Mystiska dörrar i berget

Runt om i landet finns ett antal anläggningar som fyller viktiga samhällsfunktioner. De stora portar som ofta syns i bergväggarna väcker inte sällan nyfikenhet hos förbipasserande, inte minst eftersom deras syfte, konstruktion och innehåll i regel omfattas av begränsad insyn. En av dessa anläggningar utformades med en stor infart där fordon via en cirkulär vägtunnel kan ta sig till de fyra olika bergrummen.

1. Att dölja ett betydelsefullt objekt genom att låta det framstå som något mindre viktigt utgör i sig en medveten strategisk metod. I ett annat fall kan en anläggning placeras vägg i vägg med en mindre viktig sådan för att minska risken för oönskad uppmärksamhet. Denna strategi är inte ovanlig, exempelvis har en ledningscentral för civilförsvaret varit belägen i ett bergrum anslutet till en sandsilo vid en stad i Västerbottens län. Detta är inget som syns från bergets utsida, men längs tunneln som leder in till sandsilon ska det enligt uppgift finnas ståldörrar som leder in till den skyddade ledningscentralen.

Lindh (2013) uppmärksammar den ryktesspridning som har uppstått vid en anläggning i Gävleborgs län. De intervjuer som genomfördes med lokalbor visar att de flesta trodde att berganläggningen mitt emot sjukhuset var ett stort skyddsrum. Andra menade att den anläggningen kopplades samman med en annan anläggning för militära ändamål. Långt nere i berget sades det att skyddsrummet var gigantiskt och rymde all den tänkbara utrustning som behövdes. på annat håll ryktades det om att ett underjordiskt sjukhus tog plats i berget.

2. Bakgrund till bergrummens uppförande

Denna typ av bergrum konstruerades för att skydda produkter som för sitt användningsområde kan vara av avgörande betydelse och kan snabbt komma att användas. När det emellertid visar sig att anläggningen i själva verket endast utgör en större sandsilo insprängd i berget kan detta upplevas som en besvikelse, särskilt om förväntningarna tidigare varit högt ställda. Konstruktionen av sådana silos i berg syftade dock till att säkerställa att sanden inte skulle frysa och bilda klumpar, eftersom bergrum vanligtvis håller en jämn och stabil temperatur året runt.

Det finns många bergrum av denna typ runt om i landet och de är i stort sett konstruerade på liknande sätt. Innanför huvudporten sträcker sig en lång tunnel som möjliggör transport av lastbilar eller andra större fordon till tunnelns slutpunkt. Där finns stålluckor i taket som håller sandmassorna på plats i det ovanliggande utrymmet. Genom manuell eller elektrisk manövrering kan luckorna öppnas, varpå lastbilens flak fylls. På bergets hjässa backar lastbilarna intill stora galler i marken och tippar ned sanden i silon.

Det finns anläggningar som fortfarande är i drift och ägs av aktörer som bedriver underhåll av våra vägar, där den primära funktionen fortsatt är att lagra sand eller salt. Andra bergrum, som inte längre används till sin ursprungliga funktion, har omvandlats till exempelvis garage för olika typer av fordon. Det förekommer även spekulationer om alternativa användningsområden under tiden för det kalla kriget. Det antyder att bergrummen potentiellt kan ha nyttjas för andra ändamål än enbart förvaring av sand.

3. Exempel Tantoberget

I Stockholm finns en anläggning som är ett bra exempel av detta slag. Enligt ett tjänsteutlåtande från trafikkontoret stod den underjordiska sandsilon klar 1969 och skulle komma att användas till förvaring av produkter för halkbekämpning. Anläggningen som formades i berget kom att omfatta tre bergrum som utformades likt cylindrar samt ytterligare utrymme för salt. Dessa underjordiska silos mäter 36 meter på höjden och den totala mängden sand som kan förvaras uppgår till 30 000 ton samt 900 ton salt. På bergets hjässa utformades intag där lastbilar kan urlasta produkter i berget. För att fordon på ett så smidigt sätt som möjligt ska kunna ilasta produkterna i berget finns uttagsschakt i botten av de cylinderformade silon. Under åren har den tidigare produkten santursand övergått till krossgrus.
Under mitten av 1990-talet genomgick anläggningens uttagsschakt en ombyggnation och gjöt en form runt om som fylldes med makadam. Anledningen till detta var troligtvis att förhindra vatteninträngning. Vidare i tjänsteutlåtandet framkommer det att anläggningen fått ett driftstopp med anledning av att löst material har lossnat från väggar och tak (Trafikkontoret, 2015).

