Skyddet för Luleå hamn

Längs med Luleälven uppfördes under 1900-talets andra hälft ett antal artillerianläggningar med syfte att försvåra en fiendes framryckning. Vid älvens mynning, strax utanför Luleå, byggdes en stor kärnvapensäker kustartillerianläggning som primärt skulle skydda hamnområdet. Under 1980-talet skulle anläggningen övergå till armén och har sedan 1990-talet påbörjat sitt förfall.

1. Solen står högt på himlen och kastar skarpa skuggor över bergets branta sluttningar. Betongvärnen reser sig ur marken som monument från en svunnen tid. Trots ytor klädda med grön mossa bevarar de sin tunga, tysta kraft. Deras placering, noggrant utplacerade längs bergets sidor, ger intrycket av en kedja av tysta väktare, som iakttar varje rörelse i området nedanför och som en påminnelse om den tid då detta område var militärt.

Värnen i sig är spår av den militära närvaron som tidigare fanns i berget. På håll smälter de in i den steniga terrängen och de stirrar ut över sluttningen, som om de fortfarande vaktar något som inte längre finns. År av fukt och vegetation har lämnat fläckar av mörker, som om själva berget försöker återta det som en gång hörde till det. I utrymmena innanför bergväggarna ekar tomheten, men på anläggningens innerväggar kanske soldaternas tidigare inskriptioner om sina vardagar finns kvar.

I mitten, omgiven av dessa vakande betongväktare, ligger det plomberade inslaget till den gamla anläggningen. Den tidigare porten, täckt av rost och färg, markerade ingången till en värld av hemligheter. Denna ingång, stor nog för lastbilar, dolde något som inte ens solen med sina strålar kunde avslöja. Med tiden kommer de med vetskap om anläggningen och hur det en gång i tiden såg ut på insidan att försvinna i tidens flod. Men trots solens värme, vilar en kyla i luften, som om något betydelsefullt finns kvar därinne, dolt och bevarat till en framtida generation. Man kan nästan höra ett svagt eko av fotsteg, av order som ges, och av anläggningens utrustning djupt inne i berget. De mörka gångarna inuti berget, nu fyllda och tystnad, var en gång pulserande med liv och rörelse under tiden då övningsverksamhet bedrevs, allt i syfte för att skydda riket mot hot från omvärlden.

2. Från kustartilleriet till armén

När anläggningen på Hertsöberget var en del av kustartilleriet stod den under Härnösands kustartilleriregemente (KA5) försorg. Samtidigt ingick anläggningen i Spärrbataljon Luleå och något som kom att benämnas Luleälvdalslinjen (Ekman, 2015).

Samtidigt som de fasta anläggningarna tog form längs norrlandskusten uppfördes kasernområde i Härnösand. Detta område skulle dock inte komna att användas till militära ändamål då byggnaderna överlämnades till sjukvården. Bemanning av de fasta anläggningarna utgjordes därför till en början av personal från andra kustartilleridetachement och regementen, däribland Vaxholm och Karlskrona kustartilleriregementen. Försvarsbeslutet 1942 innebar att kustartilleriet övergick från ett fästningsförsvar till ett kustförsvar. Samma år bildades kustartilleriförsvarsstaber som fick tilldelat geografiskt område. På högre regional nivå ingick dessa områden i större marindistrikt (senare marinkommando) som var egna krigsförband (Holmberg, 1993). Försvarsbeslutet medförde även att Härnösand fick ett eget detachement (KA 4 H). Några år efter andra världskriget kom det säkerhetspolitiska läget att försämras vilket gav upphov till förstärkning. Därför kom detachementet i Härnösand att omorganiseras till en kustartillerikår (KA 5) och ny materiel tillfördes till den växande organisationen. Härnösands kustartillerikår skulle år 1975 omorganiseras och få namnet Härnösands kustartilleriregemente. Här utbildades nu värnpliktiga och befäl till bemanning av de fasta anläggningarna längs med större delen av kuststräckan (från Gävle till Kalix). Platsen för detachementet och sedermera regementet förlades till Kusthöjden i Härnösand där utbildning bedrevs till nedläggningen år 1997 (Marintaktiska kommandot, 2002). Regementet hade ansvar för utbildning av personal till spärrbataljonerna där spärrbataljon Luleå ingick. Spärrbataljonen, med sin stabsplats i Hertsöberget, innefattade samtliga förband i Luleå hamninlopp. I denna spärrbataljon ingick staben med dess stabsbatteri, ett tungt batteri, ett lätt batteri, robotbatteri 52 samt en minspärrstropp. Vid fredstida förhållanden fanns vid Sandön och Tjuvholmssundet förberedda mineringar (Ekman, 2015).

