“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Frågan om byggandet av skyddsrum var under många år en central och komplex fråga. Den blev så pass betydelsefull att den år 1948 togs upp i en särskild utredning, vilken sedan ledde till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut resulterade i konstruktionen av stora befolkningsskyddsrum i landets största städer, vilka var avsevärt större än de vanliga skyddsrummen som också behandlades i utredningen.

Den ansvarige ministern eftersträvade dock skyddsrum av högsta kvalitet som skulle vara fullträffsäkra, istället för de vanliga skyddsrummen som föreslogs i utredningen. Utöver frågan om skyddsrum blev det allt mer oklart vem som hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Slutligen enades man om att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare, motsvarande militärbefälhavaren, med ansvar för ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 27).

Under 1950-talet genomgick den dåvarande civilförsvarsplaneringen en omvälvande förändring. Detta berodde på den snabba utvecklingen av kärnvapen, där både USA och Sovjetunionen hade påbörjat en kapprustning. År 1953 inleddes en omfattande civilförsvarsutredning som tog fem år att slutföra. Utredningens mål var att skifta fokus från att bygga skyddsrum till att planera för evakuering av områden som kunde vara i farozonen. I utredningens inledning trodde man fortfarande att de högkvalitativa skyddsrummen skulle klara av de tillgängliga atomvapnen. Dock, redan efter två år, presenterade utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. Denna proposition innefattade förändringar i civilförsvarslagen gällande byggandet av skyddsrum och innebörden av evakuering. Riksdagen godkände propositionen, och tillsammans med den så kallade “mars-promemorian” indikerade det alltmer att evakuering av civilbefolkningen var den mest effektiva åtgärden för att skydda befolkningen. Genom promemorian slopades kravet på att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 29).

Frågan om skyddsrum återkom på 1970-talet när nya hotbilder började ta form. De enorma evakueringarna av städer ansågs nu vara orealistiska på grund av logistiska utmaningarna med utrymning av befolkningen. Den nya hotbilden, präglad av snabba händelseförlopp och konventionella vapen, ledde till att fokus skiftades från evakueringsplaner till frågor om skyddsrum. En utmaning var att det inte hade byggts skyddsrum i den önskade takten under större delen av 1960-talet. Nya byggnationer blev prioriterade, och designen av skyddsrummen inriktades nu på att vara hållbara och ge varje individ mer utrymme. Hotet om atomvapen minskade samtidigt som hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade de tekniska kraven på skyddsrum för kärnvapenskydd, och endast en skyddsnivå infördes för att bedöma skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Genom åren har flera utredningar lett till olika omorganiseringar. Med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 delades civilförsvaret in i två huvudgrenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar av strategisk betydelse. En viktig förändring var att Länsstyrelsen utsågs som den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. Länsstyrelsen tilldelades omfattande befogenheter, inklusive ansvar för hälso- och sjukvård, trafik och försörjningsfrågor i krigssituationer. Dess roll var att fungera som knutpunkt och regional samordnare för planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och den högre regionala nivån hanterades av civilbefälhavaren inom det specifika civilområdet (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 36).

Under åren framträdde olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna, vilket ledde till riksdagsbeslut på 1980-talet om att skapa nya myndigheter. Dessa myndigheter var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Överstyrelsen ansvarade för ledning och samordning, medan Statens räddningsverk hade ansvar för befolkningsskydd och räddningstjänst på alla nivåer av konflikter. Införandet av dessa myndigheter medförde att den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen avvecklades (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 49). Från mitten av 1980-talet ökade kommunernas ansvar markant genom en decentralisering där det övergripande planeringsarbetet överfördes till kommunerna. Kommunerna fick även ledningsansvar i krigssituationer. Under denna period återinfördes hemskyddet som en integrerad del av det lokala civilförsvaret. Kommunerna delades upp i hemskyddsområden, som i sin tur var indelade i ytterligare områden. Syftet med hemskyddsområdena var att fungera som en länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen, särskilt när det gällde informationsutbyte och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 48). Under 1980-talet befann sig Sverige på en andra plats i jämförelse med andra europeiska länder när det gällde storleken på civilförsvarsbudgeten.

