Kommandocentralen

Inom planen för utbyggnaden av flygvapnet som kom via försvarsbeslutet 1958 beslutades att en kommandocentral skulle finnas till varje bas. Kommandocentralen skulle ansvara för den minutoperativa verksamheten till flygbasen. Från början anlades kommandocentralen i en barack utan något vidare skydd för personalen, de skulle dock få ett skyddsrum intill. Man upptäckte ganska snart att man behövde en säkrare plats med bättre skydd och CFV beslutade 1961 att en fortifikatorisk skyddad betonganläggning skulle placerades på ett avstånd från basen där man inte skulle behöva oroa sig för att bli utslagen i ett bombanfall.

1. Flygbasens uppgradering – Bas 60

Flygvapnet behövde ett nytt system för att möta de utmaningar som synliggjordes under andra världskriget, och flygbasbassystemet 60 (Bas 60) skapades som ett svar på detta. Den tekniska utvecklingen hos fientligt flyg kombinerat med rädslan för kärnvapen krävde åtgärder för att skydda egna förband, vilket ledde till utvecklingen av Bas 60 i Sverige. Detta system innebar en omfattande spridning av materiel och personal över stora ytor. En flygbasutredning genomfördes 1954 och skulle sätta grunderna för det nya konceptet. Efter försvarsbeslutet 1958 påbörjades byggnationer av ett stort antal flygbaser som vid färdigställande skulle uppgå till 70 stycken. Dessa skulle komma att delas upp i tre olika varianter; bas A, bas B och bas C. Skillnaden på dessa var att bas A kunde användas kontinuerligt under fred och krig, men där bas C endast kunde nyttjas i krig och med goda väderförhållanden. Det nya konceptet innebar en betydande uppgradering av de befintliga baserna och gav verksamheten en mer strukturerad organisation. Infrastruktursatsningar genomfördes av nya kortbanor, taxivägar och skyddsrum runt om baserna (Rystedt, 2005). Försöksflottiljen F1 användes för tester på korta och smala banor, och detta visade sig vara användbart år 1961 när huvudbanan var under reparation och förbindelsebanan användes istället (Odqvist, 1979, s. 118). Till detta nya koncept beslutades att samtliga baser skulle erhålla en kommandocentral (KC) i syfte att leda den direkta flygverksamheten (Rystedt, 2005).

2. Kommandocentralens syfte och funktion

Inledningsvis beslutades om att dessa kommandocentraler (KC) skulle utgöras av en barack på marknivå, men förses med separat skyddsrum till personalstyrkan. Redan 1961 omarbetades planen, där en utredning gällande fortifikatoriskt skydd till kommandocentralerna låg i fokus. Chefen för flygvapnet bestämde den 7 april samma år att centralerna skulle utföras som en fortifierad (skyddad) anläggning en bit ifrån själva basen. Sommaren efter tog arbetet fart med att rekognosera platser där de nya fortifierade kommandocentralerna skulle anläggas. Rekognoseringar ägde rum där platser sedermera skulle fastställas för byggnation av de nya anläggningarna. Fram till och med budgetåret 1968/69 var avsikten att 70 stycken anläggningar skulle stå klara till förfogande. Redan 1963 stod anläggningar vid Eskilstuna (Kjula) och Uråsa färdigställda och dessa var de första som användes vid en större övning (Rystedt, 2005). Detta utvecklades och tillhörde från början ett system kallad Stril60 inom konceptet Bas 60.

Kommandocentralen vid en flygbas skulle ansvara för den minutoperativa verksamheten, vilket primärt innefattade att tilldela startorder, flygtrafikledning men även sedermera klargöringen och beredskap av flygmaskinerna. Anläggningen var kopplade mot högre ledningscentraler, antingen vid tråd- eller länkförbindelser. Vid kommandocentralens ledningsrum inkom dessa förbindelser som därefter kunde bearbetas och skickas vidare ut till basens olika delar via baskabelnätet (baskabeln). Från kommandocentralen fanns en fast förbindelse till luftbevakningstorn inom basen där luftbevakaren tog emot rapporter från trafikledaren gällande egna starter och landningar, som sedan kunde levereras vidare till luftförsvarsgruppcentralen inom sektorn.  Vid eventuella fientliga flyganfall kunde flyglarm utlösas från kommandocentralen i basområdet, där flertalet tyfonaggregat fanns utplacerade (Rystedt, 2005).

Det tjänstgjorde mellan 6-8 personer i kommandocentralen, där den vakthavande officeren ledde verksamheten tillsammans med hans biträde. Deras ansvar var att se till att flygplanen togs om hand efter att de hade landat. Trafikledaren med sitt biträde ansvarade för det aktuella läget på bansystemet och att informerade detta till flygmaskinerna. Det var trafikledaren som gav klartecken om att piloter fick landa, samt vilken bana beroende på väderförhållanden. För att motverka bekämpning av egna stridskrafter fanns en underofficer inom luftvärnet placerad i kommandocentralen vars uppgift var att orientera luftvärnet på basen om den egna flygverksamheten, dels för att undvika nedskjutning av egna maskiner. Personal ur sambandspluton fanns stationerade i KC som bemanning till telefonväxeln. Sammantaget var kommandocentralen som spindeln i nätet vad gällde samband till basens olika delar. Utöver den ordinarie bemanningen ingick vaktgrupper som hade till ansvar att bevaka anläggningen (Rystedt, 2005).