År 2015 genomfördes en utredning där Trafikkontoret anlitade en extern konsult för att bedöma anläggningens tekniska skick. Utredningen visade att vattenläckage i anläggningens olika delar hade orsakat kalkutfällningar på betongkonstruktioner tillhörande de olika silosystemen. Enligt den framlagda bedömningen skedde huvuddelen av vatteninträngningen via infartstunnlar och andra konstruktionselement belägna under Mälarens nivå. Ett betydande problem som identifierades var att den lagrade sanden i silorna tenderade att klumpa sig. Mot denna bakgrund beslutades att representanter från LKAB och konsultföretaget WSP skulle analysera och utvärdera vilka tekniska åtgärder som var mest ändamålsenliga och kostnadseffektiva för en upprustning av anläggningen. Den totala renoveringskostnaden beräknades till cirka tre miljoner kronor och planerades att genomföras under 2017. Efter genomförd renovering bedömdes anläggningen kräva årliga underhållskostnader om cirka 0,5 miljoner kronor under perioden 2018–2021 för att säkerställa fortsatt funktionalitet (Trafikkontoret, 2015).

4. Exempel Lintjärnsberget

Under 1950-talet uppfördes i Gävleborgs län en berganläggning avsedd för Vägverkets förvaring av sand för vinterväghållning. Bergsilon var belägen inom det dåvarande Vägmästarområde nr 7 (VMO 7), vilket geografiskt omfattade Nordanstigs kommun. Anläggningen bestod av en silo med en höjd om 29 meter och en lagringskapacitet på cirka 1 800 kubikmeter sand. Därutöver fanns ett separat bergrum avsett för saltförvaring. Från huvudingångens stora port löpte en cirka 70 meter lång tunnel in i berget fram till silon. Trots sin betydande volym var sandkapaciteten otillräcklig för att täcka behovet under en hel vintersäsong, vilket medförde att kontinuerlig påfyllning via en anslutning på bergets krön var nödvändig. Enligt vägmästaren innebar bergsilon en avsevärd avlastning av arbetsmomenten, då personalbehovet vid lastning av fordon reducerades från sex personer till en ensam operatör (Norman, 2011). Samtidigt framför Norman att anläggningen sannolikt togs ur bruk redan under 1990-talet, möjligen som en följd av organisatoriska förändringar inom Vägverket samt avvecklingen av vägmästarområdena. Det framgår vidare att anläggningen åtminstone år 2011 ägdes av Svevia Fastighet AB och hade hyrts ut till PEAB under 2009. Vid tidpunkten för publiceringen av artikeln stod anläggningen dock utan hyresgäst (Norman, 2011).

5.. Alternativa användningsområden

Hemsidan Gömt och glömt, en sida om glömda och intressanta platser,  har presenterat förslag där användningsområdet i krigstid skulle kunna avvika avsevärt från den ursprungliga funktionen. Ett av dessa är att placera militära, transportabla radargruppcentraler i bergrummen och därför stärka den militära förmågan i området. Förslaget fortsätter med att mastanläggningar kan etableras på bergets hjässa, med förbindelsekablar dragna via schaktet där själva silon finns. Vidare skulle olika former av förrådsverksamhet kunna vara aktuella, särskilt vid ett akut behov av dold lagringsyta. Dessa underjordiska sandsilos har dock begränsat skydd mot vapenverkan, eftersom anläggningarna saknar fortifikatoriskt skydd.

Uppdaterat: 23-12

Referenslista:

Lindh, S. (2013). Ett skyddsrum som aldrig funnits. Ljusnan. https://www.ljusnan.se/2013-08-10/ett-skyddsrum-som-aldrig-funnits

Norman, S. (2011). Lintjärnsbergets sal. https://balinge.wordpress.com/tag/lintjarnsbergets-sal/

Trafikkontoret. (2015). Renovering av Tantobergets sandsilo. Genomförandebeslut. https://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1833874

Uppdaterad: 5