Kalixlinjens hemlighet – Siknäsfortet

Det var vid andra världskriget som det nya försvarsområdet bildades och detta skulle komma att stanna under en lång tid. Vid startskottet för kriget började militärens närvaro att öka explosivartat i området, medans det innan hade varit på en mycket lägre nivå. Efter krigets slut startade en ny epok och det var nu som de militära installationerna byggdes i hög fart.

1. Försvarsområde 67

Försvarsområden (fo) skapades som ett resultat av försvarsbeslutet 1942, och försvarslinjerna var ett geografiskt område inom dessa försvarsområden. Dess huvudsyfte var att underlätta samordningen mellan territorialförsvaret och civilförsvaret, och de flesta försvarsområden följde länsindelningen. Varje försvarsområde, med respektive befälhavare, var direkt underställd militärbefälhavaren inom det militärområde det tillhörde. Till exempel, försvarsområde 67 (Morjärvs försvarsområde, senare Kalix försvarsområde) var underställd militärbefälhavaren (MB), VI. militärområdet (Holmberg, 1993).

Försvarsområdesstaben och dess befälhavare hade huvudsakligen en lokal och regional inriktning där de verkade. Samtidigt ansvarade respektive fo-stab för planering och genomförande av försvaret inom sina specifika försvarsområden. Det var av stor vikt att samarbeta nära med delar av det civila försvaret och civila organisationer inom försvarsområdet för att säkerställa effektivt samarbete vid eventuella förändringar i säkerhetsläget, kriser eller potentiella krigssituationer. Genom detta samarbete kunde krigsplanläggningen möjliggöras på ett omfattande plan med alla inblandade. Dessutom hade försvarsområdesstaben en rad andra ansvarsområden, inklusive ett omfattande förvaltningsansvar (Prop 1973:75).

Morjärvs försvarsområde skulle under åren komma att förändras, detta då omorganisationer ägde rum och andra försvarsområden upplöstes. Den 1 september 1939 bildades en stab i Morjärv som sedan skulle komma att ombildas till ett försvarsområde 1942. Redan 1 januari 1947 kom första förändringen då namnet ändrades till Kalix försvarsområde (fo 67) (Holmberg, 1993). Genom den så kallade OLLI-reformen (Ledningsorganisation i lägre regional instans) i mitten av 1970-talet bildades A-förband samt B-förband, där A-förbanden fick ansvaret för respektive försvarsområde. Inom Kalix försvarsområde lades förslag fram om att försvarsområdesstaben i Kalix skulle bli mobiliseringsmyndighet. Detta medförde att staben hade ett samlat ansvar gällande mobilisering och materiel inom försvarsområdet. I normala fall föll ansvaret på ett regemente inom området, där det inom Bodens försvarsområdet (fo 63) var Artilleriregementet (A8) som tilldelades ansvaret (Prop. 1974:135).

Läs även: Hemsö fästning

Från och med den 1 januari 1998 utvidgades Bodens försvarsområde genom att Kalix- och Kiruna försvarsområden upplöstes och integrerades i Bodens försvarsområde. Denna förändring genomfördes enligt försvarsbeslutet 1996. Samtidigt föreslogs nedläggning av ännu en försvarsområdesstab, Östersund. I samband med utvidgningen av Bodens försvarsområde ändrades namnet till Norrbottens försvarsområde, då dess ansvarsområde nu omfattade hela Norrbottens län (Braunstein, 2005). I Kalix skulle nu en gränsjägarstab uppföras med beteckning (gj 67).

I och med försvarsbeslutet 2000 avskaffades och upplöstes dessa försvarsområden med sina staber som en del av omstruktureringen. Detta innebar för Kalix att den gränsjägarstab som fanns skulle nedläggas och ersättas av en militärdistriktsgrupp. De ansvarsområden och uppgifter som tidigare låg under staben övertogs delvis av de nya militärdistriktsgrupperna. Dessa grupper fungerar idag som utbildningsgrupper inom sina respektive militärregioner (Prop. 1999/2000:30).

1.1 Militära skyddsområden

Precis som inom området vid Boden inrättades även ett militärt skyddsområde inom försvarsområde 67 som skulle komma att sträcka sig mellan Kalix kommun och Överkalix kommun. Syftet med dessa militära skyddsområden var att begränsade tillträdet för utländska medborgare, vilket i sin tur kan ha minskat den främmande underrättelseverksamheten. De utländska medborgarna fick åka igenom skyddsområdet på särskilt anvisade vägar och järnvägar, men inte stanna på området. För att få tillträde till skyddsområdet var den utländska medborgaren tvungen att söka tillstånd. Enligt SFS (1990:1334) skulle dessa skyddsområden vara utmärkta i de allmänna kartorna i bland annat skala 1:500 000 samt sjökort 1:250 000 och större. Det var sedan Försvarsmaktens ansvar att tillse tydlig skyltning av dessa områden och myndigheten ansvarade för beslut i frågor om tillstånd för utlänningar.

