Den militära stabsplatsen
Berganläggningen var tidigare en viktig punkt för det svenska försvaret inom sitt geografiska område. Komplexet konstruerades med stora infartstunnlar och betecknades som atombombsäkert. Djupt inne i berget skulle sedan materiel förvaras i de olika kamrarna med gott skydd mot vapenverkan. Utöver förrådsdelarna byggdes ett tvåvåningshus i berget med syfte att i ofred husera försvarsområdesstaben. Sedan många år tillbaka är anläggningen tagen ur bruk och såld till civil verksamhet.
Förr var det inte mycket som skvallrade om vad som fanns i berget som stiger brant uppåt med en liten hydda tidigare placerad intill bergväggen. Naturen här är vacker och ån slingrar förbi i anslutning till anläggningen. Att den där lilla hyddan var en maskerad ingång till en underjordisk militäranläggning var nog inte den första tanke som for genom huvudet på den förbipasserande. Mitt emot hyddan finns än idag en mindre parkeringsyta för en handfull fordon tillsammans med den lilla grusväg som leder ned mot ån. Längst ned vid vägens ände finns också något som är okänt för många, nämligen ett ytterligare inslag till berganläggningen.
Inslaget till anläggningen vid grusvägens ändå döljs med hjälp av armeringsnät och rester av maskeringsnät. Betongen runt om är grönmålad och tillsammans med den gröna porten smälter inslaget in med naturen. Det grova hänglåset tas bort, dörren öppnas och en ny värld uppenbarar sig. En doft av fuktigt berg kommer smygandes ur den kolsvarta tunneln. Ett tryck på strömbrytaren får armaturerna i taket att sakta tändas och tunneln i berget blottar sig. Ett trettiotal meter in i berget finns ett skyddat utrymme där soldaterna skulle besvara eld om fienden kom in i första tunneldelen. Stötvågstunneln fortsätter efter soldaternas skydd i en högervinkel och förbi stora betongbarriärer. Dessa barriärer är stötvågsfickor där stötvågen från kärnvapen skulle förlora mycket av sin kraft. Efter ytterligare 30 meter nås den första kammaren och tunneln sträcker sig fortsatt vidare genom berget. En förundras och blir imponerad över att detta finns under markytan.
2. Förrådsanläggning
Varje kammare skyddas av en tjock stötvågsdörr av stål och betong. I varje stötvågsdörr finns en skottglugg där personal från insidan kunde besvara eld mot fienden om denne kom in så pass långt i berget. Ljusarmaturerna i taket ger ett mystiskt ljus längs med huvudtunneln som leder förbi de olika kamrarna och
“Före 90-talet övade man knappt i bergrummet på grund av den sekretess som rådde.”
Berganläggningens ritningar från 1950-talet visar att syftet var att inhysa förrådsfunktioner åt dåvarande krigsmakten med en lageryta om cirka 2400 kvadratmeter. Den totala storleken på anläggningen uppgår till mellan fyra- och femtusen kvadratmeter (Kauta Kouyate, 2013). Förrådsdelarna skulle i första hand förvara ammunition i väntan på en orolig tid utanför bergets väggar. Under 1960-talet beskriver dokument att både Pharmacia och universitetet i staden hade tilldelade utrymmen i anläggningen. Det innebär att anläggningens ursprungliga planering troligt kan ha förändrats. Genom att inhysa flera hyresgäster i anläggningen blev det lättare att dölja den känsligaste funktionen. Bergrummet kan i folkmun därför benämnts som exempelvis förråd åt universitetet, vilket bidrog till färre spekulationer från allmänheten. Visserligen kunde berganläggningar likt denna i folkmun få en benämning som sjukhus.
3. Pharmacia & Universitetet
Vi går in i kammare 15, vilken är den första som nås från den aktuella ingången. Härinne finns några ledtrådar kvar som vittnar om den laboratorieverksamhet som tidigare bedrevs tillsammans med läkemedelsföretaget Pharmacia. Tanken var att produktionen skulle kunna fortgå även under en kris och till sin hjälp fick dem över 600 kvadratmeter yta att röra sig på fördelat på två våningsplan (Skeri, 2014). Pharmacia, ett svenskt läkemedelsföretag fanns under lång tid stationerat i Uppsala. Pharmacia grundades år 1911 av Gustav Felix Grönfeldt och var en stor industri som huserade en mängd personal.
