Batteri Oxelösund
En av Sveriges hemliga platser befann sig mitt i ett område där civila fick röra sig fritt. Lösningen var att maskera huvudingången till anläggningen med en hus likt vilken stuga som helst. Batteri Oxelösund var en viktig anläggning med uppgift att försvara inloppet till Bråviken och som sista utväg skulle delar av berganläggningen sprängas för att inte riskera ett fientligt övertagande och brukande av pjäserna. Sista skottet sköts vid batteriet år 1990.
Ett stort område spärrades av under byggnadsprocessen i syfte att utomstående inte skulle se vad som höll på att konstrueras på platsen och långt ner i berget. Femörehuvud som länge varit en attraktiv plats för friluftsliv skulle nu få lämna plats åt byggnationen av batteri OD (Oxelösund).
Från bommen vid parkeringsplatsen leder en mindre skogsväg ut mot Femörehuvud där den gamla kustartillerianläggningen finns bevarad. Vattnet omger halvön och i horisonten syns flera små öar. Naturen på Femörehuvud bidrar till en strid ström av människor som vill beundra utsikten från klipporna. Ett plåtlock uppenbarar sig på en liten kulle halvvägs fram till anläggningen och vid närmare titt skymtas även en skorsten. Detta ska visa sig vara ett av de skyddsrum som tillhörde närförsvaret av anläggningen och ingången ligger väl dold under maskeringsnät. Vidare längs grusvägen mot anläggningen passeras flera skyttevärn samt en skenpjäs som tidigare var utplacerad för att locka till sig fiendens uppmärksamhet och istället skona de riktiga pjäserna. Huset som döljer huvudingången skymtar på avstånd men väcker inte ens uppmärksamhet allt för mycket. Den är ju till trots utformad för att smälta in i omgivningen.
Känslan som infinner sig när en kliver innanför “garagedörrarna” och kommer ner till något som tidigare varit undanhållet från allmänheten är mäktig. Det råa berget längs med tunnlarnas sidor som omger det hårda betonggolvet stärker upplevelsen.
1. Uppbyggnad av kustartilleriet
Kustartilleriet tillkom som ett eget vapenslag år 1902 inom marinen, där orsaken var den militära utvecklingen inom det marina området med havsbaserade anfall inte kunde uteslutas. Inledningsvis ingick i kustartilleriet den verksamhet som avsåg skydd av flottans anläggningar och arbete med minspärrar. Inom kustartilleriet etablerades inledningsvis två regementen, Vaxholms- (KA 1) och Karlskronas (KA 2) kustartilleriregementen. Uppförandet av kustförsvaret tog fart i form av kustnära fästningar med fasta installationer koncentrerade till en mindre yta. Det första världskriget medförde en utbredning av kustförsvarets uppbyggnad, dock i en rörligare variant. De stora fästningarna började bli omoderna redan några år efter att de färdigställdes. Efter första världskrigets slut kom politiken att påverka kustartilleriet. Försvarsbeslutet år 1925 innebar att kustartilleriet kraftigt skulle reduceras.
Bara några år senare skulle omvärldsläget se annorlunda ut och politikerna beslutade därför återigen om en uppbyggnad av kustartilleriet främst längs med Östersjöns delar. År 1933 färdigställdes ett batteri på Landsort som ett steg i riktningen mot den blivande havsbandslinjen som skydd för området runt Stockholm (Dahlbom, 2016).
Åren som följde med andra världskrigets utbrott medförde en expansion av det fasta försvaret, speciellt längs Östersjöns kust där hotet ansågs vara störst. Över sextio fasta batterier konstruerades under tiden för andra världskriget och genom kalla kriget. I ett krigstillstånd var tanken att först och främst utkämpa striderna till havs där varken civilbefolkning eller annat sårbart fanns. Det tänkbara scenariot för en invasion var att fienden skulle luftlandsätta styrkor vid strategiska hamnar och därefter kunna använda den för att transportera in materiel och soldater. För att få ett fungerande kustförsvar krävdes utöver kustartilleribatterier även minstationer, kustvärn och rörligt kustartilleri. Tillsammans täckte dessa organisationer enorma ytor där fienden bedömdes kunna framrycka (Dahlbom, 2016).