För att belysa organisationen, där anläggningen i Hertsöberget var del av, är det av vikt att nämna delar ur marinen. I en ytterligare berganläggning kring Luleå placerades stabsplatsen för Luleå marina Bevakningsområde (BoLu). Detta var ett sjöbevakningsförband inom marinen som organiserades 1953. De huvudsakliga uppgifterna bestod till del av ytövervakning av Bottenviken och att samverka med andra myndigheter, exempelvis Kustbevakningen, Sjöräddningen och Tullen. Fram till 1956 ingick BoLu i Norrlandskustens marindistrikt. Mellan åren 1957-1966 uppgick BoLu i Marinkommando nord för att år 1967 organisatoriskt övergå i Övre Norrlands militärområde fram tills nedläggningen 1983. Förbandsledningen var under denna period stationerad i Luleå (Degerström et al., 2005) Tillsammans med NK/KA5 i Härnösand var dessa två förband de som i fredstid bevakade norrlandskustens vatten. I en proposition år 1981 föreslog överbefälhavaren att BoLu skulle utgå ur marinens organisationen och att förbandets uppgifter skulle överföras till NK/KA5 (Prop. 1981/82:102). Den 30 september 1983 kom nedläggningen för Luleå marina bevakningsområde att bli ett faktum (Ka5 kamratförening, 2013).

Läs även: Stabsberget fo63

Den 1 juli 1986 bildades Norrlandskustens marinkommando genom en förändring i den regionala ledningsnivån inom marinen. Det tidigare Norrlands kustartilleriförsvar med kustartilleriregementet i Härnösand (NK/ KA 5) och Norrlandskustens örlogsbasavdelning (ÖrlBavd NK) sammanslogs till marinkommandot och fick Härnösand som förläggningsort (Braunstein, 2011). Det var vid denna tid som kustartillerianläggningen på Hertsöberget skulle komma att utgå ur kustartilleriet och i stället ingå under arméns organisation. 1986 hamnade artillerianläggningen under Bodens artilleriregemente (A8) försorg, där även forten inom Bodens fästning ingick. Enligt Hansson (2022) användes anläggningen under en begränsad tid av Hemvärnet för att sedan utgå ur krigsorganisationen 1992 och verksamheten lades ner. Norrlandskustens marinkommando kom att verka fram till år 2000, då försvarsbesluten innebar en bred nedskärning i försvaret. Genom detta beslut var den militära verksamheten i Härnösand och längs med norrlandskusten till stor del helt avvecklad (Braunstein, 2011). 

3. Luleälvdalslinjen

I Norrbotten fanns flera försvarslinjer som i regel följde de stora älvarna. En av dessa var Luleälvdalslinjen och bestod av ett antal fasta batterier med kanoner längs med Luleälven från Vuollerim ner till Luleå. Denna försvarslinje växte fram under 1960- och 1970-talen till följd av det osäkra omvärldsläget. Syftet med Luleälvdalslinjen var att utgöra det sista stora försvaret och förhindra ett fientligt angrepp från öster att ta sig vidare ned till södra delarna av Sverige. Dessa batterier var strategiskt utplacerade vid infrastruktur som i värsta fall skulle förstöras om fienden tagit sig förbi Kalixlinjen. Platserna var ofta i närheten av broar som korsade Luleälven, exempelvis vid Vuollerim och Bodträskfors (Ekman, 2015).

“Utbyggnaderna gjordes samtidigt som det pågick stora kraftverksbyggen längs älven vilket gjorde det lättare att dölja all sprängning som var nödvändig för att bygga dessa artillerifort” (Ekman, 2015) 

