Mariabergets Bergrumsanläggning

Anläggningens huvudinslag med sin port utmärker sig inte särskilt i terrängen. Men innanför detta yttre skydd finns en helt annan värld som var världsunik i sitt slag. Längs den långa nedåtsluttande tunneln skulle människor rusa ner till skyddet mot explosionen från ett kärnvapen.

När anläggningens personal tog beslut om stängning skulle den 20 ton tunga huvudporten påbörja sin rörelse samtidigt som sirenerna tjöt och de röda lamporna blinkade. Därefter skulle de gastäta dörrarna stängas och inte få öppnas utan klartecken från den högste ansvarige i skyddsrummet.

Vid full kapacitet skulle tusentals människor trängas under samma tak i takt med att värmen steg och paniken ökade. Det var troligtvis så situationen skulle se ut. Det positiva är att anläggningen hittills aldrig behövt agera skyddsrum i ett skarpt läge. I fredstid har berganläggningens utrymmen nyttjats till en mängd olika ändamål av hyresgäster genom åren.

“Den sammanlagda ingångsbredden är 20,2 meter, vilket innebär att 5 500 personer kan släppas ner på 4-5 minuter.”

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promemorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promemorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka  (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

3. Från byggnation till färdigställande

Arbetet med berganläggningen i Mariaberget pågick från oktober 1952 till sitt färdigställande i maj 1958. Under den perioden hade 37 000 m3 berg sprängts ut vilket utgjorde 22 000 billaster med sten. Skyddsrummet fick en golvyta på 7 800 m2 som fördelades på två våningsplan. Ytan var vid färdigställandet dimensionerad för 5 500 sittande eller 1 400 liggande skyddssökande personer.

Bergtäckningen överstiger på tunnaste stället lite över 15 meter och som mest ligger bergtäckningen på 32 meter ovanför skyddsrummet. Anläggningen konstruerades med tre stora nedgångar som de skyddssökande skulle använda. Som komplement installerades en hiss från markytan ned till de båda våningsplanen med plats för tio personer . Samtliga ingångar till skyddsrummet konstruerades med tryckknappsmanövrerade detonationsportar som med ett hölje av stål och en betongkärna skulle skydda människorna på insidan. Dessa gigantiska portar innehar en vikt som varierar mellan 12-20 ton och där huvudingången innehar den största vikten på 20 ton.

Den sammanlagda ingångsbredden på de tre ingångarna till skyddsrummet mäter 20,2 meter, vilket innebar att 5 500 personer kunde släppas ned på fyra-fem minuter. Utmed huvudtunneln gjöts stora stötvågsfickor som skulle ta upp en del av tryckvågen från en explosion och därför skona den detonationsport som installerades längre ned. Med hjälp av ljussignalanläggning hos portmaskinisterna skulle personalen kunna omdirigera folkströmmen från en ingång till en annan där beläggningen inte var lika stor.

Anläggningskostnaderna uppgick till totalt 8,5 miljoner kronor i dåtidens valuta. Sprängningsarbetet med betongförstärkningar stod för 2,3 miljoner kronor. Uppbyggnad av anläggningen i berget inklusive skyddsportarna (stötvågs- gasportar) stod för 6,2 miljoner kronor. Som exempel kostade studie- och ungdomsgården i berganläggningen två miljoner kronor på grund av att en yta på 1 500 kvadratmeter skulle inredas. Staten gick in med bidrag för byggnation av skyddsrummet med ungefär tre miljoner kronor.

Anläggningen och skyddsrummet utformades för att vara fullträffsäkert samt klara en kärnvapendetonation i dess närhet. Med en bergtäckning på minst 15 meter ansågs skyddsrummet vara säkert nog för de skyddssökande. Ingångarna som leder ned i djupet utformades för att leda bort tryckvågen från en detonation och de dörrar som skulle ta emot smällen fick en överdimensionerad storlek för att garantera skydd.

“Enligt riksdagsbeslut i anledning av prop 180/1961 skall befolkningsskyddsrum utföras så, att de motstår ett övertryck av minst 10 atmosfärer.”

Nedanstående avsnitt beskriver anläggningen vid tiden för byggnationen och kan därför skilja sig mot idag.

3.1 El- och vattenförsörjning samt reservkraft

Skyddsrummet planerades och konstruerades för att vara självförsörjande beträffande elkraft och vattenförsörjning. Vid användning under normala förhållanden är anläggningen ansluten till stadens elnät. Elverkens transformatorstation inom anläggningen transformerar ner inkommande högspänning till 380/220 volt med en kapacitet på 250kVA. Den installerade effekten är cirka 500 KW. Belysningen som installerades utgjordes i huvudsak av lysrör och glödljus vid entreér och teaterlokal. I framtiden kommer troligtvis denna belysning bytas ut mot energisnåla källor. Medelbelysningningsstyrkan i arbetslokalerna mätte vid installation 300 lux, som jämförelse var allmänbelysningen i verkstadslokaler ovan mark 150 lux vid samma tidsperiod.

