Batteri Oxelösund

En av Sveriges hemliga platser befann sig mitt i ett område där civila fick röra sig fritt. Lösningen blev att maskera ingången med en hus likt vilken stuga som helst. Detta var en viktig anläggning som skulle försvara inloppet till Bråviken och som sista utväg innan fienden tog över skulle man spränga delar av bergrummet. Sista skottet sköts här 1990.

När denna anläggning byggdes spärrades ett stort område av för att inte någon skulle se vad för hemlighet som var påväg att födas. Femörehuvud har länge varit attraktivt till friluftslivet men skulle nu få lämna plats åt byggnationen av Batteri Oxelösund.

Här har vi huvudingången som är väl dold under en villa mitt ute i skogen. Inte mycket som vittnar om att någonting hemligt finns härute inte.. Här har vi huvudingången som är väl dold under en byggnad ute i skogen. För de flesta otränade ögon ser nog detta ut som vilket parkeringsgarage som helst, bortsett från skyltarna förstås.

Från bommen vid parkeringsplatsen leder den mindre skogsväg ut mot Femörehuvud ,där den gamla hemligheten finns gömd. Vattnet omger den lilla halvön och horisonten delas upp av flera öar. Det är inte alls konstigt att man möter så många människor längs detta stråk med tanke på naturen och utsikten. Ett plåtlock uppenbarar sig på en liten kulle och vid närmare titt så skymtar även en skorsten. Detta är ett utav de skyddsrum som tillhörde närförsvaret av anläggningen och huvudingången ligger väl dold under armeringsnät där maskeringsnätet tidigare fanns. Vidare mot bergrummet passerar man flertalet värn och även en skenpjäs som tidigare skulle uppmärksamma fienden. En villa skymtar på avstånd men det är egentligen ingenting man lägger så mycket märke till, med tanke på att det ser ut som vilket hus som helst.

Känslan att komma ner i något så dolt under denna villa är ganska häftig, tillsammans med det råa berget som tonar upp sig runtomkring det hårda betonggolvet.

1. Kustartilleriet

Det har alltid varit viktigt att kunna försvara vårat land och speciellt kustremsan mot Östersjön där hotet ansågs vara störst. I ett krigstillstånd ville man först och främst utkämpa det till havs där varken civilbefolkning eller annat sårbart fanns. För att få till ett fungerande kustförsvar krävs ett stort antal kustartilleribatterier som täcker av enorma ytor där fienden skulle kunna attackera. Till dessa batterier behövdes både observation och radar som talade om när fienden närmade sig. Dessa uppgifter tog eldledningen hand om och pjäserna (kanonerna) på bergets hjässa ställdes därefter in på de uppgifter som eldledningen angivit.

Bataljonen som arbetade för att försvara området kring Oxelösund och Bråviken kallades för Spärrbataljon Bråviken. Tillsammans med denna Kustartillerianläggning och ett par andra fortifierade bergrum av samma funktion skulle bataljonen försvara inloppet till Bråviken. De två andra batterierna låg placerade i Kungshamn och i Arkösund och avvecklades vid millennieskiftet.

En intressant anläggning som också varit viktig inom förbandet var bataljonsledningsplatsen som placerades under en speciell byggnad, nämligen en av stadens kyrkor. Man valde att placera den hemliga anläggningen under kyrkan med tanke på att lagen om kyrkofrid stiftades och kyrkan inte skulle vara en plats där krig och elände utspelades och tanken var då att bergrummet därav skulle skonas. Faktum är att i samma bergrum fanns tidigare ledningscentralen till Civilförsvaret i Oxelösund, men som sedan lät krigsmakten ta över anläggningen som sedan moderniserades med bl.a bättre skydd mot stötvågor.

Stabsplats Duvan
Det var i detta bergrum som staben för Spärrbataljon Bråviken hade sin ledningsplats.

2. Avtalet tecknas

Ett avtal mellan Fortifikationsförvaltningen och Nyköpings kommun skrevs i början på september 1959 och detta innebar att ett arrende på 50 år upprättades. Kort därefter började sprängningarna och arbetet med att få ut all sprängsten. Man uppskattar att omkring 15.000 m sten kördes ifrån berget till andra platser runt om på ön, men också till vägarbeten i staden. För att vara på den säkra sidan så transporterade man stenen på natten, just för att en möjlig fiende inte skulle veta hur mycket som forslades bort. Underrättelseinhämtningen var stor på den tiden och man valde att ofta jobba nattetid med installation av en del objekt till anläggningen. När väl allt sprängarbete var klart så påbörjades nästa fas av byggnationen, nämligen att få upp en byggnad inuti berget tillsammans med all betong och armering som skulle gjutas till både pjäser, ingångar och huvudbyggnaden. 1962 började anläggningen utformas inuti berget och 1964 stod det klart och ingick i krigsorganisationen.