1. Spärrbataljon Bråviken
Den organisation som hade till uppgift att försvara det aktuella området kom att benämnas spärrbataljon Bråviken (BÅ). Den huvudsakliga uppgiften för spärrbataljonen var att förhindra ett framträngande mot hamnar eller andra urlastningsområden. Sekundära uppgifter bestod av förhindrande av sjöfart, skydd för sjöfart eller avvärjning av luftlandsättningar. Flera förband och enheter sattes samman för att bilda en spärrbataljon, vilket kan liknas som en stridsgrupp. Batteriet vid Femörehuvud skulle tillsammans med batterierna i Arkösund och Kungshamn försvara inloppet till Bråviken och hamnarna kring Oxelösund. Utöver de tre kustartilleribatterier fanns minspärrar, robotbatterier och ett gediget närförsvar som en kompletterande länk. Spärrbataljon BÅ använde sin benämning redan år 1959 under en övning med rörligt kustartilleri, men kom att etableras och genomföra sin första övning år 1966. Batteriet i Arkösund skulle sedermera komma att bilda ett eget spärrkompani inom försvarsområdet (Fo 41) (Dahlbom, 2016).
I en berganläggning under en av stadens kyrkor placerades den viktiga bataljonstaben i en skyddad ledningscentral. Placeringen var strategisk då kyrkor i krig ska skonas mot anfall och förhoppningen fanns att bataljonsstaben därför skulle skyddas (Dahlbom, 2016). Innan bataljonsstaben inhystes i berget nyttjades berganläggningen som ledningscentral för civilförsvaret i Oxelösund och efter krigsmaktens övertagande moderniserades anläggningen med bland annat bättre stötvågsskydd.
2.1 Kustartilleribatterier
Längs med Sveriges kust byggdes anläggningar med syfte att försvara Sverige på olika sätt. Efter försvarsbeslutet år 1958 beslutades att uppföra kustartillerianläggningar med Bofors fasta tornpjäs m/57, innehavande en kaliber på 7,5 cm. Leveransen av pjäserna skulle ske till tre serier av batterier, där batteri Oxelösund var av serie ett. Batterier av serie ett byggdes mellan åren 1962-1975 och kännetecknades av att anläggningens samtliga delar sammanlänkades via långa tunnlar och tillsammans utgjorde en stor anläggning. Batterier av serie två och tre hade separata delar för respektive pjäs och en enskild för eldning. Det innebär att ett batteri av serie tre innehöll fyra mindre separata anläggningar som tillsammans bildade batteriet. Ett exempel på batteri av serie tre är batteri Bråviken (BÅ) vid Kungshamn (Dahlbom, 2016).
Den aktuella tornpjäsen var mindre än andra aktuella alternativ, men undersökningar visade att dessa modernare halvautomatiska pjäser av tornpjäse kunde prestera lika bra eller bättre än de äldre, grövre pjäserna. De äldre pjäserna laddades för hand och kunde nästan aldrig kunde hålla den prestanda som utlovades. Den ekonomiska aspekten var den största anledningen till att Marinförvaltningen valde att införskaffa 7,5 cm. Tornpjäsen som var under leverans till försvaret led av stora förseningar men även av kvalitetsproblem. På grund av detta föll beslutet om upphandling av 7,5 cm tornpjäs m/57 till de trettiotal anläggningar som skulle konstrueras (Dahlbom ,2016).
Som en jämförelse beräknades ett batteri likt Oxelösund kosta omkring 50 miljoner kronor i 1958 års valuta, vilket motsvarar ungefär 800 miljoner år 2023 (Statistiska Centralbyrån, 2023).
3. Batteri Oxelösund (OD)
År 1959 tecknandes ett arrendeavtal om 50 år mellan Fortifikationsförvaltningen och Nyköpings kommun. Kostnaden, engångsbeloppet, för arrendet uppgick till 850 kr (ungefär 13 000 kr år 2023). Därefter följde en årsavgift för arrendet på 400 kr (ungefär 6 000 kr år 2023). Kort därpå inleddes arbetet med sprängning och utforsling av sprängsten ur berget vid Femörehuvud. Uppskattningsvis bortforslades omkring 15 000 m3 sten från berget som användes till vägarbeten i staden samt andra byggnationer i området. Av säkerhetsskäl transporterades större mängden sten under nattetid i syfte att försvåra omfattningen av arbetet. På grund av risken för underrättelseinhämtning genomfördes även installationsarbete på nätterna. När sprängarbetet var avklarat inleddes nästa fas av byggnationen, det omfattande betongarbetet i berget med gjutning av huvudbyggnad, gas- och stötvågsgränser samt pjäserna. År 1962 började anläggningen utformas inuti berget och 1964 stod den klar för att ingå i krigsorganisationen (Dahlbom, 2016).