Anläggningen utrustades med reservbelysning och reservkraftaggregat. Tre dieseldrivna generatorer (kraftverk) installerades där ett av dessa automatiskt startades inom en minut vid avbrott i elförsörjningen. Innan kraftverken startas har batteribackup redan påkopplats för att driva belysning under den minut som kraftverket ännu inte startat. De resterande två aggregat startades manuellt. Samtliga ventilations – och luftreningsaggregat tillsammans med stötvågsportarnas maskineri var anslutna till reservkraftanläggningen. I korridorer var belysningen begränsad till 50% och i övriga lokaler var belysningen begränsad till 25% när kraftverken påkopplades. Dessa reservkraftaggregat hade en effekt på 150 kVA per enhet, vilket gav en total effekt på 450 kVA. Den beräknade maximala förbrukningen i anläggningen vid dess färdigställande var 200-250 kVA. Färskvatten erhölls från stadens nät. Vid bortfall från ordinarie nät fanns en reservbrunn med 100 meters djup för vattenförsörjning vars pumpar drevs av reservkraftsaggregaten om situationen så krävde.

3.2 Luft och Ventilation

Lufttillförseln dimensionerades för att försörja anläggningen väl. På markytan anlades en intagsbyggnad där friskluften sögs in och upp till maskinrummen via stenfilter. Från fyra maskinrum värmdes luften för att därefter skickas ut i bergrummets olika delar. Sammanlagt infördes 72 ton luft per timme eller likaså 60 000 m3 per timme. Detta innebar en luftomsättning i ungdomsgårdens studierum 5 till 7 gånger per timme eller 70 m3 per person och timme. I teaterlokalen var luftomsättningen 12-13 gånger per timme. För att tala klarspråk var denna lufttillförsel alltså mer än dubbelt så stor som i en lokal ovan jord. Den använda luften borttransporteras genom ventiler i väggarna och blåstes ut genom hisschaktet vid mariahissen. Den införda friskluften ombesörjde även uppvärmning av lokalerna. Värme erhölls i fredstid från stadens fjärrvärmenät. Effektiva luftreningsfilter fanns där luften filtrerades för att förhindra spridande av stridsgas.

3.3 Täthetskontroll av gasgränsen

En täthetsprövning av skyddsrummens gasgränser utförs alltid efter en nybyggnation samt vid besiktning av anläggning. Mellan den 30/6 – 11/7 år 1958 skulle den första kontrollen utföras av Försvarets Forskningsanstalt. Vid provet kontrollerades samtliga gastäta luckor och dörrar på sin plats monterade och försedda med packningar(tätlister). Inför denna täthetsprövning genomfördes en förbesiktning för att fastställa eventuella skador eller brister i konstruktionen som i sin tur kunde påverka gasgränsen. Kostnaden för dessa täthetsprov lades på anläggningskostnaden och blev därmed statsbidragsberättigad med 2/3 av den totala kostnaden.

4. Inrymningsvägar till skyddsrummet

4.1 Bilnedfarten

Denna är huvudingången till skyddsrummet och utformades stor nog för mindre lastbilar. Längs med tunneln finns flertalet stötvågsfickor som skulle ta emot en del av tryckvågen innan den nådde stötvågsporten. Porten har en kärna av betong och ett hölje av massivt stål vilket ger en vikt om totalt 20 ton. Med hjälp av räls skulle denna skjutas för ingången och därigenom försegla mot tryckvågen. Innanför denna port som utgör stötvågsskyddet finns en monterbar gasgräns som vid höjd beredskap ska monteras. Denna gasgräns består av några tunnare ståldörrar med gummilister som på rad monteras i stålram. Innanför denna gräns finns Mariatorget där tunnlar leder till de olika våningsplanen.

4.2 Inrymningsväg skjutbanan

Denna är belägen norr om huvudingången och skyddas av ett skjul. Innanför löper en  trappa några meter nedåt innan den långa stötvågstunneln tar vid mot skyddsrummet. Tunneln som är byggt i betong har en bredd på åtta meter och börjar långt utanför själva berget. Som komplement till tunnelskyddet utanför berget lades cirka fem meter sprängsten och därefter bergskravel, lera och jord. Tunnel med en längd på omkring ett hundra meter användes i fredstid som bland annat skjutbana. Tunneln fortsätter upp mot floratrappan ytterligare ett hundratal meter bort och bildar på så vis en genomblåsningstunnel. Utöver den del av denna inrymningsväg som nås via skjulet ligger en trappa dold under ett lager jord. Vid höjd beredskap skulle denna del frigöras och ytterligare en trappa därför vara tillgänglig utöver den som skyddas av skjulet. Denna inrymningsväg från skjulet och den dolda delen skulle endast användas under höjd beredskap.

