Scroll to Content

Krutfabriken

Långt in i Dalarnas djupa skogarna ligger platsen som under andra världskriget var en vital del i det svenska totalförsvaret. Från den underjordiska berganläggniggningen kom nitrocellulosan ned till denna fabriksdel som genomförde tillverkningen av krutet. Efter andra världskrigets slut avstannade verksamheten och övergick i malpåse i mitten av 1950-talet. Därefter har förfallet tagit vid där de åttioåriga byggnaderna kämpar för att behålla sin glans.

1. Redan på långt avstånd från byn skymtas berget där den underjordiska delen av fabriken fanns förlagd. Landsvägarna löper genom skogarna och terrängen möjliggör en utsikt över landskapet. Den lilla byn som stod i centrum för denna krutfabrik har genom åren haft flera olika industrier för tillverkning av bland annat pappersmassa, trävaror och järnframställning. Vi närmar oss den ovan jorda fabriksdelen men den är svår att skymta mellan trädstammarna. Det är faktiskt svårt att avskilja fabriksområdet med dess byggnader även på karttjänster, dels på grund av områdets utformning och vegetationen. Byggnaderna i sig målades i en gulgrön kulör vilket smälter in väldigt bra med omliggande terräng. Från landsvägen leder en grusväg några hundra meter  innan vi når en vägbom. De övergivna byggnaderna kan skymtas nu när vi börjar närma oss. Naturen som omfamnar fabriken är härlig och för tillfället är det väldigt tyst omkring oss.

Ett rostigt staket omgärdar området som med sin taggtråd skulle hålla obehöriga utanför. Grinden in till området står på vid gavel och vaktbyggnaden till har tydliga tecken på förfall. Insidan av vaktbyggnaden visar tydliga tecken på vandalism då inventarier ligger utsprida och sönderslagna i de olika rummen. Fukten har medfört att stor del av materialet påbörjat en förmultning och därefter rasat ihop. Insidan av denna byggnad speglar tyvärr hur det ser ut i de övriga byggnaderna på området. Det järnvägsspår som tidigare fanns på området syns inga tecken av, dock kan höjdskillnader på en del byggnader avslöja att rälsen passerade utanför. Placeringen av byggnaderna, nästan likt en halvcirkel, markerar hur och transporten mellan byggnaderna fungerade och vilka byggnader som direkt ingick i framställningen av krutet.

Vid ett par av de övergivna byggnaderna finns vid besöket fordon placerade som numera är väldigt nedgångna. Det som är gemensamt för merparten av områdets byggnader är att tjuvar tagit med sig saker av värde, samt att vandalerna förstört stora delar av det som finns kvar. Det är möjligt att inte någon fönsterruta överhuvudtaget var oskadad vid besöket. Det bidrar på så vis att regn och snö tar sig in i byggnaderna och förstör ännu mer av inredningen. Det skulle i den bästa av världar vara häftigt att få besöka denna plats om den vore orörd, precis som när den siste arbetaren lämnade platsen. Tyvärr ser de flesta platser ut som denna, där personer inte enbart lämnar fotavtryck.

2. Uppbyggnad av krutfabriken

Andra världskriget medförde betydande säkerhetshot för omvärlden, även för Sverige. Risken att bli indragen i stridigheter var påtaglig och vår nation var illa rustad för en eventuell invasion. En prioriterad åtgärd blev att öka tillverkningen av ammunition och krut, som bedömdes vara knappa resurser vid krigets början. För att möta detta behov beslutade Kungliga Krigsmaterielverken att uppföra en ny anläggning utöver de befintliga fabrikerna för tillverkning av krut och ammunition. Platsen för den nya anläggningen valdes utanför en liten ort i Dalarna, där tillverkningen av det strategiskt viktiga röksvaga krutet, NC-krut, skulle äga rum (Benkar, 2013).

Den exakta tiden för byggandet av krutfabriken är osäker, men det antas att bygget påbörjades antingen i tidig början av 1940-talet eller vid slutet av 1930-talet. Dokumentation stöder emellertid att produktionen startade 1940, vilket indikerar att byggnationen måste ha varit klar vid den tiden (Benkar, 2013). Det finns även tidigare anställda från krutfabriken som hävdar att de började arbeta där redan 1938.