2. Kalixlinjen

Kalixlinjen var ett geografisk avgränsat område mellan älvarna som syftade till att föra omfattande fördröjningsstrid mot en fiende från öst. Arbetet med utbyggnad av Kalixlinjen påbörjades vintern 1939 och skulle sedan kondinuterligt utökas och moderniseras in på 1990-talet. Inom Kalixlinjen fanns nästan tre tusen militära installationer och skyddsrum där över 18 000 man skulle fördröja ett angrepp. Dessa tusentals installationer utgjordes av bland annat värn, vägspärrar och pansarhinder till stora artillerianläggningar. Området var stort och sträckte sig från kusten upp längs Kalixälven norröver. Enligt försvarsprincipen skulle fienden mötas vid Torneälven, hejdas vid Kalixälven för att slutligen slå fienden vid Luleälven. Dessa tre försvarslinjer var vitala i syftet att understöd skulle anlända från de södra delarna av landet (Ekman, 2016).

“Hemvärnet kunde själva ta beslut om att spränga broar och färjor över Torne älv. De fåtaliga vägarna från gränsen och vidare västerut var på 200 ställen förberedda för förstöring” (Ekman, 2016).

Vid området för Kalixälven skulle lokalförsvarsförbanden i stort genomföra fördröjningsstriden, vilket troligtvis hade underlättats enormt av de redan genomförda fältarbeten. Hemvärnet hade en stor roll i försvaret av området, där de själva ansvarade för när olika typer av infrastruktur skulle förstöras. Vid dessa strategiskt viktiga vägar och broar fanns förberedda brunnar och rör där sprängmedel från närbelagda kassuner skulle placeras (Ekman, 2016). Det ska inom försvarsområdet funnits över en halv miljon minor redo att placeras ut vid strategiskt utvalda platser (Ekman, 2017). Efter fördröjningsstriden skulle avvärjningsstriden genomföras av fem norrlandsbrigader och fyra infanteribrigader (Ekman, 2016). Denna typ av strid innebär en hög ambitionsnivå och genomförs genom sammansättning av fördröjningsstrid, försvar och anfall.

Staben för försvarsområdet var inledningsvis förlagd till Morjärv. Stabsbyggnaden utgjordes av ett tidigare ålderdomshem som etablerades vid tiden för andra världskrigets utbrott (Kalixbilder, u.å). Varje försvarsområde hade sin egen krigsuppehållsplats där staben skulle infinna sig i kris eller krig. Inom Kalix försvarsområde (fo 67) torde denna ledningsplats funnits inne i ett av bergen runt Morjärv. Utöver denna anläggning fanns fem andra alternativa ledningsplatser för staben inom försvarsområdet.

När asfaltsvägen övergår till mindre grusväg kan vi ana att vi var på rätt spår mot någonting spännande. Efter några kilometer börjar det gå uppför och så småningom möts vi av en vägbom bara ett stenkast från bergets hjässa. Efter bommen tar det inte lång tid innan blicken dras mot något som inte riktigt stämmer in i med naturens former. Den stora pjäsen från batteriets andra torn breder ut sig på bergets hjässa tillsammans med två maskerade ingångar ett tjugotal meter ifrån varandra. Den grusväg vi färdas på leder bara till dessa försvarsanläggningar, vilket medför att de som kom åkande här troligtvis visste vad som fanns vid vägens ände.

Vi fortsätter vidare mot batteriets första torn och går ner mot den maskerade ingången. Från grinden vid inslaget leder tunneln nedåt och mynnar ut vid det andra inslaget. Vid tunnelns mitt finns tre bastanta stålportar och i betongen runt dessa dörrar finns stötvågsventiler. Dessa portar går till separata delar av anläggningen, där den ena leder till huvudanläggningen och de andra två till mindre förråd. Innanför stålporten (stötvågsdörren) till huvudanläggningen passerar vi gasslussen med sina saneringsduschar. Vi är nu inne i anläggningens övre våningsplan och under oss finns ytterligare tre våningar.

