Försöksanläggning

En försöksanläggning i Grängesberg byggdes för lagring av naturgas men där verksamheten togs ur bruk endast några år efter att den påbörjats med resultatet att målen inte riktigt hade uppnåtts. Berganläggningen byggdes mellan åren 1988-1989 och tanken var  att man här skulle förvara gas i flera inklädda bergrum.

Behovet av naturgas ansågs växa här i norden och då även lagerytorna för att förvara denna gas. Man kom på idén med att förvara naturgasen i bergrum och av de alternativa lagringslösningar som presenterades var sanolikheten stor att lagret skulle bli av “inklädd typ”. Detta innebar att man, i berget, skulle klä utrymmena med olika material i ett forskningsförsök för att man skulle få erfarenhet och sedan bygga fler lagringsanläggningar runt om i landet.

Man ville praktiskt testa de olika inklädda alternativen som studerats för att se om detta verkligen skulle fungera och det gällde tunnplåt, tjockplåt samt plast. Det var många frågor som skulle besvaras och med detta praktiska experiment skulle man få svar på om dessa tre material skulle fungera, innan man tar beslut att bygga kommersiellt lager.

Simulering av fullskaleanläggning

Detta försöksprojekt i Grängesberg genomfördes som ett samarbetsprojekt där Vattenfall var projektledare. Tillsammans med en mängd andra aktörer och hjälp via bidrag från bland annat Statens Energiverk påbörjades detta försöksprojekt av anläggningen i Grängesberg som skulle simulera en anläggning i full skala.

“Formen för lagret antas bli en stående cyklinder med diametern ca 35-40 m och en totalhöjd av ca 70-80 m.”

När man tittar på funktionsbeskrivningen av en fullskaleanläggning nämns det att storleken är betydligt större än vad anläggningen i Grängesberg var planerad att bli. Man räknade med att ett inklätt gaslager troligtvis skulle rymma 15-20 MNn3 vid ett lagringstryck på 15 MPa. Detta skulle då inrymmas i en form av stående cylinder. En viktig del var också att berget var tätt nog och inte skulle ha någon svag zon i närheten av själva lagret. När man sedan hade sprängt ut tre cylinderformat hål skulle dessa kläs med vardera tunnplåten, tjockplåten och plast. Man installerade ett dränagesystem som skulle förhindra att grundvatten trängde in mot tätskiktet.

Utformningen av berganläggningen i Grängesberg kom att bli tre separata utspränga hålrum med en diameter på 4,4 meter och en höjd på 9 meter där den totala volymen kom till att bli 125 m3. Insidan på dessa tre kläddes då betong och sedan med antingen tunnplåt, tjockplåt eller plast. Bergrummet har ett mätdjup på 80 meter från markytan på bergets hjässa.

Från bergets fot leder en lång tunnel in till ovandelen på dessa rum, där även alla instrument och mätsystem fanns. Det byggdes även en tunnel nedåt i berget som tog slut vid foten på dessa rum, där betongplugg och manhål fanns. Bägge tunnlarna fick en höjd på omkring fyra meter, som är nog med plats för en hjullastare eller eventuellt en lastbil.

Läs även: Det övergivna gruvsamhället

Plasten från nio leverantörer inhämtades till laboratorium där bland annat hållfastheten och livslängden testades i ett korttids- och långtidsförsök i naturgasmiljö. Resultatet visade att endast styva skivor av polypropylen från en leverantör klarade testerna på ett godkänt sätt och denna kom sedan att användas i Grängesberg. Resultatet här efter man provtryckt var att den inklädda typen med plast inte rekommenderades för användning i kommersiellt syfte.

Det var även besvär med tjockplåten och då gällande montaget av denna. Efter man röntgat samtliga svetsningar fick över 50 ställen repareras, men troligt kan nog vara svårigheten att svetsa i dessa förhållanden. När man sedan genomförde täthetskontroll visade den goda resultat.

Tunnplåten kunde inte levereras fram av leverantören och därför kunde inte heller någon kontroll på belastning eller täthet utföras. Man kom fram till att konceptet måste testas återigen innan man skulle våga använda tunnplåten som inklädd lösning i en kommersiell anläggning.

Slutsatsen

Slutsatsen som man kom fram till genom detta experiment med de olika typer av inklädda gaslager visade att tjockplåten inte hade någon negativ inverkan. Enligt rapporten står det att samverkan mellan plåt, betong och omgivande berg fungerat som förväntat.

Tiden gick och berganläggningen verkade lämnas åt sitt öde. Vattennivån i den lägre tunneln steg allt mer för varje dag som gick och idag kan man inte komma ner utan riktig dykutrustning. Den enkla ventilationsutrustning som tidigare installerats gör inte längre någon nytta och dammet ligger tätt ju längre in i anläggningen man kommer. Tittar man på bilderna som dykare tagit i anläggningen ser man att utrustningen finns kvar på botten av berget, precis som att man bara lämnat allt.

The Research Facility

A research station where the activities was taken out of use only a few years after it was initiated when it was discovered that the mountain was not tight enough. Was constructed between the years 1988-1989. The idea was to keep the gas in different rock cavern constructed in various ways.

The cavern is divided into two floors, but where one is filled with water, and has a measuring depth of approximately 80 meters below surface. the upper floor splits into three staker of about 10 meters each where there are instruments and wiring.

It was a distinctive smell in the rock, and a lot of dust flying around in the air, but a higher temperature was kept here anyway! Those instruments that were in the facility were in poor condition and the pipes and electrical wires were hanging everywhere, really dilapidated. This place is certainly right popular because it is in a good condition and that it is properly separated from the city.

Half-finished electric box and connection boxes hanging in cable ties are some of the details that are left in the rock. You can see that it was not quite finished with any of the installations in the plant before it was shut down due to the poor performance. Part of the ventilation system is hanging on the ground. You can see in many places in the rock that the constructionbegan, but then it stalled.

Fairly high ceilings, around 4m at its height around the entire mountain. Large enough to take in wheel loaders and small trucks to be able to do work inside the cavern. Given the size of thefloors and the number of test pockets it feels as if the plan was to be able to store a larger amount here, but I do not really know the capacity that was intended.

It was a lot of debris all around the facility. Here ,many people have trudged around after the closing of the plant. Many do not take into account of the nature and throws their things all over the place, unfortunately.

Källa: http://www.befoonline.org/UserFiles/Archive/187/Bergmekanikdag_1990.pdf