Dokument från 1966 beskrev att både Pharmacia och universitetet hade utrymmen i anläggningen. Troligtvis användes någon av de norra kamrarna av universitetet på denna tid (SFHF, 2008). När försvarsmakten flyttade ur bergrummet på 1990-talet tog Uppsala universitet över fler delar av anläggningen och hyreskontrakt tecknades med Fortifikationsverket som ägde anläggningen. Universitet hade aktivitet härinne ända fram till 2012, troligtvis i kammare 16, och därefter har platsen stått tom i väntan på beslut om den skulle vara kvar i statlig ägo eller säljas (Sterner, 1916). Orsaken till att universitetet flyttade ut ur anläggningen berodde på att nya lokaler tillgängliggjordes på universitetsområdet. Den bokdepå som tidigare huserat i en av berganläggningens kamrar placerades istället i Celsiushallen (Björk et al., 2011).
Vi rör oss vidare i huvudtunneln till nästa tjocka stötvågsdörr som döljer det mest spännande i hela berganläggningen, ledningscentralen.
2. Gemensam stabsplats (GPL) för Fo 47
Berget rymde en ledningsplats åt försvarsområdesstaben inom försvarsområde 47 (Fo 47). Denna kammare är avskärmad med egen stötvågs- och gasgräns, vilket möjliggjorde att personalen kunde arbeta utan hot från kemiska stridsmedel. Storleken på ledningscentralen kom att uppgå till över 1200 kvadratmeter vilket märktes tydligt när en tog sig genom dess olika rum och utrymmen. Tillsammans med den militära ledningen huserade civilförsvaret i ledningscentralen. Syftet med denna samgruppering var att tillsammans fatta strategiska beslut. Riksbanken hade också ett utrymme med valv i denna kammare (Skeri, 2014).
Försvarsområden infördes som en följd av försvarsbeslutet 1942, och den aktuella garnisonen inkluderades som en del av dessa områden. Syftet med dessa områden var att underlätta samordningen mellan territorialförsvaret och civilförsvaret, och de flesta av dem följde länsindelningen. Varje försvarsområde var direkt underordnat den militära befälhavaren inom sitt militärområde. I detta specifika fall var (Fo 47) underordnad militärbefälhavaren för IV. militärområdet (Holmberg, 1993).
Försvarsområdesstaben och dess befälhavare hade huvudsakligen sitt ansvarsområde på lokal och regional nivå och var ansvariga för planering och genomförande av försvaret inom sina respektive försvarsområden. Ett nära samarbete med delar av det civila försvaret och civila företag inom det geografiska området var av hög prioritet. Målet var att uppnå en effektiv samverkan vid förändringar i säkerhetsläget, under kriser eller potentiella krigssituationer, där förberedelser var avgörande. Utöver detta hade försvarsområdesstaben även andra ansvarsområden, inklusive omfattande förvaltningsansvar (prop 1973:75).
Inom Uppsala försvarsområde ingick under några år Västerås försvarsområde och kom under en tid att benämnas (Fo 47/48). Genom den så kallade OLLI-reformen (Ledningsorganisation i Lägre Regional Instans) bildades A-förband samt B-förband, där A-förbanden fick ansvaret för respektive försvarsområde (Holmberg, 1993). Inom Uppsala försvarsområde föll ansvaret på Upplands regemente (S1) och blev därmed ett försvarsområdesregemente efter sammanslagning med försvarsområdet. Namnet ändrades till därför Upplands regemente (S1/Fo 47/48). Detta medförde att regementet hade ett samlat ansvar gällande mobilisering och materiel inom försvarsområdet. I normala fall föll ansvaret på de större regementena inom försvarsområdet. På grund av detta blev Göta livgarde i Enköping ett B-förband med utbildningsansvar (Prop. 1974:135).
I samband med omstruktureringar och nedläggningar fasades dessa försvarsområden ut i och med försvarsbeslutet 2000. De ansvarsområden som tidigare låg under staben övertogs delvis av de nya militärdistriktsgrupperna, som nu fungerar som utbildningsgrupper inom sina respektive militärregioner (Prop. 1999/2000:30).
3. IV. Militärområdet
Varje försvarsområde var en del av ett större militärområde, vilket innebar att militärområdena omfattade betydligt större geografiska områden än de enskilda försvarsområdena. Det övergripande syftet var att få en vidare överblick över olika delar av landet och de stridskrafter som var involverade. I början låg ansvaret för territoriell ledning ursprungligen hos befälhavaren inom det respektive militärområdet (Jansson, 2013, s. 4).
Redan på tidigt 1800-tal börjades planeringen med indelning av försvaret i olika geografiska områden och år 1833 fastställdes beslutet om att fem distrikt skulle skapas. Varje distrikt leddes av en militärbefälhavare. Över tiden omorganiserades dessa distrikt och namnen ändrades. Under hela 1800-talet såg det snarlikt ut angående antalet distrikt, storleken på distrikten och de aktuella stabsorterna.