”Resultatet av beräkningen blev att anläggningen sannolikt skulle kunna motstå en 40 kiloton kärnladdning på 300 meters håll.” Lars Dahlbom, Femörefortet – Bråvikens lås.

2.1 Fortifikatoriskt skyddad

Batteri Oxelösund är precis som många andra bergrum i samma kategori ,skyddade mot kärnvapenladdningar. Detta bergrum skulle kunna motstå ett kärnvapen med15 kiloton, motsvarande de som fälldes under andra världskriget.  Under senare bedömningar och tester visade mätningarna att anläggningen skulle kunna motstå 40 kiloton. Skulle ett kärnvapen detonera finns det flera åtgärder som man vidtagit för att bergrummet ska ta så lite skada som möjligt. Man har därför valt att anlägga försvarsanläggningen upp mot 20 meter ner i urberget. Detta ger ett bra grundskydd att utgå ifrån. Tillsammans med allt berg ovanför huvudet installeras även tjocka stålportar som kallas stötvågsdörrar som tillsammans med sin tjocka stålkarm sitter robust förankrade i berget med hjälp av långa bultar. Även kupolerna till pjäserna (på hjässan av berget) ska kunna stå pall för stötvågen från kärnvapen, även då det finns Stötvågsdörrar längre ner i berget i anslutning till vardera pjäs. I princip hela bergrummet är skyddat mot stötvågor , detta bortsett från de yttre tunnelsystemen.

Det blir mycket prat om dörrar ,men utan dom så finns inget skydd mot någonting egentligen. Här är den första skyddsdörren man stöter på när man kommer in i anläggningen från utsidan. Det blir mycket prat om dörrar ,men utan dom kan man inte skydda sig mot väpnade attacker. Här är den första stötvågsdörren man stöter på när man kommer ner i anläggningen.

På väg ut till dagsljuset igen ,och passera alla dessa skyddsdörrar. Närmast i bild är gassluss och sedan en av dom stötvågstunnlar. Närmast i bild är gasslussen med sina två dörrar. Rummet innanför är saneringsrum med kallduschar för kontaminerade personer. Längst upp i tunneln syns den andra stötvågsdörren.

Utöver stötvågsskyddet från kärnvapnen byggde man även anläggningen tät mot bl.a stridsgaser. För att få detta att fungera installerade man så kallade gasgränser som utgjordes av ytterligare stålportar med en gummilist som höll allt tätt. Man skulle alltid hålla ett konstant övertryck på insidan av gränsen och vid dessa gasgränser finns även övertrycksventiler som öppnar sig vid för högt tryck på insidan. Även en luftsluss anlades vid huvudingången, försett med kallduschar som skulle användas vid passage av kontaminerde personer som behövde rengöras. Dessa skydd gör att bemanningen på 70 man kunde arbeta i den underjordiska anläggningen utan att behöva oroa sig.

2.2 Serie 1

Längs med Sveriges kust finns det bergrum och anläggningar av alla dess slag som byggdes till att kunna försvara Sverige på olika sätt. Det fanns ett 30-tal anläggningar med 75mm kaliber som planerades och byggdes efter försvarsbeslutet 1958. Leveransen av pjäserna skulle delas ut till tre serier av batterier, där batteri Oxelösund var av Serie 1. Det som kännetecknar Serie 1 batterier är att alla pjäser tillsammans med eldledning och personalutrymmen är sammanlänkade via långa tunnlar och tillsammans utgör en stor anläggning. Serie 2 och 3 har separata anläggningar för varje pjäs och eldning, vilket innebär att ett Serie 3 batteri kan innehålla fyra mindre separata anläggningar som tillsammans bildar batteriet. Ett exempel på Serie 3 batteri är anläggningen på Aspö utanför Karlskrona.

