Berganläggning Pionen

30 meter ned i Vita bergen på Södermalm ligger detta moderna datacenter. Berganläggningen konstruerades ursprungligen som en distriktcentral för Södermalm och Gamla stan inom civilförsvarsområdet. Totalt byggdes fem stycken anläggningar av denna typ i Stockholm med omnejd. Pionen är troligtvis den mest omtalade av dessa på grund av den ombyggnation som den nyvarande hyresgästen genomförde.

År 2007 genomförde Bahnhof nya byggnationer i berget som skulle leda till en total förändring i anläggningen. Det före detta fordonsskyddet fick sig en modernisering med syfte att inhysa själva serverhallen samtidigt som den gamla ledningscentralen byggdes om till kontor och konferensrum. Detta är en häftig anläggning att besöka och är enligt företaget själva ett utav världens säkraste serverhallar.

Bergrum Stockholm Pionen — Ingången till Pionen. Ångan från anläggningens överskottsvärme strömmar ut genom ventilationen i tunnelmynningen. Det finns en ingång alldeles bredvid denna som inhyser skyddsrum för befolkningen.

Vid entrédörrarna vakar övervakningskameror över den besökare som vill ha tillträde. En stark lampa tänds mot besökarna tillsammans som kameran fångar personen på bild. Allt tekniskt sköts inifrån berget, därmed också öppningen av entrédörrarna för att bibehålla personalens säkerhet.. Med tanke på den mängd viktig information som finns lagrad i servrarna ansågs det av säkerhetsskäl nödvändigt med övervakning.

“En säker plats där servrar kopplas upp mot internet. Här finns reservkraft, kylning, automatisk brandsläckning, etc.” (Bahnhof, u.å)

Innanför entrén i bergväggen sträcker sig en lång tunnel genom berget som agerade stötvågstunnel till den före detta distriktscentralen. En bit in i tunnelns vänstersidan står de ståtliga V12 dieselmotorerna vars uppgift är att förse anläggningen med reservkraft om det ordinarie elnätet slås ut. Lampor i olika färger lyser upp det råa urberget som tillsammans med den planterade växtligheten längs med väggarna bidrar till en häftig miljö. Det syns tydligt att företaget valt ett modernt tema i berganläggningen där metall och glas är två material som flitigt använts i byggnationen.

Alldeles innan glasdörrarna in till serverhallen, som tidigare inhyste räddningsfordonen, finns ingången till personaldelen som tidigare var ledningscentral. Den tjocka stötvågsdörren finns kvar och vittnar om kärnvapenhotet under kalla kriget. Ledningscentralen tillika personaldelen innehåller nu bland annat kontor, pentry och relaxutrymmen. Tidigare bestod ledningscentralen av två våningar, men Bahnhof har rivit stora delar av tvåvåningsbyggnaden och gjort utrymmet till endast en våning med en gedigen takhöjd. Det är härinne som personalen sitter och tar hand om support och service till Bahnhofs kunder.

Det utrymme som tidigare var ett fordonsskydd innehåller idag själva serverhallen. De fyra fordonsfickorna har gett plats åt radvis med skåp. Utrymmets råa urberg ger en kontrast till de drygt 130 vita rackskåpen som arbetar dygnet runt. Hängandes i luften över den tidigare vändplattan finns nu en futuristisk cylinderformad konferenslokal där företaget och deras kunder har sina möten.

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta var på grund av att det inrättats två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Katarinabergets skyddsrum — Gasgränsen in till Katarinabergets befolkningsskyddsrum, Sveriges största skyddsrum.

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

Bergrum Pionen — Här syns reservkraften till vänster med motorerna som är i toppskick precis som resten av anläggningen. Glasdörrarna längst bort i tunneln leder in till serverhallarna via en sluss.

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.

3. Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

Ofta byggdes en lång stötvågstunnel in i berget där tryckvågen från en explosion skulle avta i styrka för att inte skada den skyddade delen av anläggningen. Den skyddade delen av berganläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns vilken bestod av en eller flera överfimensionerade stålportar. Innanför stötvågsgränsen fanns gasgränsen, som i många fall konstruerades likt en sluss där kontaminerad personal var tvungen att saneras innan dem kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. En mindre andel berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation i närheten, denna metod är dock inte vanligt förekommande men några nyare berganläggningar fick denna lösning. Fanns inget berg i närheten grävdes ofta en stor grop i marken där en betonganläggning (så kallad bunker) gjöts som då skulle inneha samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser likt berganläggningarna.

På senare årtiondena har majoriteten av ledningscentralerna tagits ur bruk då hotbilden för väpnat angrepp från en fiende varit liten, men också på grund av ekonomiska skäl. Många ledningscentraler har sålts till privatpersoner och företag som vill driva sin egen verksamhet på insidan. Det finns dock fortfarande ett par som fortfarande är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion. Vi fick möjligheten att följa med personal ned i berget.