2.2 Fortifikatoriskt skyddad
Batteri Oxelösund konstruerades med ett fortifikatoriskt skydd som dimensionerades för en direktträff av flygbomb samt skydd mot kärnvapenladdningar i dess närhet. Denna anläggning skulle motstå en detonation från ett kärnvapen med 15 kilotons styrka, motsvarande Little Boy som fälldes över Hiroshima under andra världskriget. Batteriet hade också skydd mot elektromagnetiska strålningen (EMS) som uppkom i samband med en kärnvapenexplosion (Dahlbom, 2016).
“Resultatet av beräkningen blev att anläggningen sannolikt skulle kunna motstå en 40 kiloton kärnladdning på 300 meters håll” (Dahlbom, 2016, s.108).
Senare bedömningar utförda av ingenjörer under utbildning inom skyddsteknik visade att anläggningen skulle kunna motstå ett kärnvapen motsvarande 40 kiloton. För att tillgodose skyddet av anläggningen var konstruktionen tvungen att utformas på särskilda sätt med gott skalskydd. Berganläggningens placering kom att utformas mellan 9 och 20 meter ner i urberget, vilket gav ett bra grundskydd. Utöver bergets skydd installerades vid varje ingång stötvågsdörrar som med sin tjocka stålkarm satt robust förankrade i betongen med hjälp av långa bultar. Stötvågsbarriärer installerades vid utgångarna till respektive pjäs och vid ventilationsanslutningar fanns stötvågsventiler. Kupolerna till pjäserna (på hjässan av berget) var också skyddade mot stötvågen från kärnvapen. Berganläggningen i sin helhet konstruerades med andra ord med skydd mot stötvågor, bortsett från de yttre inslagstunnlarna (Dahlbom, 2016).
Utöver stötvågsskyddet utformades anläggningen för att vara säker mot stridsgaser. Detta åstadkoms genom installation av gasgränser vid inslag och ventilationsanslutningar. Vid inslagen utgjordes gasgränsen av stålportar med gummilister och ventilationssystemen utrustades med filtersystem som renade den inkommande luften. Genom att hålla ett konstant övertryck i anläggningen motverkades intrång av stridsgaserna via sårabara punkter i konstruktionen. Vid uppnått övertryck fanns övertrycksventiler som öppnades. Vid huvudinslaget till anläggningen fanns en luftsluss , försett med kallduschar som skulle användas vid inpassage av kontaminerade personer som utsatts för stridsgaser (Dahlbom, 2016). Gas- och stötvågsskyddet medförde att bemanningen om 70 personer kunde arbeta i den underjordiska anläggningen under pågående angrepp.
2.3 Bestyckning
Batteri Oxelösund hade som uppgift att skydda inloppet till den viktiga hamnen i Oxelösund och inloppet mot Bråviken. Batteriet var utrustat med totalt tre stycken tornpjäser m/57 från Bofors med kaliber om 7,5 centimeter och en effektiv räckvidd på 12 kilometer. Räckvidden kunde öka något men med försämrad precision som följd. Djupet på pjäsen med sin pjäsbrunn uppgår till cirka tolv meter, inräknat hela vägen ner till botten där tomhylsorna samlades för att sedan återanvändas (Dahlbom, 2016).
Ett utrymme vid pjäsbrunnen utgjorde ammunitionsförråd, där matningen av projektiler påbörjade sin väg uppåt via en hiss. Med hjälp av ett revolvermagasin matades projektilerna in i magasinet med en hastighet av en projektil varannan sekund. Därefter fraktades projektilen vidare upp mot pjäsen där soldaterna sedan kunde avfyra (Dahlbom, 2016).
Pjäsen byggdes med en 4,6 ton tung pansarkupol med en tjocklek på 70 milimeter. Pjäsröret kunde läggas i viloläge i en stålkonstruktion vid övningens slut eller vid risk för angrepp av kärnvapen. För bättre maskering av pjäsen fanns skydd tillverkat av fibermaterial med utformning för att smälta in med det övriga berget på hjässan. När faran för spaningsflyg var över lyftes skyddet bort och pjäsen kunde åter användas. Skenpjäser placerades ut på berget intill anläggningen med syfte att fånga fiendens uppmärksamhet och istället skona de riktiga pjäserna.
