Hemsö är en plats som tidigare haft många hemligheter och där verksamhet bedrevs långt under markytan. Hotbilden från öst var allvarlig och krigsmakten ville därför bygga en försvarsspärr med syfte att sakta ned och försvaga fienden så pass mycket att det inte var lönsamt med ett anfall. Stora fortifierade berganläggningar tog form på ön och näst in till samtliga var kärnvapensäkra. Målet var att skydda de viktiga industrierna i Ådalen samt Härnösands hamn (Hemsö fästning, u.å). Denna artikel fokuserar på kustartilleriet och anläggningen på Storråberget.

1. Dimman ligger tät och sikten är inte alls god denna morgon. Färjans skyddsbommar lyfts och vi är redo att rulla ombord på ön. På kolonn far vi utmed den asfalterade vägen innan avstickaren in mot den mindre grusvägen tar vid och vidare genom den täta skogen. Terrängen är väldigt kuperad och bergväggarna reser sig högt på flera ställen. Efter en stund når vi parkeringen som ligger utmed staketet till anläggningen. En byggnad med förläggningslokal och arbetsrum finns i direkt anslutning till vakten.

Innanför staketet sträcker sig en grusväg in mot bergrummets huvudinslag. Nedfarten mot porten är brant och döljs av maskeringsnät för att få ett mer naturligt utseende, främst från luften och via satellitbilder. Den yttre porten i tunnelmynningen öppnas och betongtunneln tar vid för att sedan övergå till råberg en bit ner. Efter runt 50 meter tar tunneln en högersväng för att där hejdas av en bastant stötvågsport av betong, stor nog att kunna släppa igenom mindre personbilar. Utmed stötvågstunneln finns utrymmen där soldaterna skulle skydda och försvara anläggningen mot en inträngande fiende. Under byggnationen fanns ytterligare en tunnel som användes för transport av stenmassor till markytan, denna är idag helt försluten. Innanför stötvågsporten och stötvågsgränsen finns gasslussen där sanering skulle äga rum om personal blivit utsatt för olika typer av stridsgaser. Efter dessa slussar når man den skyddade delen av själva anläggningen. Bland det första som noteras är den lilla markan (kiosken) som finns i berganläggningen, vilken säkerligen gjorde soldaterna på lite bättre humör.

Kustartillerianläggningen på Storråberget är uppbyggd med en centraltunnel som binder samman pjäserna med resten av anläggningen. Där ingår bland annat stridsledningscentral, matsal och logement. Strax innanför huvudingången finns storköket med matsalen där utspisning av måltiderna till personalen ägde rum. En underofficersmäss och en officersmäss inrättades i anslutning till köket där personal i högre tjänstegrader kunde vara i fred från de värnpliktiga.  I denna sektion av bergrummet finns också läkarmottagning med operationsmöjligheter och tandläkarmottagning. Det skulle finnas all tänkbar utrustning och läkehjälpmedel i berget som kunde komma till användning vid operationer, likt ett vanligt sjukhus. Berganläggningen byggdes för att vara självförsörjande gällande el och vatten med dieselkraftaggregat till elförsörjning och djupborrade brunnar för vattentillförseln. Det inreddes även verkstäder av olika slag med syfte att kunna utföra service och underhåll på anläggningen och dess olika delar om så krävdes. Det mesta var med andra ord uttänkt vid projekteringen av anläggningen. En stor del av inredningen finns kvar, precis som det såg ut när personalen slutgiltigt lämnade berget 1989 (Statens Fastighetsverk, 2022).

Då anläggningen idag får konstant översyn är skicket på väldigt bra. Denna kustartillerianläggning tillsammans med ytterligare en kustartillerianläggning och en mätstation är statliga byggnadsminnen och förvaltas av SFV (Statens Fastighetsverk) och kommer att förbli museum under en mycket lång tid framöver (Statens Fastighetsverk, 2022). 

I denna artikel ligger fokuset på berganläggningen som idag i folkmun kallas för “Hemsö fästning”, vilket är ett utav de namn som denna försvarsanläggning blivit känd som efter nedläggningen och övertagande som museum. Under berganläggningens aktiva tid gick den under namnet HÖ1 och ingick i Spärrbataljon Hemsö tillsammans med det lättare batteriet på Havsstoudd (HÖ2) och den modernare mätstationen på Kläffsön. Ytterligare ett lättare batteri fanns placerat på Härnön.

2. Bemanning

I fredstid bemannades fortet av befäl och värnpliktiga från kustartilleriregementet KA 5 i Härnösand. Det var en del av den svenska marinen och utbildade soldater som skulle tjänstgöra vid bergrummet och vid skarpt läge skulle 340 soldater inkvarteras (Hemsö fästning, u.å). 

Kung Carl Gustafs skrev sin namnteckning på väggen i officersmässen under sin värnplikt i anläggningen 1967. Han sov dock aldrig i anläggningen utan flyttades in till Härnösand under kvällstid. Flera orsaker spreds om varför han inte kvarvarade. Det sades att anläggningen inte uppfyllde vissa säkerhetskrav och andra spekulerade i att han hade en hemlig kärlek inne i staden.

Läs även: Bodens fästning

Kustartillerianläggningen på Storråberget stod klart 1957 och var sedan i aktiv tjänst under 30 år. I slutet på 80-talet övergick HÖ1 till att bli övningsanläggning under ett kort period innan den lades i malpåse. 1998 beslöt regeringen att förklara anläggning på Storråberget tillsammans med Havsstoudd och Kläffsön som statliga byggnadsminnen (Hemsö fästning, u.å).