Man valde att gå ner i kaliber efter att undersökningar och tester visade att de nyare och modernare halvautomatiska pjäserna kunde prestera lika bra eller bättre än de äldre, grövre pjäserna. Stor del av orsaken var att de äldre pjäserna laddades för hand och nästan aldrig kunde hålla den prestanda som utlovades. Givetvis var det bättre ekonomiskt att välja en mindre kaliber än en större och som ett exempel så beräknades ett batteri likt detta kosta omkring 50 miljoner kr.

2.3 Bestyckning

Batteri Oxelösund hade som uppgift att skydda inloppet till den viktiga hamnen i Oxelösund och infarten mot Bråviken. Batteriet var utrustat med totalt tre stycken pjäser som var en tornpjäs m/57 från Bofors och mätte 75mm i diameter och hade en effektiv räckvidd på 12 km men kunde skjuta ytterligare några km som längst. Djupet på pjäsen (pjäsbrunnen) är ca 12 meter och det är räknat hela vägen ner till botten, där tomhylsorna samlades för att sedan återanvändas.

Det är även i ett rum längst ner i pjäsbrunnen som ammunitionsförrådet ligger, där matningen av projektiler påbörjas via en hiss. Med hjälp av ett revolvermagasin matades projektilerna in och vidare upp mot pjäsen där man sedan kunde avfyra ett skott varannan sekund.

Som tidigare skrivet så tänkte man oerhört mycket på säkerheten hos personalen och pjäsen byggdes med en 4,6 ton tung pansarkupol som hade en tjocklek på 70mm. Pjäsröret kunde även läggas i viloläge i en stålkonstruktion, men även för att inte skadas vid en vapenpåverkan. För en bättre maskering skyddades pjäsen och pjäsröret av skydd gjord av fibermaterial som utformades för att smälta in med det övriga berget. När faran för spaningsflyg var över lyftes skyddet bort och pjäsen kunde åter användas. Skenpjäser placerades även ut på klipporna som skulle fånga fiendens uppmärksamhet istället för att skjuta mot de riktiga pjäserna.

Batteri OxelösundEn av dom 75mm tornpjäs som är anläggningens primära vapen. Den skyddande kupolen är 70mm tjock, väger 4,6ton och skulle skydda personalen på insidan.

2.4 Närförsvar

Vid majoriteten av försvarsmaktens anläggningar byggdes någon form av närförsvar och denna var inget undantag. Man projekterade och konstruerade ett stort antal skytte- och kustvärn men även luftvärn som omringade Femörehuvud och kustartillerianläggningens vitala delar. Även då en del av värnen fanns på platsen sedan andra världskriget så blev den totala mängden över 40 stycken. De flesta var mindre på några kvadratmeter men andra var av större model.

Vid infartsvägen mot anläggningen byggdes även två skyddsrum där soldaterna skulle kunna uppehålla sig. Byggda med en genomblåsningstunnel och en stötvågsdörr i mitten var tanken att tryckvågen från en detonation skulle blåsa rakt igenom. Benämningen på dessa två skyddsrum var Sk10 vilket innebär att de var utformade för tio personer. Hela uppbyggnaden av närskyddet färdigställdes långt efter att Batteriet stod klart.

2.5 Inslagsdel

För att inte väcka någon större uppmärksamhet kring anläggningens huvudingång valde man att maskera och dölja den så bra som möjligt och det gjorde man på ett riktigt smart sätt. För det oerfarna ögat syns bara en brun stuga i slutet av en grusväg, med en terass och några fönster. Under terassen finns två gröna dörrar som ser ut som vilken garageport som helst, vilket de flesta säkerligen också tror. Innanför dessa dörrar döljer sig nämligen huvudingången till bergrummet.

Bakom ett skynke några meter in tar en trappa vid som ansluter till den tunnel som utgör stötvågsskyddet. Tunneln är försedd med betongpelare med sprängkammare där sprängmedel ska placeras om fienden har chans att ta sig in i bergrummet. Genom att spränga inslagstunneln får fienden inte tillgång till anläggningen och kan därför inte verka mot motståndaren, alltså oss själva. I slutet av tunneln finns den bastanta stötvågsdörren som ska ta emot den större kraften från kärnvapnet. Bakom den kommer man in i en så kallad stötvågssluss med ytterligare en stålport, detta för att man ska kunna passera in i anläggningen utan att påverka säkerheten. Innanför finns nästa gräns som tar vid, nämligen gasgränsen som även den har en slussfunktion med flera dörrar. Den centrala ammunitionsdurken finns placerad i anslutning till stötvågstunneln, dock bakom flera stötvågsdörrar för att garantera säkerheten.