Verksamheten och ansvarsområdet för kommandocentralen kom att utöka med tiden i samband med att bassystemet utvecklades. När flygmaskinen AJ37 tillfördes flygvapnet förändrades förutsättningarna då detta flygplan kunde starta och landa på sträckor om endast 500 meter och nyttja delar av basområdet som i normala fall inte användes. Exempelvis taxibanor eller mindre vägar. Det innebar att klargöringingen för flygbasen var tvungen att bli alltmer flexibel och kunna stå redo på annorlunda platser. En sammanhållande position för klargöringstjänsten inom basen tillfördes kommandocentralen som syftade till att ordna med denna verksamhet (Rystedt, 2005).

Via trådförbindelser var kommandocentralen ansluten till bankabeln som löpte runt huvudbanan på flygbasen. I denna sträcka inkluderades förbindelse till en stor mängd kopplingsskåp för manövrering av bland annat banljus, pejl och taxiljus. I centralen kunde nedan överkopplingar genomföras mellan bas- och bankabeln. Radioförbindelse fanns inom basområdet med markbundna stationer där en huvudstation (FMR 12A) placerades i kommandocentralen. Till denna fanns transportabla, fordonsmonterade och batteridrivna radiostationer runt om basen. För att säkerställa förbindelse med flygmaskiner användes flera olika radiostationer, bland annat RK-01, FMR 7 och FMR 16. Telefonväxeln som var placerad i kommandocentralen var ansluten via tråd till ban- och baskabeln. Via denna växel (100 DL) hade möjlighet att koppla in 100 förbindelser, bland annat mot televerkets nät och mot det fasta radiolänknätet (FFRL). Sändar- och mottarenheterna var tvungna att placeras med ett avstånd av 500 meter emellan får att motverka störningar. Därför placerades flygradions sändarutrustning på separat plats tillsammans med sina antenner (Rystedt, 2005).

Vid bortfall av ström från det ordinarie elnätet fanns normalt ett elverk om 25 kVA för att tillgodose kommandocentralens funktioner. Till flygbasens övriga delar fanns ytterligare reservkraftaggregat som skulle möjliggöra att de givna uppdragen kunde utföras.

Vid besök i ett flertal före detta kommandocentraler som byggdes för det dåvarande flygbassystemet kan konstateras att de så gått som alltid har en liknande uppbyggnad och utformning. Denna utformning innebar en genomblåsningstunnel som löpte parallellt med den skyddade delen, med en ingång i dess vardera ände. För att komma in till den skyddade delen fanns en kombinerad gas- och stötvågsdörr som skulle stoppa stridsgaser och luftstötvågor från explosioner. Innanför fanns ledningsrummet på höger sida med de två panelrader där personalen satt i olika nivåer. Kabelkanaler i golvet fanns från ledningsrummet in till apparatrummet i andra anläggningens andra ände, där all teknisk utrustning fanns placerad. Ett maskinrum med ventilation och tillhörande filtrering fanns tillhanda intill apparatrummet.

När flygbassystem 60 övergick till det uppdaterade flygbassystem 90 fanns en vilja att utöka ytan i kommandocentralen. Syftet var att ge personalen en bättre arbetsmiljö samtidigt som anläggningen fick ett bättre fortifikatoriskt skydd. Denna utbyggnad genomfördes vid kommandocentralen i Uppsala och den fick därför agera prototypanläggning. Resultatet av ombyggnationen i Uppsala gav positiva resultat och arbetsmiljön uppskattades väldigt. Den nya utformningen var tänkt att användas vid huvudbaserna och ytan skulle fördubblas, där den nya delen byggdes vägg i vägg med redan befintlig anläggning. Principbild av den nya kommandocentralen visar att operatörsplatser samt delar av teknist utrustning flyttades till den nya delen, samt att bland annat en toalett installerades. Den nya utökade ytan skulle uppgå till 66,7 kvadratmeter. Denna nya utbyggnad skulle dock stanna av och endast genomföras vid två platser. Utöver den skyddade kommandocentralen fanns inom flygbassystem 90 även en skyddad bascentral (BasC), varifrån den övergripande taktiska ledningen genomfördes. Denna anläggning var betydligt större och innehöll ett bättre fortifikatoriskt skydd än kommandocentralen. Vid en bascentral fanns den flygande personalen stationerad tillsammans med annan för flygbasen viktig ledningsförmåga (Rystedt, 2009).

För att nämna exempel på kommandocentraler som byggdes och ingick i flygbassystemet kommer anläggningen vid F1 och F9 presenteras närmare.