De sista åren på 1800-talet diskuterades en ny modell gällande distrikten. Denna nya modell kom att kallas för arméindelning och varade från 1893. Denna nya arméfördelning gav förbanden fördelen genom att chefen inom området kunde inrikta sig på huvuduppgifterna: utbildning, krigsplanläggning samt mobiliseringsverksamhet inom fördelningen. 1942 omorganiserades arméindelningen och kom nu att innefatta sju militärområden.
Det var i samband med försvarsbeslutet 1942 som dessa militärområden etablerades. Detta innebar att IV. arméfördelningen upphörde och inrättades som militärområde, direkt underställd militärbefälhavaren (MB). IV. militärområdet hade ansvar för de operativa uppgifterna inom arméstridskrafterna, men senare skulle ett utökat ansvarsområde tilldelas (Braunstein, 2005).
År 1966 genomfördes en omorganisation och samtidig namnändring till Östra militärområdet (Milo Ö) (Braunstein, 2005). I denna omorganisation tilldelades militärbefälhavaren de operativa ansvarsområden som tidigare hade legat under marinen och flygvapnet. Ansvaret för militärområdesstaben ökade, och den omfattade nu samtliga stridskrafter inom militärområdet, vilket inkluderade både territoriella och markoperativa uppgifter. Militärbefälhavaren hade nu det övergripande ansvaret för den samlade operativa ledningen inom militärområdet (Jansson, 2013).
Genom ytterligare omorganiseringar slogs Östra militärområdet (Milo Ö) och Bergslagens militärområde (Milo B) samman år 1991 för att bilda ett utvidgat område. Detta nya område fick namnet Mellersta militärområdet (Milo M) och hade i stort sett Svealand och Gotland som sitt upptagningsområde (Holmberg, 1993).
4. Uppbyggnad av ledningscentralerna
Avsnittet beskriver hur uppbyggnaden såg ut på den civila sidan. Med tanke på att det civila och militära försvaret inhystes i ledningscentralen vid denna anläggningen ingår följande.
Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).
Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).
Ofta byggdes en lång stötvågstunnel in i berget där tryckvågen från en explosion skulle avta i styrka för att inte skada den skyddade delen av anläggningen. Den skyddade delen av berganläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns vilken bestod av en eller flera överfimensionerade stålportar. Innanför stötvågsgränsen fanns gasgränsen, som i många fall konstruerades likt en sluss där kontaminerad personal var tvungen att saneras innan dem kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. En mindre andel berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation i närheten, denna metod är dock inte vanligt förekommande men några nyare berganläggningar fick denna lösning. Fanns inget berg i närheten grävdes ofta en stor grop i marken där en betonganläggning (så kallad bunker) gjöts som då skulle inneha samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser likt berganläggningarna.
På senare årtiondena har majoriteten av ledningscentralerna tagits ur bruk då hotbilden för väpnat angrepp från en fiende varit liten, men också på grund av ekonomiska skäl. Många ledningscentraler har sålts till privatpersoner och företag som vill driva sin egen verksamhet på insidan. Det finns dock fortfarande ett par som fortfarande är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion. Vi fick möjligheten att följa med personal ned i berget.
Läs även: Gemensam stabsplats (Fo63).
Uppdaterad: 230317
Referenslista:
Björk, P., Bolkéus Blom, M., & Ström, P. (2011). Det goda universitetet – Rektorperioden 2006-2011. Uppsala universitet.
Braunstein, C. (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Statens försvarshistoriska museer
Civilförsvarsstyrelsen. (1967). Fakta om civilförsvaret. [Broschyr]. AB Civiltryck.
Holmberg, B. (1993). Arméns regementen, skolor och staber: en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.
Jansson, C. (2013). Högre Regional Ledning och Militärområdesförband. Fht.nu. https://www.fht.nu/Dokument/Armen/arme_publ_dok_hogre_reg_ledn.pdf
Kauta Kouyate, J. (2013). Bergrum till salu i Lurbo. https://sverigesradio.se/artikel/5616713
Prop. 1973:75. Kungl. Maj:ts proposition angående vissa organisations- och anslagsfrågor m.m. rörande försvaret.https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FW0375
Prop. 1974:135. Kungl. Maj:ts proposition angående vissa organisationsfrågor m.m. rörande försvaret. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FX03135
Prop. 1999/2000:30. Det nya försvaret. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330/html#totop
Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.
Skeri, N. (2014). Säljes: Hemligt bergrum. Uppsala Nya Tidning. http://www.unt.se/nyheter/uppsala/saljes-hemligt-bergrum-2918700.aspx
Sterner, G. (1916). Planer för bergrum ligger fast. Uppsala Nya Tidning https://unt.se/nyheter/uppsala/planer-for-bergrum-ligger-fast-4186496.aspx
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.