Bergrum femöreBilden är tagen invid första stötvågsdörren och blickar mot den kamouflerade ingången. Redan här skulle påverkan från ett kärnvapnen även då tunneln är liten och dörren är rak vinkel. Stålluckorna i pelarna var konstruerade för att kunna placera sprängämnen.

2.6 Eldledning/ reserveldledning

Från personalutrymmet finns en till synes oskyldig dörr som tar en in till spiraltrappan som leder flera våningar upp till eldledningen, en funktion som är avgörande för både fast och rörligt artilleri. Det är eldledningen som är ögon och öron och skulle förse information till pjäserna som i sin tur kan låsa in målen i sikte och avfyra. Det är flera faktorer som måste läsas in för att pjäserna ska få rätt information därav bl.a väder och vind, detta skulle då eldledningen hantera. Personalen hade support av ett system som kallades för ARTE 710 (Cig 710) som med hjälp av flera periskop och radarantenn skulle räkna ut var fienden befann sig. Förutom att kunna läsa av information måste den kunna skickas vidare och detta gjordes via både olika typer av radiostationer men även ett system som kallades STRIKA (Stridsledning Kustartilleri).

I ett litet skjul uppe på bergets hjässa finns radarantennen gömd. Den kunde vara operativ även inne i skyddet då effekten var så pass hög att väggarna inte störde. Benämningen på radarn var PA-39/A och hade en räckvidd på 60km, beroende på väder och vind. Elektroniken för radarn fanns nere i bergrummet och bestod av en sändare + mottagare som tillsammans med radarantennen arbetade med slumpmässiga bytningar av frekvensen för att underlätta och minska problemet med störningar. Även en skenradar monterades upp en bit bort för att vara ett potentiellt mål istället för den riktiga radarn.

På toppen av berget ser man ett träskjul som innehåller en radar. Man behövde inte montera bort skjulet vid användning av radarn p.g.a. att effekten var så stor. Dom små kuporna är skyddskåpor till kamerorna som agerar ögon åt anläggningen. På hjässan av berget ser man ett träskjul som innehåller en radar. Man behövde inte montera bort skjulet vid användning av radarn då effekten var så pass stor. Dom små kuporna är skyddskåpor till kamerorna som agerar ögon åt anläggningen.

Periskopen finns även lokaliserade uppe på hjässan, invid radarantennen. Via ett långt rör når man periskophuvudet nere i bergrummet där observatören kan hålla utkik ut över vattnet. Det ena periskopet är kopplat till ett centralinstrument (Cig 710) och kunde följa målet ute till havs med hjälp av de uppgifter som inmatats. Det andra periskopet var till för spaning.

Längst bort åt väster i bergrummet, förbi Pjäs 3 fanns reserveldledningen. För att nå betongtornet på markytan som utgjorde platsen behövde man ta sig genom den 20 meter långa spiraltrappa som leder genom berget. Denna reserveldledning skulle användas om den ordinarie utrustningen slogs ut av fienden i en strid. Utrustningsmässigt så fanns inte alls samma teknologi här i tornet jämfört med eldledningen nere i berget då man från början använde sig av en lodbasmätare m/13. Denna var en optisk och mekanisk blandning som tjänat sedan 1913 och tekniken byggde på att mäta vinkeln mellan horisontalplan och siktlinje till målet. Lodbasmätaren byttes senare ut mot en laseravståndsmätare (AML 701). Visserligen hade denna mätare en noggrannhet av 10 meter på avstånd upp till 30000 meter och denna ansågs som en riktigt bra uppdatering.

2.7 Personalutrymmen

Det kanske viktigaste i hela anläggningen är det utrymmet som manskapet skulle använda då dem inte var i tjänst. Det första man kommer in till i den skyddade delen av bergrummet är orderrummet, som är ett utav alla de rum som ingår i den ”centrala delen” på 450 Kvm. Orderrummet kunde även omställas till både matsal samt gymnastiksal där morgonfys kunde genomföras. Här fanns allt som behövdes, däribland logement, toaletter, kök och sjukrum. Här skulle den 70 man stora besättningen känna sig som hemma i logement som var relativt små och hade sängar för sex personer. Värnpliktiga har på både sängbottnar och toaletter skrivit olika budskap om hur bittert det är att vara fast här nere under jorden under en så lång tid. Men överlag har nog de flesta med sig roliga minnen efter deras tjänstgöringsperiod där gemenskapen stod högt listat.