3.1 Projektet och utformning av anläggningarna i Siknäs

Projektet påbörjades på 1950-talet med att spränga ut schakt där anläggningarna sedan skulle gjutas. Syftet som batterierna i Siknäs var att hejda en landinvasion och ge understöd till skyddet av hamnarna i sträckan Kalix till Luleå (Siknäsfortet, u.å). Det primära syftet torde dock enligt Ekman (2016) varit att försvara den nordligaste djuphamnen i Bottenviken, Töre hamn. Ett stort område runt tornen stängslades in och grindar sattes upp vid infartsvägarna.

Resultatet blev fyra separata artillerianläggningar i betong där torn I och III mätte fyra våningar i djup. Batteri Siknäs med sina fyra separata pjäser var den största anläggningen som byggdes inom försvarsområde 67. Dessa separata delar kom att benämnas Siknäs 1-4 och ansågs vara de viktigaste artillerianläggningarna inom Kalixlinjen. Ovanpå den nedsänkta gjutna anläggningen gjöts ett ytterligare tjockt lager av betong, som därefter skyddades av en mantel med sprängsten (Hansson, 2022). De fyra anläggningarna var konstruerade för kärnvapenkrig och utrustades därför med gas- och stötvågsgränser, vars syfte var att skydda personalen och utrustningen innanför. Ventilationsutrusningen var byggd med filtersystem som möjliggjorde en resistens mot biologiska och kemiska vapen, stridsgaser. Pjäserna var även skyddade mot napalm (Siknäsfortet, u.å).

Varje enskild anläggning som ingick i batteri Siknäs var utrustade med de faciliteter som behövdes för att kunna inhysa och avskärma personalen en längre tid. På grund av att anläggning II och IV saknade mellanplanet kom utformningen av utrymmena på insidan att skilja mot anläggning I och III. De övre planet var dock lika vid samtliga anläggningar. Utanför själva huvudanläggningen, på andra sidan stötvågstunneln (genomblåsningstunneln), finns två förråd bakom bastanta stötvågsdörrar. På samma sida som ingången till själva huvudanläggningens stötvågsdörr finns en ytterligare stötvågsdörr in mot ett förråd. På detta övre våningsplan fanns totalt femton utrymmen, där ett tiotal är belägna innanför gasgränsen. Här kan dock en nyare skissar visa en annan rumsfördelning. I huvudsak fanns här logement, kök, proviantförråd och läkarrum med tillhörande sjuksal (Hansson, 2022).

Mellanplanet vid anläggning I och III var till stor del att jämföra med durkplanet i anläggning II och IV i dess utformning då dessa båda var belägna under det övre våningarplanet. Dock inreddes mellanplanet i anl. I och III med mestadels förläggningar till manskap och befäl samt tvättrum, där det vid durkplanet i anl. II och IV innehöll ammunitionsdurk för krut och projektiler. Reservkraft med tillhörande oljecistern, ventilationsutrustning och vattenförsörjning finns även på detta våningsplan. Durkplanet vid anl. I och III innehöll langningsutrymme, ammunitionsdurk för krut samt projektiler. Inklämt finns också en förläggning och tvättrum. Det nedersta våningsplanet, bottenplan i båda fallen, var också att jämföra mellan samtliga anläggningar i utformningen. Här nere finns stridsledningscentralen, rum för vakthavande befäl och ett par förläggningar. Vid varje våningsplan finns torrklosetter och tvättrum (Hansson ,2022).

Personalen utgjordes av en lokalförsvarsbataljon med strax över 300 personer som var stationerade vid de fyra anläggningarna i batteri Siknäs (Ekman, 2016).

3.2 Bestyckning och närförsvar

Pjäserna till de fyra separata artillerianläggningarna härstammade från pansarkryssaren HMS Fylgia .Totalt levererades åtta stycken 15 cm m/03-55 pjäsen i dubbeltorn till Siknäs, där ett dubbeltorn monterades vid vardera anläggning. Med dess strategiska placering vid kusten kunde fiendens väg nu fördröjas via både lands- och vattenvägen. Räckvidden på projektilerna uppgick till 17,5 kilometer, där 16 kilometer var den effektiva räckvidden. Vid goda förutsättningar kunde varje pjäs, med sitt dubbeltorn, leverera upp till tre skott per minut (Hansson, 2022). Genom att använda pjäser från flottans skrotade fartyg kom kostnaden för uppbyggnaden av dessa fasta anläggningar att bli avsevärt mindre (Ekman, 2016).

“När anläggningens ammunition var förbrukad skulle mest troligen anläggningen behöva överges och förstöras” (Hansson, 2022, s. 288).

