Hemsö är en plats som tidigare haft flera hemligheter och där verksamhet bedrevs långt under markytan. Hotbilden från öst var allvarlig och krigsmakten ville därför bygga en försvarsspärr med syfte att sakta ned och försvaga fienden så pass mycket att det inte var lönsamt med ett anfall. Stora fortifierade berganläggningar tog form på ön och näst in till samtliga var kärnvapensäkra. Målet var att skydda viktiga ekonomiska och militära värden kring inloppet till Ångermanälven (Hemsö fästning, u.åA). Denna artikel fokuserar kring kustartilleriet och anläggningen på Storråberget.

1. Dimman ligger tät och dimman ligger tät denna morgon. Färjans skyddsbommar lyfts och vi är redo att rulla av på ön. På kolonn far vi utmed den asfalterade vägen innan avstickaren in mot den mindre grusvägen tar vid och vidare genom den täta skogen. Terrängen är kuperad och bergväggarna reser sig högt på flera ställen. Vi når parkeringen som ligger utmed staketet till anläggningen. Ett tiotal meter bort finns huvudgrinden och vaktlokal med förläggningsmöjligheter.

Innanför staketet sträcker sig grusvägen in mot bergrummets huvudinslag. Nedfarten mot porten är brant och döljs av maskeringsnät för att få ett mer naturligt utseende och skydd, främst från luftfarkoster och satellitbilder. Den yttre porten i tunnelmynningen öppnas och betongtunneln tar vid för att sedan övergå till råberg. Efter ungefär 50 meter tar tunneln en högersväng för att där hejdas av en bastant stötvågsport av betong, stor nog att kunna släppa igenom mindre personbilar. Utmed tunneln (också kallad stötvågstunnel) finns skyddade utrymmen där soldaterna skulle skydda och försvara anläggningen mot en inträngande fiende. Under byggnationen fanns ytterligare en tunnel som användes för transport av stenmassor till markytan, denna är idag helt försluten. Innanför stötvågsporten och stötvågsgränsen finns gasslussen där sanering skulle äga rum om personal blivit utsatt för olika typer av stridsgaser. Efter dessa slussar nås den skyddade delen av berganläggningen. Bland det första som noteras är den lilla markan (kiosken) som finns i anläggningen, vilken säkerligen gjorde soldaterna på lite bättre humör.

2. Kustartilleriet vid norrlandskusten

Utbyggnaden av den militära verksamheten vid Hemsön sträcker sig tillbaka till början på 1900-talet. 1914 års försvarsbeslut innebar ett uppförande av en fästning och redan efter några år var arbetet igång. En stor anläggning uppfördes på öns norra del och skulle komma att benämnas batteri Dalom. Denna artillerianläggning stod klar 1922 med sin placering nere i urberget och fick två 15 cm kanoner på sin hjässa. Under samma tidsperiod konstruerades en örlogsdepå i Ådalen och en docka i Gustafsvik. Redan år 1925 beslutades att den nyligen uppförda fästningen och örlogsdepån skulle förläggas i materielreserven. Krigsutbrottet 1939 medförde dock en ändring i besluten och nu skulle förstärkningar av kustförsvaret återigen prioriteras. Försvarsbeslutet 1942 innebar att Hemsö fästning skulle etableras till att bli den största fästningen i svensk historia och innebar en förstärkning och försvar av hamnar med minlinjer i farvatten. Under 1950-talet tog byggandet av fortifierade anläggningar ett kliv och skulle nu även ge skydd mot kärnvapen. Hotet från öst blev påtagligare och kustartillerianläggningar längs med den svenska kusten uppfördes i snabb takt. Det var under denna period som kustartillerianläggningen på Storråberget uppfördes (Riksantikvarieämbetet, u.å).

Under åren har anläggningarna på Hemsö och de ingående delarna i fästningen tillhört olika organisationsenheter. Försvarsbeslutet 1942 innebar att kustartilleriet övergick från ett fästningsförsvar till ett kustförsvar. Samma år bildades kustartilleriförsvarsstaber som fick tilldelat geografiskt område. Hemsö ingick i det marina försvarsområde 24 (Fo 24) mellan åren 1942-1957 för att därefter uppgå i Härnösands försvarsområde (Fo 23) efter att land- och marina försvarsområden integrerats. På högre regional nivå ingick dessa områden i större marindistrikt (senare marinkommando) som var egna krigsförband. Genom åren skedde ytterligare omorganisationer och reformer rum vilket bland annat innebar att verksamheten och förband underställdes militärområdet och dess befälhavare (Holmberg ,1993).