3. Kommandocentralen vid F1 Hässlö

Redan under vinterhalvåret 1941 byggdes en ny kommandocentral 700 meter norr om flygfältet. Detta var en enplansbyggnad ovan jord som fick tjäna fram till år 1950. I byggnaden inhystes också flottiljens väderstation och signalavdelning. Under den flygtid som tillhandahölls bemannade trafikledarna det så kallade torn ovanpå byggnaden. Från detta torn hade de utsikt över hela fältet och bidrog till bättre förutsättningar för samverkan (Odkvist et al., 1979, s. 251)

Läs även: Kungl Västmanlands Flygflottilj F1

Under samma period som flygfältet fick hårdgjorda banor och permanent belysning inrättades en ny fortifierad kommandocentral en bit ifrån flygfältet. Detta medförde att flygsäkerheten kunde bli bristfällig då trafikledningstorn inte fanns vid nya kommandocentralen. Istället byggdes ett nytt trafikledartorn på kanslihusets tak år 1950 (Odkvist et al., 1979, s.253). Denna nya betonganläggning kom att placeras nordost om fältet, med ingångar som var väl maskerade. Anläggningen skulle komma att användas under många år, troligtvis även efter flygflottoljens nedläggning 1983. Något som styrker detta påstående är en branddörr som installerades i centralen, med datummärkning år 1993.

4. Kommandocentralen vid F9 Säve

Flygflottiljen utanför Göteborg, F9 Säve, bildades den 1 juli 1940. Flottiljen skulle komma att få två berghangarer, färdiga 1942 och 1955. Det nya berget har en imponerande yta på 22 000 kvadratmeter, där underjordisk verksamhet kunde fortgå även under bombningar. Bergrummet konstruerades med skydd mot kärnvapen, utformat så att tryckvågor skulle slås ut av anläggningens massiva stötvågsportar. Sedan färdigställandet 1955 har skicket varit utmärkt, tack vare kontinuerligt påslagen ventilation och värme. I berganläggningen skulle kommandocentralen komma att inhysas, tillsammans med andra utrymmen avsedda för personal. Inledningsvis var planen att förlägga kommandocentralen utanför berget, likt vid F1. På grund av att spionen Wennerström sålt information som kunde beröra verksamheten vid F9 beslutades att i stället förlägga kommandocentralen i berget. Genom att förlägga anläggningen i berget skulle även det fortifikatoriska skyddet öka avsevärt i jämförelse med en typisk underjordisk betongkonstruktion. Om säkerheten trots sin placering djupt ned i berget var högre än om kommandocentralen placerats enskilt kan diskuteras. I berget riskerar centralen att bli ett prioriterat mål då den ligger vägg i vägg med själva flygplanshangarerna. Bilden här under visar kommandocentralen i berget,  lägg märke till de två olika områdena som syns på tavlan. Kommandocentralen kunde, utöver vid Säve, leda flygtrafiken vid Landvetters flygplats.

5. Avvecklingen av kommandocentralerna

Nedläggning av dessa har ofta medfört att även kommandocentralerna avvecklats. Följer vi exemplet med F1 Hässlö, vilken hade förvaltningsansvar över Barkarby flygbas (f.d flottilj) och Eskilstuna flygbas med dess respektive kommandocentraler, skulle Upplands flygflottilj överta förvaltningsansvaret för den kvarvarande krigsbasen Hässlö efter flottiljens nedläggning. Detta visar att efter en flottiljs nedläggning övergick verksamheten till att omfatta krigsbaser. Sedan försvarsbeslutens förverkligande runt millenniumskiftet har antalet flygbaser och flottiljer minskat drastiskt. Detta har medfört att även kommandocentralerna inte länge behövde nyttjas. Avvecklingen kunde ske på flera sätt, exempelvis genom att området där kommandocentralen fanns såldes till privatpersoner. Då kunde stor del av anläggningens utrustning finnas kvar. Fanns beslut om plombering, där anläggningens ingångar förslöts, genomfördes ofta en miljösanering där allt innehåll skulle avlägsnas. Kommandocentralen vid F9 finns kvar än idag, i form av museum. Det är en del av Aeroseum som huserar i den nya berghangaren vid den före detta flottiljen. Länk till museet, tryck här.

Uppdaterad: 2023-12

Referenslista

Odqvist, G. (1979). Kungl. Västmanlands flygflottiljs historia – Del 1, 1929-1979. Västmanlands flygflottiljs historiekommitté

Rystedt, J. (2005). Flygbassystemet Bas 60. Försvarets Historiska Telesamlingar. https://www.fht.nu/Dokument/Flygvapnet/flyg_publ_dok_flygbassystemet_bas_60.pdf

Rystedt, J. (2009). Flygbassystem 90. Försvarets Historiska Telesamlingar. https://web.archive.org/web/20100828113027/http://www.aef.se/FHT-dokument/Flygbassystemet%20Bas%2090.pdf