i Storbritannien.

Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Stötvågsdörr, katrineholm, hemlig — Tar man den stora nedfarten i berget så stöter man på denna gigantiska port som ska rullas på plats som skydd mot atomvapen. Nedanför syns gasdörrarna som skall täta mot stridsgaser.

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.25). Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar.” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret.” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.