Anläggningens hjärta. Eller egentligen inte ,men utan ett kök som serverar mat till dom arbetande kommer ingenting att funka. Här skulle man kunna servera mat i en längre period utan hjälp från världen utanför. Anläggningens hjärta. Utan ett kök som serverar mat till soldaterna kommer ingenting att fungera. Här skulle man kunna servera mat under en längre period utan hjälp från världen utanför.

Toaletter och tvättrum fanns givetvis och dessa är än idag i ett mycket bra skick, troligtvis beroende på att detta ingick i morgonrutinerna för de värnpliktiga. Givetvis ville man inte att soldaternas psykiska tillstånd skulle bli allt för dåligt, därav försökte man utforma bergrummet med funktioner som skulle göra allt lättare. Sjukrum fanns här och vissa anläggningar hade till och med operationssalar och tandläkare, exempel på det är Musköbasen. För att kunna se över materielen och utrustningen fanns en verkstad i berget tillsammans med personal som enbart jobbade med att ta hand om problemen som uppstod.

2.8 Reservutgång

Förutom huvudinslaget till bergrummet fanns endast en ytterligare anslutning till anläggning, vilket utgjordes av en reservutgång kombinerat med luftintag invid Pjäs 2. Utformningen på reservutgången blev en åtta-kantig betongkonstruktion med ventilationsgaller vid vardera sida. Ståldörren är riktad in mot berget för att stå emot trycket samt splitter från en detonation men denna utgjorde inte själva stötvågsskyddet till anläggningen. Väl innanför dörren leder en spiraltrappa ned ett par våningar innan tunnelsystemet tar vid och leder bort mot stötvågsgränsen. Här finns även flera rum som bland annat är till pumparna av kylvattnet till kraftaggregaten och dagvattenutloppet från anläggningen.

2.9 Självförsörjning

Det är en självklarhet att dessa anläggningar ska vara självförsörjande på flera punkter i händelse av ofred eller en kris och man hade dimensionerat för att vara självständiga i 30 dagar. Det som måste fungera är elektriciteten och det hade man säkrat genom att ha reservkraftverk i form av två dieseldrivna turbomatade motorer från Volvo som tillsammans med generatorn kunde leverera 120kW /styck, vilket är en hel del. Precis som skrev längre upp i texten fanns kylvattenpumparna till dessa reservkraftverk utanför skyddsgränserna, vilket medför att pumparna kan bli utslagna vid ett eventuellt anfall av kärnvapen. Slås dom ut så kommer kraftaggregaten tillslut att överhettas och sluta fungera, det gör i sin tur att berget kommer vara strömlöst och inte kunna verka. Två stora cisterner på 20 kbm vardera fanns iallafall att tillgå och dessa kunde förse kraftverken med drivmedel i 30 dagar.

Vattenförsörjningen kom från batteriets egenborrade brunn som kunde ge vatten så länge det fanns el i anläggningen. Detta skulle också bli ett problem om både elnätet och reservkraften slogs ut. Livsmedlet och dimensionen på köket planerades efter att kunna isoleras i 30 dagar. Resultatet blev att stora matförråd tillsattes och fylldes upp.

För att den anläggning ska kunna fungera så behövs en verkstad ifall någonting går sönder. Här finns det mesta från små glödlampor till större avancerade reservdelar och svets för att fixa större skador. För att den anläggning ska kunna fungera så behövs en verkstad ifall någonting går sönder. Här finns det mesta från små glödlampor till större avancerade reservdelar och svets för att fixa större skador.

3 Efter sista skottet

Batteri Oxelösund har stått i malpåse under en längre tid. Sista skottet sköts härifrån 1990 och har sedan dess endast används vid en krigsförbandsövning (KFÖ) 1994. I fredstid fanns ingen bemanning i anläggningen utan det var endast vid övning som den bemannades. I slutet på 90-talet utgick detta batteri ur krigsorganisationen och planerades att bli återställd år 2003. Då var tanken att man skulle sanera och plombera berganläggningen förgått. Då ett fortsatt visat intresse för denna anläggning fanns av folk som ville bevara denna militära installation lades ett förslag fram om att låta en förening driva muséum i anläggningen efter att Oxelösunds kommun övertagit bergrummet. Strax efteråt bildades den ideella föreningen Femörefortet som idag håller anläggningen öppen för allmänheten med bl.a guidade turer. I det gamla mobbförrådet som var beläget i huset som döljer inslaget finns idag reception och en kiosk med försäljning av bland annat dryck och godis men även en stor del militärlitteratur.