Efter att krutfabriken med sina två anläggningar blev färdig överförde Kungliga Krigsmaterielverken driftsansvaret till Hellefors bruk, med tekniskt stöd från Åkers krutbruk. Tillverkningen avslutades den 3 oktober 1945, och anläggningen var endast några år gammal. Andra världskriget var över, men det kalla kriget hade inletts. Krutfabriken underhölls kontinuerligt under en tioårsperiod i beredskapssyfte. En intervju från 2009 i Dalarnas tidning beskriver underhållsarbetet vid berganläggningen 1948, som varade i cirka tre månader och omfattade bland annat murarbeten, målning och rostskydd. En järnväg anlades i samhället på 1950-talet för transport av olja och syra, vilket tyder på rädsla för det kalla kriget och vikten av beredskap, där krutfabriken åter igen skulle kunna spela en större roll (Benkar, 2013).

Driftsansvaret förändrades över åren, där Hellefors Bruk köptes upp av Billeruds AB 1957 och hade ansvaret fram till 1981. Samtidigt som Billeruds AB tog över, placerades krutfabriken i malpåse och endast nödvändigt underhåll genomfördes. Avvecklingen av krutfabriken med sina två anläggningar började 1978, och ursprungligen var tanken att riva den ovanjordiska anläggningen, vilket inte helt genomfördes. Endast några få byggnader revs medan resten bevarades. Berganläggningen tömdes inte helt, och viss inventering finns därför kvar än idag (Benkar, 2013).

Under krutfabrikens aktiva period arbetade dagligen mellan 60-80 personer, uppdelade på 1-skifts- och 2-skiftsarbetare. Vid högre beredskap och full kapacitet kunde personalen uppgå till 140 personer som arbetade i 3-skift. Huvuddelen av personalen kom från Fredriksberg, där bruket hade ett överskott av personal under krigstiden. På grund av att Hellefors Bruk även ägde bruket i Fredriksberg var det relativt enkelt att omfördela personal mellan de olika arbetsplatserna (Benkar, 2013). 

3. Anläggning I

Denna anläggning bestod av 34 byggnader utplacerade i ett geografiskt begränsat område strax utanför en mindre by i Dalarna. Platsen med byggnaderna kom att benämnas anläggning I och var själva krutfabriken. Tillsammans med anläggning II, en fabrik utformad i en berganläggning, utgjorde den andra delen av den totala krutfabriken. Ett tjugotal byggnader utplacerade som en cirkel utgjorde platsen för den ovangjorda krutfabriken. En stor del av byggnaderna har tre förstärkta väggar samt en tunnare som vätter utåt från anläggningen i syfte att trycket från en explosion ska riktas från resterande byggnader och personal på plats.

Krutfabriken med dess byggnader dolda mellan träden hade till uppgift att förädla nitrocellulosan från berganläggningen till nitrocellulosakrut. Denna anläggning var dimensionerad för att kunna tillverka 18 500 kilogram krut i veckan. För att möjliggöra denna enorma kapacitet var den ovanjorda krutfabriken ansluten till järnvägsnätet, där smalspårig järnväg fanns på fabriksområdet. Från fabriken ledde ett stickspår med sin smalspåriga järnväg nordväst mot en punkt där omlastning kunde ske mot normalspår. För att transportera in vagnar som hade en dimension anpassade för normalspår användes överföringsvagnar där normalspårsvagnen ställdes ovanpå.  (Benkar, 2013).

Läs även: Krutfabriken – Anläggning II

Vid denna ovan jorda fabrik arbetade i huvudsak kvinnor där de under hårda förhållanden med att tillverka krutet. Lönen ska vid tiden för kriget legat på ungefär 10 kronor per arbetsdag. Produkten packades sedan i karduser och kunde sedan fortsätta sin resa mot ammunitionsfabriker för sin slutliga tillverkning i ammunition, bland annat till luftvärnskanon m/40 av Bofors (Uddautflykter, u.å).