3. Allmänt om skyddsrum

Det finns ett antal regleringar som påverkar skyddsrum och deras utformning. Under åren har tekniska bestämmelser för normalskyddsrum publicerats, bland annat av Kungliga Civilförsvarsstyrelsen, med olika innehåll beroende på utgåva. I publikationen ASkr54 (Anvisningar för anordnande av skyddsrum) från 1954 delas skyddsrum, beroende på skyddsnivå, in i tre kategorier: fullträffsäkra, normal- och splitterskyddsrum. Fullträffsäkra skyddsrum, som kan byggas helt insprängda i berg, betraktas som det bästa och enklaste sättet att garantera högt skydd. Bergtäckningen vid dessa skyddsrum skulle vara minst 15 meter för att ge tillräckligt skydd. Det anges också att nettogolvytan per skyddad person var 0,5 kvadratmeter. För fullträffsäkra skyddsrum fanns ingen övre gräns för antalet personer som kunde söka skydd, istället begränsades detta av tillgängliga ingångar och anläggningens storlek. Redan vid denna tid skulle olika typer av normal- och fullträffsäkra skyddsrum utformas så att utrymmena kunde användas för andra ändamål i fredstid, exempelvis som lagerlokaler och garage (Kungliga Civilförsvarsstyrelsen, 1954). I 1962 års publicering av tekniska bestämmelser för normalskyddsrum ökade nettoytan per skyddsrumsplats till 0,75 kvadratmeter. Dessutom beskrivs att användningen av skyddsrummen under fredstid reglerades av föreskrifter utfärdade av Civilförsvarsstyrelsen, där det betonades att utrymmena i möjligaste mån skulle kunna användas även under fredstid (Kungliga Civilförsvarsstyrelsen, 1962).

4. Gigantiska anläggningar under Stockholm

Redan under andra världskriget påbörjades byggandet av större skyddsrum under markytan. Ett av de första större befolkningsskyddsrummen i Stockholm var Hötorgets skyddsrum. Till skillnad från de fyra andra befolkningsskyddsrummen som byggdes i staden från och med 1950-talet, var Hötorgets skyddsrum inte konstruerat för att skydda mot kärnvapen. Beslutet att bygga skyddsrum på djupet i Stockholm vid den tiden påverkades av flera faktorer. Det fanns en stor brist på parkeringsplatser på grund av det ökande antalet fordon som dagligen registrerades. Dessutom ökade hotet från kärnvapen, och det blev allt svårare att bortse från risken att Sverige kunde drabbas. Stockholm ansågs vara en potentiell måltavla för de kraftfulla kärnvapen som östblocket hade utvecklat (Krisinformation, 2022).

För att lösa dessa två problem byggdes stora skyddsrum djupt under markytan som i fredstid kunde fungera som parkeringsgarage och därmed frigöra yta på gatorna. Finansieringen av dessa anläggningar möjliggjordes genom att använda utrymmet som garage under fredstid (Krisinformation, 2022). Vid höjd beredskap eller krig skulle dessa skyddsrum kunna rymma upp till 50 000 personer samtidigt, baserat på den nettoyta per person som gällde enligt dåvarande regelverk.

4. Katarinabergets skyddsrum

Bilägarnas Inköpscentral stod för projektet med parkeringsgarage i Katarinaberget och ett 35 årigt avtal med Stockholms stad tecknades. Syftet med avtalet var att byggnationen av parkeringsgaraget fick ske om det kunde iordningsställas som skyddsrum (Jakobsson, 2011). 1952 hade sprängningarna i berget precis startat och för att optimera effektiviteten kom arbetet att ske från två håll och sedermera ansluta halvvägs. Dessa två infarter skulle bli huvudingångarna med placering vid Katarinavägen samt Tjärhovsgatan. Det var från dessa ingångar som fordon skulle färdas in och ut ur det fredstida parkeringsgaraget. Inom ett år hade de olika borrlagen mötts halvvägs och de tidigare sektionerna övergick till en enorm tunnel med en längd om 400 meter, vilken skulle komma att utgöra själva skyddsrummet. Utöver den extrema längden på tunneln kom även anläggningen att uppföras i tre våningar, för att optimera antalet parkerings- och skyddsplatser. En gigantiskt anläggning långt ner i Stockholms underjord hade nu börjat ta form (OK, u.å).