3. Kärnvapensäker

3.1 Stötvågsgränsen

Anläggningen sprängdes ut ur det 140 meter höga Storråberget och konstruerades som atombombsäker. Utformningen och skyddet möjliggjorde att bergrummet var fullträffsäker mot bomber och projektiler av 500 kg styrka. Man räknade med att anläggningen fortfarande skulle vara stridsduglig till två tredjedelar om en atomladdning med styrka av 20 kiloton detonerade i nära anslutning (Hemsö fästning, u.å).

Stötvågsbarriärer av tjock betong och ståldörrar installerades vid varje ingång, vilket inkluderade bland annat ingångarna från respektive pjäs och luftvärnsställningarna på bergets hjässa. Stötvågsdörrarna är överdimensionerade för att tåla luftstötvågen från en explosion. Vid Storråberget förekommer dessa helt gjutna i stål, stålskal med betongfyllning och som en ren betongport. Vid inslag A (huvudinslaget) förekommer den rena betongporten där tjockleken går upp emot en meter. Stötvågsbarriärerna (gränserna) byggdes ofta två stötvågsdörrar efter varandra som då bildar en stötvågssluss. I dessa slussar ska minst en dörr vara stängd för att garantera skyddet i anläggningen. I fredstid och under normala förhållanden var det inte lika strikt med dessa regler. Väl inne i anläggningen påmindes soldaterna om att hålla dörrarna stängda via skyltar som finns uppsatta vid respektive dörr.

Tyvärr besöktes anläggningen av spioner som sålde information om konstruktionen vilket medförde att skyddet behövde förbättras. En utav åtgärderna som genomfördes i anläggningen var en extra barriär av stötvågsdörrar som delade av bergrummet i två stora separata delar. Detta möjliggjorde att halva anläggningen fortfarande skulle vara brukbar om den andra hälften blev totalförstörd av fientligt angrepp. Det byggdes även ett reservkök och flera dieselkraftaggregat vilka skulle användas för att försörja respektive del.

 3.2 Gasgränsen

Strax innanför stötvågsgränsen konstruerades en gasgräns som skulle hålla anläggningen tät mot olika typer av stridsgaser. Gasgränserna består av en något tunnare ståldörr försedd med gummilister som tätning. Vid gasslussarna fanns flera ståldörrar efter varandra, likt stötvågsslussen. Dessa slussar är vanligt förekommande vid de större ingångarna i anläggningen och möjliggör sanering för de personer som blivit kontaminerade. I utrymmet mellan dessa två ståldörrar installerades duschar försedda med kallvatten där personalen skulle tvätta av sig de skadliga partiklarna för att sedan kunna passera vidare in i bergrummet. Samma princip gällde vid gasslussen, endast en utav dörrarna fick vara öppen samtidigt för att inte släppa in partiklarna i den skyddade delen av bergrummet. Anläggningen förses under skyddsdrift med ett övertryck för att förebygga och kunna hålla dessa stridsgaser på utsidan av bergrummet. När trycket nått rätt nivå i anläggningen öppnas sedan övertrycksventilerna som ser till att konstant tryck bibehålls.

4. Självförsörjande

Anläggningen i Storråberget skulle operera felfritt utan avbrott under en längre tid. För att nå dessa krav behövde en mängd komponenter installeras som gjorde bergrummet självförsörjande. Utöver logementen till den tjänstgörande personalen fanns storkök med matsal och livsmedelsförråd som möjliggjorde isolering från omvärlden. Som utspisningsplatser byggdes flera matsalar där personal kunde slå sig ner. 

Läs även: Hemliga mätstationen på Hemsö

Verkstäder och förråd inrättades där personal arbetade med el, tele och mekanisk service av anläggningen. En anläggning med så pass enorm storlek krävde ett konstant underhåll. Ett dieseldrivet reservkraftaggregat från NOHAB försåg anläggningen med elektricitet om det ordinarie elnätet slogs ut. Åtta cylindrar på 445bhp kunde generera 370kwa 400v/ 535amp när den jobbade. Den kunde alltså generera kraft till 115 eluppvärmda villor som förbrukade 25.000 kilowatt var. Ytterligare ett reservkraftaggregat installerades i anläggningens enda del efter att nya stötvågsbarriärer delat anläggningen. Färskvatten fanns tillhanda genom den djupborrade brunnen inne i anläggningen. Det beräknades att berganläggningen skulle klara sig isolerad från omvärlden i ungefär tre månader, räknat på all förnödenhet som fanns lagrat.

Som en del i självförsörjningen inrättades en mindre läkarmottagning där skadade soldater skulle vårdas med de flesta tänkbara medel som fanns tillgängligt på ett ordinarie sjukhus. Där ingick bland annat operationssal där läkare skulle vårda de akuta skadorna. Läkaren agerade även tandläkare till den som hade tandbesvär.

5. Stabskorridoren

Kustartilleribatteriets hjärna fanns i det som kallades “stabskorridoren”. Där fannseldlednings-, sambands- och stridsledningscentral. Dessa tre olika delar hade sina separata arbetsuppgifter som tillsammans var kritiska för anläggningens förmåga att fungera. Stridsledningscentralen stod för det övergripande ansvaret och därför också för fästningens försvar. Uppgifterna som personalen hanterade kom från sambandscentralen. Dessa var i form av underrättelser som inkom från olika delar och enheter inom och utanför anläggningen. Eldledningscentralens uppgift var att skydda anläggningen mot fientligt flyg. Eldledningssystemet som inledningsvis användes uppdaterades under 1970-talet till den nyare ARTE 725 och kunde nu användas till flyg-, mark- och sjömålsbekämpning (Hemsö fästning, u.å.).