Hansson (2022) beskriver hur det sällan påtalats om någon form avammunitionspåfyllning i dessa artillerianläggningar under krigstider. Det innebär att alla de stora batterierna i landet och längs dess kuster möjligtvis skulle förstöras och stora ekonomiska ansträngningar försvinna. Samtidigt kan det inte uteslutas att artillerianläggningar som är uppförda i ett våningsplan, exempelvis batteri Femöre i Oxelösund, skulle haft en större möjlighet till ammunitionspåfyllning. Där ligger ammunitionlagret längst in i stötvågstunneln samt att anläggningen kan nås relativt enkelt med lastbilar. För att kunna hålla pjäsen igång behövdes stora utrymmen för ammunition som alltid skulle finnas på plats. Sten Ekman (2013) skriver i sin bok att över 2300 projektiler bars upp ur berget, alla med en vikt på 49 kg. utöver detta bars även laddningar och tändrör upp och tillsammans var vikten på över 160 ton (Ekman, 2013). För att skona pjäsen och dess eldrör användes 75 mm tubkanon i eldrören, vilket medförde mindre slitage och därav bättre ekonomiskt sätt. Varje pjäs bemannades av åtta personer fördelade på en pjäschef, fyra laddare, två höjdriktare och en sidriktare. Varje eldrör kunde manövreras separat i höjdled, därav antalet laddare (Hansson, 2022). 

För att skydda batterierna fanns närförsvar med olika typer av värn. Luftvärn fanns även intill anläggningarna med både 20mm och 40mm. Dessa bemannades av hemvärnet och värnförband ur armén. 

4. Avvecklingen

Sista övningen vid anläggningarna i Siknäs hölls 1990 men sista skotten sköts redan 1985 vid en krigsförbandsövning. 1999 påbörjades tömning av batteriets anläggningar, där bland annat ammunitionen bars ut för hand. Den totala mängden ammunition ska ha uppgått till runt 160 ton, där det ingick 2300 projektiler. Samtidigt som tömning av ammunitionen rensades Siknäs III och IV totalt invändigt (Ekman, 2016). Resultatet var ett betongskelett med urplockad inredning. Marken ovanpå anläggningarna återställdes och nu har naturen tagit tillbaka ytan. Siknäs II plomberades 2009 medan Siknäs I gjordes redo för att överföras till den nya ägaren och fortsätta sitt liv som museum. 

Efter försvarsbeslutet år 2000 lades majoriteten av anläggningarna ner ,men ett fåtal har bevarats som bl.a museum.

I dagsläget drivs den enda bevarade artillerianläggningen av en stiftelse i form av museum med visningar för allmänheten. Anläggningen innehar ett stort antal rum som har inretts för att så långt som möjligt vara autentiskt sin aktiva tid. Informationstavlor beskriver de olika rummen och vad dess tidigare användes till. Ett större konferensrum har inretts till företag, föreningar och grupper som vill föra sina möten i en speciell miljö. Stiftelsen erbjuder även övernattning i den underjordiska anläggningen för den som känner sig manad. Detta gäller dock inte enskilda individer, utan endast gruppbokningar.

Uppdaterad 2023-12

Referenslista:

Braunstein, C. (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Statens försvarshistoriska museer

Ekman, S. (2013). Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet.

Ekman, S (2016). Siknäsfortet – en stor befästning i kalixlinjen. FHT. https://www.fht.nu/bilder/Flygvapnet/tiff_artiklar/tiff_2016_1_smha_siknasfortet.pdf

Ekman, S. (2017). Kalixlinjen – den svenska fronten mot Sovjet. Populär Historia. https://popularhistoria.se/krig/kalla-kriget/kalixlinjen-den-svenska-fronten-mot-sovjet

Holmberg, B. (1993). Arméns regementen, skolor och staber: en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.

Kalixbilder. (u.å). Stabsbyggnad Fo 67. https://www.kalixbilder.se/pic_show.php?no=4843

Prop. 1973:75. Kungl. Maj:ts proposition angående vissa organisations- och anslagsfrågor m.m. rörande försvaret.https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FW0375

Prop. 1974:135. Kungl. Maj:ts proposition angående vissa organisationsfrågor m.m. rörande försvaret. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FX03135

Prop. 1999/2000:30. Det nya försvaret. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330/html#totop

SFS 1990:1334. Om skydd för samvällsviktiga anläggningar m.m. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-19901334-om-skydd-for_sfs-1990-1334/

Siknäsfortet. (u.å). Siknäsbatterierna 1-4. https://siknasfortet.se/historik/