Läs även: Hötorgets skyddsrum

Lastbilarna arbetade oavbrutet under en längre period för att transportera bort de enorma mängder stenmassa som sprängdes, totalt 105 000 m³, vilket är en anmärkningsvärd volym (OK, u.å). Stenmassorna kunde därefter användas för att framställa betong till byggprojekt. Det tomma bergutrymmet skulle nu inredas, och det första steget var att sätta armeringen. Totalt användes 700 000 kg armeringsjärn, som sedan skulle täckas med 12 000 m³ betong (Benkar, u.å). Arbetet inne i bergrummet var mycket krävande för byggarbetarna, både på grund av de mörka och trånga förhållandena under jord och den tunga arbetsutrustningen. Sammanfattningsvis kan det konstateras att arbetsmiljön var långt ifrån optimal.

Resultatet av arbetet var ett färdigställt skyddsrum med störst kapacitet i både Sverige och i världen. Katarinabergets bergrum byggdes för att rymma 20 000 personer eller cirka 550 bilar. Det blev även utnämnt till världens största atombombsäkra skyddsrum, med sin totala yta på 15 900 m² fördelade på tre våningar (OK, u.å).

4.1 Inrymningsvägar

För att underlätta navigeringen i berganläggningen byggdes trafikramper, eller så kallade “karuseller”, som möjliggör för både fordon och personer att förflytta sig mellan de olika våningsplanen. Varje våningsplan skyddas av stora detonationsportar, avsedda att motstå kraftiga luftstötvågor efter en explosion. Vid de stora ingångarna installerades betongportar i två sektioner som rör sig på räls för att täcka ingången till varje våningsplan. Varje portsektion väger 25,6 ton, vilket ger en totalvikt på över 51 ton per ingång, och dessa dimensioner var beräknade att klara av luftstötvågor från kärnvapen (OK, u.å). Beräkningarna baserades på en maximal styrka som skulle kunna användas, med referens till storlek på bomber som användes under andra världskriget. Inom stötvågsgränsen finns en gasgräns som skyddas av ståldörrar, avsedda att förhindra inträngning av stridsgaser och andra biologiska vapen som kan användas under krig.

Utöver huvudingångarna med bilnedfarterna sprängde man även ut tunnlar i berget i syfte att skapa flera inrymningsvägar genom långa trappsystem. Totalt konstruerades elva ingångar med ett omfattande tunnelsystem som sträcker sig under Södermalm. Samtliga ingångar till berganläggningen utrustades med stötvågsfickor samt stötvågs- och gasgränser för att maximera skyddet mot vapenverkan. Vid inrymningsvägarna med trappsystem byggdes dessa i flera våningar för att de skyddssökande snabbt kunde nå de tre olika våningsplanen. De största inrymningstrapporna för personer placerades med ingångar vid Mosebacke torg, Högbergsgatan och Björns trädgård. Två mindre inrymningsvägar anslöts till T-banan och medborgarplatsen. Utöver dessa större inrymningsvägar installerades ett par hissar i anläggningens vardera ände i syfte att underlätta vid passage ned mot anläggningen (Jakobsson, 2011). Gissningsvis var hissarna troligtvis mer användbara i fredstid med syfte att utgöra en handikappvänlig ingång.

”I krigstid blir det ett atombombsäkert skyddsrum för 20.000 personer, dvs. mer än befolkningen i Enköping och Eksjö tillsammans” Dagens Nyheter (9 feb 1952, refererad i OK, (u.å).

