Villan – Förfallet och övergiven
Det blev en hastig utflykt till ett övergivet hus, en gång fint och ståtligen beläget, men nu djupt förfallet. Naturen har börjat ta över där vildvuxna buskar och sly har klättrat upp längs väggarna. Det är uppenbart att tiden passerat många år sedan någon kallade detta för sitt hem.
Ändå fanns det spår av liv, små tecken på att detta bortglömda hus kanske hade lockat besökare nyligen. Kanske nyfikna individer som delat med sig av sina äventyr. Men trots detta var skadegörelsen överraskande mild, en sällsynthet för sådana platser där tiden sällan får ha sin gång i fred. Det är som om det övergivna huset, trots sin skick, fortfarande måste besitta en viss magi som skyddar det från total förstörelse. Det kändes nästan som om väggarna viskade berättelser om det förflutna, om de liv som en gång fyllde rummen med skratt och värme, nu överlämnat till stillheten och naturens omfamning.
Inne i det övergivna huset var nästan alla möbler borta, förutom några små föremål som kändes som ekon från en svunnen tid och en halvdålig säng som en gång troligtvis har gett stöd åt trötta kroppar. Den stora villan, som reste sig med två våningar plus vind och källare, bar på spår av forna glansdagar. Takets färg hade på många ställen torkat, smulats sönder och fallit ner som snöflingor på golvet.
Detta besök var inget vi hade planerat; det blev en plötslig avstickare på väg till en visning av ett större bergrum. Nyfikenheten drev oss att stanna till, och innan vi vågade kliva in på tomten, tog vi en stund att prata med grannarna som bodde intill. De delade med sig av sina berättelser, och enligt dem hade huset stått tomt under en längre tid. Att titta in och ta några foton skulle visst inte orsaka någon oreda, snarare ett tyst godkännande av den plats som en gång varit så levande.
Med hjärtat bultande av spänning och förväntan klev vi in genom den skrangliga dörren, som om vi trädde in i en annan tid, redo att upptäcka de hemligheter som vilade i husets skuggor. Huvudentrén, som vetter mot den större vägen, välkomnar besökare. Tomten sträcker sig runt hela huset, men när vi steg in på den stora ytan möttes vi av en syn som talade om långvarig tid som övergivet. Skräp och gamla fälgar låg spridda över marken, som om de ville berätta om forna tider, när livet här var mer livfullt. Gräset hade vuxit högt, vilt och okontrollerat. Varje del av fastigheten bar på ett slitage som var tydligt.
När vi rörde oss mot baksidan av huset såg vi en liten trappa som ledde upp till bakdörren. Den var i ett bedrövligt skick där handtaget hängde löst, fäst med bara en skruv, och det var en underlig känsla att stå inför en dörr som var så nära att falla isär. Men dörren stod på glänt, som om den bjöd in oss att kliva in och utforska det okända. Med ett par steg stiger vi in, redo att möta husets tysta berättelser och det förflutna som väntade på att bli återupptäckta.
Ingen av de båda våningarna hade mycket kvar av sin forna prakt. Nästan allt var borta, som om någon hastigt hade tagit med sig sina minnen och lämnat kvar tomrummen som tysta vittnen. På golven låg bara ett par föremål utspridda, övergivna och glömda.
När vi tog oss upp till övervåningen möttes vi av en en gammal dammig barnvagn, som bar på spår av glada skratt som en gång hade fyllt rummet. Bredvid den låg en docka, ensam och bortglömd, med ett ansikte som fortfarande bar på en gammal, snäll blick. Det kändes som om dessa små ting, som någon en gång hållit kära, var kvar för att påminna oss om det liv som hade varit här.
Det övergivna sjukhemmet
Ta gärna en titt på det övergivna mentalsjukhuset som är lite större än Säters fasta paviljong och som faktiskt var lite obehagligt att beträda insidan hos.
Säters mentalsjukhus
Kika gärna in artikeln om Säters mentalsjukhus som är ett liknande boende som detta, dock något äldre. Känslan att gå inne i den fasta paviljongen är riktigt häftig.