Den 1 juli 1986 bildades Norrlandskustens marinkommando genom en förändring i den regionala ledningsnivån inom marinen. Det tidigare Norrlands kustartilleriförsvar med kustartilleriregementet i Härnösand (NK/ KA 5) och Norrlandskustens örlogsbasavdelning (ÖrlBavd NK) sammanslogs till marinkommandot och fick Härnösand som förläggningsort. Detta marinkommando kom att avvecklas år 2000 och därmed var den militära verksamheten i  Härnösand nästan helt avvecklad (Braunstein, 2011). Innan denna sammanslagning har den marina verksamheten med ledning pågått under många olika former i området. Detta var dock under denna epok som kustartillerianläggningarna på Hemsön skulle komma att avvecklas.

Samtidigt som de fasta anläggningarna tog form på Hemsö uppfördes kasernområde i Härnösand, vilket inte kom att användas till militära ändamål då området blev överlämnad till sjukvården. Bemanning av anläggningarna utgjordes därför till en början av personal från andra kustartilleridetachement och regementen, däribland Vaxholm och Karlskrona kustartilleriregementen. Försvarsbeslutet 1942 medförde att Härnösand fick ett eget detachement (KA 4 H). Några år efter andra världskriget kom det säkerhetspolitiska läget att försämras vilket gav upphov till förstärkning. Därför kom detachementet i Härnösand att omorganiseras till en kustartillerikår (KA 5) och ny materiel tillfördes till den växande organisationen. Härnösands kustartillerikår skulle år 1975 omorganiseras och få namnet Härnösands kustartilleriregemente. Här utbildades nu värnpliktiga och befäl till bemanning av de fasta anläggningarna längs med större delen av kuststräckan (från Gävle till Kalix). Platsen för detachementet och sedermera regementet förlades till Kusthöjden i Härnösand där utbildning bedrevs till nedläggningen år 1997 (Marintaktiska kommandot, 2002). Regementet hade ansvar för utbildning av personal till spärrbataljonerna där spärrbataljon Hemsö ingick. Inom spärrbaljonen fanns de fasta kustartillerianläggningarna, anläggningen vid Storråberget (HÖ1), Havsstoudd (HÖ2) och Härnön (HÖ3).

3. Storråberget (HÖ1)

Kustartillerianläggningen på Storråberget är uppbyggd med en centraltunnel som binder samman anläggningens olika delar. Det kan beskrivas som ett eget litet samhälle under ytan där personalen kunde vistas utan kontakt med omvärlden. Kustartillerianläggningarna på Hemsön som byggdes under den senare delen av 1900-talet utformades för att vara självförsörjande. Batteriet på Storråberget har en yta om cirka 5000 kvadratmeter som är fördelad på långa tunnelsystem och utrymmen. I denna artikel ligger fokuset på berganläggningen i Storråberget som i folkmun ofta benämns “Hemsö fästning”, vilket är ett av de namn som denna försvarsanläggning blivit känd som efter nedläggningen och övertagande som statligt byggnadsminne. Under berganläggningens aktiva tid gick den under namnet HÖ1 och ingick i spärrbataljon Hemsö tillsammans med det lättare batteriet på Havsstoudd (HÖ2) och den modernare mätstationen på Kläffsön. Ytterligare ett lätt batteri fanns placerat på Härnön utanför Härnösand.

Där ingår bland annat stridsledningscentral, matsal och logement. Strax innanför huvudingången finns storköket med matsalen där utspisning av måltiderna till personalen ägde rum. En underofficersmäss och en officersmäss inrättades i anslutning till köket där personal i högre tjänstegrader kunde vara i fred från de värnpliktiga. I denna sektion av bergrummet finns också läkarmottagning med operationsmöjligheter och tandläkarmottagning. Det skulle finnas all tänkbar utrustning och läkehjälpmedel i berget som kunde komma till användning vid operationer, likt ett vanligt sjukhus. En stor del av inredningen finns kvar, precis som det såg ut när personalen slutgiltigt lämnade berget år 1989 (Statens Fastighetsverk, 2022).