4.2 Maskinhallarna

För att tillgodose de behov som krävs i ett underjordiskt utrymme i både freds- och krigstider konstruerades två stora maskinanläggningar i vardera ände av berganläggningen. Dessa separata maskinanläggningar mäter tre våningar i höjd och inhyser sedermera allt som krävs för att anläggningen ska fungera. Detta innefattar reservkraftanläggning med sju stora dieselmotorer för elförsörjning om det ordinarie elnätet skulle brytas (OK, u.å). Enligt ett foto taget av Benkar (u.å) kunde generatorerna till dessa kunde producera totalt 750 000 voltampere, vilket troligtvis var fullt tillräckligt för att kunna driva anläggningen helt avskärmad från omvärlden. Avgaserna gick sedan upp genom rör mot markytan där det släpptes ut. För att kunna driva motorerna och dess generatorer byggdes enorma cisterner där drivmedel skulle förvaras. Informationsskylten i anläggningen beskriver att 102 000 liter bensin rymdes i stationens tankar, dock framkommer det inte om detta är kapaciteten till den tidigare OKQ8 macken eller reservkraften.

Vidare behövdes rikliga mängder med friskluft som försåg aggregaten och höll dem i en stadig temperatur, men samtidigt ett komfortabelt klimat för de skyddssökande. Vid full inrymning av skyddssökande i skyddsrummet skulle värme bildas och för att kyla ned den ingående luften tillgodoräknades marginaler och reservplaner. Stora isbassänger med 200 000 kilogram is konstruerades i syfte att motverka en stigande temperatur i anläggningen (OK, u.å). 

Dessa maskinhallar renoverades under åren 1989-1990 för att tillgodose de krav som ställs vid skyddsrum (OK, u.å).

Läs även: Kärnvapenskyddet under kyrkogården

Behovet av rent vatten i ett skyddsrum där tusentals människor finns placerade är en självklarhet. När man går längs med anläggningens våningsplan syns vattenutkast vid väggarna och intill dessa avloppsanslutning. Vattenförsörjningen torde därför utformats för att kunna förse skyddsrummet med vatten från stadens vattennät som primär källa. Skulle vattnet på något sätt bli odrickbart eller att stadens vattenverk inte längre kan förse berganläggningen med vatten bör egna djupborrade brunnar övertagit försörjningen.

5. Katarinabergets skyddsrum idag

Då anläggningen under många år inte fått det underhåll som möjligtvis borde ha tilldelats har detta bidragit till att delar i berget gått sönder. Känslan man fick av att gå omkring därnere var att anläggningen var övergiven på sina håll. I och med att den nya bussterminalen byggs i anslutning till detta skyddsrum har man påbörjat arbeten även här. Dock är det oklart om denna anläggning förblir kvar i framtiden eller ej, det återstår att se.

De uppdaterade regelverken gällande ytan per person i skyddsrum har medfört att platserna i skyddsrummet minskat markant. Vid en intervju till Tidningen Klassiker (nr3, 2007) bedömer Stockholms brandförsvar att kapaciteten minskat till mellan 12 500 och 15 000 platser (OK, u.å). SvD (19 sep 2023) beskriver att kapaciteten har sjunkit till runt 11 000 personer, vilket kan tyda på att regelverket för ytan per person ökat ytterligare.

Den 30 mars 2016 stängde OKQ8 sin bensinstation som var belägen i berganläggningen med infart från Katarinavägen. Macken hade då varit placerad vid Katarinagaraget (skyddsrummet) i över 60 år. Nedläggningen var en följd av byggnation av bussterminalen i samma berg (OK, u.å).

Referenslista:

Från Benkar. (u.å) Skylt. [fotografi]. https://www.benkar.se/glomdarum/galleri/Civilforsvar-Totalforsvar/KatarinaBefolkningsskyddsrum/slides/32_IMG_8786e.html

Jakobsson, H. (2011). Tidskapseln i Katarinaberget. https://hjak.se/2011/05/02/tidskapseln-i-katarinaberget/

Krisinformation. (2022). Följ med ner i ett av Sveriges största skyddsrum. https://www.krisinformation.se/artiklar/folj-med-ner-i-ett-av-sveriges-storsta-skyddsrum

Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1954). Anvisningar för anordnande av skyddsrum. (2 uppl). MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_1_skyddsrumsregler-1954-askr_54.pdf

Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1962). Tekniska bestämmelser för normalskyddsrum. MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_2_skyddsrumsregler-1962-nskr-62.pdf

OK. (u.å). Katarinagaraget – ett riktigt atomgarage. https://www.ok.se/historia/agerande-i-kristider/katarinagaraget-ett-riktigt-atomgarage