Krutfabriken var konstruerad så att tillverkningsprocessen flöt smidigt och effektivt genom varje steg, där varje viktig byggnad var ansluten till en smalspårig järnväg. En av de första byggnaderna användes för att packa upp nitrocellulosan, innan den skickades vidare till nästa byggnad för filtrering. Här utfördes också “förträngningen”, där vatteninnehållet i nitrocellulosan ersattes med etanol. När sprit tillsattes i nitrocellulosan, orsakade det gelatinering av fibrerna och strukturen upphörde (Antus, 2012).

Vidare längs järnvägsspåren och till de två nästkommande byggnaderna, där massan blandades med eter genom knådning. Därefter transporterades den knådade massan till den intilliggande byggnaden där den under högt tryck pressades genom ett mindre munstycke för att skapa en 10 mm tjock rund tråd, som sedan delades upp i 15 mm långa bitar. Dessa bitar packades sedan i säckar om 25 kilogram och fördes till förtorkningen där krutet genomgick den första torkningsfasen. I nästa byggnad påbörjades den andra torkningsfasen där krutet låg löst i en varm miljö utan säckar under ett dygn. Efter detta genomgick krutet en tvättprocess för att avlägsna eventuella rester av etanol och eter, vilka sedan återanvändes. Efter tvättningen torkades krutet i torkhusen under några dagar. Det torra krutet transporterades sedan från torkhusen på fabriksområdet till ett inhägnat område en kort sträcka bort. Där polerades krutet under några timmar för att ge det en rund form och samtidigt blandades det med grafitpulver för att förbättra användningen. Därefter blandades krutet med tidigare tillverkat krut för att säkerställa en stabil produktkvalitet. Det sista steget i kruttillverkningen var apteringen, där produkten vägdes och fördelades i karduser (Antus, 2012).

3.1 Beskjutning på överflygande tyskt flyg

Under tiden för andra världskriget ockuperades grannlandet Norge av Tyskland. Detta utgjorde ett skäl till att ha en god beredskap vid platser i Sverige, exempelvis vid denna krutfabrik. Fabriken kompletterades med luftvärn till sitt närskydd, i syfte att kunna beskjuta fientliga farkoster. De tyska flygmaskinerna ska vid flera tillfällen synts på ett behagligt avstånd från krutfabriken, men vid ett tillfälle ska en tysk flygmaskin ha kommit alldeles för nära. Uppgifter från personal närvarande vid tillfället beskriver hur luftvärnseld öppnats mot den tyska flygmaskinen, varpå den ska ha störtat någonstans i skogarna. Vid fabriken för tillfället ska det ha varit väldigt stor aktivitet blandad med många känslor från personalstyrkan. Händelsen med nedskjutningen ska ha tystats ned för att inte orsaka oroligheter och en eventuell eskalering av kriget innanför den Svenska gränsen (Benkar, 2013).

4. Avvecklingen

Själva tillverkningen avstannade samtidigt som andra världskriget tog slut. Den ovan jorda fabriken kan antas, likt den underjordiska delen, varit i beredskap fram till 1957. Därefter övergick fabriken som helhet i malpåse, vilket innebär att endast nödvändiga ingrepp genomfördes. Det instängslade området nere vid byn stod still utan egentlig verksamhet fram till 1978 då avvecklingen tog fart. Tanken var att fabriken med dess byggnader skulle jämnas med marken, något som endast kom att göras av en handfull byggnader. Fabriksägarens, nuvarandede FMV, avtal utgick 1981 med Billeruds AB som hade haft ansvaret över verksamheten (Benkar, 2013). Åren som följde har fabriken stått i förfall, där en del skräp och skrot samlats genom åren. Ett flertal historiska guidningar har ägt rum där krutfabriken med sin tidigare verksamhet synliggörs. Vad som kommer ske i framtiden är oklart, men förhoppningsvis kan detta bli ett kulturarv som inte får rivas. 

Uppdaterad: 2023-12

Referenslista:

Antus, J. (2012). Tyfors krutfabrik. https://www.antus.nu/Tyfors.html

Benkar. (2013). Krutfabriken och NC-fabriken i Tyfors. https://www.benkar.se/glomdarum/galleri/Civilforsvar-Totalforsvar/Krutfabriken/00_Info-SV.pdf

Uddautflykter. (u.å). Krutfabriken – Tyfors 1. https://uddautflykter.se/guide/dalarna/krutfabriken-tyfors-1/

Leave a Comment