2.4 Inslagsdel
För att inte väcka någon större uppmärksamhet kring anläggningens huvudingång valdes att maskera och dölja den så gott som möjligt. För ett oerfaret öga syns endast en brun stuga i slutet av en grusväg, med en terrass och några fönster. Under terrassen finns två dörrar likt en garageport, vilket allmänheten säkerligen förmodade. Denna del av anläggningen skulle försvaras av trossen inom organisationen (Dahlbom, 2016).
Innanför plåtdörrarna leder en kortade trapp ned ett par meter. Strax bortanför finns en tjock betongbarriär som skulle försvaga stötvågens framfart, och utgör början av stötvågstunneln. Tunneln är försedd med betongpelare samt sprängkammare där sprängmedel skulle placeras om fienden befarades ta sig in i anläggningen. Genom att spränga inslagstunneln fick fienden inte tillgång till anläggningen och kunde därför inte verka mot svenska mål. I tunnelns slut finns den bastanta stötvågsdörren installerad som skulle ta emot kraften från luftstötvågen efter en explosion. stötvågsdörren utgör en så kallad stötvågssluss där en ytterligare stötvågsport finns installerad i utrymmets andra ände. Syftet med slussen var att kunna passera in i anläggningen utan att påverka säkerheten.
Tunneln fortsätter vidare in i berget och når anläggningens nästa skydd, gasgränsen. Denna gräns består av två ståldörrar placerade i varsin ände av ett mindre rum och bildar en gassluss. I denna sluss finns duschar där kontaminerad personal skulle rengöra sig innan tillträde i anläggningen. Personal var tvungna att slänga ifrån sig alla sina tillhörigheter och därefter duscha i det iskalla vattnet. Kallvatten täpper till porer och gör kroppen mindre mottaglig mot skadliga ämnen. Efter saneringen skulle personal få nya kläder och kunde sedan kliva in i den skyddade delen av anläggningen. Den centrala ammunitionsdurken fick ett utrymme med placering i anslutning till stötvågstunneln, bakom stötvågsslussen och med en egen stötvågsdörr för att garantera säkerheten.
2.5 Centrala delen
Efter gas- och stötvågsgränserna nås den centrala delen av anläggningen med en storlek på 450 kvadratmeter, där bland annat personalutrymmen inhystes. I denna centrala del finns 41 rum inräknat med korridorer, där det första utrymmet innanför gasgränsen var kök och matsal. Matsalen kunde omställas till att bli orderrum samt gymnastiksal där morgonfys genomfördes. Anläggningens centrala del innehöll allt som behövdes för att personalen skulle vistas en längre tid, däribland logement, toaletter och sjukrum. Logementen för personalskyrkan om 70 personer var relativt små och vardera hade sängar för sex personer (Dahlbom, 2016). Värnpliktiga har under sin tid på anläggningen skrivit texter på sängbottnar och toalettväggar om hur bittert det var att tjänstgöra under jorden under en längre övning.
Berganläggningens utrymmen är än idag vid ett bra skick, troligtvis beroende på det material som användes kombinerat med de strikta underhållsrutinerna. För att upprätthålla personalens friska tillstånd utformades anläggningen med sjukrum där de enklare händelserna kunde hanteras. Berganläggningar med en större storlek kunde inneha operationssalar och tandläkare, exempelvis Musköbasen och anläggningar i Boden. I centraltunnelns västra del fanns maskinavdelningen med tillhörande verkstad. Här skulle materiel och utrustning få en översyn och verkstadspersonalen skötte även underhållet.
2.6 Eldledning och reserveldledning
Från matsalen vid centraltunneln finns en till synes diskret dörr till spiraltrappan som leder flera våningar upp till eldledningscentralen. Denna funktion var avgörande för både fast och rörligt artilleri då eldledningen skulle förse information till soldater vid pjäserna som i sin tur kunde låsa in målen i sikte och avfyra. Förutom att delge läge för målen skulle eldledningen också spana efter farkoster och beräkna lufttryck och vind innan delgivning av informationen till pjäsens personal. Till sin hjälp hade eldledningscentralen ett antal metoder för att kunna klara sina uppgifter (Dahlbom, 2016). Det huvudsakliga hjälpmedlet var ett centralinstrument benämnt CIG 710, beståendes av en kombination av centralsikte och centralinstrument. Till detta var ett periskop kopplat som kunde användas till målfångning och målföljning, där dess värde omedelbart fördes in i centralinstrumentet (Jönsson, 2017). Vid batteri OD installerades två periskop uppe på hjässan som anslöts via ett långt rör till periskophuvud nere i bergrummet där observatören skulle hålla uppsikt över vattnet. Ett av periskopen var kopplad till ett centralinstrumentet (CIG 710) och kunde därför mekaniskt följa målet ute till havs med hjälp av de uppgifter som inmatats. Det andra periskopet användes till spaning. (Dahlbom, 2016).