Kanonerna till dessa anläggningar kom från flottans utrangerade pansarskepp, där de nu skulle utgöra en betydande del i det fasta försvaret i norr. De fyra skeppen: Manligheten, Tapperheten, Wasa och Äran tillhörde Äranklassen och var de skepp som kanonerna tidigare tillhörde. Kalibern på de kanoner som kom att återanvändas i Norrbotten var 12 cm samt 15,2 cm, där det efter överväganden beslutats att inte använda den primära bestyckningen om 28,3 cm. Orsaken var tyngden och transportsvårigheter till berörda områden. Totalt fanns 27 stycken 12 cm kanoner och 25 stycken 15,2 cm kanoner utplacerade i Norrbotten, där den sista installerades vid en anläggning 1987. Bemanningen av dessa anläggningar utgjordes av lokalförsvarsförband med manskap från huvudsakligen Norrbotten och Västerbotten. Det var i regel dessa förband som stod för försvaret läns med Luleälvdalslinjen. Ekman (2015) beskriver denna försvarslinje som en mindre utvecklad variant av Kalixlinjen, som i jämförelse hade infrastruktur och fortifikationer konstruerade i fredstid. Han tillägger att det fasta artilleriet längs Luleälven var vital för försvaret längs med denna sträcka. Övningsverksamheten utgjordes i regel av repetitionsövningar vart fjärde år, där anläggningen på Staraberget utanför Vuollerim ofta nyttjades vid skarpskjutning. Den före detta kaptenen Kjell Eriksson, placerad vid Staraberget, berättar för Ekman om den enorma styrka i dessa kanoner. När pjäserna skulle användas skulle samtliga personer befinna sig i anläggningen, främst beroende på ljudknallen och tryckvågen när projektilen lämnade röret. Något anmärkningsvärt var att den tilldelade ammunitionen från flottan var den enda tillgängliga, samt att det inte var tal om någon nyproduktion av ammunition till dessa pjäser (Ekman, 2015).

4.Rörliga spärrbataljonen, Uppsatt 1972, KA5, Utgår 1994, Luleå

4. Batteri Luleå 1 (LU1)

Det tunga batteriet i Luleå uppfördes mellan åren 1950-1952, men där arbete vid berget förekom redan i slutet av 1940-talet. I denna text kommer Hertsöberget användas som beskrivning av platsen för anläggningen, men i andra fall förekommer Ormberget och Prickberget. Anledningen till ett uppförande av detta batteri var att förstärka skyddet av hamnen i Luleå. Vid foten av berget fanns huvudinslaget och på hjässan tre 15,2 cm pjäser m/1898E-50 (Hansson, 2022). Dessa pjäser kom från pansarskeppet Äran, vilken byggdes 1901. Den maximala räckvidden på dessa pjäser var enligt NSD 25 kilometer, men där den effektiva räckvidden var omkring 17 kilometer och kunde nå ut till Hindersön (NSD, 2007a). 

“Med kanonerna på Hertsöberget skulle den viktiga malmtrafiken i Luleå hamn skyddas, det som kanonerna vid Bodens fästning inte klarade” (Ekman, 2015).

De 15,2 cm pjäser m/1898 som överfördes från utrangerade pansarskepp till fasta batterier kom att hamna på tre platser i landet: Gävle, Sundsvall och Luleå. Av dessa tre var anläggningen i Luleå det första som färdigställdes, följt av Gävle (1957) och slutligen Sundsvall (1958).

Från huvudinslaget sträcker sig tunnelsystemen långt genom berget och ritningar visar på ett stort antal in- och utgångar runt om Hertsöberget. Ritningen över anläggningen visar på att en kortare tvärgående inslagstunnel utanför berget, sannolikt byggd i betong, med stora portar i dess ändar. Från mitten av denna mindre tunneldel fanns en längre stötvågstunnel in i berget där stötvågsgränsen med sin bastanta betongport markerade slutet. Innanför denna gräns fanns anläggningen, vilken i regel bestod av tre skepp (kammare), där de två inre var väldigt stora. Det första skeppet, tvärgående mot de andra två, innehöll utrustning för anläggningens drift, exempelvis reservkraft, cisterner för drivmedel och vatten samt pannrum. Även köket ska varit placerat i denna del. De två större skeppen, placerade i linje med inslagstunneln och bredvid varandra, innehöll majoriteten av anläggningens rum och utrymmen där personalen arbetade. Längden var och en av dessa uppgick till cirka 90 meter och inhyste bland annat logement, matsal, befälsrum och stridsledning (Hansson, 2022). Utformningen, främst avsedd inslagsdelen, har av besökare beskrivits annorlunda i jämförelse till ritningen.

Artillerianläggningen ska enligt Norrländska socialdemokraten, NSD, inhyst utrymmen för en personalstyrka om 300-400 personer. I denna dimensionering ingick personal från både kustartilleriet och infanteriet, som skulle sköta närskyddet av platsen. Logementen bestod av rader med trevåningssängar och intill dessa en mängd sanitetsutrymmen. Det fanns även sjukvårdsavdelning och utrustning för operationer i berget. Lagringsutrymmena för drivmedel till reservkraften uppgick till 80 000 liter. En tidigare fastighetsskötare beskriver storleken av anläggningen till NSD där tunnlarna under berget säkerligen uppgick till en kilometer. Storleken ska uppgått till omkring 2 000 kvadratmeter yta inne i berget (NSD, 2007a). Närförsvaret, som hanterades i regel av infanteriet, bestod av en mängd värn runt om på berget. Detta kompletterades med 40 mm luftvärnskanoner, sex stycken 8 cm granatkastare. Som ytterligare hjälp fanns två stycken 150 cm strålkastare och en 10,3 cm lysraketpjäs. Eldledningen för anläggningen fick sin information från flera hjälpmedel, bland annat yttre avståndsmätare, eldledningsradar och yttre mätstationer (Ekman, 2015).