Idag är de flesta fasta Kustartillerianläggningar stängda och plomberade men det finns ett fåtal kvar att besöka på olika platser kring Sveriges kuster ,detta är då alltså en utav dem.

Klicka här för att se fästningen på Hemsö.

Fortsättning bilder från Batteri Oxelösund:

Ytterligare en bild på stötvågstunneln. Dörren man skymtar rakt fram i bild leder ut till ytan via trappan. Man har byggt en avsmalnande betongbarriär i tunneln föra att minska kraften från dom tunga bomberna. Häftig känsla härnere.
Ytterligare en bild på stötvågstunneln. Dörren man skymtar rakt fram i bild leder ut till ytan via trappan. Man har byggt en avsmalnande betongbarriär i tunneln föra att minska kraften från dom tunga bomberna. Häftig känsla härnere.
Väl innanför dom tjocka dörrarna så kommer man in i gasslussen. Här inne skulle man saneras om man råkat ut för stridsgaser eller liknande. Man blev tvungen att slänga ifrån sig alla sina tillhörigheter för att sedan ställa sig och ta emot det iskalla vattnet från ledningen. Kallvatten täpper till porer och gör kroppen mindre mottaglig mot skadliga ämnen ,därför det används istället för varmvatten. Efter saneringen så får man nya kläder innan man kan kliva in i den skyddade delen av anläggningen.
Väl innanför dom tjocka dörrarna så kommer man in i gasslussen. Här inne skulle man saneras om man råkat ut för stridsgaser eller liknande. Man blev tvungen att slänga ifrån sig alla sina tillhörigheter för att sedan ställa sig och ta emot det iskalla vattnet från ledningen. Kallvatten täpper till porer och gör kroppen mindre mottaglig mot skadliga ämnen ,därför det används istället för varmvatten. Efter saneringen så får man nya kläder innan man kan kliva in i den skyddade delen av anläggningen.
Logementen ,där dom arbetande skulle få sin vila om inte kriget var i full gång vill säga. Nu finns lite andra saker uppställda här p.g.a. den aktivitet som nu finns i berget.
Logementen ,där dom arbetande skulle få sin vila om inte kriget var i full gång vill säga. Nu finns lite andra saker uppställda här p.g.a. den aktivitet som nu finns i berget.
Den långa ,trånga och slingrande trappan som ledde upp till eldledningen.
Den långa ,trånga och slingrande trappan som ledde upp till eldledningen.
En bit på vägen upp möttes man av dessa bjässe ,som skulle skydda lite extra om något tråkigt skulle hända. Nu börjar man komma fram till dom trängre utrymmen.
En bit på vägen upp möttes man av dessa bjässe ,som skulle skydda lite extra om något tråkigt skulle hända. Nu börjar man komma fram till dom trängre utrymmen.
Väl uppe i eldledningscentralen finns en hel del toppmodern teknologi.. Eller som var modern för 30år sedan. Idag finns som där men gör ingen större nytta. Det lär ha blivit en hel del gående i trappor för dom arbetande härinne.
Väl uppe i eldledningscentralen finns en hel del toppmodern teknologi.. Eller som var modern för 30år sedan. Idag finns som där men gör ingen större nytta. Det lär ha blivit en hel del gående i trappor för dom arbetande härinne.
Detta är matsalen ,som också kunde möbleras om till gymnastiksal och i nödfall till logement om man behövde ta in extra personal. Det mesta är kvar sen anläggningen var i bruk.
Detta är matsalen ,som också kunde möbleras om till gymnastiksal och i nödfall till logement om man behövde ta in extra personal. Det mesta är kvar sen anläggningen var i bruk.
För att komma till pjäserna finns stora tunnelsystem för att ta sig dit ,här har man nyss passerat stötvågsgränsen.
För att komma till pjäserna finns stora tunnelsystem för att ta sig dit ,här har man nyss passerat stötvågsgränsen.
Pjäsen är rätt hög ,och byggd i ett gjutet schakt i berget. Bilden är tagen i botten på schaktet och stegen leder upp till kupan på hjässan där man avfyrade projektilerna.
Pjäsen är rätt hög ,och byggd i ett gjutet schakt i berget. Bilden är tagen i botten på schaktet och stegen leder upp till kupan på hjässan där man avfyrade projektilerna.
Såhär såg arbetsplatsen ut ,en trästol samt några spakar. Man har ingen utsikt över vattnet eller öarna runtomkring. Man visste aldrig om en bomb skulle slå ner på kanonen ,ett arbete som kan vara lite läskigt om kriget hade kommit.
Såhär såg arbetsplatsen ut ,en trästol samt några spakar. Man har ingen utsikt över vattnet eller öarna runtomkring. Man visste aldrig om en bomb skulle slå ner på kanonen ,ett arbete som kan vara lite läskigt om kriget hade kommit.
Stötvågsdörr nr2 utifrån sett. Rätt kraftiga dimensioner på betongen samt dörrarna för att försäkra sig om att verkligen ingenting skulle ta sig in i anläggningen. Till höger utanför denna dörr finns ammunitionslagret som också hade en egen stötvågsdörr.
Stötvågsdörr nr2 utifrån sett. Rätt kraftiga dimensioner på betongen samt dörrarna för att försäkra sig om att verkligen ingenting skulle ta sig in i anläggningen. Till höger utanför denna dörr finns ammunitionsdurken som också hade en egen stötvågsdörr.
En närmare bild på pelarna som skulle sprängas om berget skulle överges eller om fienden höll på att ta över för att göra anläggningen obrukbar.
En närmare bild på pelarna som skulle sprängas om berget skulle överges eller om fienden höll på att ta över för att göra anläggningen obrukbar.
 ———————————————————————————————————————————