Då anläggningen idag får konstant översyn är skicket på väldigt bra. Kustartillerianläggningen på Storråberget tillsammans med anläggningen på Havsstoudd (HÖ2) och en mätstation är statliga byggnadsminnen och förvaltas av Statens Fastighetsverk (SFV) och kommer att förbli museum under en mycket lång tid framöver (Statens Fastighetsverk, 2022). 

Kustartillerianläggningen på Storråberget stod färdig år 1957 och var sedan i aktiv tjänst under 30 år. I slutet på 1980-talet övergick berget till att bli övningsanläggning under ett kort period innan den lades i malpåse. 1998 beslöt regeringen att förklara anläggning på Storråberget tillsammans med Havsstoudd och Kläffsön som statliga byggnadsminnen (Hemsö fästning, u.åC).

Läs även: Bodens fästning

3.1 Kärnvapensäker

Anläggningen sprängdes ut ur det 140 meter höga Storråberget och konstruerades som atombombsäker. Utformningen och skyddet möjliggjorde att bergrummet var fullträffsäker mot bomber och projektiler av 500 kg styrka. Man räknade med att anläggningen fortfarande skulle vara stridsduglig till två tredjedelar om en atomladdning med styrka av 20 kiloton detonerade i nära anslutning (Hemsö fästning, u.åC).

3.1.1 Stötvågsgränsen

Stötvågsbarriärer av tjock betong och överdimensionerade ståldörrar installerades vid varje ingång, vilket inkluderade ingångarna från respektive pjäs och luftvärnsställningarna på bergets hjässa. Syftet med stötvågsdörrarna var att skydda anläggningen från luftstötvågen vid en explosion och dessa dörrar utgjorde stötvågsgränsen. Vid Storråberget förekommer dessa stötvågsdörrar i olika varianter: helt gjutna i stål, stålskal med betongfyllning och som en ren betongport. Vanligt förekommande är att dessa stötvågsdörrar finns placerade i slutet av inslagstunneln nere i berget istället för vid markytan. Orsaken till detta är att en del av kraften från luftstötvågen ska mattas av innan den når dörren. Vid inslag A (huvudinslaget) förekommer den rena betongporten där tjockleken uppgår till nästan en meter. Stötvågsbarriärerna byggdes ofta med två stötvågsdörrar efter varandra som då bildar en stötvågssluss. Vid dessa slussar ska minst en dörr vara stängd för att garantera skyddet i anläggningen. I fredstid och under normala förhållanden var det inte lika strikt med dessa regler. Väl inne i anläggningen påminns man om att hålla dörrarna stängda via skyltar som finns uppsatta vid respektive dörr.

Anläggningen besöktes av spioner som sålde information om konstruktionen vilket medförde att skalskyddet uppdaterades. En av åtgärderna som genomfördes i anläggningen var installation av en extra stötvågsbarriär vilken delade berganläggningen i två stora separata delar. Detta möjliggjorde att halva anläggningen fortfarande kunde vara brukbar om den andra delen blev totalförstörd i ett fientligt angrepp. För att kunna försörja de båda delarna byggdes reservkök och en extra reservkraftanlägnging för att komplettera vid en isolering.

 3.1.2 Gasgränsen

Strax innanför stötvågsgränsen konstruerades en gasgräns som skulle hålla anläggningen tät mot stridsgaser som fienden kunde använda. Gasgränserna består av en något tunnare ståldörr försedd med gummilister som tätning. Vid gasslussar finns flera ståldörrar efter varandra, likt stötvågsslussen. Dessa slussar är vanligt förekommande vid de större ingångarna i anläggningen och möjliggör sanering för de personer som blivit kontaminerade. I själva gasslussen (mellan ståldörrarna) installerades duschar försedda med kallvatten där personal skulle skölja av de skadliga partiklarna för att sedan kunna passera vidare in i bergrummet. Samma princip gällde vid gasslussen, endast en av dörrarna fick vara öppen för att förhindra införsel av partiklar i den skyddade delen av bergrummet. Anläggningen förses under skyddsdrift med ett övertryck för att förebygga och kunna hålla dessa stridsgaser på utsidan av bergrummet. När trycket nått rätt nivå i anläggningen öppnas sedan övertrycksventiler som ser till att konstant tryck bibehålls.

4. Självförsörjande

Anläggningen i Storråberget skulle operera felfritt utan avbrott under en längre tid. För att nå dessa krav behövde en mängd komponenter installeras som gjorde bergrummet självförsörjande. 