Till systemet fanns också en radar där dess antenn placerades på bergets hjässa, gömd i ett litet skjul. Den kunde vara operativ inne i skyddet då antennens effekt var tillräckligt hög för att tränga igenom väggarna. Benämningen på radarn var PA-39/A och hade en räckvidd på 60 kilometer i klart väder. Elektroniken för radarantennen fanns stationerad nere i eldledningscentralen, beståendes av en sändare och mottagare som användes tillsammans med centralinstrumentet (CIG 710). Radarn verkade med oregelbundna hopp av frekvens för att underlätta problem med störningar. Genom PPI-indikatorn, en radarskärm, visades det som antennen på hjässan samlade in. Ytterligare en indikator (skärm) fann placerad ovanpå CIG 710 i syfte öka precisionen vid inställning av avstånd och bäring. En skenradar monterades upp en bit bort på berget i syfte att vilseleda fienden och förhoppningsvis skona den riktiga radarn från beskjutning (Dahlbom, 2016).
För att sedan sända information och observationer vidare till stridsledningscentral användes STRIKA (Stridsledning Kustartilleri), där en dator fanns placerad i eldledningscentralen (Dahlbom, 2016). Detta system var det första datoriserade stridsledningssystemet som tilldelades kustartilleriet och tilldelades i början av 1980-talet. Systemet skulle då ersätta de äldre manuella systemet med plottning och medförde en större effektivitet samt ett säkrare informationbyte (Olofsson, 2016).
Vid anläggningens västra punkt, bortanför tredje pjäsen, fanns reserveldledningen. Denna funktion byggdes som ett betongtorn beläget på bergets hjässa som via en 20 meter lång spiraltrappa ansluter till berganläggningen där under. Denna reserveldledning skulle användas om den ordinarie utrustningen slogs ut av fientliga angrepp. Utrustningsmässigt bestod reserveldledningen inlednings av lodbasmätare m/13, inte alls att jämföra med utrustningen i den ordinarie eldledningscentralen i berget. Denna var en optisk och mekanisk blandning som tjänat sedan 1913 där tekniken byggde på att mäta vinkeln mellan horisontalplan och siktlinje till målet. Det maximala avståndet som ansågs vara användbart uppgick till 5 000 meter. Lodbasmätaren m/13 ersattes senare mot en laseravståndsmätare (AML 701). Den nya moderniseringen hade en noggrannhet av tio meter på avstånd upp till 30 000 meter och denna ansågs som en riktigt bra uppdatering (Dahlbom, 2016).
2.7 Reservutgång
Utöver huvudinslaget till berganläggningen fanns en reservutgång som kombinerades med luftintag invid andra pjäs. Reservutgången i betong utformades likt en oktagon med tillhörande ventilationsgaller vid konstruktionens respektive sidor. Dörren till reservutgången är riktad in mot berget för att motverka luftstötvågor och splitter från en detonation. Väl innanför dörren leder en spiraltrappa ned ett par våningar innan tunnelsystemet tar vid som leder bort mot stötvågsgränsen med sina tjocka dörrar. Som en del i tunneln finns maskinutrymmen till reservkraftens pumpsystem för kylvatten samt anläggningens dagvattenutlopp (Dahlbom, 2016). Det intressanta är att denna reservutgång placerades mot vattenlinjen, i den riktning fienden befarades anfalla.
2.8 Självförsörjning
Det var en självklarhet att dessa anläggningar skulle vara självförsörjande på flera punkter i händelse av ofred och därför dimensionerades dessa för att vara självständiga i 30 dagar. Elektriciteten var kritisk och var tvungen att fungera även då ordinarie elnätet var bortkopplat. Detta säkrades genom reservkraftverk i form av två dieseldrivna turbomatade motorer från Volvo som tillsammans med generatorn kunde leverera 120 kilowatt per styck. Kylvattenpumparna till dessa reservkraftverk fanns dock utanför skyddsgränserna, vilket medförde att pumparna kunde bli utslagna vid ett eventuellt anfall av kärnvapen. Slogs dessa ut fanns chansen att kraftaggregaten tillslut kunde överhettas, vilket medförde att anläggningen riskerade att bli strömlöst och inte kunna verka. Två stora cisterner på respektive 20 kubikmeter fanns att tillgå och skulle förse kraftverken med drivmedel i 30 dagar (Dahlbom, 2016).