English – Femörefortress

One of Sweden’s many secret places once, is not nearly as secret any longer. An important facility that would defend our country, and as a last resort before the enemy took over the facility ,you would blow it up in the air. The last shot was shot here 1990.

When this facility was built a large area were closed of not to anyone to see what the secret was about to be born. Femöre Main has long been attractive to the outdoors but would now have to leave room for the battery OD.

Along the coast of Sweden, there are caverns and caves of all kinds built to be able to defend Sweden in various ways. There are about 30 facilities like this that was planned for the defense in 1958. 1962 began the installation is designed inside the mountain and in 1966 it stood finished and was part of the war organization. This is a coastal artillery battery with a total of 3 pieces 7.5cm canons that would protect the entrance to the important harbor of Oxelösund and the entrance to Bråviken. The canons had a range of 13 km.

This cavern is like the others in the same category, protected against nuclear explosive devices. If a nuclear strike down, there is protection using shock wave tunnels and thick doors. Even the domes of the canons (on the top of the mountain) will be able to withstand the shock wave of nuclear weapons and war gases of various types. In principle, the whole shelter is protected against shock waves and war gases, this apart from the outer tunnel systems. This allows the crew of 70 could work in the 3,300 square-meters cavern facility without having to worry.

The shelter – Camouflage

A awesome facility that is difficult to find if you do not know it’s there. The main entrance is well camouflaged with a common house and the canons would be covered with protection similar to stone, just to blend in more in the terrain. Up on top of the mountain is a radar in a small shed and a pair of cameras so the artillery observer could be able to see the enemy and pass on info to the canons. A fake mounted radar up temporarily a bit further away from the mountain cavern so the enemy would shoot up the fake instead of the real and more important radar .

Like most rock shelters was this self-sufficient for electricity and water. If the existing power supply disappears, a power supply that delivers power via a large diesel engine. Down in the facility are large tanks with diesel and oil supplying diesel engine. The water is pumped up to the cavern via a private drilled well.

The cavern has been put on hold for a long time. The last shot was shot here in 1990 and since then it has not been used frequently. In peacetime, there was no one manning the facility, it was only in the exercise that it was manned. In 1997, the shelter went out of the war organization and planned to be restored in 2003. Then the idea was that it would be cleaned up and the facility would be sealed. When a demonstrated continued interest in this plant were taken from people who wanted to preserve this military secret a proposal was made and a owner wouldtake over the plant. Shortly afterwards a group of people founded the non-profit Femörefortet which today keeps the plant open to the public with tours etc.

Lars Dahlbom, Femörefortet – Bråvikens lås.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=5912172
http://hjak.se/2011/09/26/sveriges-knytnave-mot-ost/

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *