Innanför det oansenliga skjulet fanns mätstationen som stod klar år 1970. Detta var den sista militära enheten som byggdes på ön. Vid mätstationen säkerställdes eldledningen för pjäserna vid de två batterierna på Hemsön. Under markytan sträcker sig anläggningen ned fyra våningar och innehöll allt som krävdes för att vara självförsörjande under en tid.

1. Vi möttes av en del fundersamma blickar från boende när de såg oss fortsätta in på grusvägen som  sträcker sig till det avskilda före detta skyddsområdet. Sekretessen kring anläggningen släpptes för många år sedan och trots att den är besöksvänlig för allmänheten är det inte många som har sett insidan. På markytan syns det lilla skjulet som döljer nedgången tillsammans med ett ytterligare skjul till radarantennen, en pansarkupol med kamera samt en laseravståndsmätare. Under jord sträcker sig anläggningen fyra våningar ner i berget där utrustningen är placerad tillsammans med förläggning, kök och förråd för ett tjugotal personer (Hemsö fästning, u.å).

När träskjulets dörr öppnas syns anläggningens första skyddet. Nedanför fötterna finns betongen som omfamnar den hydrauliska stötvågsluckan vilken öppnas och stängs via en knapptryckning. Ljudet av hydrauliken som pressar upp den tunga stötvågsluckan är mäktig och snart exponeras det vertikala schaktet ned i djupet. Som hjälp finns en stege som sträcker sig längs schaktet ett par våningar nedåt innan betonggolvet tar vid. Det kvadratiska utrymmet är gjutet i tjock betong och i ena väggen finns ett ytterligare stötvågsskydd. En måste huka sig för att komma igenom den tjocka stålporten och vidare igenom den två meter långa barriären av betong innan nästa utrymme i normalhöjd tar vid. Här finns ytterligare ståldörrar som leder in till själva anläggningen men också till ett separat maskinrum. Ståldörrarna in mot anläggningen utgör gasgräns och skapar en gassluss där kontaminerade personer skulle saneras innan tillträde kunde ges. 

2. Kustartilleriet vid norrlandskusten

Utbyggnaden av den militära verksamheten vid Hemsön sträcker sig tillbaka till början på 1900-talet. 1914 års försvarsbeslut innebar ett uppförande av en fästning och redan efter några år var arbetet igång. En stor anläggning uppfördes på öns norra del och skulle komma att benämnas batteri Dalom. Denna artillerianläggning stod klar 1922 med sin placering nere i urberget och fick två 15 cm kanoner på sin hjässa. Under samma tidsperiod konstruerades en örlogsdepå i Ådalen och en docka i Gustafsvik. Redan år 1925 beslutades att den nyligen uppförda fästningen och örlogsdepån skulle förläggas i materielreserven. Krigsutbrottet 1939 medförde dock en ändring i besluten och nu skulle förstärkningar av kustförsvaret återigen prioriteras. Försvarsbeslutet 1942 innebar att Hemsö fästning skulle etableras till att bli den största fästningen i svensk historia och innebar en förstärkning och försvar av hamnar med minlinjer i farvatten. Under 1950-talet tog byggandet av fortifierade anläggningar ett kliv och skulle nu även ge skydd mot kärnvapen. Hotet från öst blev påtagligare och kustartillerianläggningar längs med den svenska kusten uppfördes i snabb takt. Det var under denna period som kustartillerianläggningen på Storråberget uppfördes (Riksantikvarieämbetet, u.å).

Under åren har anläggningarna på Hemsö och de ingående delarna i fästningen tillhört olika organisationsenheter. Försvarsbeslutet 1942 innebar att kustartilleriet övergick från ett fästningsförsvar till ett kustförsvar. Samma år bildades kustartilleriförsvarsstaber som fick tilldelat geografiskt område. Hemsö ingick i det marina försvarsområde 24 (Fo 24) mellan åren 1942-1957 för att därefter uppgå i Härnösands försvarsområde (Fo 23) efter att land- och marina försvarsområden integrerats. På högre regional nivå ingick dessa områden i större marindistrikt (senare marinkommando) som var egna krigsförband. Genom åren skedde ytterligare omorganisationer och reformer rum vilket bland annat innebar att verksamheten och förband underställdes militärområdet och dess befälhavare (Holmberg ,1993).

Den 1 juli 1986 bildades Norrlandskustens marinkommando genom en förändring i den regionala ledningsnivån inom marinen. Det tidigare Norrlands kustartilleriförsvar med kustartilleriregementet i Härnösand (NK/ KA 5) och Norrlandskustens örlogsbasavdelning (ÖrlBavd NK) sammanslogs till marinkommandot och fick Härnösand som förläggningsort. Detta marinkommando kom att avvecklas år 2000 och därmed var den militära verksamheten i  Härnösand nästan helt avvecklad (Braunstein, 2011). Innan denna sammanslagning har den marina verksamheten med ledning pågått under många olika former i området. Detta var dock under denna epok som kustartillerianläggningarna på Hemsön skulle komma att avvecklas.

Samtidigt som de fasta anläggningarna tog form på Hemsö uppfördes kasernområde i Härnösand, vilket inte kom att användas till militära ändamål då området blev överlämnad till sjukvården. Bemanning av anläggningarna utgjordes därför till en början av personal från andra kustartilleridetachement och regementen, däribland Vaxholm och Karlskrona kustartilleriregementen. Försvarsbeslutet 1942 medförde att Härnösand fick ett eget detachement (KA 4 H). Några år efter andra världskriget kom det säkerhetspolitiska läget att försämras vilket gav upphov till förstärkning. Därför kom detachementet i Härnösand att omorganiseras till en kustartillerikår (KA 5) och ny materiel tillfördes till den växande organisationen. Härnösands kustartillerikår skulle år 1975 omorganiseras och få namnet Härnösands kustartilleriregemente. Här utbildades nu värnpliktiga och befäl till bemanning av de fasta anläggningarna längs med större delen av kuststräckan (från Gävle till Kalix). Platsen för detachementet och sedermera regementet förlades till Kusthöjden i Härnösand där utbildning bedrevs till nedläggningen år 1997 (Marintaktiska kommandot, 2002). Regementet hade ansvar för utbildning av personal till spärrbataljonerna där spärrbataljon Hemsö ingick. Inom spärrbaljonen fanns bland annat de fasta kustartillerianläggningarna, anläggningen vid Storråberget (HÖ1), Havsstoudd (HÖ2) och Härnön (HÖ3) (Sefbom, 2013).

3. Mätstation för kustartilleribatterier

Anläggningen konstruerades på 1960-talet för att sedermera invigas år 1970. Funktionen kom att bli mätstation för de två batterierna på Havsstoudd och Storråberget (Hemsö Fästning, u.å). Från denna plats skulle alltså fientliga farkosters positioner mätas in och sedan skickas till batterierna som då kunde ställa in rätt krutladdning och inställning med pjäserna. Mätstationen fick en något annorlunda utformning än många andra anläggningar under marknivå, denna kom att hänga i fjädrar som fästes ovanifrån med hjälp av långa stålbalkar. Detta syns tydligt från utrymmet under inspektionsluckan vid det undre våningsplanet. Detta gjordes för att motverka markskakningar vid en explosion. “Byggnaden” som utgör anläggningen kom att uppföras i stål. Ovanför gjöts en tjock betongmantel som skydd innan jordmassor lades på ytan.

Mätstationen fick fyra våningsplan och utformades med bland annat maskinrum med reservkraft och luftbehandling. Om det ordinarie elnätet försvann skulle de två Volvo-Penta motorerna se till att elektriciteten var konstant. Detta maskinrum skyddas av en ståldörr som separerar mot resterande anläggningen. Utöver maskinrummen finns gasslussen med saneringsutrustning innanför stötvågsgränsen. Därefter finns vågfällan som ska motverka att EMP (elektromagnetisk puls) slår mot elektroniken i anläggningen. Sedermera nås trapphuset med spiraltrappan som slingrar sig nedåt i djupet.

Via anläggningens spiraltrappa tar den oss ned till plan tre och närmare bestämt till eldledningscentralen. Det är detta våningsplan som var hjärtat i anläggningen och innehöll (för tiden) avancerad elektronik som möjliggjorde att batteriernas pjäser kunde riktas in rätt. Med tanke på att anläggningen är ett statligt byggnadsminne finns majoriteten av utrustningen kvar från tiden då det begav sig. Med tanke på  verksamhetens karaktär är rumsförteckningen på de rum där den känsliga utrustningen markerad med rum “A” och rum “B”. De övriga rummen innehöll bland annat korskopplingar och och delar till omformning av spänning.

På andra planet, under eldledningscentralen, finns förläggningen där manskapet efter en slitsam dag framför skärmarna äntligen få sin vila inför nästa arbetspass. Det finns två förläggningsutrymmen där det större har plats för 12 man och ett mindre utrymme för två befäl. Totalt på våningspanet finns sex stycken utrymmen där förutom förläggningarna är luftbehandlingsrum, rum för städmateriel och utrymme med tvättrännor.

På första våningsplanet finns sex stycken rum där det mestadels förvarades materiel och reservdelar. på situationsplanen benämns bland annat “förråd för fort- tyg- och intendenturmtrl”, “förråd för reservkablar” och “förråd för proviant”. Utöver dessa finns även ett pentry och utrymme för värme, ventilation och sanitet. Rummet för reservkablarna är på senare tid möblerat som en mindre matsal. Här skulle personalen utspisa måltider om det inte fanns extern mat att tillgå. I trapphusets golv finns den inspektionslucka med stege som leder ned till “plan 0” och cisternerna under själva anläggningen. De tre cisternerna var separat fördelade till avlopp, färskvatten och olja för reservkraftverken. Den borrade brunnen finns här nere som försåg personalen med friskt vatten. Det är också här som fjädrarna kan skymtas som håller upp “byggnaden”. 

3.1 Artillerieldledning (Arte 719)

Uppdaterad: 2023-10