Inom ramen för de nyinrättade framskjutna enheterna påbörjades projektering av nya skyddade utrymmen i områden där befintliga anläggningar inte fanns till förfogande. De nya anläggningarna skulle komma att konstrueras enligt två standardtyper med plats för antingen 30 eller 60 personer. De nya utrymmena som skulle byggas var i regel friliggande betongkonstruktioner eller förlagda i förstärkta källarutrymmen. De redan befintliga berganläggningar som tidigare agerat distriktcentral med fordonsskydd skulle komma att moderniseras för att anpassas till sitt nya användningsområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.190-191).

4. Anläggning Pionen

Året var 1943 och runt om i världen rasade bomberna. Det blev allt viktigare med skyddade arbetsplatser där räddningspersonalen kunde arbeta även om Stockholm skulle bli indraget och utsättas för bombningar. Beslut togs och byggnationen av bergrummet påbörjades som vid färdigställande skulle tjäna syfte som distriktscentral inom civilförsvarsområdet. Inne i berget skulle vissa insatser ledas som rörde Stockholms innerstad. Den här anläggningen hade även ett fordonsskydd som skulle skydda ett antal räddningsfordon undan ett anfall (Rosander & Olgarsson, 2014, s.191).

“Anläggningen uppfördes 1943 för Svenska totalförsvaret och skulle tjäna som fullträffsäker ledningscentral i krigstid” (Bahnhof, u.å)

På 1950-talet moderniserades anläggningen och med den nya uppdateringen skulle anläggningen få ett bättre skydd mot gas och radioaktivitet. Berget förstärktes med bland annat stötvågs- och gasgränser för att göra tåla en kärnvapenexplosion motsvarande tre atö (atmosfäriskt övertryck) i närheten. Den nya moderniseringen gällde då endast själva ledningscentralen med personskyddet i berget. Fordonsskyddet förblev utan stötvågsgränser på grund av ekonomiska skäl. Bergrummet benämns som ”fullträffsäker” av en 250kg flygbomb, vilket innebar att bergrummet inte skulle klara en kärnvapenexplosion i direkt anslutning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.221). Storleken på berganläggningen uppgår till ca 770 m² där själva personskyddet är ca 280 m² stort och fordonsskyddet upptar cirka 480 m². Pionen utformades snarlikt som systeranläggningen Liljan belägen på Brommaplan. Utöver denna yta finns ett befolkningsskyddsrum alldeles intill som har en yta på 200 m² (Fastighetskontoret, 2008).

På 1960-talet övergick distriktscentralerna till förläggningsplats för de nya upprättade framskjutna enheterna. Ombyggnation genomfördes succesivt i anläggningarna på grund av det nya användningsområdet, dock dröjde det in på 70-talet. Då Pionen och Liljan konstruerades på motsvarande sätt kan det antas att det även i Pionen inrymde 60 personer tillhörande framskjutna enheten och även ett antal annan personal (Rosander & Olgarsson, 2014, s.220). Personalen i en framskjuten enhet skulle i regel bestå av räddningstjänst, sjukvårdspersonal och representanter från kommunen. Härifrån skulle lägesrapporter på bland annat skadeläge och materielbehov skickas vidare till en huvudcentral. I detta fall låg denna huvudcentral längre bort från innerstaden och därför längre bort från det eventuella katastrofområdet.

Likt majoriteten av berganläggningarna konstruerades i Pionen ett skydd mot stridsgaser och radioaktivt nedfall efter en kärnexplosion. Anläggningen var självförsörjande gällande vatten och elektricitet. Det borrades en djup brunn för vattentillförsel samt reservkraftverk som skulle driva anläggningen om ordinarie elnätet slogs ut. Ett antal modernare berganläggningar konstruerades med fullgott skydd mot elektromagnetisk puls (EMP) genom att klä in anläggningen i stål. Syftet med skydd mot EMP var att motverka bortfall och skador på elektroniken i anläggningen.

5. Bahnhof blir grönare

Bahnhof är en svensk internetleverantör som grundades 1994 av Oscar Swartz. Företaget är omtalat för de snabba, säkra och prisvärda internettjänster som erbjuds. Bahnhof har flera serverhallar runt om Stockholmsområdet där placeringen på så vis blir central och nära till kunderna. Redan vid öppnandet av serverhallen i Vita bergen hade Bahnhof planer på att göra något med överskottsvärmen från berget och dess utrustning. Inledningsvis trycktes värmen ut med hjälp av fläktar vid huvudingången till bergrummet. Kyliga vinterdagar kunde förbipasserande se den tjocka ångan stå som en pelare ut ur bergrummets ventilationsutblås. Företaget insåg att denna värme var något som kunde tas till vara på istället för att låta den blåsa rakt ut i tomma intet.

Bahnhof bestämde sig för att ansluta bergrummet till stadens fjärrvärmenät via rörförbindelse. En ny skarv på 67 meter drogs till fjärrvärmenätets huvudledning i området och värmen kunde på så vis ledas till hundratals lägenheter i området. Företaget tjänar också ekonomiskt på den värme som delas via fjärrvärmeledningarna. Fortums projekt “öppen fjärrvärme” behövde nya testpiloter och Bahnhof fick därför chansen att sälja sin överskottsvärme till fjärrvärmenätet.