I ett av de två stora skeppen placerades även stabsplatsen för spärrbataljon Luleå, det förband som ansvarade för försvaret av området inom kustartilleriet (Hansson, 2022).

3. Efter nedläggning av Hertsöberget

Sedan anläggningen utgick ur krigsorganisationen kan det antas, genom anläggningens skick, att aktiviteten avstannade tvärt. En representant för tekniska kontoret i Luleå berättar för NSD att anläggningen med dess äganderätt överfördes till Luleå kommun från staten, via en bytesaffär (NSD, 2007a). Vad som vidare ingick i bytesaffären framgår inte av artikeln.

År 2007, en lång tid efter anläggningens nedläggning, fanns ett medborgarförslag om att bevara kanonerna. Området ägdes även vid denna tid av kommunen och kultursekreteraren ansåg att värdet i ett bevarande var stort. Denna sekreterare menade att åtminstone en kanon borde bevaras, om inte hela anläggningen var möjlig Sveriges radio, 2007). I Norrbottenskuriren presenteras hur en medborgare, troligtvis genom detta medborgarförslag, vill se en av kanonerna vid högtidliga tillfällen, exempelvis vid salutskjutning (Nordlund, 2006). Den plan som Luleå kommun presenterade 2009 för avveckling av anläggningen på Hertsöberget skulle kostanden hamna på omkring 14 miljoner kronor. Tillsammans med avveckling av en ytterligare anläggning i närheten skulle kostanden hamna på 16 miljoner kronor (NSD, 2007b). I slutet av november 2007 röstade tekniska nämnden för ett delegationsbeslut om avveckling av anläggningen samt återställning av omgivningen till sitt ursprungliga skick (NSD, 2007c).

Numera ingår platsen för den avvecklade anläggningen i Ormberget-Hertsölandets naturreservat. Från Ormbergets friluftsområde, vilket är en motions- och friluftsanläggning i Luleå, sträcker sig motionsspåren över till Hertsöberget och platsen för de tidigare kanonerna. Ett av motionsspåren passerar vid den tidigare huvudingången till berganläggningen, men motionärerna märker sannolikt aldrig vad som en gång var dolt i bergets vägg.

Referenslista

Braunstein, C. (2011). Sveriges marina förband och skolor under 1900-talet. Statens försvarshistoriska museer.

Degerström, A., Ericson, L., & Söderberg, U. (2009). Försvarets regionala och lokala organisation. Riksarkivet. https://forvaltningshistorik.riksarkivet.se/46-61_Forsvaret.htm

Ekman, S. (2015). Hit men inte längre! Luleälvdalslinjen – befästningarna, det fasta artilleriet och vår sista Försvarsmaktsövning. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.

KA5 kamratförening. (2013). Kustförsvaret i Norrland. https://web.archive.org/web/20131109105300/http://ka5kamratforening.se/onewebmedia/kustforsvaretinorrland.pdf

Nordlund, S. (2006). Han fick en kanonidé. Norrbottenskuriren. https://kuriren.nu/nyheter/lulea/artikel/han-fick-en-kanonide/rx8gxoyj

NSD. (2007a). Här är Hertsöbergets hemliga kanoner. Norrländska Socialdemokraten. https://nsd.se/nyheter/lulea/artikel/har-ar-hertsobergets-hemliga-kanoner/rx01z0gr

NSD. (2007b). 14 miljoner för att avveckla försvaret. Norrländska Socialdemokraten. https://nsd.se/nyheter/lulea/artikel/14-miljoner-for-att-avveckla-i-forsvaret/rmdxd9mr

NSD. (2007c). Kommunens kanoner på Hertsöberget ut på anbud. Norrländska Socialdemokraten. https://nsd.se/nyheter/lulea/artikel/kommunens-kanoner-pa-hertsoberget-ut-pa-anbud/r982p5zj

Prop. 1981/82:102. Om säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/om-sakerhets-och-forsvarspolitiken-samt_g503102/html/

Sveriges radio. (2007). “Rusta upp kanonerna”. https://sverigesradio.se/artikel/1254367