Anläggningen var också självförsörjande gällande dricksvatten som kom från den djupborrade brunnen. På grund av borrmaskinernas enorma storlek kom borrningen att ske från bergets hjässa. Hålet från hjässan ned till berganläggningens bertak plomberades sedan med betong. Pumparna till brunnen var beroende av elektricitet, som vid bortfall kunde leda till problem om både elnätet och reservkraften slogs ut. Stora förråd fylldes upp med livsmedel och köket dimensionerades efter att klara en isolering i 30 dagar (Dahlbom, 2016).
3. Närförsvar
Majoriteten av fortifierade berganläggningar kompletterades med någon form av närförsvar, vilket gällde vid denna anläggning. Ett stort antal kust- och skyttevärn konstruerades som omringade Femörehuvud och kustartillerianläggningen. Dessa installationer byggdes under en lång tidsperiod och kompletterades hela vägen fram till 1990-talet. Under andra världskriget konstruerades en stor mängd kustvärn på Femörehuvud och runt Oxeläsund. Den huvudsakliga uppgiften var att fördröja eller förhindra en fientlig landstigning i området.
Närförsvaret av batteriet, som till viss del bestod av kustvärn, hade till uppgift att stoppa ett fientligt anfall. Utöver kustvärnen fanns skyttevärn strategiskt placerade runt anläggningen. Det totala antalet värn som ingick i närförsvaret av batteriet ska ha uppgått till över 40 stycken, där majoriteten var mindre med en yta av några kvadratmeter. Det var först efter att området med femöre överfördes från Nyköpings kommun till Oxelösunds kommun som utbyggnation av närförsvaret markant kunde utökas. När marken låg hos Nyköpings kommun fanns endast tillstånd, enligt arrendeavtalet, att uppföra närförsvar i anslutning till ovanjordsdelar vid anläggningen (Dahlbom, 2016).
Ett par skyddsrum byggdes vid infartsvägen till halvön och batteriområdet. Dessa är några av de senast byggda fortifikationer som tillsammans med skyttevärn utgjorde en inpassagespärr. Skyddsrummen konstruerades med en genomblåsningstunnel och en stötvågsdörr i tunnelns mitt där tryckvågen från en detonation skulle blåsa rakt igenom. Benämningen på skyddsrummen var SK10, vilket innebar att de var utformade för tio personer (Dahlbom, 2016).
Luftvärn brukar vara en vital del till skyddet av fasta anläggningar. Vid batteri OD fanns dock inte ett avancerat sådant. Skyddet bestod endast av två 20 mm m/40 och en 40 mm m/36 luftvärnskanoner som var anpassade för sjömål eller luftfarkoster med en lägre hastighet. I utbyte mot ett väl utvecklat luftvärn skulle skyddet mot luftanfall bestå av maskering och skenpjäser (Dahlbom, 2016).
4. Efter sista skottet
Batteri Oxelösund stod under en period i malpåse. Sista skottet sköts från batteriet år 1990 och har sedan dess endast används vid en krigsförbandsövning (KFÖ) 1994. Utöver personal med driftansvar fanns ingen bemanning vid anläggningen i fredstid. Det var endast vid de mindre antalet övningar som personalen tillkom. Spärrbataljon Bråviken lades ner år 1998 och anläggningarna kom därefter att avvecklas. Batteriet utgick ur krigsorganisationen och planerades att bli återställd år 2003. Då var tanken att berganläggningen skulle miljösaneras och därefter plomberas förgått. Efter ett stort intresse från allmänheten och organisationer att bevara anläggningen lades förslag fram om att göra platsen till ett museum. Oxelösunds kommun övertog bergrummet och strax därefter bildades “Föreningen Femörefortet” som idag håller anläggningen öppen för allmänheten med bland annat guidade turer. Huset som döljer inslaget inhyste tidigare ett mobiliseringsförråd agerar istället reception och kiosk med försäljning av dryck, godis oh en stor del militärlitteratur.
Idag finns endast en handfull kustartillerianläggningar öppna för allmänheten, där resterande är plomberade. Femörefortet är en av dessa platser och är tillgänglig för besök.
Läs även: Föreningen Femörefortet
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.