Bergrummet i Skellefteå
Platsen syns redan på långt håll med sina tre stora master som pekar rakt upp i skyn. Berget ligger strax utanför stadskärnan Skellefteå och är idag väl känt av invånarna. På tiden när berget blev intressant för staten begränsade man tillträdet runt den nya byggnationen för att hålla obehöriga på avstånd. Resultatet när byggnationen var färdig blev en stor tvåvåningsbyggnad i berget med funktion som ledningscentral, utrustat med ett gott skalskydd mot kärnvapen.
Vid bergets fot finns en liten dörr i betongväggen som skyddas av ett kupolformat betongtak. Två tjocka stålluckor skyddar ventilationen som sitter intill. När man kommer närmare känner man den typiska lukten som kan uppkomma vid blött berg och det blir även kyligare. Bakom den tunna plåtdörren följer en smal passage i några meter innan den breda stötvågstunneln tar vid. Denna lilla passage agerar som första skydd mot stötvågor. Tunneln tar sedan en svag vänstersväng för att passera huvudingången till själva anläggningen.
En decimetertjock ståldörr sitter monterad på en överdimensionerad karm och stora gångjärn. Detta är första av de två stötvågsdörrarna som utgör stötvågsgränsen. Tillsammans bildar dem en sluss där de sitter monterade med några meters mellanrum. Varje dörr omsluts av enorma mängder betong som är ett par meter på djupet, väldigt bastant barriär med andra ord. Runt dörrarna finns flera ventilationsanslutningar dit frånluften transporteras ut från anläggningen. Innanför stötvågsslussen når man gasslussen och saneringsduscharna, som det finns spår av än idag. Efter dessa två något smalare ståldörrar är man tillslut inne i den skyddade delen av bergrummet, själva ledningscentralen.
Rakt fram finns receptionen, till vänster står flertalet bord utspridda i matsalen som även agerar caféteria. En lång korridor sträcker sig bortåt förbi lokalen och passerar flera dörrar längs med. Följer man den runt når man ännu en lång korridor som köper genom större delen av huset, även här med flertalet dörrar in mot olika rum. Anläggningen är i ett väldigt fint skick då den renoverats och gjorts i ordning för daglig verksamhet.
Fullträffsäker Ledningscentral
Det finns givetvis olika storlekar på sådana anläggningar och skyddsklassen som anläggningarna har kan också variera kraftigt. Dem byggdes ofta nära till staden eller tillochmed inne i staden då personalen snabbt måste kunna ta sig dit snabbt. Men platsen där dem byggdes på är ofta skymd från större vägar ,men undantag finns alltid.
Men majoriteten av berganläggningarna har gemensamma nämnare som bland annat egenborrad brunn med vatten samt reservkraftverk. Detta skulle då driva anläggningen om övriga elnätet slogs ut. Skydd mot EMP förekommer i vissa modernare anläggningar då man klädde in hela anläggningen i stål för att motverka att elektroniken skulle slås ut. Ett annat alternativ var att klä in vissa apparatrum med plåt och koppar.
Många av landets ledningscentraler låg skyddade djupt ner i Sveriges urberg och skulle tåla en kärnvapenladdning med direktträff ,men naturligtvis finns undantag. Ofta hade man en lång stötvågstunnel där tryckvågen skulle slå ut sig själv, medan anläggningen byggdes i tvär vinkel åt antingen vänster eller höger. Anläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns samt gasgräns där man var tvungen att passera innan man kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. Vissa berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation, men dessa är inte vanligt förekommande.
“Som utgångspunkt för sina petitaframställningar för budgetåren 1952/53 och 1953/54 har Civilförsvarsstyrelsen framlagt en utbyggnadsplan för avseende bl.a ett 100-tal fullträffsäkra Ledningscentraler.”
Fanns inte berg i närheten grävde man helt enkelt en stor grop i marken och bjöt en betonganläggning (s.k bunker) med samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser som en berganläggning hade.
Nuförtiden har majoriteten av ledningscentralerna tagits ur bruk då hotbilden sett annorlunda ut och även för att kostnaden att driva dessa anläggningar är väldigt dyra. Många centraler har sålts på auktion till privatpersoner eller företag som vill driva sin egen verksamhet därinne. Om det fortfarande finns sådana som är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion låter vi vara osagt.
.http://glomdhistoria.se/project/civilforsvarets-ledningscentral-leoparden/