4.3 Inrymningsväg floratrappan

Ett betongskjul döljer den bastanta trappan som fortsätter långt ner under markytan. Trappräcken delar upp trappan i åtta sektioner för att de skyddssökande snabbt ska kunna nå skyddet utan att snubbla och skada sig. Vid trappans slut fortsätter genomblåsningstunneln som binder samman med inrymningsväg skjutbanan. Längs med tunneln finns tre separata inslag mot skyddsrummets båda våningsplan som skyddas av stora stötvågsportar följt av gasgränser. Stötvågsportarna vid dessa inslag väger 12 ton per styck och manövreras centralt eller manuellt vid respektive port. Trappan ned mot djupet har i folkmun fått namnet floratrappan och vid tiden för föreningsverksamhet i skyddsrummet varit en plats för konditionsträning.

4.4 Mariahissen

På bergets hjässa anlades en hiss som ansluter till skyddsrummets båda våningar. Hissen installerades 1957 och är av en modell med drivskiva. Med en kapacitet av tio personer och en fallhöjd på 20 meter skulle hissen fungera som ett smidigt alternativ för frakt av både gods och personer ned i underjorden. Hisschaktet agerade också som frånluftskanal från berganläggningen. Stora galler runt om hissens skjul på hjässan skvallrar om denna tidigare funktion.

5. Huvuddelar i Mariabergets skyddsrum

Berganläggningen med skyddsrummet skulle i fredstid husera flertalet hyresgäster inom olika områden. Detta var ett villkor för byggnationen och finansiering av anläggningen. Det skulle med andra ord inte vara försvarbart att anlägga en sådan stor anläggning utan användningsområden i fredstid. Det är att likna vid mindre skyddsrum som i fredstid kan nyttjas som exempelvis cykelförråd. Vid färdigställande av bergrumsanläggningen inhystes bland annat bilverkstäder, gymnastiksal, lagerlokaler, skjutbanor och ungdoms- och studiegård. Under tidens lopp har nya hyresgäster tagit plats och användningsområden förändrats i anläggningens olika skepp.

“Matsal för 400 personer kan inredas i förråden tillhörande ASEA.”

Anläggningens olika delar innehöll förstklassig högtalaranläggning som i första hand användes för order från skyddsrumschef och i andra hand musikunderhållning ”musik under arbete”. Lokaltelefon installerades i anläggningens skyddsrumssektioner, vid samtliga portkammare samt hos skyddsrumschef. Dessa interna system användes också för personsökning. Vid krigsfall skulle snabbtelefon installeras där skyddsrumschef kunde kommunicera med vakterna vid ingångarna till anläggningen. Brandalarm överfördes automatiskt till stadens brandkår.

5.1 Ungdoms- och studiegården

Ungdomsstyrelsen i Västerås förvaltade ungdoms- och studiegården som fanns belägen i första och andra skeppet i berganläggningen. Lokalerna och verksamheten var avsedd för förenings-, studie- och hobbyverksamhet. Golvytan för dessa verksamheter uppmättes till 1 500 m2 som var fördelade på ett 30-tal rum i båda våningsplanen.

En teaterstudio och samlingssal för 140 personer fanns tillhanda. Denna lokal hade en fullständig scenteknisk utrustning för teater med bland annat tre takramper, två elektriska färgväxlare, 17 ställbara strålkastare och elektrisk manövertavla med motstånd för fördunkling. Till detta fanns tre klädloger, två toalett- och duschrum samt rekvisitaskåp till teateramatörernas förfogande. Lokalen var också utrustad med normal- och smalfilmsanläggning vilket inkluderade cinemascope, grammofon och stillbildsprojektor. Inom ljudväg fanns en högtalaranläggning med två ljudpelare. Lokalen med teater och samlingssal har under senare tid nyttjats som arkiv åt staden.

Hobby- och studierummen var avsedda för keramik, modellering, målning, sömnad, teckning och foto. Dessa rum inreddes med moderna tekniska hjälpmedel. Rummen hade plats för 10-25 personer. Dessutom fanns två sammanträdesrum innehållande “sesamväggar” med plats för cirka 50 personer. Samtliga lokaler utrustades med krittavla och dekorerades med litografier och andra konstverk. Till ungdomsföreningar och studiegrupper fanns diverse tekniska hjälpmedel till förfogande som skulle underlätta arbetet. En barservering för kaffe, läskedrycker och dylikt var belägen i undre våningsplanet och öppen för ungdomsgården på kvällarna. Denna ungdomsgård sköttes av en heltidsanställd föreståndare som stod föreningarna och gårdsbesökarna till tjänst med en viss teknisk service.

Köket vid teatern ,har nog också agerat som kiosk då väggen rakt rakt bakom bilden tidigare vart byggd med öppning.

Uppdaterad: 20230121

Referenslista:

Civilförsvarsstyrelsen. (1967). Fakta om civilförsvaret. [Broschyr]. AB Civiltryck.

Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.