Grängesberg har länge varit omtalat för att ha haft stort avtal övergivna byggnader och anläggningar. Öraberget är ett området en bit öster om stadskärnan och här fanns nio stycken hyreshus ,varav fyra av dem var helt övergivna sedan en tid tillbaka. Invånarna i området har sedan länge fruktat en ockupation i lägenheterna.

Väl inne på området var ödekänslan påtaglig. Faktum är att man redan via satellitbilder såg hur asfalten togs upp av växter och gräs. Vid parkeringsytorna stod ensamma elstolpar uppradade och bråte utspritt över ytan. Från parkeringen ledde en gångbana som sakta men säkert tagits över av vegetationen. Den tidigare mysiga innergården mellan de fyra husen såg nu ut som ett område från en skräckfilm. Gräsmattan hade låtits växa så mycket så den liknade en dåligt skött äng. buskar och träd växte sig allt större och tog sig in över balkongräcket och nästan täckte portdörren. Skräp och skrot låg utspritt över gården tillsammans med glassplitter. Vid många av de trasiga fönstren svajade trasiga persienner i vinden. Portarna till trappuppgångarna stod på vid gavel och man kunde i stort bara gå in.

I trapphusen låg ännu mer spillror från inredning utslängt. Man hade i åtanke om någon person valt att bosätta sig i någon av lägenheterna ,men sannolikheten var nog minimal då skicket var så fruktansvärt. Det kändes nästan lite lustigt att gå omkring i ett övergivet trapphus av detta slag, då utseendet och utformningen påminner oerhört mycket om majoriteten av trapphusen i landet. Skillnaden här var att samtliga lägenhetsdörrar stod öppna och att man fick en inblick i varje lägenhet, hur golv och väggar var målade samt hur det en gång i tiden kunde sett ut när möbler var på plats.

I en utav lägenheterna fanns faktiskt ett relativt orört vardagsrum där en fin gammal soffa stod. Här var det fina parkettgolvet i skapligt skick och även så väggarna, bortsett från den fukt som kan ha trängt in under årens lopp. Det ovanliga här i denna lägenhet var också att samtliga fönster var intakta. Vidare ned i källaren var det mörkt och tyst. Bråte låg slängt lite varstans men det fanns några intressanta tidningar liggandes kvar, dessa från tidigt 90-tal.

Ny vändpunkt för Grängesberg?

Året var 2003 och det var då man trodde att Grängesbergs räddning hade kommit. En affärsman som hade stora visioner om detta område tänkte renovera lägenheterna i väntan på norska semesterfirare som helt enkelt skulle semestra här. Tyvärr gick inte planen som den var tänkt han gick även i personlig konkurs redan efter ett år och det enda alternativet som fanns var att lämna allt och låta någon annan ta hand om husen. Ekonomin som behövdes för att ta hand om detta projekt måste varit enorm, pengar som han tyvärr inte hade.

Nu stod lägenhetshusen utan ägare och kommunen kände oro för de boende i husen. Därför gick kommunen in med pengar till driften av byggnaderna under den tid då ingen ägare fanns registrerad. Och bara några år senare, närmare bestämt 2006, köptes lägenheterna upp ännu en gång av en norrman. Företaget som nu ägde lägenheterna hette Svensk Fritid och hade samma affärsidé som den tidigare ägaren, nämligen att sälja lägenheterna som bostadsrätter till semestrande norrmän. Men ingenting hände på platsen nu heller.

Med tiden fick allt fler personer nys om de tomma lägenhetshusen och blev nyfikna på vad som dolde sig på insidan av tegelfasaden. Till en början besöktes området av diskreta typer i underliga fordon, som troligtvis tänkte stjäla inventarier med ett värde i sig. Boende i grannhusen vittnade om detta och kontaktade polisen, men utan framgång. Byggnaderna lockade även till sig ungdomar och personer vars syfte verkade vara att orsaka så mycket skadegörelse som möjligt på platsen. I slutet var det nästan lättade att räkna dem få fönster som fortfarande var oskadda, än de hundratals som var förstörda. Tillsammans härjade alltså dessa koppar- och vitvarutjuvar tillsammans med ungdomarna och vände upp och ner på lägenheterna.

Under 2012 blev det formellt klart att byggnaderna skulle övertas kommunalt återigen. Detta för att nu kunna rivas. Man ansåg detta som en utav skamfläckarna i Grängesberg och boende i närliggande fastigheter trivdes inte alls i dess närvaro, vilket man förstår. Utöver de fyra byggnaderna på Öraberget var även det så kallade HSB-huset med i rivningspaketet. Det var nämligen så att norrmannen 2003 även köpte HSB-huset från en bostadsrättsförening i konkurs. Dock gick en utredning parallellt med detta angående om det var möjligt att rusta upp byggnaderna i ett så pass bra skick så dem kunde bli bebodda igen. Man kom fram till att man behövde riva så gott som allt förutom stommarna för att upprustningen skulle bli godkänd. Det lutade alltså mer åt rivning. 

I början av 2014 hade rivningsfirmorna kommit en bra bit på väg med rivningen av de fyra husen på Öraberget samt HSB-huset i en annan del av staden. Man räknade då med att allt skulle vara borta inom några månader. Under rivningsarbetet fick företaget vid HSB-huset besök av dieseltjuvar, vilket resulterade i en förlust på flera tusen liter diesel. Man upptäckte även där att det låg dubbla golv i huset ,vilket fick en del konsekvenser även där. I maj samma år kunde marken återställas med ny jord.

Läs även: Det övergivna Grängesberg

I dagsläget finns inte många tecken på att de fyra rivna byggnaderna funnits. Via satellitbilder idag syns endast gräsytor där dem tidigare stod. En parkeringsyta blev kvar, som tillsammans med de två andra parkeringsytorna bildar ett överflöd kontra antalet boende. De fem byggnaderna som återstår på platsen är inte bebodda till fullo och man får nästan en känsla av att dessa också kommer gå samma väg till mötes. En del av lägenheterna står som sagt tomma och vissa har filtar och gardiner som täcker fönstren. Hur framtiden blir för dessa byggnader som återstår på platsen återstår att se.