Läs även: Hemliga mätstationen på Hemsö

 Ett dieseldrivet reservkraftaggregat från NOHAB av typen K68E försåg anläggningen med elektricitet om det ordinarie elnätet slogs ut. Aggregatet med 455bhp kunde generera 370kilowatt (400 V) när den jobbade. Den kunde generera kraft till 115 eluppvärmda villor som förbrukade 25 000 kilowatt vardera (Hemsö fästning ,u.åD). Ytterligare ett reservkraftaggregat installerades efter att nya stötvågsbarriärer delat anläggningen. Färskvatten fanns tillhanda genom den djupborrade brunnen inne i anläggningen. Det beräknades att berganläggningen skulle klara sig isolerad från omvärlden i ungefär tre månader, räknat på all förnödenhet som fanns lagrad.

Verkstäder inrättades nere i berget där personal arbetade med el, tele och mekanisk service av anläggningen. En anläggning med denna storlek krävde ett konstant underhåll.

Mobiliseringsförråd förlades i utrymmen mot anläggningens första pjäs. Här fanns den materiel som värnpliktiga och befälen skulle behöva för att lösa sin uppgift. Syftet med att förvara materiel i förråd likt detta är att snabbt utrusta personalen för att sedan kunna lösa sin uppgift. Ofta var materielen i dessa förråd avsedda för användning i krigs-, eller krissituationer men kunde också användas vid övningar.  Mobiliseringsförråd förekommer ofta i förråd eller skjul ovan marknivå, undantaget dessa större berganläggningar inom bland annat kustartilleriet.

Som en del i självförsörjningen inrättades en mindre läkarmottagning där skadade individer skulle vårdas med de flesta tänkbara medel som fanns tillgängligt på ett ordinarie sjukhus. Där ingick bland annat operationssal där läkare skulle vårda de akuta skadorna. Läkaren i berget agerade även tandläkare till de som hade tandbesvär. Till detta krävdes en förrådshållning av läkemedel och annat som behövdes för att klara sjukvården. Även då sjukvårdsavdelning som fanns tillhanda i berget utformades för att klara av de flesta problem är den inte att förknippa med stora sjukhus i berget, exempelvis katastrofsjukhuset under Södersjukhuset i Stockholm eller Klinten i Boden.

I berget anlades storkök som dimensionerades för anläggningens manskap. Till detta fanns livsmedelsförråd som möjliggjorde isolering från omvärlden. Det fanns också ett reservkök i berget bakom den senare uppförda stötvågsbarriären. Som utspisningsplatser fanns tre mässar (lokaler) där personalen kunde slå sig ner. 

5. Ledningsutrymmen

Kustartilleribatteriets hjärna fanns i det som kommit att kallas “stabskorridoren”.  Där fanns eldlednings-, sambands- och stridsledningscentral. Dessa tre delar hade sina separata arbetsuppgifter som tillsammans var kritiska för anläggningens förmåga att fungera. Långt under markytan i området kring tredje pjäs sprängdes sidotunnlar ut där dessa ledningsfunktioner skulle inhysas.

Stridsledningscentralen stod för det generella ansvaret och fick uppgifter från personalen inom sambandscentralen. Dessa var i form av underrättelser som inkom från olika delar och enheter inom och utom anläggningen.

Eldledningscentralens uppgift var att skydda anläggningen mot fientligt flyg. Eldledningssystemet som inledningsvis användes uppdaterades under 1970-talet till den nyare ARTE 725 och kunde nu användas till flyg-, mark- och sjömålsbekämpning (Hemsö fästning, u.åB).

Eldledningssystem

Under anläggningens tid i tjänst har ett flertal uppdateringar ägt rum gällande artillerieldledningssystem. Det sista som kom att installeras var Arte 724 och var en efterföljare till Arte 719. Den senare varianten hade en utökad kapacitet i målföljning och kunde användas till markmålsbekämpning. Systemet hade även möjlighet att ta emot och skicka information till andra eldledningscentraler i närheten. Till det nya systemet installerades en ny höj- och sänkbar antenn placerad i fullträffsäkert utrymme på bergets hjässa (Jönsson, 2017).

För eldledning av luftvärnet installerades inledningsvis ett system benämnt cig 703 tillsammans med 40mm akan m/48. Senare moderniserades anläggningen och cig 703 byttes ut mot Arte 725.