Grängesberg har i kretsar för urban exploration länge varit omtalat för att ha haft stort antal övergivna anläggningar, byggnader och områden. Orsaken till den stora representationen av övergivna objekt tenderar att ha kopplingar till den nedlagda gruvverksamheten. Ett exempel är Öraberget en bit öster om stadskärnan, där över 40% av hyreshusen stod övergivna.

1. När vi går in på området för hyreshusen på Öraberget är känslan av förfall omedelbart påtaglig. Redan på satellitbilderna syns hur växtlighet och gräs långsamt tar över asfalten. Vid parkeringarna står ensamma elstolpar uppradade, medan bråte är utspritt över marken. Gångbanan från parkeringen håller på att bli helt övertagen av vegetationen. Den tidigare ombonade innergården mellan de fyra husen ser nu ut som något hämtat ur en skräckfilm, med en gräsmatta som förvuxit till en vildvuxen äng. Buskar och träd växer över balkongräcken och nästan täcker portarna till byggnaderna. Gården är fylld med skräp och glassplitter, och trasiga persienner svajar i vinden vid de krossade fönstren. Dörrarna till trappuppgångarna står vidöppna, och det är bara att kliva rakt in.

I trapphusen ligger ännu fler spillror från inredningen utspridda. Tanken om någon valt att bosätta sig i någon av lägenheterna uppdagas, men det verkar osannolikt med tanke på det usla skicket. Det känns nästan lite märkligt att vandra omkring i ett övergivet trapphus som detta, eftersom både utseendet och utformningen påminner starkt om de flesta trapphus runtom i landet uppförda under miljonprojekten. Skillnaden här är att alla lägenhetsdörrar står öppna, vilket ger en inblick i varje bostad, hur golv och väggar är målade och hur det en gång kunde ha sett ut när möblerna var på plats.

I en av lägenheterna finns faktiskt ett relativt orört vardagsrum där en gammal soffa står kvar. Det fina parkettgolvet är fortfarande i skapligt skick likaså väggarna, bortsett från den fukt som trängt in genom åren utan värmen påslagen. Det som gör denna lägenhet ovanlig är att alla fönster fortfarande är intakta. När vi går vidare ner i källaren är det både mörkt och tyst. Bråte är utspritt här och var, men några gamla tidningar från tidigt 1990-tal ligger fortfarande kvar och fångar vårat intresse.

2. Ny vändpunkt för Grängesberg

Året var 2003 och det var då man trodde att Grängesbergs räddning hade kommit. En affärsman som hade stora visioner om detta område tänkte renovera lägenheterna i väntan på norska semesterfirare som helt enkelt skulle semestra här. Tyvärr gick inte planen som den var tänkt han gick även i personlig konkurs redan efter ett år och det enda alternativet som fanns var att lämna allt och låta någon annan ta hand om husen (Nylund, 2013). Ekonomin som behövdes för att ta hand om detta projekt måste varit enorm, pengar som han tyvärr inte hade.

Byggnaderna stod numera utan ägare och kommunen kände oro för de boende i fastigheterna. Därför gick kommunen in med pengar till driften av dessa under den tid då ingen ägare fanns registrerad. Och bara några år senare, närmare bestämt 2006, köptes lägenheterna upp ännu en gång av en norrman. Företaget som nu ägde lägenheterna hette Svensk Fritid och hade samma affärsidé som den tidigare ägaren, nämligen att sälja lägenheterna som bostadsrätter till semestrande norrmän (Sveriges radio, 2006). Till allas besvikelse hände ingenting med fastigheterna, trots sin nya ägare.

Med tiden fick allt fler personer nys om de tomma lägenhetshusen och blev nyfikna på vad som dolde sig på insidan av tegelfasaden. Till en början besöktes området av diskreta typer i underliga fordon, som troligtvis tänkte stjäla inventarier med ett värde i sig. Boende i grannhusen vittnade om detta och kontaktade polisen, men utan framgång (Jeffer, 2006). Byggnaderna lockade även till sig ungdomar och personer vars syfte verkade vara att orsaka så mycket skadegörelse som möjligt på platsen. I slutet var det nästan lättade att räkna dem få fönster som fortfarande var oskadda, än de hundratals som var förstörda. Tillsammans härjade alltså dessa koppar- och vitvarutjuvar tillsammans med ungdomarna och vände upp och ner på lägenheterna.

År 2013 rapporterade Borlänge Tidning att det formellt blev klart att byggnaderna skulle tas över av kommunen för att rivas. De ansågs vara en av Grängesbergs “skamfläckar,” och boende i närheten kände sig obekväma med byggnadernas närvaro. Förutom de fyra byggnaderna på Öraberget ingick även det så kallade HSB-huset i rivningsplanerna. Det huset hade 2003 köpts av samma norrman efter att bostadsrättsföreningen som ägde det gått i konkurs. Samtidigt pågick en utredning för att se om det var möjligt att renovera byggnaderna till en sådan standard att de återigen kunde användas som bostäder. Slutsatsen blev att nästan allt utom stommarna skulle behöva rivas för att en renovering skulle vara godtagbar, vilket gjorde att rivning ansågs som det mest sannolika alternativet (Nylund, 2013).

HSB-huset, vilket var placerat på Skivbrytarevägen, var likt husen på Öraberget övergivet och vandaliserat. Kommunalrådet meddelade att rivning av detta skulle komma att ske redan 2010, något som inte blev av. Kostnaden för denna rivning beräknades landa på omkring 1,7 miljoner kronor. Vid denna tid var fastigheten inte avstängd på något vis, vilket innebar att vem som helst kunde gå rakt in genom alla de öppna dörrarna. Diskussion om plombering kom på tal, där dörrar och fönster skulle täckas med material för att motverka intrång. Det resulterade slutligen i att ett staket runt byggnaden uppfördes, i hopp om att minska problemen (Schmidt, 2010).

I början av 2014 hade rivningsfirmorna kommit en bra bit i processen med rivning av de fyra övergivna lägenhetshusen på Öraberget, samt det så kallade HSB-huset i en annan del i Grängesberg. Man räknade då med att allt skulle vara borta inom några månader. Under rivningsarbetet fick företaget vid HSB-huset besök av dieseltjuvar, vilket resulterade i en förlust på flera tusen liter diesel. Det upptäckte även att det låg dubbla golv i huset ,vilket också orsakade en del tidsmässiga konsekvenser. I maj 2014 kunde marken återställas med ny jord (Granling, 2014).

Läs även: Det övergivna Grängesberg

I dagsläget finns inte många tecken på att de fyra numera rivna byggnaderna på Öraberget existerat. Via satellitbilder syns idag endast gräsytor där dessa tidigare stod. En parkeringsyta blev kvar, som tillsammans med de två andra parkeringsytorna bildar ett överflöd kontra antalet boende. De fem byggnaderna som återstår på platsen är inte bebodda till fullo och man får nästan en känsla av att dessa också kommer gå samma väg till mötes. Utöver de tomma lägenheterna i de återstående husen har andra filtar och gardiner som heltäcker fönstren. Hur framtiden för dessa återstående fem byggnader ser ut återstår får tiden utvisa.